Mitt inlägg som börjar med "Jag tänker att hemmet för mig ska vara en fredad zon..." var svar till dig
.
Jag kan ju berätta lite om hur det gick till när jag träffade min nuvarande sambo? Jag hade dejtat några innan men inte ens kommit så långt som till tanken att introducera dem för barnen (jag tror inte att de, alltså mina dejter, heller hade nån önskan om det. Mina barn visste dessutom inte ens om dem..)
När jag sen träffade mannen som jag nu lever ihop med, så gick det ett tag innan jag började nämna honom för mina barn. Barnen var då 13 respektive 8 år, kan tilläggas om det har någon betydelse i sammanhanget.
De visste sen att jag träffade någon som hette si och så, jag nämnde honom ibland när det var relevant (t ex om barnen frågade vad jag skulle göra i helgen när de var hos sin pappa, eller om jag berättade nån rolig anekdot som hänt när han och jag träffats). De märkte nog tydligt att han gjorde mig glad och att jag tyckte mycket om honom. Och speciellt sonen (yngst) var nyfiken på honom, bl a tack vare ett fritidsintresse.
Men jag ville inte att de skulle ses i första taget. Jag ville att det skulle bli en mjuk övergång för alla. Min sambo har inga egna barn, det var ju nåt nytt även för honom! Men främst med tanke på mina barn. Hemma är för mig en väldigt fredad plats, jag vill att det ska vara det för mina barn också. Där ska man känna sig trygg och bekväm. Det var vårt gemensamma hem, vi tog beslut om hemmet gemensamt. Även när jag letade boende när jag och barnens far skulle separera, fick barnen vara delaktiga i hela processen. De skulle såklart också gilla det som skulle bli vårt hem. För mig är sånt viktigt. Hade de på nåt sätt visat att de inte gillade huset som jag hittade som jag ville bo i, så skulle jag inte ha tvingat dem utan letat vidare.
För mig är det konstigt att det ens blir en kamp mellan förälder och barn om ifall mammans nye partner ska få komma och hälsa på eller inte. För mig handlar det om att man har en dialog. Om mina barn hade på minsta sätt signalerat att de absolut inte vill träffa min partner hade jag först låtit det bero ett bra tag, tänkt att det fixar sig med tiden. Och skulle det inte verkat fixa sig skulle jag fundera över varför barnen reagerar som de gör. Varför förutsätta att det handlar om att barnen "reglerar" bara för att de kan? De kanske har en jättejobbig känsla - den behöver inte ens vara grundad på något påtagligt, bara att de har den känslan. Då vill jag hjälpa dem med det! För det måste ju vara jättejobbigt? Jag vill inte vara helt oförstående och oempatisk och bara "JO! Nu SKA ni träffa honom! Eller så får ni dra härifrån när han kommer!". Jag vill veta VARFÖR. Såpass bra dialog vill jag gärna ha med mina barn. Och det får man nog sällan om man kör över deras vilja...
Mina barn är kalasbra på "vanligt hyfs". När jag väl la fram förslaget om att min då blivande sambo skulle komma den helgen som de var här, så var det inget problem. De visste ju att om de inte vill, då måste de inte. Då blev det också genast lättare, antar jag, att gå mig till mötes också. Ömsesidig respekt, det är vad det handlar om.
Första mötet gick långt över förväntan. Min sambo är ingen person som tar över tillställningar direkt. Han hälsade på barnen men lät dem sen vara. En halvtimme senare satt vi och åt middag och barnen pratade på och skrattade som att de känt honom jämt. Helt odramatiskt.
Och det har aldrig gått "upp och ner" vad gäller deras inbördes relation (alltså barnens och sambons). Det har aldrig varit tjafs. Inte en enda gång. De gillar varandra och barnen vet att han aldrig skulle klampa på och ta över och bestämma, och därför är de avslappnade med honom och gillar honom och visar honom respekt tillbaka.
Men den som vill köra med "My way or the highway" ska givetvis göra det. Jag är bara glad att jag inte gjorde det. Då hade nog deras (och min och barnens) relation inte sett ut som den gör idag.
Jag funderar bara över varför man förutsätter att barnen bara vill bestämma, och inte reflekterar över om deras känslor för den nye partnern beror på något annat, djupare - något som de kanske behöver dels visas respekt för, men också hjälp med att komma över?