Dags att ta steget
Separation
  1. Anonym
    #1

    Dags att ta steget

    Äktenskapet har verkligen gått upp och ner de sista åren. Mina känslor har tagit slut sedan länge. När jag nämnde i höstas att jag funderat på att flytta (efter ett jobbigt år då det varit som is mellan oss och inget sex), anklagade han mig för att fly och ändrade taktik totalt.
    Han ville gå på familjerådgivning, vilket vi gjorde. Men det ledde ingenstans alls.
    Tidigare har han spelat tv-spel, sett nyheter och inte gjort så mycket förutom renoverat då och då. Han har klagat på om jag pratat i telefon, på min musiksmak, på mina hobbies, mm. Jag kände att jag måste vara fel person för honom eftersom han hela tiden klagade på allt. Sa åt honom men han blev oftast sur. En gång sov han 5 veckor på en madrass i vardagsrummet för att jag sagt ifrån då han klagat på mig.

    Men efter att jag ville flytta började han säga snälla saker till mig och slutade klaga, började laga mat, baka fikabröd och matbröd, började yngsta barnet och läsa för honom på kvällarna. Han började hjälpa till med barnens läxor. Tidigare har jag fått ta allt ansvar för hemmet, barnen och även delta i renoveringen.
    Han började använda deodorant för att jag sagt att han oftast luktar stark svett. Han drog ner på kaffet för jag tyckte att hans andedräkt luktade surkaffe. Han slutade nästan helt att se tv. Han brukade alltid sitta och se alla nyhetsprogram hela kvällarna tidigare. Han började köpa blommor och choklad till mig.
    Han erbjöd sig till och med att sälja huset fast han tidigare totalvägrat då jag föreslagit det. Vi köpte ett gammalt hus som vi totalrenoverar och han har gått på för fullt med det. Humöret har blivit därefter och jag ledsnade snabbt.
    Ja, han ändrade sig helt. Kände inte igen honom alls. Han sa att hans gamla jag var borta och nu var det nya mannen jag såg. Men jag har inte fått tillbaka mina känslor trots det. Men han tror att jag kan få tillbaka dem om jag rör i honom. Men jag känner mest avsky och vill inte röra honom.

    Han är mycket svartsjuk och har varit det under alla år. Han har frågat ut mig om jag varit och handlat om vilka som varit där, osv. Jag har knappt fått vara någonstans själv. Han är svartsjuk på att jag tjänar mer än honom, att jag bryr mig om barnen mer än honom, svartsjuk på katten jag hade då vi flyttade ihop så han blev elak mot den. Fick ge bort katten då. Svartsjuk på allt och alla. Han har sista halvåret snokat i min mobil och dator. Hotat med att han kan kolla cachminnet och se allt jag skriver. Jag vet inte hur man raderar det och han sa att han är glad för det.
    Han upptäckte att jag skrivit till min kompis hur jag mådde och hur det var hemma. Då blev han skitarg. Jag behövde någon att prata ut med. Sover dåligt med för han kan gå upp flera gånger på nätterna och jag ligger och lyssnar ifall han letar upp min dator. Låtsas sova för att slippa prata med honom. Fick även ett mail att någon försökt återställa lösenordet på facebook och jag vet att det är maken. Han klev upp 4.00 en morgon och mailet om återställningen kom 04.15. Känner mig så otroligt övervakad och känner mig fast.

    Han har även tvingat mig att söka nytt jobb bara för att han upptäckte i ett mail i mobilen att jag skrivit till min kompis om en kollega som verkade mysig.
    Jag har lite känslor för denna kollega sedan i vintras, men jag har ingenting gjort alls. Skulle aldrig vara otrogen. Min man har kollat upp denna kollega och upptäckte att han var singel. Han har även sagt till de äldre barnen att skjuta honom i skrevet och lovade dem alla våra sparpengar om de gjorde det, då kollegan började på skytte där de går. Min man trodde att det var planerat att kollegan skulle gå där och lära känna barnen. Men jag hade inte en aning om att han skulle gå på skytte heller. Mina barn bara skakade på huvudet åt sin pappa och hans beteende.

    Äldsta barnet har tidigare sagt att jag borde skilja mig för h*n har sett hur sin pappa är. Har pratat lite med barnen och äldsta gillar inte ens sin pappa säger h*n. Mellanbarnet har sagt att h*n vill bo mer hos mig än sin pappa. Yngsta har jag inte ens prata med om detta.


    Jag ställde ju mig i kö på en bostad och i veckan ringde de och meddelade att jag fått en lägenhet. Kände stor lycka, men nu känner jag även vemod. Vi har 2 större barn och en yngre och jag känner mest sorg över att yngsta (8 år) kommer i kläm. Ska skriva på pappren i slutet av veckan.
    Min man har sagt att om jag skiljer mig från honom skriver han inte på papper alls. Jag får ta mina kläder och gå. Mina saker får jag i en askhög. Yngsta barnet kommer jag knappt att få träffa. De större är 19 och 17 så dem kan han inte bestämma över. Vill jag bråka om vårdnaden ska jag få se på bråk hotade han. Är rädd att han tar alla sparpengar också för hälften är ju mitt och det skulle jag behöva för att starta upp ett nytt liv.

    Därför har jag då och då tagit personliga saker och förvarat hos min bror. Sökt lägenhet i smyg. Men nu har jag fått en och jag vill helst bara dra. Får den först om en månad. Men jag måste hinna fixa egna konton, ändra adress, mm.
    Nu är jag supernervös för jag måste ju prata med min man. Hur kommer han att agera? Kastar han ut mig? Nå ja, har en lägenhet att låna i väntan på min egen lägenhet ifall det händer. Men jag mår mest sämst för barnens skull.
    Även fast jag tror att det får det bra med en mamma som är gladare. Alla brukar säga att jag låter så glad (då maken är bortrest). men det är ju då jag känner mig fri och lycklig.
    Har erbjudit mig att vi kan dela på vårdnad och kunna ha en god relation för barnens skull, men det vägrar maken. Visst förstår jag att han känner sig sviken, men det är hans beteende under de sista åren som gjort mig kall och likgiltig för honom. Ibland får man nog och orkar inte mer.
  2. 1
    Dags att ta steget Äktenskapet har verkligen gått upp och ner de sista åren. Mina känslor har tagit slut sedan länge. När jag nämnde i höstas att jag funderat på att flytta (efter ett jobbigt år då det varit som is mellan oss och inget sex), anklagade han mig för att fly och ändrade taktik totalt.
    Han ville gå på familjerådgivning, vilket vi gjorde. Men det ledde ingenstans alls.
    Tidigare har han spelat tv-spel, sett nyheter och inte gjort så mycket förutom renoverat då och då. Han har klagat på om jag pratat i telefon, på min musiksmak, på mina hobbies, mm. Jag kände att jag måste vara fel person för honom eftersom han hela tiden klagade på allt. Sa åt honom men han blev oftast sur. En gång sov han 5 veckor på en madrass i vardagsrummet för att jag sagt ifrån då han klagat på mig.

    Men efter att jag ville flytta började han säga snälla saker till mig och slutade klaga, började laga mat, baka fikabröd och matbröd, började yngsta barnet och läsa för honom på kvällarna. Han började hjälpa till med barnens läxor. Tidigare har jag fått ta allt ansvar för hemmet, barnen och även delta i renoveringen.
    Han började använda deodorant för att jag sagt att han oftast luktar stark svett. Han drog ner på kaffet för jag tyckte att hans andedräkt luktade surkaffe. Han slutade nästan helt att se tv. Han brukade alltid sitta och se alla nyhetsprogram hela kvällarna tidigare. Han började köpa blommor och choklad till mig.
    Han erbjöd sig till och med att sälja huset fast han tidigare totalvägrat då jag föreslagit det. Vi köpte ett gammalt hus som vi totalrenoverar och han har gått på för fullt med det. Humöret har blivit därefter och jag ledsnade snabbt.
    Ja, han ändrade sig helt. Kände inte igen honom alls. Han sa att hans gamla jag var borta och nu var det nya mannen jag såg. Men jag har inte fått tillbaka mina känslor trots det. Men han tror att jag kan få tillbaka dem om jag rör i honom. Men jag känner mest avsky och vill inte röra honom.

    Han är mycket svartsjuk och har varit det under alla år. Han har frågat ut mig om jag varit och handlat om vilka som varit där, osv. Jag har knappt fått vara någonstans själv. Han är svartsjuk på att jag tjänar mer än honom, att jag bryr mig om barnen mer än honom, svartsjuk på katten jag hade då vi flyttade ihop så han blev elak mot den. Fick ge bort katten då. Svartsjuk på allt och alla. Han har sista halvåret snokat i min mobil och dator. Hotat med att han kan kolla cachminnet och se allt jag skriver. Jag vet inte hur man raderar det och han sa att han är glad för det.
    Han upptäckte att jag skrivit till min kompis hur jag mådde och hur det var hemma. Då blev han skitarg. Jag behövde någon att prata ut med. Sover dåligt med för han kan gå upp flera gånger på nätterna och jag ligger och lyssnar ifall han letar upp min dator. Låtsas sova för att slippa prata med honom. Fick även ett mail att någon försökt återställa lösenordet på facebook och jag vet att det är maken. Han klev upp 4.00 en morgon och mailet om återställningen kom 04.15. Känner mig så otroligt övervakad och känner mig fast.

    Han har även tvingat mig att söka nytt jobb bara för att han upptäckte i ett mail i mobilen att jag skrivit till min kompis om en kollega som verkade mysig.
    Jag har lite känslor för denna kollega sedan i vintras, men jag har ingenting gjort alls. Skulle aldrig vara otrogen. Min man har kollat upp denna kollega och upptäckte att han var singel. Han har även sagt till de äldre barnen att skjuta honom i skrevet och lovade dem alla våra sparpengar om de gjorde det, då kollegan började på skytte där de går. Min man trodde att det var planerat att kollegan skulle gå där och lära känna barnen. Men jag hade inte en aning om att han skulle gå på skytte heller. Mina barn bara skakade på huvudet åt sin pappa och hans beteende.

    Äldsta barnet har tidigare sagt att jag borde skilja mig för h*n har sett hur sin pappa är. Har pratat lite med barnen och äldsta gillar inte ens sin pappa säger h*n. Mellanbarnet har sagt att h*n vill bo mer hos mig än sin pappa. Yngsta har jag inte ens prata med om detta.


    Jag ställde ju mig i kö på en bostad och i veckan ringde de och meddelade att jag fått en lägenhet. Kände stor lycka, men nu känner jag även vemod. Vi har 2 större barn och en yngre och jag känner mest sorg över att yngsta (8 år) kommer i kläm. Ska skriva på pappren i slutet av veckan.
    Min man har sagt att om jag skiljer mig från honom skriver han inte på papper alls. Jag får ta mina kläder och gå. Mina saker får jag i en askhög. Yngsta barnet kommer jag knappt att få träffa. De större är 19 och 17 så dem kan han inte bestämma över. Vill jag bråka om vårdnaden ska jag få se på bråk hotade han. Är rädd att han tar alla sparpengar också för hälften är ju mitt och det skulle jag behöva för att starta upp ett nytt liv.

    Därför har jag då och då tagit personliga saker och förvarat hos min bror. Sökt lägenhet i smyg. Men nu har jag fått en och jag vill helst bara dra. Får den först om en månad. Men jag måste hinna fixa egna konton, ändra adress, mm.
    Nu är jag supernervös för jag måste ju prata med min man. Hur kommer han att agera? Kastar han ut mig? Nå ja, har en lägenhet att låna i väntan på min egen lägenhet ifall det händer. Men jag mår mest sämst för barnens skull.
    Även fast jag tror att det får det bra med en mamma som är gladare. Alla brukar säga att jag låter så glad (då maken är bortrest). men det är ju då jag känner mig fri och lycklig.
    Har erbjudit mig att vi kan dela på vårdnad och kunna ha en god relation för barnens skull, men det vägrar maken. Visst förstår jag att han känner sig sviken, men det är hans beteende under de sista åren som gjort mig kall och likgiltig för honom. Ibland får man nog och orkar inte mer.
  3. Anonym
    #2
    Glömde skriva att han gett mig tid till 21 augusti. Sen kastar han ut mig om jag inte börjat ta i honom och kramas och pussas. Från det datumet ska vi leva i ett äktenskap med allt vad det innebär. Även fast jag inte har känslor för honom tycker han att det duger. Sista gångerna vi hade sex (för över ett pr sedan) fick jag tvinga mig till det och det kändes inte ens bra. Kände mig bara frustrerad och irriterad. Därför vill jag inte ens ha honom kvar. Därför väljer jag att skiljas.
  4. 2
    Glömde skriva att han gett mig tid till 21 augusti. Sen kastar han ut mig om jag inte börjat ta i honom och kramas och pussas. Från det datumet ska vi leva i ett äktenskap med allt vad det innebär. Även fast jag inte har känslor för honom tycker han att det duger. Sista gångerna vi hade sex (för över ett pr sedan) fick jag tvinga mig till det och det kändes inte ens bra. Kände mig bara frustrerad och irriterad. Därför vill jag inte ens ha honom kvar. Därför väljer jag att skiljas.
  5. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #3

    Förstår skilsmässotankarna

    Utifrån vad du beskriver är det inte så svårt att inse att du vill skiljas. Det du skall komma ihåg här är att du har RÄTT till hälften av era tillgångar. Han kan inte ta dina sparpengar etc och om du flyttar har du rätt till halva värdet på huset etc, etc.

    Se vad jag skrev ovan om bodelning. Här kan det kanske bli aktuellt med en advokat till hjälp om ni inte kan komma överens själva om hur tillgångarna skall delas. Advokater är dyra men en bodelning är ett enkelt ärende och borde inte kräva så mycket tid.

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  6. 3
    Förstår skilsmässotankarna Utifrån vad du beskriver är det inte så svårt att inse att du vill skiljas. Det du skall komma ihåg här är att du har RÄTT till hälften av era tillgångar. Han kan inte ta dina sparpengar etc och om du flyttar har du rätt till halva värdet på huset etc, etc.

    Se vad jag skrev ovan om bodelning. Här kan det kanske bli aktuellt med en advokat till hjälp om ni inte kan komma överens själva om hur tillgångarna skall delas. Advokater är dyra men en bodelning är ett enkelt ärende och borde inte kräva så mycket tid.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar