Skolvägran
Autismspektrum
  1. Medlem sedan
    May 2009
    #1

    Skolvägran

    Hej! Första gången jag är inne här, det verkar inte vara jätteaktivt, men jag hoppas jag kan få skriva av mig här. Jag har en 13-årig son som knappt gick till skolan ht i 6:an, sedan gick han vt nästan utan problem, och nu har han totalvägrat under hela 7:an. Vi har den sagolika turen att nu ha fått in honom i en liten klass för barn med högfungerande autism då alla runt honom är överens om att han har de behoven, trots att han inte har någon diagnos. Hans utredning genom Bup startar nästa vecka.

    Igår var första dagen i den nya klassen. Han var med på två lektioner. Idag har han vägrat gå dit. Han säger att han bara ville bort därifrån hela tiden igår. Att han inte trivs i skolmiljön. Sedan är det stopp. Allt verkar vara perfekt för honom. Hans pappa är psykolog och jag, hans mamma, jobbar med unga vuxna med autism. Och vi är helt villrådiga.

    Han är en intelligent kille. BORDE förstå att han måste ge det en chans. Att det inte är en utväg att sitta hemma. Hemma håller han på och programmerar ett spel, ett samarbete med en annan kille, som skickar bilder till spelet. Det är ungefär det enda han gör. Tidigare intressen sedan han var liten har varit trolleri, filma och göra effekter/redigera film, skapa musik i dataprogram, Rubriks Kub. Men bara ett intresse i taget, som tar upp all hans tid. Han har alltid varit snäll mot kamrater, aldrig med i några bråk, väl omtyckt men blyg och försiktig och kanske rätt ointresserad socialt, har bara haft en eller två kompisar i taget, oftast lugna flickor. Nu träffar han ingen irl men har kontakt med flera via sociala media.

    Han har isolerat sig så mycket i ett halvår så självklart är det ett jättesteg att börja skolan. Just nu vet jag bara inte hur jag själv ska hålla ihop mitt i allt detta. Idag är jag skör och vill bara gråta. Hade sett fram emot att få skicka iväg min pojke till skolan, få all service med skollunch och vettiga aktiviteter på dagarna som föräldrar ska ha till sina barn. Ska det bli en fortsatt kamp nu? Ville bara skriva lite...
    Ja inte är jag någon Stål-mor - men en Kål-mor...
  2. 1
    Skolvägran Hej! Första gången jag är inne här, det verkar inte vara jätteaktivt, men jag hoppas jag kan få skriva av mig här. Jag har en 13-årig son som knappt gick till skolan ht i 6:an, sedan gick han vt nästan utan problem, och nu har han totalvägrat under hela 7:an. Vi har den sagolika turen att nu ha fått in honom i en liten klass för barn med högfungerande autism då alla runt honom är överens om att han har de behoven, trots att han inte har någon diagnos. Hans utredning genom Bup startar nästa vecka.

    Igår var första dagen i den nya klassen. Han var med på två lektioner. Idag har han vägrat gå dit. Han säger att han bara ville bort därifrån hela tiden igår. Att han inte trivs i skolmiljön. Sedan är det stopp. Allt verkar vara perfekt för honom. Hans pappa är psykolog och jag, hans mamma, jobbar med unga vuxna med autism. Och vi är helt villrådiga.

    Han är en intelligent kille. BORDE förstå att han måste ge det en chans. Att det inte är en utväg att sitta hemma. Hemma håller han på och programmerar ett spel, ett samarbete med en annan kille, som skickar bilder till spelet. Det är ungefär det enda han gör. Tidigare intressen sedan han var liten har varit trolleri, filma och göra effekter/redigera film, skapa musik i dataprogram, Rubriks Kub. Men bara ett intresse i taget, som tar upp all hans tid. Han har alltid varit snäll mot kamrater, aldrig med i några bråk, väl omtyckt men blyg och försiktig och kanske rätt ointresserad socialt, har bara haft en eller två kompisar i taget, oftast lugna flickor. Nu träffar han ingen irl men har kontakt med flera via sociala media.

    Han har isolerat sig så mycket i ett halvår så självklart är det ett jättesteg att börja skolan. Just nu vet jag bara inte hur jag själv ska hålla ihop mitt i allt detta. Idag är jag skör och vill bara gråta. Hade sett fram emot att få skicka iväg min pojke till skolan, få all service med skollunch och vettiga aktiviteter på dagarna som föräldrar ska ha till sina barn. Ska det bli en fortsatt kamp nu? Ville bara skriva lite...
  3. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #2

    Vet inte vad man kan säga

    Mina killar har ju faktiskt gått till skolan även när de inte har mått bra där så jag har inga egna erfarenheter av hur man hanterar det.

    Har skolan några idéer, om det är en grupp med högfungerande autism tycker man att de borde ha stött på det här problemet förr?

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  4. 2
    Vet inte vad man kan säga Mina killar har ju faktiskt gått till skolan även när de inte har mått bra där så jag har inga egna erfarenheter av hur man hanterar det.

    Har skolan några idéer, om det är en grupp med högfungerande autism tycker man att de borde ha stött på det här problemet förr?
  5. Medlem sedan
    May 2009
    #3
    Ja det är ju bara andra dagen än...men eftersom problemet har varit detsamma i över ett halvår nu så går jag kanske händelserna i förväg. Han ligger kvar i sängen och svarar inte på tilltal om han vet att det är skoldag. Imorgon ska hans pappa ta ledigt på fm och köra honom till skolan klockan 10. Om han inte kommer igång, så, det enda vi inte har testat är väl att en person från skolan kommer hem till oss så han får lära känna den först. Eller att han får hålla på med sitt vanliga programmerande på sin egen dator fast i skolan. För att vänja sig vid lokalerna och personerna först och uppgifterna senare, tänker jag, då skulle han ändå få ha med sig sitt specialintresse som en trygghet.

    Ja nu fick jag ju ändå ett par idéer tack vare att jag skrev här��
    Ja inte är jag någon Stål-mor - men en Kål-mor...
  6. 3
    Ja det är ju bara andra dagen än...men eftersom problemet har varit detsamma i över ett halvår nu så går jag kanske händelserna i förväg. Han ligger kvar i sängen och svarar inte på tilltal om han vet att det är skoldag. Imorgon ska hans pappa ta ledigt på fm och köra honom till skolan klockan 10. Om han inte kommer igång, så, det enda vi inte har testat är väl att en person från skolan kommer hem till oss så han får lära känna den först. Eller att han får hålla på med sitt vanliga programmerande på sin egen dator fast i skolan. För att vänja sig vid lokalerna och personerna först och uppgifterna senare, tänker jag, då skulle han ändå få ha med sig sitt specialintresse som en trygghet.

    Ja nu fick jag ju ändå ett par idéer tack vare att jag skrev här��
  7. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #4

    Jaha, är det en ny skola?

    Övergången från en skola till en annan är väldigt jobbig så det förklarar en hel del i så fall. Jag tror att det är en bra idé om en förälder är med några dagar i början, det var jag med mina när de skulle byta skola.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  8. 4
    Jaha, är det en ny skola? Övergången från en skola till en annan är väldigt jobbig så det förklarar en hel del i så fall. Jag tror att det är en bra idé om en förälder är med några dagar i början, det var jag med mina när de skulle byta skola.
  9. Medlem sedan
    Apr 2016
    #5
    Hej! Fick se det du skrivit idag på förmiddagen. Det är som om jag skrivit det själv! Den här känslan du beskriver känner jag igen så väl hos migsjälv.
  10. 5
    Hej! Fick se det du skrivit idag på förmiddagen. Det är som om jag skrivit det själv! Den här känslan du beskriver känner jag igen så väl hos migsjälv.
  11. Medlem sedan
    Apr 2016
    #6
    Hej igen! Ville bara nämna att vi har svårt att hitta en fungerande rytm i vårt familjeliv. Det funkar ett tag men sedan tar det stopp och så får vi börja om på nytt. Att försöka förstå vad det är som händer, att ta det lugnt i alla lägen och att försöka "handla rätt".
  12. 6
    Hej igen! Ville bara nämna att vi har svårt att hitta en fungerande rytm i vårt familjeliv. Det funkar ett tag men sedan tar det stopp och så får vi börja om på nytt. Att försöka förstå vad det är som händer, att ta det lugnt i alla lägen och att försöka "handla rätt".
  13. Medlem sedan
    May 2009
    #7
    Vet inte om det förklarar så mycket eftersom han, som sagt, redan skolvägrat i ett halvår från en annan skola. Att följa med har vi erbjudit honom förut, men det är pinsamt för en 13- åring att ha en förälder med i skolan så det säger han nej till. Det är ju förresten svårt att följa med någonstans dit han inte går.

    Blev ingen skola idag heller. Har fått komma till tals mer med honom idag och det verkar bara som han känner en massa obehag av skolmiljön. Alla argument om att vänja sig möter han bara med att "det är omöjligt", "det går inte". Kan man ge en 13-åring medicin mot ångest? En undran bara.

    Här har han fått plats i en klass med 6 ungdomar och en massa specialpedagogisk kompetens, struktur även på raster och håltimmar osv.HUR får man dit honom. Jag sa att han kunde ta med sin egen dator och jobba på, det bet inte heller. Han ska till skolpsykologen på fredag, det har gått bra hittills att få honom till de samtalen och det är bara att be till Gud om att han inte börjar sätta sig på tvären där också.
  14. 7
    Vet inte om det förklarar så mycket eftersom han, som sagt, redan skolvägrat i ett halvår från en annan skola. Att följa med har vi erbjudit honom förut, men det är pinsamt för en 13- åring att ha en förälder med i skolan så det säger han nej till. Det är ju förresten svårt att följa med någonstans dit han inte går.

    Blev ingen skola idag heller. Har fått komma till tals mer med honom idag och det verkar bara som han känner en massa obehag av skolmiljön. Alla argument om att vänja sig möter han bara med att "det är omöjligt", "det går inte". Kan man ge en 13-åring medicin mot ångest? En undran bara.

    Här har han fått plats i en klass med 6 ungdomar och en massa specialpedagogisk kompetens, struktur även på raster och håltimmar osv.HUR får man dit honom. Jag sa att han kunde ta med sin egen dator och jobba på, det bet inte heller. Han ska till skolpsykologen på fredag, det har gått bra hittills att få honom till de samtalen och det är bara att be till Gud om att han inte börjar sätta sig på tvären där också.
  15. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #8

    Det kan man

    Min kille fick Risperdal, egentligen mot koncentrationssvårigheter men de skall i grunden vara ångestdämpande. De hade dessutom som biverkning att de ökade aptitet vilket var perfekt då i vår situation eftersom jag hade en kille som i princip hade slutat äta.

    Medicinen hjälpte definitivt vad gällde aptiten, koncentrationssvårigheterna märkte jag inte så stor skillnad på men han gick på högstadiet när han fick den. Huruvida den skulle vara tillämplig i ert fall är en annan femma.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  16. 8
    Det kan man Min kille fick Risperdal, egentligen mot koncentrationssvårigheter men de skall i grunden vara ångestdämpande. De hade dessutom som biverkning att de ökade aptitet vilket var perfekt då i vår situation eftersom jag hade en kille som i princip hade slutat äta.

    Medicinen hjälpte definitivt vad gällde aptiten, koncentrationssvårigheterna märkte jag inte så stor skillnad på men han gick på högstadiet när han fick den. Huruvida den skulle vara tillämplig i ert fall är en annan femma.
  17. Medlem sedan
    May 2009
    #9
    Han gick inte till skolpsykologen, ännu ingen skola heller, men Bup gick bra. Så nu har utredningen startat.

    I alla år har jag varit så emot att det ska sättas diagnos så fort ett barn är annorlunda. Min pojke har varit annorlunda, men alla har accepterat honom. Allt har flutit på. Och så bara är det tvärstopp! Från hans sida, ingen annans. Kanske har alla accepterat honom och tyckt om honom, för att han har varit oemottaglig för något annat? Han har helt enkelt varit okänslig för när någon har retat honom. Å ena sidan en styrka, å andra sidan har han varit blind för att vissa velat stöta ut honom, eller han har inte brytt sig. Han sätter sig liksom över mycket av det som hör till det sociala. Och bara ifrågasätter och tycker det är dumt. Nu är han tonåring, och tonåringar ifrågasätter. Det hör till. Tonåringar mår ofta dåligt också. Det hör till. Tonårspojkar har väl ofta svårt att sköta rutiner och hygien också. Och fastnar lätt vid datorn. Det är det som gör detta så förbryllande. Jag arbetar med autism men jag kan inte se klart när det gäller min pojke.

    Jag undrar. Men kommer inte att få svar förrän utredningen är klar. Jag försöker att inte grubbla. Ofta, ofta hänger min son upp sig på ord och uttryck. Inte så att han tolkar dem bokstavligt rakt av, men han kan inte låta bli att kommentera, gång på gång. Och ofta frågar han vad man menar, då har jag trott att han medvetet driver med folk för att han inte tycker om omskrivningar och uttryck. Jag har tänkt att det är en fas som går över. Kanske är det inte så.

    Finns det någon mer som har gått igenom utredning först i tonåren? Vilka svårigheter var det som fick er att utreda?
  18. 9
    Han gick inte till skolpsykologen, ännu ingen skola heller, men Bup gick bra. Så nu har utredningen startat.

    I alla år har jag varit så emot att det ska sättas diagnos så fort ett barn är annorlunda. Min pojke har varit annorlunda, men alla har accepterat honom. Allt har flutit på. Och så bara är det tvärstopp! Från hans sida, ingen annans. Kanske har alla accepterat honom och tyckt om honom, för att han har varit oemottaglig för något annat? Han har helt enkelt varit okänslig för när någon har retat honom. Å ena sidan en styrka, å andra sidan har han varit blind för att vissa velat stöta ut honom, eller han har inte brytt sig. Han sätter sig liksom över mycket av det som hör till det sociala. Och bara ifrågasätter och tycker det är dumt. Nu är han tonåring, och tonåringar ifrågasätter. Det hör till. Tonåringar mår ofta dåligt också. Det hör till. Tonårspojkar har väl ofta svårt att sköta rutiner och hygien också. Och fastnar lätt vid datorn. Det är det som gör detta så förbryllande. Jag arbetar med autism men jag kan inte se klart när det gäller min pojke.

    Jag undrar. Men kommer inte att få svar förrän utredningen är klar. Jag försöker att inte grubbla. Ofta, ofta hänger min son upp sig på ord och uttryck. Inte så att han tolkar dem bokstavligt rakt av, men han kan inte låta bli att kommentera, gång på gång. Och ofta frågar han vad man menar, då har jag trott att han medvetet driver med folk för att han inte tycker om omskrivningar och uttryck. Jag har tänkt att det är en fas som går över. Kanske är det inte så.

    Finns det någon mer som har gått igenom utredning först i tonåren? Vilka svårigheter var det som fick er att utreda?
  19. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #10

    Långt tidigare

    Mina killar fick diagnos när de var 4 resp 3 år gamla så jag har tyvärr inga erfarenheter av så sen diagnos att bidra med.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  20. 10
    Långt tidigare Mina killar fick diagnos när de var 4 resp 3 år gamla så jag har tyvärr inga erfarenheter av så sen diagnos att bidra med.
  21. Anonym
    #11
    Förstår hur du känner dig...

    Sonen, nu snart 15, har ADHD och AS-diagnos i en kombination som inte funkar så där ... ja... jättebra, om man säger så. Han började i specialklass i 5an, mot sin vilja tyvärr, men gamla skolan kunde inte hjälpa honom utan han satt bara i sin egen drömvärld hela dagarna. Klassen var för stor för att han skulle fungera där och han behöver en hel del 1-1 undervisning. Sedan dess har vi följt honom varenda skoldag till skolan eftersom han verkligen inte ville dit. Det går bättre nu - under vt i 7an som han går i nu (han fick gå om 6an) så kunde vi i alla fall börja åka buss med honom, tidigare var det skjuts i bil som gällde. Taxi tror vi inte heller på, det vore synd om chauffören och ev andra barn som skulle samåka... (Han var inte direkt våldsam, men högljudd i sin upprördhet och det var typ bara vi som kunde lugna honom.)
    Vi har i alla fall varit väldigt tydliga med att vi inte accepterade att han skulle stanna hemma annat än när han var sjuk, och även om det var, och ibland fortfarande är, skitjobbigt att få dit honom så tror jag att det hjälpt att vi vägrat ge med oss, och att vi letat reda på honom om han rymt från skolan och tagit tillbaka honom etc. Nu är det nog fast i hans undermedvetna att mamma är envisare än vad han är...
    Det har varit en kamp, men det har blivit bättre. Antagligen så har det tillkommit en viss mognad hos honom, men också att han är så pass van med rutinerna att det är lite skönt att veta vad som ska hända och komma hemifrån. Men jag erkänner - de första 2 åren var riktigt hemska... Men vi kom igenom dem...
    Jag håller tummarna för att ni också hittar ett sätt att komma igenom den tuffa tiden. Mammahjärtat brister när de mår så dåligt.
  22. 11
    Förstår hur du känner dig...

    Sonen, nu snart 15, har ADHD och AS-diagnos i en kombination som inte funkar så där ... ja... jättebra, om man säger så. Han började i specialklass i 5an, mot sin vilja tyvärr, men gamla skolan kunde inte hjälpa honom utan han satt bara i sin egen drömvärld hela dagarna. Klassen var för stor för att han skulle fungera där och han behöver en hel del 1-1 undervisning. Sedan dess har vi följt honom varenda skoldag till skolan eftersom han verkligen inte ville dit. Det går bättre nu - under vt i 7an som han går i nu (han fick gå om 6an) så kunde vi i alla fall börja åka buss med honom, tidigare var det skjuts i bil som gällde. Taxi tror vi inte heller på, det vore synd om chauffören och ev andra barn som skulle samåka... (Han var inte direkt våldsam, men högljudd i sin upprördhet och det var typ bara vi som kunde lugna honom.)
    Vi har i alla fall varit väldigt tydliga med att vi inte accepterade att han skulle stanna hemma annat än när han var sjuk, och även om det var, och ibland fortfarande är, skitjobbigt att få dit honom så tror jag att det hjälpt att vi vägrat ge med oss, och att vi letat reda på honom om han rymt från skolan och tagit tillbaka honom etc. Nu är det nog fast i hans undermedvetna att mamma är envisare än vad han är...
    Det har varit en kamp, men det har blivit bättre. Antagligen så har det tillkommit en viss mognad hos honom, men också att han är så pass van med rutinerna att det är lite skönt att veta vad som ska hända och komma hemifrån. Men jag erkänner - de första 2 åren var riktigt hemska... Men vi kom igenom dem...
    Jag håller tummarna för att ni också hittar ett sätt att komma igenom den tuffa tiden. Mammahjärtat brister när de mår så dåligt.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar