Problem med tonårsbarn
Kärlek & relationer
  1. Medlem sedan
    Jul 2016
    #1

    Problem med tonårsbarn

    Hej!

    Jag är i en ny relation sedan ett halvår tillbaka. Den jag har träffat är frånskild med två tonårsbarn i yngre tonåren.

    Själv har jag inga barn men vi har pratat om att skaffa på sikt. Vi är jämngamla bägge två och bor med 20 mils avstånd.

    Problemet är att hennes barn inte vill träffa mig och jag får inte komma och hälsa på p.g.a att barnen inte vill det. Hon har varit hemma hos mig och när jag har varit hos henne har vi alltid träffats på neutral mark.
    Barnen bestämde sig väldigt tidigt utan att ens ha sett mig eller mig en ärlig chans.

    Jag börjar ledsna på två trilskande barn.

    Jag har försökt att få med dem på gemensamma aktiviteter t.ex. dagstur till Danmark men det har inte gått. Istället har de valt att stanna hemma och tjura. De har inte särskilt mycket kontakt med deras far.

    Så vad gör jag? Någon gång måste de träffa mig och jag tycker det är hög tid för det nu. Eller hur länge ska man behöva vänta ut dem?

    Kan hon som mamma sätta ned foten och vara bestämd att nu får de faktiskt träffa mig varken de vill det eller inte?
  2. 1
    Problem med tonårsbarn Hej!

    Jag är i en ny relation sedan ett halvår tillbaka. Den jag har träffat är frånskild med två tonårsbarn i yngre tonåren.

    Själv har jag inga barn men vi har pratat om att skaffa på sikt. Vi är jämngamla bägge två och bor med 20 mils avstånd.

    Problemet är att hennes barn inte vill träffa mig och jag får inte komma och hälsa på p.g.a att barnen inte vill det. Hon har varit hemma hos mig och när jag har varit hos henne har vi alltid träffats på neutral mark.
    Barnen bestämde sig väldigt tidigt utan att ens ha sett mig eller mig en ärlig chans.

    Jag börjar ledsna på två trilskande barn.

    Jag har försökt att få med dem på gemensamma aktiviteter t.ex. dagstur till Danmark men det har inte gått. Istället har de valt att stanna hemma och tjura. De har inte särskilt mycket kontakt med deras far.

    Så vad gör jag? Någon gång måste de träffa mig och jag tycker det är hög tid för det nu. Eller hur länge ska man behöva vänta ut dem?

    Kan hon som mamma sätta ned foten och vara bestämd att nu får de faktiskt träffa mig varken de vill det eller inte?
  3. Medlem sedan
    Aug 2011
    #2
    Att tvinga dem att träffa dig skulle nog vara det dummaste ni kunde göra. Varför måste de träffa dig mot sin vilja? De har inte valt dig, det är det deras mamma som har.

    Däremot har jag svårt att tro att det skulle vara omöjligt att få med dem på tåget och förmå dem att träffa dig helt frivilligt, om ni bara spelar era kort rätt. För varje grej ni gör eller säger som ens antyder att ni vill pressa dem, så får det nog bara motsatt effekt.

    Jag tänker att den dåliga kontakten med pappan kan vara en orsak till att de är skeptiska mot dig. Jag vet ju inte vad som hänt där, men något har ju uppenbarligen hänt som gjort att de inte har kontakt med honom så mycket. Då behöver de kanske inte bli påtvingade en till karl, jag kan förstå att de är skeptiska.

    Jag skulle nog om jag var deras mor försöka vända på det hela. Prata öppet med barnen om att jag förstår om de är skeptiska mot dig, och att jag aldrig kommer att tvinga dem att träffa dig - men att det skulle göra mig väldigt glad om de åtminstone kunde ge dig en chans framöver. Inte nu, utan när de har vant sig vid tanken. Vore jag hon skulle jag sen se till att nämna dig när det blir tillfällen, liksom "lotsa in" dig i familjen lite pö om pö så att du finns på ett positivt sätt i deras medvetanden även om du inte är fysiskt närvarande. Berätta om positiva saker om dig, om nåt roligt du sagt eller gjort o s v. Vara öppen och tydlig med att hon och du är tillsammans, men att ni respekterar barnens vilja att inte vilja ses. I hennes ställe skulle jag visa dem att de är mina nummer ett, alltid och utan undantag. Och att även fast jag är tillsammans med en ny man så är de ändå nummer ett och jag har den största respekt för hur de mår och vad de vill i en såhär viktig sak. Först då kan hon ju börja förvänta sig samma respekt tillbaka.

    Men tvinga - nej. Då skjuter ni bara er själva i foten, plus att barnen inte känner sig respekterade.

    Hur länge har mamman varit skild från barnens pappa? Det kan ju också spela in. Och har hon träffat andra innan dig, efter pappan? Hur är barnens erfarenheter av de relationerna i så fall?

    Ni måste minnas att det är ni som är de vuxna, de är bara barn. Ni har valt er situation, de har inte haft minsta chans att välja.
  4. 2
    Att tvinga dem att träffa dig skulle nog vara det dummaste ni kunde göra. Varför måste de träffa dig mot sin vilja? De har inte valt dig, det är det deras mamma som har.

    Däremot har jag svårt att tro att det skulle vara omöjligt att få med dem på tåget och förmå dem att träffa dig helt frivilligt, om ni bara spelar era kort rätt. För varje grej ni gör eller säger som ens antyder att ni vill pressa dem, så får det nog bara motsatt effekt.

    Jag tänker att den dåliga kontakten med pappan kan vara en orsak till att de är skeptiska mot dig. Jag vet ju inte vad som hänt där, men något har ju uppenbarligen hänt som gjort att de inte har kontakt med honom så mycket. Då behöver de kanske inte bli påtvingade en till karl, jag kan förstå att de är skeptiska.

    Jag skulle nog om jag var deras mor försöka vända på det hela. Prata öppet med barnen om att jag förstår om de är skeptiska mot dig, och att jag aldrig kommer att tvinga dem att träffa dig - men att det skulle göra mig väldigt glad om de åtminstone kunde ge dig en chans framöver. Inte nu, utan när de har vant sig vid tanken. Vore jag hon skulle jag sen se till att nämna dig när det blir tillfällen, liksom "lotsa in" dig i familjen lite pö om pö så att du finns på ett positivt sätt i deras medvetanden även om du inte är fysiskt närvarande. Berätta om positiva saker om dig, om nåt roligt du sagt eller gjort o s v. Vara öppen och tydlig med att hon och du är tillsammans, men att ni respekterar barnens vilja att inte vilja ses. I hennes ställe skulle jag visa dem att de är mina nummer ett, alltid och utan undantag. Och att även fast jag är tillsammans med en ny man så är de ändå nummer ett och jag har den största respekt för hur de mår och vad de vill i en såhär viktig sak. Först då kan hon ju börja förvänta sig samma respekt tillbaka.

    Men tvinga - nej. Då skjuter ni bara er själva i foten, plus att barnen inte känner sig respekterade.

    Hur länge har mamman varit skild från barnens pappa? Det kan ju också spela in. Och har hon träffat andra innan dig, efter pappan? Hur är barnens erfarenheter av de relationerna i så fall?

    Ni måste minnas att det är ni som är de vuxna, de är bara barn. Ni har valt er situation, de har inte haft minsta chans att välja.
  5. Medlem sedan
    Jul 2016
    #3
    Tack för svaret!

    Hon har vart skild från pappan i 6-7 år.

    Barnen vill inte träffa mig än. Jag har frågat varför. Det jag fick till svar att de inte har haft någon annan än deras mamma att tänka på sedan hon och hennes man gick isär. Jag får ge dem tid. Frågan hur lång tid som är acceptabelt? Vad är rimligt?

    Jag accepterar att barnen alltid är nummer ett för henne. jag kanske kommer i tredje, fjärde hand. Det får jag leva med. Vad hon har gått igenom vill jag inte förtälja.

    Jag frågar om barnen, hur det är med dem osv, allt för att hon ska förstå att jag accepterar dem och är intresserad och nyfiken på dem.
  6. 3
    Tack för svaret!

    Hon har vart skild från pappan i 6-7 år.

    Barnen vill inte träffa mig än. Jag har frågat varför. Det jag fick till svar att de inte har haft någon annan än deras mamma att tänka på sedan hon och hennes man gick isär. Jag får ge dem tid. Frågan hur lång tid som är acceptabelt? Vad är rimligt?

    Jag accepterar att barnen alltid är nummer ett för henne. jag kanske kommer i tredje, fjärde hand. Det får jag leva med. Vad hon har gått igenom vill jag inte förtälja.

    Jag frågar om barnen, hur det är med dem osv, allt för att hon ska förstå att jag accepterar dem och är intresserad och nyfiken på dem.
  7. Medlem sedan
    Oct 2011
    #4
    Håller med MaryT i det hon skriver. Tänker också att ni har varit tillsammans en mycket kort tid - ett halvår är definitivt ingen lång tidsperiod. Jag tänker att du behöver ge dem mycket mer tid. Hur lång är ju svårt att sia om men jag hade nog tyckt nåt år till i alla fall.

    Jag kan förstå om du börjar bli otålig, men att träffa någon som redan har barn är mer komplicerat. Om du inte känner att du vill vänta, så har du bara ett alternativ, och det är att välja en annan kvinna.
  8. 4
    Håller med MaryT i det hon skriver. Tänker också att ni har varit tillsammans en mycket kort tid - ett halvår är definitivt ingen lång tidsperiod. Jag tänker att du behöver ge dem mycket mer tid. Hur lång är ju svårt att sia om men jag hade nog tyckt nåt år till i alla fall.

    Jag kan förstå om du börjar bli otålig, men att träffa någon som redan har barn är mer komplicerat. Om du inte känner att du vill vänta, så har du bara ett alternativ, och det är att välja en annan kvinna.
  9. Medlem sedan
    Aug 2011
    #5
    Vad som är acceptabelt är ju upp till dig att avgöra. Men du kan inte bestämma att "Nu SKA jag träffa dem!". Däremot kan du bestämma att "Nu orkar inte jag stå på vänt längre, så nu går jag vidare i livet för jag tror att det här kommer att ta alldeles för lång tid.".

    Det rimliga är att ta hänsyn till barnen. Nu känner ju inte jag barnen, det KAN ju vara så att de helt enkelt är bortskämda och ouppfostrade. Men det tror inte jag, jag tror att det kan vara jättesvårt för barn att hänga med i vuxnas svängar.

    Jag tycker att deras mamma kan bearbeta dem lite. Med respekt, som jag skrev om i mitt första svar. Lova dem att inte tvinga dem att träffa dig, men samtidigt uppmuntra att det kommer att ske längre fram, när de känner sig redo. Och också hela tiden visa dem att DE är nummer ett för henne. Att hon älskar dig men att du kommer aldrig nånsin att komma före dem för henne.
    Hon kan prata gott om dig, vara öppen med att du gör henne glad och att hon trivs med dig. Men fortfarande inte pressa dem. Då tror jag att det kommer att lösa sig förr eller senare.

    Och du gör rätt i att engagera dig i barnen på avstånd. Fråga om dem, hälsa till dem. Försöka hitta gemensamma nämnare - du kanske gillar samma tv-program som de? Samma musik? Har samma intresse? Något, vad som helst som ni har gemensamt. T ex, om du vet att någon av dem (eller båda) gillar en viss tv-serie, och så råkar du ha hela boxen - så kan du höra via deras mamma om de vill låna den. Inte på ett fjäskigt sätt, mer bara "schysst".

    Men precis som MrsPiggy skriver här nedanför - ett halvår är inte speciellt lång tid i sammanhanget. Så vore jag du skulle jag inte börja stressa.
  10. 5
    Vad som är acceptabelt är ju upp till dig att avgöra. Men du kan inte bestämma att "Nu SKA jag träffa dem!". Däremot kan du bestämma att "Nu orkar inte jag stå på vänt längre, så nu går jag vidare i livet för jag tror att det här kommer att ta alldeles för lång tid.".

    Det rimliga är att ta hänsyn till barnen. Nu känner ju inte jag barnen, det KAN ju vara så att de helt enkelt är bortskämda och ouppfostrade. Men det tror inte jag, jag tror att det kan vara jättesvårt för barn att hänga med i vuxnas svängar.

    Jag tycker att deras mamma kan bearbeta dem lite. Med respekt, som jag skrev om i mitt första svar. Lova dem att inte tvinga dem att träffa dig, men samtidigt uppmuntra att det kommer att ske längre fram, när de känner sig redo. Och också hela tiden visa dem att DE är nummer ett för henne. Att hon älskar dig men att du kommer aldrig nånsin att komma före dem för henne.
    Hon kan prata gott om dig, vara öppen med att du gör henne glad och att hon trivs med dig. Men fortfarande inte pressa dem. Då tror jag att det kommer att lösa sig förr eller senare.

    Och du gör rätt i att engagera dig i barnen på avstånd. Fråga om dem, hälsa till dem. Försöka hitta gemensamma nämnare - du kanske gillar samma tv-program som de? Samma musik? Har samma intresse? Något, vad som helst som ni har gemensamt. T ex, om du vet att någon av dem (eller båda) gillar en viss tv-serie, och så råkar du ha hela boxen - så kan du höra via deras mamma om de vill låna den. Inte på ett fjäskigt sätt, mer bara "schysst".

    Men precis som MrsPiggy skriver här nedanför - ett halvår är inte speciellt lång tid i sammanhanget. Så vore jag du skulle jag inte börja stressa.
  11. Medlem sedan
    Jan 2009
    #6
    Jag tycker också att ett halvår är en kort tid, men jag håller inte riktigt med er andra. Jag håller med om att barnen inte ska tvingas umgås med honom om de inte vill, men jag tycker mamman gör fel när hon låter tonåringarna bestämma vem hon får ta hem i sitt hem. Även en mamma måste ha rätt att bjuda hem sina vänner och pojkvänner i sitt eget hem. Till att börja med bara på dagen av respekt för barnen.

    Jag tycker man gör barnen en otjänst genom att låta dem bestämma sådant. Jag anser inte tonåringar har den mognaden utan det måste vara den vuxne som styr.
    Ha det gott!
  12. 6
    Jag tycker också att ett halvår är en kort tid, men jag håller inte riktigt med er andra. Jag håller med om att barnen inte ska tvingas umgås med honom om de inte vill, men jag tycker mamman gör fel när hon låter tonåringarna bestämma vem hon får ta hem i sitt hem. Även en mamma måste ha rätt att bjuda hem sina vänner och pojkvänner i sitt eget hem. Till att börja med bara på dagen av respekt för barnen.

    Jag tycker man gör barnen en otjänst genom att låta dem bestämma sådant. Jag anser inte tonåringar har den mognaden utan det måste vara den vuxne som styr.
  13. Medlem sedan
    Aug 2011
    #7
    Jag tänker att hemmet för mig ska vara en fredad zon där man ska slippa jobbigheter så långt det bara är möjligt. Barnen har ju faktiskt inte valt alls vad gäller skilsmässa o s v, de är bara tvungna att hänga med i de vuxnas svängar. Och då blir hemmet ännu "heligare" (kom inte på nåt bättre ord i farten) på nåt vis.
    Vänner är en sak, men en pojkvän är ju potentiellt någon som kan tänkas flytta in förr eller senare. Det blir en stor skillnad tycker jag.

    Men det ska vara med ömsesidig respekt förstås. Jag skulle inte acceptera att mina tonåringar skulle säga nej "baraföratt", utan att vi kan prata om det. Men förklarar de hur de känner så respekterar jag deras känsla. Jag ser inte vad man skulle vinna på att gå emot deras önskan om att slippa "mammas nya kille" i hemmet tills vidare.
  14. 7
    Jag tänker att hemmet för mig ska vara en fredad zon där man ska slippa jobbigheter så långt det bara är möjligt. Barnen har ju faktiskt inte valt alls vad gäller skilsmässa o s v, de är bara tvungna att hänga med i de vuxnas svängar. Och då blir hemmet ännu "heligare" (kom inte på nåt bättre ord i farten) på nåt vis.
    Vänner är en sak, men en pojkvän är ju potentiellt någon som kan tänkas flytta in förr eller senare. Det blir en stor skillnad tycker jag.

    Men det ska vara med ömsesidig respekt förstås. Jag skulle inte acceptera att mina tonåringar skulle säga nej "baraföratt", utan att vi kan prata om det. Men förklarar de hur de känner så respekterar jag deras känsla. Jag ser inte vad man skulle vinna på att gå emot deras önskan om att slippa "mammas nya kille" i hemmet tills vidare.
  15. Medlem sedan
    Aug 2016
    #8
    Hej!

    Jag tycker mamman ska sätta ner foten! Tonårsbarnen ska INTE få bestämma, aldrig! Dom måste inse att hon har träffat dig och det bestämmer inte barnen. Det är faktiskt vi vuxna som bestämmer. Visst kan det vara känsligt för dom, men det måste få finnas en gräns. Vill hon bjuda hem dig så skulle jag ha sagt till barnen att vill dom inte vara hemma så är det dom som får gå hemifrån.

    Jag är själv frånskild och är omgift och har tonåringar från ett tidigare förhållande. Det är inte alltid populärt när man träffar en ny man, men det är vi vuxna som bestämmer och barnen ska inte få ta över. Nu har åren gått och visst har det varit upp och ner, men barnen har alltid respekterat min man och det ska dom lära sig.

    Lycka ti
  16. 8
    Hej!

    Jag tycker mamman ska sätta ner foten! Tonårsbarnen ska INTE få bestämma, aldrig! Dom måste inse att hon har träffat dig och det bestämmer inte barnen. Det är faktiskt vi vuxna som bestämmer. Visst kan det vara känsligt för dom, men det måste få finnas en gräns. Vill hon bjuda hem dig så skulle jag ha sagt till barnen att vill dom inte vara hemma så är det dom som får gå hemifrån.

    Jag är själv frånskild och är omgift och har tonåringar från ett tidigare förhållande. Det är inte alltid populärt när man träffar en ny man, men det är vi vuxna som bestämmer och barnen ska inte få ta över. Nu har åren gått och visst har det varit upp och ner, men barnen har alltid respekterat min man och det ska dom lära sig.

    Lycka ti
  17. Medlem sedan
    Aug 2011
    #9
    Bara för att man är den som i slutänden bestämmer så behöver ju inte det betyda att det är fritt fram att klampa på och köra över sina barn känslomässigt?...
    Respekt för en person är inget man "ska lära sig", respekt är något man får när man förtjänar det.

    För mig är det väldigt främmande att ställa det ultimatumet på mina barn - "Antingen tuggar ni i er att jag tar hem en för er helt främmande person som ni inte vill ha här, eller så får ni gå härifrån!". Skulle du vilja ha det ultimatumet ställt på dig?
  18. 9
    Bara för att man är den som i slutänden bestämmer så behöver ju inte det betyda att det är fritt fram att klampa på och köra över sina barn känslomässigt?...
    Respekt för en person är inget man "ska lära sig", respekt är något man får när man förtjänar det.

    För mig är det väldigt främmande att ställa det ultimatumet på mina barn - "Antingen tuggar ni i er att jag tar hem en för er helt främmande person som ni inte vill ha här, eller så får ni gå härifrån!". Skulle du vilja ha det ultimatumet ställt på dig?
  19. Medlem sedan
    Aug 2016
    #10
    Barnen ska ändå inte bestämma vem eller vilka man träffar. Barnen ger och får man respekt av redan i tidig ålder och är dom bra uppfostrade så skulle inte detta vara ett problem.

    Har du själv tonårsbarn?
  20. 10
    Barnen ska ändå inte bestämma vem eller vilka man träffar. Barnen ger och får man respekt av redan i tidig ålder och är dom bra uppfostrade så skulle inte detta vara ett problem.

    Har du själv tonårsbarn?
  21. Medlem sedan
    Aug 2011
    #11
    "Ska"? Menar du alla barn eller dina egna bara?

    Ja, jag har tonårsbarn, och ja, jag har skilt mig från deras far och sen träffat en ny man. Och ja, det har gått så fantastiskt bra, men nej, jag tvingade dem aldrig att träffa honom. De fick den tid på sig som de kände att de behövde.
    Barnens och min sambos kontakt är jättebra, med ömsesidig respekt för varandra och att de gillar att umgås med varandra.

    Att ett barn ev mår dåligt av en skilsmässa och blir skeptisk till ev. nya partners behöver sällan ha något med uppfostran att göra.
  22. 11
    "Ska"? Menar du alla barn eller dina egna bara?

    Ja, jag har tonårsbarn, och ja, jag har skilt mig från deras far och sen träffat en ny man. Och ja, det har gått så fantastiskt bra, men nej, jag tvingade dem aldrig att träffa honom. De fick den tid på sig som de kände att de behövde.
    Barnens och min sambos kontakt är jättebra, med ömsesidig respekt för varandra och att de gillar att umgås med varandra.

    Att ett barn ev mår dåligt av en skilsmässa och blir skeptisk till ev. nya partners behöver sällan ha något med uppfostran att göra.
  23. Medlem sedan
    Aug 2011
    #12
    Och nej, barn ska inte bestämma vem eller vilka man som förälder träffar.
    Det jag pratar om är om barnet ska behöva träffa den nye partnern (eller DE nya, en del byter ju partners väldigt ofta..) och tvingas samsas med honom/henne i sitt hem trots att det känns jobbigt. Men du pratar alltså om vad föräldern gör när barnet inte är med?
  24. 12
    Och nej, barn ska inte bestämma vem eller vilka man som förälder träffar.
    Det jag pratar om är om barnet ska behöva träffa den nye partnern (eller DE nya, en del byter ju partners väldigt ofta..) och tvingas samsas med honom/henne i sitt hem trots att det känns jobbigt. Men du pratar alltså om vad föräldern gör när barnet inte är med?
  25. Medlem sedan
    Jan 2009
    #13
    Mary, Skriver i mobilen och vet inte om du svarar mig. Jag menar att om mamman har känt den här mannen i ett halvår så måste de kunna få träffas i hennes hem och inte bara på "neutral mark". Att godta att barnen ska reglera vem hon bjuder hem till sitt eget hem är konstigt enligt mig. Om hon har barnfria veckor är det för mig naturligt att hon i första hand bjuder hem honom då, men så som jag läser frågan "får" hon inte ens det eller så har hon ingen barnfri tid. Så får väl barnen anpassa sig anser jag. Hon berättar att X ska komma över på middag mellan 19-22 på lördag kväll. Den tonåring som inte vill vara hemma får vara hos en kompis eller stänga in sig på sitt rum. Jag ser inget konstigt i det.

    Personligen skulle jag aldrig behöva tvinga till mig vanligt hyfs från mina barn. Jag bjuder hem vem jag vill och det får de respektera. Däremot respekterar jag att de naturligtvis inte vill bli introducerade till man efter man efter man. Dock är jag rätt lugn på dejtandet så det är inget problem.

    Ts flickvän verkar dock haft en man som hon träffat i ett halvår. Om hon menar allvar med honom ser jag inget problem med att hon tar hem honom. Det är för mig inget hon borde fråga barnen om.
    Ha det gott!
  26. 13
    Mary, Skriver i mobilen och vet inte om du svarar mig. Jag menar att om mamman har känt den här mannen i ett halvår så måste de kunna få träffas i hennes hem och inte bara på "neutral mark". Att godta att barnen ska reglera vem hon bjuder hem till sitt eget hem är konstigt enligt mig. Om hon har barnfria veckor är det för mig naturligt att hon i första hand bjuder hem honom då, men så som jag läser frågan "får" hon inte ens det eller så har hon ingen barnfri tid. Så får väl barnen anpassa sig anser jag. Hon berättar att X ska komma över på middag mellan 19-22 på lördag kväll. Den tonåring som inte vill vara hemma får vara hos en kompis eller stänga in sig på sitt rum. Jag ser inget konstigt i det.

    Personligen skulle jag aldrig behöva tvinga till mig vanligt hyfs från mina barn. Jag bjuder hem vem jag vill och det får de respektera. Däremot respekterar jag att de naturligtvis inte vill bli introducerade till man efter man efter man. Dock är jag rätt lugn på dejtandet så det är inget problem.

    Ts flickvän verkar dock haft en man som hon träffat i ett halvår. Om hon menar allvar med honom ser jag inget problem med att hon tar hem honom. Det är för mig inget hon borde fråga barnen om.
  27. Medlem sedan
    Aug 2011
    #14
    Mitt inlägg som börjar med "Jag tänker att hemmet för mig ska vara en fredad zon..." var svar till dig .

    Jag kan ju berätta lite om hur det gick till när jag träffade min nuvarande sambo? Jag hade dejtat några innan men inte ens kommit så långt som till tanken att introducera dem för barnen (jag tror inte att de, alltså mina dejter, heller hade nån önskan om det. Mina barn visste dessutom inte ens om dem..)

    När jag sen träffade mannen som jag nu lever ihop med, så gick det ett tag innan jag började nämna honom för mina barn. Barnen var då 13 respektive 8 år, kan tilläggas om det har någon betydelse i sammanhanget.
    De visste sen att jag träffade någon som hette si och så, jag nämnde honom ibland när det var relevant (t ex om barnen frågade vad jag skulle göra i helgen när de var hos sin pappa, eller om jag berättade nån rolig anekdot som hänt när han och jag träffats). De märkte nog tydligt att han gjorde mig glad och att jag tyckte mycket om honom. Och speciellt sonen (yngst) var nyfiken på honom, bl a tack vare ett fritidsintresse.

    Men jag ville inte att de skulle ses i första taget. Jag ville att det skulle bli en mjuk övergång för alla. Min sambo har inga egna barn, det var ju nåt nytt även för honom! Men främst med tanke på mina barn. Hemma är för mig en väldigt fredad plats, jag vill att det ska vara det för mina barn också. Där ska man känna sig trygg och bekväm. Det var vårt gemensamma hem, vi tog beslut om hemmet gemensamt. Även när jag letade boende när jag och barnens far skulle separera, fick barnen vara delaktiga i hela processen. De skulle såklart också gilla det som skulle bli vårt hem. För mig är sånt viktigt. Hade de på nåt sätt visat att de inte gillade huset som jag hittade som jag ville bo i, så skulle jag inte ha tvingat dem utan letat vidare.

    För mig är det konstigt att det ens blir en kamp mellan förälder och barn om ifall mammans nye partner ska få komma och hälsa på eller inte. För mig handlar det om att man har en dialog. Om mina barn hade på minsta sätt signalerat att de absolut inte vill träffa min partner hade jag först låtit det bero ett bra tag, tänkt att det fixar sig med tiden. Och skulle det inte verkat fixa sig skulle jag fundera över varför barnen reagerar som de gör. Varför förutsätta att det handlar om att barnen "reglerar" bara för att de kan? De kanske har en jättejobbig känsla - den behöver inte ens vara grundad på något påtagligt, bara att de har den känslan. Då vill jag hjälpa dem med det! För det måste ju vara jättejobbigt? Jag vill inte vara helt oförstående och oempatisk och bara "JO! Nu SKA ni träffa honom! Eller så får ni dra härifrån när han kommer!". Jag vill veta VARFÖR. Såpass bra dialog vill jag gärna ha med mina barn. Och det får man nog sällan om man kör över deras vilja...

    Mina barn är kalasbra på "vanligt hyfs". När jag väl la fram förslaget om att min då blivande sambo skulle komma den helgen som de var här, så var det inget problem. De visste ju att om de inte vill, då måste de inte. Då blev det också genast lättare, antar jag, att gå mig till mötes också. Ömsesidig respekt, det är vad det handlar om.

    Första mötet gick långt över förväntan. Min sambo är ingen person som tar över tillställningar direkt. Han hälsade på barnen men lät dem sen vara. En halvtimme senare satt vi och åt middag och barnen pratade på och skrattade som att de känt honom jämt. Helt odramatiskt.

    Och det har aldrig gått "upp och ner" vad gäller deras inbördes relation (alltså barnens och sambons). Det har aldrig varit tjafs. Inte en enda gång. De gillar varandra och barnen vet att han aldrig skulle klampa på och ta över och bestämma, och därför är de avslappnade med honom och gillar honom och visar honom respekt tillbaka.

    Men den som vill köra med "My way or the highway" ska givetvis göra det. Jag är bara glad att jag inte gjorde det. Då hade nog deras (och min och barnens) relation inte sett ut som den gör idag.

    Jag funderar bara över varför man förutsätter att barnen bara vill bestämma, och inte reflekterar över om deras känslor för den nye partnern beror på något annat, djupare - något som de kanske behöver dels visas respekt för, men också hjälp med att komma över?
  28. 14
    Mitt inlägg som börjar med "Jag tänker att hemmet för mig ska vara en fredad zon..." var svar till dig .

    Jag kan ju berätta lite om hur det gick till när jag träffade min nuvarande sambo? Jag hade dejtat några innan men inte ens kommit så långt som till tanken att introducera dem för barnen (jag tror inte att de, alltså mina dejter, heller hade nån önskan om det. Mina barn visste dessutom inte ens om dem..)

    När jag sen träffade mannen som jag nu lever ihop med, så gick det ett tag innan jag började nämna honom för mina barn. Barnen var då 13 respektive 8 år, kan tilläggas om det har någon betydelse i sammanhanget.
    De visste sen att jag träffade någon som hette si och så, jag nämnde honom ibland när det var relevant (t ex om barnen frågade vad jag skulle göra i helgen när de var hos sin pappa, eller om jag berättade nån rolig anekdot som hänt när han och jag träffats). De märkte nog tydligt att han gjorde mig glad och att jag tyckte mycket om honom. Och speciellt sonen (yngst) var nyfiken på honom, bl a tack vare ett fritidsintresse.

    Men jag ville inte att de skulle ses i första taget. Jag ville att det skulle bli en mjuk övergång för alla. Min sambo har inga egna barn, det var ju nåt nytt även för honom! Men främst med tanke på mina barn. Hemma är för mig en väldigt fredad plats, jag vill att det ska vara det för mina barn också. Där ska man känna sig trygg och bekväm. Det var vårt gemensamma hem, vi tog beslut om hemmet gemensamt. Även när jag letade boende när jag och barnens far skulle separera, fick barnen vara delaktiga i hela processen. De skulle såklart också gilla det som skulle bli vårt hem. För mig är sånt viktigt. Hade de på nåt sätt visat att de inte gillade huset som jag hittade som jag ville bo i, så skulle jag inte ha tvingat dem utan letat vidare.

    För mig är det konstigt att det ens blir en kamp mellan förälder och barn om ifall mammans nye partner ska få komma och hälsa på eller inte. För mig handlar det om att man har en dialog. Om mina barn hade på minsta sätt signalerat att de absolut inte vill träffa min partner hade jag först låtit det bero ett bra tag, tänkt att det fixar sig med tiden. Och skulle det inte verkat fixa sig skulle jag fundera över varför barnen reagerar som de gör. Varför förutsätta att det handlar om att barnen "reglerar" bara för att de kan? De kanske har en jättejobbig känsla - den behöver inte ens vara grundad på något påtagligt, bara att de har den känslan. Då vill jag hjälpa dem med det! För det måste ju vara jättejobbigt? Jag vill inte vara helt oförstående och oempatisk och bara "JO! Nu SKA ni träffa honom! Eller så får ni dra härifrån när han kommer!". Jag vill veta VARFÖR. Såpass bra dialog vill jag gärna ha med mina barn. Och det får man nog sällan om man kör över deras vilja...

    Mina barn är kalasbra på "vanligt hyfs". När jag väl la fram förslaget om att min då blivande sambo skulle komma den helgen som de var här, så var det inget problem. De visste ju att om de inte vill, då måste de inte. Då blev det också genast lättare, antar jag, att gå mig till mötes också. Ömsesidig respekt, det är vad det handlar om.

    Första mötet gick långt över förväntan. Min sambo är ingen person som tar över tillställningar direkt. Han hälsade på barnen men lät dem sen vara. En halvtimme senare satt vi och åt middag och barnen pratade på och skrattade som att de känt honom jämt. Helt odramatiskt.

    Och det har aldrig gått "upp och ner" vad gäller deras inbördes relation (alltså barnens och sambons). Det har aldrig varit tjafs. Inte en enda gång. De gillar varandra och barnen vet att han aldrig skulle klampa på och ta över och bestämma, och därför är de avslappnade med honom och gillar honom och visar honom respekt tillbaka.

    Men den som vill köra med "My way or the highway" ska givetvis göra det. Jag är bara glad att jag inte gjorde det. Då hade nog deras (och min och barnens) relation inte sett ut som den gör idag.

    Jag funderar bara över varför man förutsätter att barnen bara vill bestämma, och inte reflekterar över om deras känslor för den nye partnern beror på något annat, djupare - något som de kanske behöver dels visas respekt för, men också hjälp med att komma över?
  29. Medlem sedan
    Jan 2009
    #15
    Som man frågar får man svar.

    Jag kör inte heller my way or the highway, men jag skulle inte heller få för mig att fråga mina barn om jag får bjuda hem någon till mitt hem. Jag som vuxen bedömer vem jag kan och vill bjuda hem. Jag kan bedöma när det är läge för det. Det är inte direkt rocket sience att inse när ens egna barn är mogna för saker. Vad jag gör när de inte är där tycker jag för övrigt de inte har med att göra. Oavsett att det är deras hem.
    Ha det gott!
  30. 15
    Som man frågar får man svar.

    Jag kör inte heller my way or the highway, men jag skulle inte heller få för mig att fråga mina barn om jag får bjuda hem någon till mitt hem. Jag som vuxen bedömer vem jag kan och vill bjuda hem. Jag kan bedöma när det är läge för det. Det är inte direkt rocket sience att inse när ens egna barn är mogna för saker. Vad jag gör när de inte är där tycker jag för övrigt de inte har med att göra. Oavsett att det är deras hem.
  31. Medlem sedan
    Aug 2011
    #16
    Som man frågar får man svar?... Vad syftade du till där?..

    Nej, vem som hälsar på när inte de är där har de inte med att göra, självklart. Det har jag även sagt tidigare i tråden.

    Du och jag är helt enkelt inte eniga om hur barnens eventuella motstånd mot att träffa ens nya partner ska bemötas. Jag kan bara konstatera att den linjen jag körde här (med stor lyhördhet för barnens vilja) funkade väldigt bra, även i det långa loppet. Andra sätt kanske också kan funka bra (hos andra, här kommer det inte på fråga att jag skulle köra över mina barn känslomässigt). Då ska man givetvis göra som det känns bäst. Jag kan bara inte se vad någon skulle ha att vinna på att inte lyssna på vad ens barn tycker i frågan. Och OBS, nu pratar jag inte om att barnen ska _bestämma_, jag pratar om att ha en dialog och att vara lyhörd och respektfull inför vad barnet faktiskt känner, och varför h*n känner som h*n gör.
  32. 16
    Som man frågar får man svar?... Vad syftade du till där?..

    Nej, vem som hälsar på när inte de är där har de inte med att göra, självklart. Det har jag även sagt tidigare i tråden.

    Du och jag är helt enkelt inte eniga om hur barnens eventuella motstånd mot att träffa ens nya partner ska bemötas. Jag kan bara konstatera att den linjen jag körde här (med stor lyhördhet för barnens vilja) funkade väldigt bra, även i det långa loppet. Andra sätt kanske också kan funka bra (hos andra, här kommer det inte på fråga att jag skulle köra över mina barn känslomässigt). Då ska man givetvis göra som det känns bäst. Jag kan bara inte se vad någon skulle ha att vinna på att inte lyssna på vad ens barn tycker i frågan. Och OBS, nu pratar jag inte om att barnen ska _bestämma_, jag pratar om att ha en dialog och att vara lyhörd och respektfull inför vad barnet faktiskt känner, och varför h*n känner som h*n gör.
  33. Medlem sedan
    Jan 2009
    #17
    Jag syftade på att det inte är relevant eller bra att fråga barn om saker där de rimligen inte borde bestämma exempelvis om det är ok att ta hem en partner. Som förälder brukar man veta hur barnen känner över sådant och behöver således inte köra över dem känslomässigt även om man inte frågar. Jag tycker man sänder helt fel signaler till barnen om man ställer frågan. Det är som dagisföräldrar som frågar sina tvååringar "ska vi gå hem nu" när de ska gå från dagis, sedan blir de förvånade när barnen blir sura... ?
    Ha det gott!
  34. 17
    Jag syftade på att det inte är relevant eller bra att fråga barn om saker där de rimligen inte borde bestämma exempelvis om det är ok att ta hem en partner. Som förälder brukar man veta hur barnen känner över sådant och behöver således inte köra över dem känslomässigt även om man inte frågar. Jag tycker man sänder helt fel signaler till barnen om man ställer frågan. Det är som dagisföräldrar som frågar sina tvååringar "ska vi gå hem nu" när de ska gå från dagis, sedan blir de förvånade när barnen blir sura... ?
  35. Medlem sedan
    Jan 2009
    #18

    ytterligare svar

    Jag syftade på att det inte är relevant eller bra att fråga barn om saker där de rimligen inte borde bestämma exempelvis om det är ok att ta hem en partner. Som förälder brukar man veta hur barnen känner över sådant och behöver således inte köra över dem känslomässigt även om man inte frågar. Jag tycker man sänder helt fel signaler till barnen om man ställer frågan. Det är som dagisföräldrar som frågar sina tvååringar "ska vi gå hem nu" när de ska gå från dagis, sedan blir de förvånade när barnen blir sura... ?
    Ha det gott!
  36. 18
    ytterligare svar Jag syftade på att det inte är relevant eller bra att fråga barn om saker där de rimligen inte borde bestämma exempelvis om det är ok att ta hem en partner. Som förälder brukar man veta hur barnen känner över sådant och behöver således inte köra över dem känslomässigt även om man inte frågar. Jag tycker man sänder helt fel signaler till barnen om man ställer frågan. Det är som dagisföräldrar som frågar sina tvååringar "ska vi gå hem nu" när de ska gå från dagis, sedan blir de förvånade när barnen blir sura... ?
  37. Medlem sedan
    Aug 2011
    #19
    Men blandar du inte äpplen och päron lite nu? Vilken ålder på barnen menar du? Den här tråden handlade om större barn än förskoleåldern trodde jag. Såklart frågar man inte sin tvååring, det har jag aldrig menat. Men det var det du pratade om alltså?

    Tydligen vill inte ts´flickväns barn träffa ts. Jag antar att de då har uttryckt det, och då borde ju föräldern känna av deras känslor inför det (vilket hon ju också verkar göra).

    Men det är just där i din första mening som vi är oeniga, eller menar olika saker, jag vet inte vilket. Men jag säger ju att jag inte tycker att barn ska _bestämma_, men att jag som förälder vill respektera deras känslor inför att en ny partner ska börja hänga hemma hos oss. I mitt hem, OCH barnens (precis lika mycket som mitt). Och då pratar jag alltså inte om tvååringar.
  38. 19
    Men blandar du inte äpplen och päron lite nu? Vilken ålder på barnen menar du? Den här tråden handlade om större barn än förskoleåldern trodde jag. Såklart frågar man inte sin tvååring, det har jag aldrig menat. Men det var det du pratade om alltså?

    Tydligen vill inte ts´flickväns barn träffa ts. Jag antar att de då har uttryckt det, och då borde ju föräldern känna av deras känslor inför det (vilket hon ju också verkar göra).

    Men det är just där i din första mening som vi är oeniga, eller menar olika saker, jag vet inte vilket. Men jag säger ju att jag inte tycker att barn ska _bestämma_, men att jag som förälder vill respektera deras känslor inför att en ny partner ska börja hänga hemma hos oss. I mitt hem, OCH barnens (precis lika mycket som mitt). Och då pratar jag alltså inte om tvååringar.
  39. Medlem sedan
    Aug 2011
    #20
    Sen kan jag ju förtydliga med att jag inte tycker att man som förälder ska bara "Jaja, ok, då får han inte komma hit då.." om tonåringarna säger att de inte vill träffa den nye partnern. Däremot kan man ju ge budskapet "Ok, jag respekterar att du känner så. Det är ingen brådska med den saken. Men längre fram kan vi kanske testa? Vad är det som känns jobbigast med om han skulle komma hit?..". Och verkligen LYSSNA. Det kan ju ligga vad som helst bakom ungens motvilja. Visst KAN det vara vanligt ohyfs, men det kan minst lika gärna vara något djupare än så.

    Jag har i min närhet ett exempel där en förälder forcerade fram ett första möte mellan tonårsbarn och ny partner. Tonåringen hade bestämt sagt ifrån att h*n inte ville, men föräldern tog dit sin partner utan att säga något till tonåringen.
    Det här var kanske 5-6 år sedan. Tonåringen är ung vuxen vid det här laget, men kan fortfarande inte med förälderns partner. Tonåringens kontakt med föräldern är heller inte så värst förtrolig, och jag förstår verkligen tonåringen där.
    Tonåringens andra förälder gjorde tvärtom, var nästan lite väl "medgörlig" mot tonåringen ibland kan jag känna. Men så är kontakten mellan den förälderns partner och tonåringen också väldigt bra än idag.
    Sen kan ju det bero även på andra faktorer såklart.

    Men som sagt, alla gör ju som de vill. Jag är glad att vi gjorde som vi gjorde här, kan jag bara konstatera.
  40. 20
    Sen kan jag ju förtydliga med att jag inte tycker att man som förälder ska bara "Jaja, ok, då får han inte komma hit då.." om tonåringarna säger att de inte vill träffa den nye partnern. Däremot kan man ju ge budskapet "Ok, jag respekterar att du känner så. Det är ingen brådska med den saken. Men längre fram kan vi kanske testa? Vad är det som känns jobbigast med om han skulle komma hit?..". Och verkligen LYSSNA. Det kan ju ligga vad som helst bakom ungens motvilja. Visst KAN det vara vanligt ohyfs, men det kan minst lika gärna vara något djupare än så.

    Jag har i min närhet ett exempel där en förälder forcerade fram ett första möte mellan tonårsbarn och ny partner. Tonåringen hade bestämt sagt ifrån att h*n inte ville, men föräldern tog dit sin partner utan att säga något till tonåringen.
    Det här var kanske 5-6 år sedan. Tonåringen är ung vuxen vid det här laget, men kan fortfarande inte med förälderns partner. Tonåringens kontakt med föräldern är heller inte så värst förtrolig, och jag förstår verkligen tonåringen där.
    Tonåringens andra förälder gjorde tvärtom, var nästan lite väl "medgörlig" mot tonåringen ibland kan jag känna. Men så är kontakten mellan den förälderns partner och tonåringen också väldigt bra än idag.
    Sen kan ju det bero även på andra faktorer såklart.

    Men som sagt, alla gör ju som de vill. Jag är glad att vi gjorde som vi gjorde här, kan jag bara konstatera.
Sidan 1 av 2 12 SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar