Jag vill först säga att jag har inte någon i min krets som skulle förstå OM jag valde snitt, ingen som heller riktigt förstår hur orolig jag är och jag skulle verkligen uppskatta om ni inte hoppa på mig här för jag mår rätt dåligt som jag gör nu...
Jag är idag gravid vecka 33+4 och börjar bli riktigt orolig inför min förlossning.
Med mitt första barn gick allt så fort, det tog 4 timmar och sen var hon ute.
Hon föddes v. 37+2, vet inte varför.
Vattnet gick, och efter 10 minuter börja det göra ont. Tog en timme till sjukhuset och när jag kom fram hade jag så ont att jag kunde inte gå ur bilen.
Dom fick hämta en säng till mig och köra in mig. När jag kom fram till min barnmorska sa hon "Äh, så ont har du inte!" och drog upp mig. Jag fick jätteont... Sen stoppa hon in någon Alvedon eller något där nere och sen fick jag komma till mitt rum. När jag låg där inne stoppa dom in sladdar där nere och la några på magen. Jag fråga vad som händer och prata med dom men inget svar alls.
Jag blev tillsagd att använda luftgasen vilket jag försökte med men varje gång jag andades in så slog den av, det var som att en plastbit var lös och varje gång jag försökte andas in så la den sig som ett lock istället så att det stoppade min andning istället, vilket stressade mig ännu mer. Jag sa till barnmorskorna att den måste var trasig men dom trodde mig inte och tryckte den mot min mun och sa att jag skulle andas in i den. Jag försökte om och om igen och tänkte att det skulle väl vara så men tillslut blev jag för röd och kände mig helt andfådd... Jag säger "Jag kan inte andas! det går inte att andas i den!" Sen småskrattar barnmorskan och säger "Oj, ja den var visst trasig tror jag". Jag är nu i detta läge smått ledsen och känner mig rätt ensam för dom verkar ju inte bry sig det minsta om mig.
Dom fick btw aldrig luftgasen att fungera...
När jag sen uttrycker (onödigt men wtf) att det gör väldigt ont säger barnmoskan "Jag vet, jag har själv fött barn." med en taskig attityd... Lite som "tyst med dig, gnäll inte".
Efter det prata jag inte med någon mer utan det var mest skrik och grått pga all smärtan.
Jag hade ont hela tiden, fanns knappt tid att andas alls under hela tiden.
Jag bad tillslut om något smärtstillande som epidural och efter ett bra tag kommer dom in och ska lägga den. Men när jag sitter upp känner jag hur huvudet verkligen trycker ner mot sängen och det gör jätteont.
Jag säger "Neeej jag vill inte! Hon kommer väl nu?!" och dom stoppar upp allt, lägger mig ner och ut kommer snart min dotter. Efter hon var ute svimmar jag smått av och jag somnar in utav utmattning.
Jag kunde inte få henne till mig och såg henne knappt.
Några timmar senare vaknar jag och det ligger ett barn i mitt rum...
Förlossningen tog 4 - 4 1/5 timme.
Innan jag blev gravid och under min graviditet med henne längtade jag så mycket efter henne.
Pojke eller flicka, stor eller lite. Jag oroa mig inte över något alls.
Dessvärre så tog det ca ett år innan jag kände att det var mitt barn pga den förlossningen.
Kändes som all kärlek till barn dog under dom 4 timmarna, jag var så arg och ledsen efter allt att glädjas åt barnet jag fött gick inte. Just då kunde jag lika bra gått hem utan det vilket ger mig sån sorg idag.
Nu är jag gravid med andra barnet, ny partner, vill ha ett syskon och älskar såklart min dotter över allt annat och tycker det ska bli kul med en liten. Men jag är jätteorolig inför denna förlossningen.
Snitt, inte snitt?
Vad ska man göra?
Barnmorskan räknar med att denna förlossningen går på ca 2 timmar iom min tidigare... Och att även denna kan komma snart, runt v. 36-38.
Jag är så orolig, funderar på snitt för att inte förlora känslan igen. Men det kanske blir samma där?
Fördelar med snitt för mig är att det inte blir den smärtan, jag vet vilken dag, jag kan garanterat få barnvakt och stöd då av min sambo.
Vaginalt har alltid varit självklart innan men nu är jag så rädd.
Jag vet inte vad jag ska göra och min barnmorska säger mest att "det ordnar sig nog" vilket inte är något tröst... Hjälp tack...
1
Andra barnet, orolig inför förlossningen Hej hej.
Jag vill först säga att jag har inte någon i min krets som skulle förstå OM jag valde snitt, ingen som heller riktigt förstår hur orolig jag är och jag skulle verkligen uppskatta om ni inte hoppa på mig här för jag mår rätt dåligt som jag gör nu...
Jag är idag gravid vecka 33+4 och börjar bli riktigt orolig inför min förlossning.
Med mitt första barn gick allt så fort, det tog 4 timmar och sen var hon ute.
Hon föddes v. 37+2, vet inte varför.
Vattnet gick, och efter 10 minuter börja det göra ont. Tog en timme till sjukhuset och när jag kom fram hade jag så ont att jag kunde inte gå ur bilen.
Dom fick hämta en säng till mig och köra in mig. När jag kom fram till min barnmorska sa hon "Äh, så ont har du inte!" och drog upp mig. Jag fick jätteont... Sen stoppa hon in någon Alvedon eller något där nere och sen fick jag komma till mitt rum. När jag låg där inne stoppa dom in sladdar där nere och la några på magen. Jag fråga vad som händer och prata med dom men inget svar alls.
Jag blev tillsagd att använda luftgasen vilket jag försökte med men varje gång jag andades in så slog den av, det var som att en plastbit var lös och varje gång jag försökte andas in så la den sig som ett lock istället så att det stoppade min andning istället, vilket stressade mig ännu mer. Jag sa till barnmorskorna att den måste var trasig men dom trodde mig inte och tryckte den mot min mun och sa att jag skulle andas in i den. Jag försökte om och om igen och tänkte att det skulle väl vara så men tillslut blev jag för röd och kände mig helt andfådd... Jag säger "Jag kan inte andas! det går inte att andas i den!" Sen småskrattar barnmorskan och säger "Oj, ja den var visst trasig tror jag". Jag är nu i detta läge smått ledsen och känner mig rätt ensam för dom verkar ju inte bry sig det minsta om mig.
Dom fick btw aldrig luftgasen att fungera...
När jag sen uttrycker (onödigt men wtf) att det gör väldigt ont säger barnmoskan "Jag vet, jag har själv fött barn." med en taskig attityd... Lite som "tyst med dig, gnäll inte".
Efter det prata jag inte med någon mer utan det var mest skrik och grått pga all smärtan.
Jag hade ont hela tiden, fanns knappt tid att andas alls under hela tiden.
Jag bad tillslut om något smärtstillande som epidural och efter ett bra tag kommer dom in och ska lägga den. Men när jag sitter upp känner jag hur huvudet verkligen trycker ner mot sängen och det gör jätteont.
Jag säger "Neeej jag vill inte! Hon kommer väl nu?!" och dom stoppar upp allt, lägger mig ner och ut kommer snart min dotter. Efter hon var ute svimmar jag smått av och jag somnar in utav utmattning.
Jag kunde inte få henne till mig och såg henne knappt.
Några timmar senare vaknar jag och det ligger ett barn i mitt rum...
Förlossningen tog 4 - 4 1/5 timme.
Innan jag blev gravid och under min graviditet med henne längtade jag så mycket efter henne.
Pojke eller flicka, stor eller lite. Jag oroa mig inte över något alls.
Dessvärre så tog det ca ett år innan jag kände att det var mitt barn pga den förlossningen.
Kändes som all kärlek till barn dog under dom 4 timmarna, jag var så arg och ledsen efter allt att glädjas åt barnet jag fött gick inte. Just då kunde jag lika bra gått hem utan det vilket ger mig sån sorg idag.
Nu är jag gravid med andra barnet, ny partner, vill ha ett syskon och älskar såklart min dotter över allt annat och tycker det ska bli kul med en liten. Men jag är jätteorolig inför denna förlossningen.
Snitt, inte snitt?
Vad ska man göra?
Barnmorskan räknar med att denna förlossningen går på ca 2 timmar iom min tidigare... Och att även denna kan komma snart, runt v. 36-38.
Jag är så orolig, funderar på snitt för att inte förlora känslan igen. Men det kanske blir samma där?
Fördelar med snitt för mig är att det inte blir den smärtan, jag vet vilken dag, jag kan garanterat få barnvakt och stöd då av min sambo.
Vaginalt har alltid varit självklart innan men nu är jag så rädd.
Jag vet inte vad jag ska göra och min barnmorska säger mest att "det ordnar sig nog" vilket inte är något tröst... Hjälp tack...
Hej!
Verkligen sorgligt och hemskt att läsa om din förra förlossningsupplevelse. Inte konstigt att du är rädd efter det bemötandet!
Jag tycker du ska ta kontakt med mottagningen för förlossningsrädsla på ditt sjukhus. Där kan man diskutera igenom förra förlossningen och göra upp en plan för nästa. I mitt fall ledde det till att jag valde (beviljades) planerat kejsarsnitt. Det är jag jätteglad för, eftersom det gick lugnt till och jag slapp komplikationer. Inget obehag och ingen outhärdlig smärta efteråt. Barnet mådde toppen. Men jag känner också att jag hade tur, för det är ju en stor operation. Den fysiska återhämtningen är lite längre, men för mig var det ingenting jämfört med ett psykiskt trauma vid vaginal förlossning. Jag kommer välja snitt igen om det blir fler barn. Men ingen annan än du kan bestämma vad som blir bäst för dig. Som sagt kan man begära att få prata igenom situationen och alternativen. Kram och stort lycka till!
2
Hej!
Verkligen sorgligt och hemskt att läsa om din förra förlossningsupplevelse. Inte konstigt att du är rädd efter det bemötandet!
Jag tycker du ska ta kontakt med mottagningen för förlossningsrädsla på ditt sjukhus. Där kan man diskutera igenom förra förlossningen och göra upp en plan för nästa. I mitt fall ledde det till att jag valde (beviljades) planerat kejsarsnitt. Det är jag jätteglad för, eftersom det gick lugnt till och jag slapp komplikationer. Inget obehag och ingen outhärdlig smärta efteråt. Barnet mådde toppen. Men jag känner också att jag hade tur, för det är ju en stor operation. Den fysiska återhämtningen är lite längre, men för mig var det ingenting jämfört med ett psykiskt trauma vid vaginal förlossning. Jag kommer välja snitt igen om det blir fler barn. Men ingen annan än du kan bestämma vad som blir bäst för dig. Som sagt kan man begära att få prata igenom situationen och alternativen. Kram och stort lycka till!
Fy vilken hemsk upplevelse, är ju så viktigt att få känna sig sedd och hörd i det läget <3
Har du bett om Aurora-samtal eller något liknande? Funderat över en doula som kan vara med som stöd och en extra röst för dig, snitt är ju ett ganska stort ingrepp och om du är tveksam finns ju andra lösningar + att du har din sambo som kanske kan föra din talan
Fy vilken hemsk upplevelse, är ju så viktigt att få känna sig sedd och hörd i det läget <3
Har du bett om Aurora-samtal eller något liknande? Funderat över en doula som kan vara med som stöd och en extra röst för dig, snitt är ju ett ganska stort ingrepp och om du är tveksam finns ju andra lösningar + att du har din sambo som kanske kan föra din talan
Hej! Tack så mycket för att du dela med dig! Skönt att få höra lite positivt. Jah har tagit kontakt med alla möjliga nu så känns lättare och möjligt att få hjälp.
4
Hej! Tack så mycket för att du dela med dig! Skönt att få höra lite positivt. Jah har tagit kontakt med alla möjliga nu så känns lättare och möjligt att få hjälp.
Jag ligger på antenatal nu för sömnbrist och smärtor i mage och rygg och dom verkar tycka en igångsättning inte vore fel. Lite rädd för riskerna där men min första förlossningen gick ju på ca 4 timmar och fick sy två stygn (mitt eget fel) så känns ju som att det inte borde ta 2-3 dagar och att sugklocka behövs... Förhoppningsvis... Inget bestämt än. Pratat med Aurora en gång och ska få mvc psykolog. Så det känns bra. Och iom igångsättning är det garanterat att min man kan vara med mig och att personalen tar extra bra hand om mig och har uppsikt. Svåra val det här, vill ju inte "leka" med kroppen men vill ändå känna trygghet och ha orkar kvar till när den kommer.
5
Jag ligger på antenatal nu för sömnbrist och smärtor i mage och rygg och dom verkar tycka en igångsättning inte vore fel. Lite rädd för riskerna där men min första förlossningen gick ju på ca 4 timmar och fick sy två stygn (mitt eget fel) så känns ju som att det inte borde ta 2-3 dagar och att sugklocka behövs... Förhoppningsvis... Inget bestämt än. Pratat med Aurora en gång och ska få mvc psykolog. Så det känns bra. Och iom igångsättning är det garanterat att min man kan vara med mig och att personalen tar extra bra hand om mig och har uppsikt. Svåra val det här, vill ju inte "leka" med kroppen men vill ändå känna trygghet och ha orkar kvar till när den kommer.
Kära besökare.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
