Inte kär längre efter 18 år ihop
Kärlek & relationer
  1. Medlem sedan
    Jul 2016
    #1

    Inte kär längre efter 18 år ihop

    Hej

    Jag postar inte detta under "Separation", då jag är optimist

    Min fru och jag har varit ihop i 18 år, gifta sedan ca 10. Vi träffades som unga (hon skulle fylla 18) och har haft våra upp och ner genom åren, men mest upp. De senaste månaderna har hon känt det som att känslorna för mig har falnat, hon känner sig inte kär och ser inte mig i sin framtid. Uppskattningsvis är det ett halvår hon känt så här, men troligen har det sakta trappats ner med tiden.

    Vi har två barn tillsammans, åtta och sex år, som inte vet något om detta. Ett av barnen har varit och är påfrestande, och det har tagit på båda våra föräldrars humör den senaste tiden. Möjligen har det inverkat på vår relation, som ärligt talat mest går ut på att hantera vardagstråk, prata om huset och allt som behöver göras.

    Vi har en relativt bra kommunikation, men ibland blir det ledsamt förstås. Jag beskyller henne för att ge upp för lätt, och hon tycker att jag försöker fixa för mycket och inte tar hennes känslor på allvar. Hon vill verkligen få tillbaka sina känslor för mig, för att hon tycker så mycket om mig som person, för det vi har gemensamt bakåt i tiden och självklart även för barnens skull.

    Jag själv älskar henne mer än någonsin, på ett djupare plan än förut känns det som. Att förlora henne känns förkrossande, men jag har lovat att vi ska skiljas som vänner om det går åt skogen. Det är inga tredje parter inblandade i detta, så det hon väljer mellan är mig eller att leva helt ensam.

    Vi har bestämt oss för att fixa detta, men medan jag är optimistisk och gärna drar det tyngsta lasset har hon problem med att hoppas och tro att det går. "Det känns som att det inte kommer att gå" säger hon ibland, och då tappar jag det lilla hopp jag har. Till saken hör att hon inte har någon annan än mig att anförtro sig åt, och ventilera detta. Så jag är både den stackars maken, och den bästa vännen som ska lyssna på det som för henne att må dåligt.

    Båda vill med andra ord att det ska fungera. Det som skrämmer henne är inte skilsmässa eller separation i sig, utan att inte få tillbaka känslorna för mig. Jag tar det hela lite mer med ro, då jag har läst massor om par i långa förhållanden där känslorna "försvinner" ibland, och sedan kommer tillbaka genom hårt gemensamt arbete.

    Hon vill absolut inte gå i familjerådgivning/-terapi och jag har sagt att jag kan gå själv om vi inte klarar av detta själva. Om även det misslyckas tänker jag mig att vi provseparerar utan skilsmässa (turas om med en lägenhet), och om även det går i stöpet får vi kasta in handduken för evigt.

    Planen framöver är:
    - Ge detta tid! Inte stressa på
    - Mer tid för oss själva från barnen (två-tre tillfällen senaste året har vi fått)
    - Mer tid var för sig, med egna projekt
    - Kravlös närhet
    - Hjälpas åt att tänka optimistiskt
    - Vårda vänskapen och ha kul tillsammans
    - Sex åtminstone någon gång i månaden

    Är det någon annan här som har erfarenheter av något liknande? Har ni några råd? Det är framförallt frun som behöver få upp hoppet och tro att vi faktiskt klarar oss igenom detta. Hon mår ärligt talat väldigt dåligt just nu. Hon har sköldarna uppe mot mina råd, som hon självklart tolkar som försök att övertyga i egen sak. Men är ändå resonlig om jag inte retar upp henne för mycket

    Tacksam för svar.
  2. 1
    Inte kär längre efter 18 år ihop Hej

    Jag postar inte detta under "Separation", då jag är optimist

    Min fru och jag har varit ihop i 18 år, gifta sedan ca 10. Vi träffades som unga (hon skulle fylla 18) och har haft våra upp och ner genom åren, men mest upp. De senaste månaderna har hon känt det som att känslorna för mig har falnat, hon känner sig inte kär och ser inte mig i sin framtid. Uppskattningsvis är det ett halvår hon känt så här, men troligen har det sakta trappats ner med tiden.

    Vi har två barn tillsammans, åtta och sex år, som inte vet något om detta. Ett av barnen har varit och är påfrestande, och det har tagit på båda våra föräldrars humör den senaste tiden. Möjligen har det inverkat på vår relation, som ärligt talat mest går ut på att hantera vardagstråk, prata om huset och allt som behöver göras.

    Vi har en relativt bra kommunikation, men ibland blir det ledsamt förstås. Jag beskyller henne för att ge upp för lätt, och hon tycker att jag försöker fixa för mycket och inte tar hennes känslor på allvar. Hon vill verkligen få tillbaka sina känslor för mig, för att hon tycker så mycket om mig som person, för det vi har gemensamt bakåt i tiden och självklart även för barnens skull.

    Jag själv älskar henne mer än någonsin, på ett djupare plan än förut känns det som. Att förlora henne känns förkrossande, men jag har lovat att vi ska skiljas som vänner om det går åt skogen. Det är inga tredje parter inblandade i detta, så det hon väljer mellan är mig eller att leva helt ensam.

    Vi har bestämt oss för att fixa detta, men medan jag är optimistisk och gärna drar det tyngsta lasset har hon problem med att hoppas och tro att det går. "Det känns som att det inte kommer att gå" säger hon ibland, och då tappar jag det lilla hopp jag har. Till saken hör att hon inte har någon annan än mig att anförtro sig åt, och ventilera detta. Så jag är både den stackars maken, och den bästa vännen som ska lyssna på det som för henne att må dåligt.

    Båda vill med andra ord att det ska fungera. Det som skrämmer henne är inte skilsmässa eller separation i sig, utan att inte få tillbaka känslorna för mig. Jag tar det hela lite mer med ro, då jag har läst massor om par i långa förhållanden där känslorna "försvinner" ibland, och sedan kommer tillbaka genom hårt gemensamt arbete.

    Hon vill absolut inte gå i familjerådgivning/-terapi och jag har sagt att jag kan gå själv om vi inte klarar av detta själva. Om även det misslyckas tänker jag mig att vi provseparerar utan skilsmässa (turas om med en lägenhet), och om även det går i stöpet får vi kasta in handduken för evigt.

    Planen framöver är:
    - Ge detta tid! Inte stressa på
    - Mer tid för oss själva från barnen (två-tre tillfällen senaste året har vi fått)
    - Mer tid var för sig, med egna projekt
    - Kravlös närhet
    - Hjälpas åt att tänka optimistiskt
    - Vårda vänskapen och ha kul tillsammans
    - Sex åtminstone någon gång i månaden

    Är det någon annan här som har erfarenheter av något liknande? Har ni några råd? Det är framförallt frun som behöver få upp hoppet och tro att vi faktiskt klarar oss igenom detta. Hon mår ärligt talat väldigt dåligt just nu. Hon har sköldarna uppe mot mina råd, som hon självklart tolkar som försök att övertyga i egen sak. Men är ändå resonlig om jag inte retar upp henne för mycket

    Tacksam för svar.
  3. Medlem sedan
    Aug 2016
    #2
    Hej! Fint av dig att du verkligen försöker och att du vill ha råd som kan hjälpa dig. Det låter som ni inte är klara med varandra, tror ni har mycket mer att ge av det du beskriver. Jag är själv frånskild och det var jag som ville lämna mina barns pappa. Jag ångrar mig inte då jag nu lever med en ny man och är lyckligt gift med honom och vi planerar barn tillsammans.

    MEN min skilsmässa var bland det jobbigaste jag har gått igenom, både för min del och barnens del. Man ska absolut inte leva ihop för barnens skull, men snälla tänk er för innan ni ens tänker tanken på att gå isär. Barnen kommer alltid att få leva med det och det tar på dom även om ni bara flyttar ifrån varandra ett tag. Gör nu allt i din makt för att behålla din fru. Fixa barnvakt till era barn och åk bort tillsammans, ta in på hotell, drick champange och bara umgås med varandra utan att prata om barnen eller era problem. Umgås och verkligen känn vad ni vill. Skicka nåt gulligt sms till henne och uppvakta henne för det kanske är det hon saknar.

    Hoppas ni hittar tillbaka till varandra, ibland är gräset grönare på andra sidan, men där finns andra problem oavsett vem man lever med.

    Lycka till!
  4. 2
    Hej! Fint av dig att du verkligen försöker och att du vill ha råd som kan hjälpa dig. Det låter som ni inte är klara med varandra, tror ni har mycket mer att ge av det du beskriver. Jag är själv frånskild och det var jag som ville lämna mina barns pappa. Jag ångrar mig inte då jag nu lever med en ny man och är lyckligt gift med honom och vi planerar barn tillsammans.

    MEN min skilsmässa var bland det jobbigaste jag har gått igenom, både för min del och barnens del. Man ska absolut inte leva ihop för barnens skull, men snälla tänk er för innan ni ens tänker tanken på att gå isär. Barnen kommer alltid att få leva med det och det tar på dom även om ni bara flyttar ifrån varandra ett tag. Gör nu allt i din makt för att behålla din fru. Fixa barnvakt till era barn och åk bort tillsammans, ta in på hotell, drick champange och bara umgås med varandra utan att prata om barnen eller era problem. Umgås och verkligen känn vad ni vill. Skicka nåt gulligt sms till henne och uppvakta henne för det kanske är det hon saknar.

    Hoppas ni hittar tillbaka till varandra, ibland är gräset grönare på andra sidan, men där finns andra problem oavsett vem man lever med.

    Lycka till!
  5. Medlem sedan
    Jul 2016
    #3
    Tack så mycket för svaret!

    Sedan sist har vi bråkat och jag har kallat henne en del osmickrande saker. Hon i sin tur har umgåtts en del med en manlig kollega, som hon har sagt att hon ska undvika. Vi kom överens om att den kontakten ska brytas, utöver det rent professionella. Oklart om det är gjort. Upprinnelsen till bråken är ständigt kollegan, och hennes kontakt.

    Vi har bestämt oss för att provseparera och söker nu lägenhet. Under tiden ska vi försöka hitta tillbaka som vänner, och fokus ligger på att vara snälla mot varandra. Hennes inställning är att det inte är hopplöst att det blir vi igen, men "det blir som det blir". Jag älskar denna förbannade kvinna, och kan inte ge upp. Men det känns tungt och bitvis hopplöst.

    Barnvakt är svårt att få, men vi kommer att få en barnfri torsdag-fredag em i alla fall.
  6. 3
    Tack så mycket för svaret!

    Sedan sist har vi bråkat och jag har kallat henne en del osmickrande saker. Hon i sin tur har umgåtts en del med en manlig kollega, som hon har sagt att hon ska undvika. Vi kom överens om att den kontakten ska brytas, utöver det rent professionella. Oklart om det är gjort. Upprinnelsen till bråken är ständigt kollegan, och hennes kontakt.

    Vi har bestämt oss för att provseparera och söker nu lägenhet. Under tiden ska vi försöka hitta tillbaka som vänner, och fokus ligger på att vara snälla mot varandra. Hennes inställning är att det inte är hopplöst att det blir vi igen, men "det blir som det blir". Jag älskar denna förbannade kvinna, och kan inte ge upp. Men det känns tungt och bitvis hopplöst.

    Barnvakt är svårt att få, men vi kommer att få en barnfri torsdag-fredag em i alla fall.
  7. Medlem sedan
    Aug 2016
    #4
    Det låter ju lite som hon försöker få din uppmärksamhet på ett väldigt dumt sätt och väljer då att umgås med denna manliga kollegan. Hon kanske vill känna denna spänning, men om du inte vill förlora henne så flytta inte isär för då kan det faktiskt vara försent. Min förra make trodde vi skulle hitta tillbaka, men så träffade jag kärleken och ville inte försöka igen.

    Prata ordentligt med varandra och försök att inte bråka, det blir bara värre. Försök att hitta på något tillsammans och ställ ett ultimatum att hon inte ska träffa denna andra mannen! Ta chansen och berätta vad du känner för henne och gör allt i din makt om du vill fortsätta leva med henne.

    Lycka till!
  8. 4
    Det låter ju lite som hon försöker få din uppmärksamhet på ett väldigt dumt sätt och väljer då att umgås med denna manliga kollegan. Hon kanske vill känna denna spänning, men om du inte vill förlora henne så flytta inte isär för då kan det faktiskt vara försent. Min förra make trodde vi skulle hitta tillbaka, men så träffade jag kärleken och ville inte försöka igen.

    Prata ordentligt med varandra och försök att inte bråka, det blir bara värre. Försök att hitta på något tillsammans och ställ ett ultimatum att hon inte ska träffa denna andra mannen! Ta chansen och berätta vad du känner för henne och gör allt i din makt om du vill fortsätta leva med henne.

    Lycka till!
  9. Medlem sedan
    Jul 2016
    #5
    Intressant med teorin om att hon vill få min uppmärksamhet. Hur tänker du där?
  10. 5
    Intressant med teorin om att hon vill få min uppmärksamhet. Hur tänker du där?
  11. Medlem sedan
    Jul 2016
    #6
    Uppdatering på läget:
    Vi har fått ner tonläget. Inga fler bråk eller beskyllningar, utan ömsesidig hänsyn och förståelse. Kontakten med kollegan är nu enbart professionell, efter att hon erkänt att hon kände sig "förtjust". Han vet dock inget. Grundat på hennes uppgifter, men jag har inget val annat än att lita på henne. Det fungerar inte annars.

    Vi har varit själva utan barn ett par dagar. Var ut och åt, och hade lite kul ihop. Kändes bra. Inga fler tårar eller ledsamheter på länge.

    Fortfarande är det "känner inget för dig"-läget, och hon letar lägenhet ännu. Hon ser provseparation som sista chansen att hitta tillbaka. Jag vet inte om det är en bra idé, men då hon inte vill gå i rådgivning eller liknande (och sågar alla artiklar och liknande som präktiga) är det vårt enda gemensamma alternativ.

    Jag förbereder mig just nu för ett liv utan henne. För min del blir det inga problem att hitta en ny partner, när jag väl vill det. Men tanken på en splittrad familj krossar mitt hjärta. Om vi ändå hade bråkat och härjat genom åren, men den här familjen är en sådan som folk kommer att säga "de var de sista jag trodde skulle skiljas". De närstående som har fått höra om situationen har blivit genuint förvånade, och barnen märker ju ingenting. För dem blir det definitivt en chock.

    Min fokus ligger nu på att sköta situationen värdigt. Jag accepterar läget, och att jag inte kan "fixa" hennes känslor. Jag försöker vara en stark man som kan stötta henne och familjen. Om hon fick välja skulle hon fortfarande vilja att allt blev bra igen, att hon återfick sina känslor för mig - eller ännu hellre fick nya starkare.

    Alla råd och stöd mottages tacksamt.
  12. 6
    Uppdatering på läget:
    Vi har fått ner tonläget. Inga fler bråk eller beskyllningar, utan ömsesidig hänsyn och förståelse. Kontakten med kollegan är nu enbart professionell, efter att hon erkänt att hon kände sig "förtjust". Han vet dock inget. Grundat på hennes uppgifter, men jag har inget val annat än att lita på henne. Det fungerar inte annars.

    Vi har varit själva utan barn ett par dagar. Var ut och åt, och hade lite kul ihop. Kändes bra. Inga fler tårar eller ledsamheter på länge.

    Fortfarande är det "känner inget för dig"-läget, och hon letar lägenhet ännu. Hon ser provseparation som sista chansen att hitta tillbaka. Jag vet inte om det är en bra idé, men då hon inte vill gå i rådgivning eller liknande (och sågar alla artiklar och liknande som präktiga) är det vårt enda gemensamma alternativ.

    Jag förbereder mig just nu för ett liv utan henne. För min del blir det inga problem att hitta en ny partner, när jag väl vill det. Men tanken på en splittrad familj krossar mitt hjärta. Om vi ändå hade bråkat och härjat genom åren, men den här familjen är en sådan som folk kommer att säga "de var de sista jag trodde skulle skiljas". De närstående som har fått höra om situationen har blivit genuint förvånade, och barnen märker ju ingenting. För dem blir det definitivt en chock.

    Min fokus ligger nu på att sköta situationen värdigt. Jag accepterar läget, och att jag inte kan "fixa" hennes känslor. Jag försöker vara en stark man som kan stötta henne och familjen. Om hon fick välja skulle hon fortfarande vilja att allt blev bra igen, att hon återfick sina känslor för mig - eller ännu hellre fick nya starkare.

    Alla råd och stöd mottages tacksamt.
  13. Medlem sedan
    Jul 2016
    #7
    Mer uppdatering, för de som följer detta. Hon har nu bestämt sig för att hon inte inte alls vill provseparera utan gå direkt på skilsmässa. Detta utan familjerådgivning eller någonting annat än hennes känslor som grund. "Jag har fel känslor för dig".
    Vi bor fortfarande ihop, i väntan på lägenhet som var tänkt för provseparering. Ingen aning varför hon har så bråttom, men för henne var det jobbigt att inte få ta ett beslut.
    Så vad gör jag nu? Försöker agera värdigt och att vara ett stöd för familjen, även henne faktiskt. En person jag älskar tänker jag behandla bra, så länge hon ger tillbaka så att vi kan få ett värdigt avslut.
    Vet inte annars vad jag kan göra, men jag har en egen tid hos familjerådgivning på måndag. Hon vet om att jag har den.
    Fortfarande tror jag att äktenskapet kan räddas, att hennes känslor är tillfälliga. Men det blir inga övertalningskampanjer. Jag tänker visa henne vem hon går miste om istället.
  14. 7
    Mer uppdatering, för de som följer detta. Hon har nu bestämt sig för att hon inte inte alls vill provseparera utan gå direkt på skilsmässa. Detta utan familjerådgivning eller någonting annat än hennes känslor som grund. "Jag har fel känslor för dig".
    Vi bor fortfarande ihop, i väntan på lägenhet som var tänkt för provseparering. Ingen aning varför hon har så bråttom, men för henne var det jobbigt att inte få ta ett beslut.
    Så vad gör jag nu? Försöker agera värdigt och att vara ett stöd för familjen, även henne faktiskt. En person jag älskar tänker jag behandla bra, så länge hon ger tillbaka så att vi kan få ett värdigt avslut.
    Vet inte annars vad jag kan göra, men jag har en egen tid hos familjerådgivning på måndag. Hon vet om att jag har den.
    Fortfarande tror jag att äktenskapet kan räddas, att hennes känslor är tillfälliga. Men det blir inga övertalningskampanjer. Jag tänker visa henne vem hon går miste om istället.
  15. Medlem sedan
    Aug 2016
    #8
    Jag tänkte mer på att om hon vill se om du fortfarande bryr dig om henne och så testar hon att träffa denna kollegan för att få någon reaktion. Kan ha fel, men det var så jag tänkte
  16. 8
    Jag tänkte mer på att om hon vill se om du fortfarande bryr dig om henne och så testar hon att träffa denna kollegan för att få någon reaktion. Kan ha fel, men det var så jag tänkte
  17. Medlem sedan
    Aug 2016
    #9
    Hej Natrakh!

    Vad tråkigt att höra, synd att hon ska ha så bråttom. Men även om ni ansöker om skilsmässa kommer det vara betänkte tid i 6 mån då ni har barn tillsammans.

    OM du vill försöka det sista med din fru så berätta att du inte vill skiljas och berätta för henne vad du änner för henne. Föreslå ( igen ) parterapi. Visa henne INTE vad hon går miste om utan visa och säg dina känslor. Du ska absolut inte krypa för henne eller bli " liten " men ändå visa dina känslor och säg till henne att du älskar henne och vill kämpa tillsammans.

    Väljer hon sen ändå att gå så låt henne gå för då är det inte värt det. Du ska också må bra så då får du lägga energi på dig själv och barnen.

    Lycka till
  18. 9
    Hej Natrakh!

    Vad tråkigt att höra, synd att hon ska ha så bråttom. Men även om ni ansöker om skilsmässa kommer det vara betänkte tid i 6 mån då ni har barn tillsammans.

    OM du vill försöka det sista med din fru så berätta att du inte vill skiljas och berätta för henne vad du änner för henne. Föreslå ( igen ) parterapi. Visa henne INTE vad hon går miste om utan visa och säg dina känslor. Du ska absolut inte krypa för henne eller bli " liten " men ändå visa dina känslor och säg till henne att du älskar henne och vill kämpa tillsammans.

    Väljer hon sen ändå att gå så låt henne gå för då är det inte värt det. Du ska också må bra så då får du lägga energi på dig själv och barnen.

    Lycka till
  19. Medlem sedan
    Nov 1999
    #10
    Det sägs ju ofta att när en kvinna väljer att ta steget och separera så har hon redan tänkt i alla de där stegen länge innan. Det som du ser som ett beslut NU, kanske togs redan för ett år sedan och i hennes huvud har betänketiden redan runnit ut. Det är ju alltid tråkigt när det bara är en som vill skiljas och den andra inte ser samma klyfta i förhållandet.

    Hoppas att ni kan få ett bra avslut på detta, som gör att ni kan samarbeta på ett bra sätt kring barnen och annat ni alltid kommer att ha gemensamt.
  20. 10
    Det sägs ju ofta att när en kvinna väljer att ta steget och separera så har hon redan tänkt i alla de där stegen länge innan. Det som du ser som ett beslut NU, kanske togs redan för ett år sedan och i hennes huvud har betänketiden redan runnit ut. Det är ju alltid tråkigt när det bara är en som vill skiljas och den andra inte ser samma klyfta i förhållandet.

    Hoppas att ni kan få ett bra avslut på detta, som gör att ni kan samarbeta på ett bra sätt kring barnen och annat ni alltid kommer att ha gemensamt.
  21. Medlem sedan
    Jul 2016
    #11
    Hej Izadoras!

    Tack för ditt stöd. Nu finns det ett litet ljus i horisonten i alla fall. Jag pratade med frun i går (hon är bortrest med barnen några dagar) och jag sade att jag förstår allt utom anledningen till att hon ska ha så bråttom iväg. Enligt min logik var enda förklaringen att hon vill till någon annan, sade jag. Hon stod på sig på ett väldigt övertygande sätt, och sade att så var det inte.
    Sen kom det fram, vad som är själv problemet för henne. Det är att hon känner sig kvävd, bevakad, stressad över att jag kollar var hon är och med vem alltför ofta. Något som var ett stort problem i början av förhållandet, men som jag har bearbetat med tiden. Jag sade att "när så här mycket står på spel kan du ge dig fan på att jag är motiverad till att göra det här bättre, till varje pris. Ge det en chans till, låt oss prova terapi nu."
    Hon lät positiv, åtminstone till att ge det en chans till. Och i går var jag på mitt första samtal (själv). Har även en tid till, där hon får åka själv eller följa med mig utifrån vad hon vill.
    Träffen var en positiv upplevelse för mig. Äntligen kunde jag slappna av, släppa den tyngd jag burit på för familjens skull, och även fruns börda. Det blev en känslomässig urladdning och efteråt kände jag mig flera ton lättare.
    Snart kommer frun hem, och jag känner mig nu lite nervös. Det finns visst hopp i alla fall.
  22. 11
    Hej Izadoras!

    Tack för ditt stöd. Nu finns det ett litet ljus i horisonten i alla fall. Jag pratade med frun i går (hon är bortrest med barnen några dagar) och jag sade att jag förstår allt utom anledningen till att hon ska ha så bråttom iväg. Enligt min logik var enda förklaringen att hon vill till någon annan, sade jag. Hon stod på sig på ett väldigt övertygande sätt, och sade att så var det inte.
    Sen kom det fram, vad som är själv problemet för henne. Det är att hon känner sig kvävd, bevakad, stressad över att jag kollar var hon är och med vem alltför ofta. Något som var ett stort problem i början av förhållandet, men som jag har bearbetat med tiden. Jag sade att "när så här mycket står på spel kan du ge dig fan på att jag är motiverad till att göra det här bättre, till varje pris. Ge det en chans till, låt oss prova terapi nu."
    Hon lät positiv, åtminstone till att ge det en chans till. Och i går var jag på mitt första samtal (själv). Har även en tid till, där hon får åka själv eller följa med mig utifrån vad hon vill.
    Träffen var en positiv upplevelse för mig. Äntligen kunde jag slappna av, släppa den tyngd jag burit på för familjens skull, och även fruns börda. Det blev en känslomässig urladdning och efteråt kände jag mig flera ton lättare.
    Snart kommer frun hem, och jag känner mig nu lite nervös. Det finns visst hopp i alla fall.
  23. Medlem sedan
    Aug 2016
    #12
    Hej! Jag kommer gärna med råd för vet precis hur det är när man varken vet ut eller in. Jättekul att höra ändå att det går åt rätt håll. Du får lyssna på henne när det gäller detta med att lämna henne lite mer i fred för annars kommer hon inte att stanna om hon känner sig kvävd. Tänk såhär, att om du lämnar henne mer i fred så kommer hon må bättre och då kommer även ni få det bättre.

    Lycka till!
  24. 12
    Hej! Jag kommer gärna med råd för vet precis hur det är när man varken vet ut eller in. Jättekul att höra ändå att det går åt rätt håll. Du får lyssna på henne när det gäller detta med att lämna henne lite mer i fred för annars kommer hon inte att stanna om hon känner sig kvävd. Tänk såhär, att om du lämnar henne mer i fred så kommer hon må bättre och då kommer även ni få det bättre.

    Lycka till!
  25. Medlem sedan
    Jul 2016
    #13
    Hej igen!

    Nu har det blivit en ny vändning. Dagen efter att hon tackade ja till terapi har hon nu sagt att hon är 100% säker på att hon vill skiljas, utan att försöka med det ena eller andra. Hon är verkligen övertygad, och jag tänker inte argumentera. Jag tycker bara det är märkligt att hon är så säker.

    Jag sade vad jag kände inför detta i alla fall, att jag tycker att hon har för bråttom, bara tänker på sig själv och dessutom är oschysst mot mig och barnen som inte gett oss en ärlig chans. Sedan jag fick veta om detta har hon i princip bara suttit och mått dåligt i något hörn, men inte velat testa någonting som kan göra det bra igen. "Jag vill inte tillbaka till det vi hade" säger hon som förklaring, men samtidigt vägrar hon försöka förändra något. Hon tror att allt är som det är, och att människor inte kan förändras. Förhållandet i sig kan hon inte klaga på, och inte heller mig som man. Det finns inga konkreta saker bakom detta, bara den där känslan av att inte vara kär.

    Det blev hårda ärliga ord mot henne, och hon tog på sig allt och verkar nästan vilja bli hatad lika mycket som hon hatar sig själv. Hon tycker att hon har förstört allt, varit elak mot mig med mera. Det är så klart inte sant, och hon rår inte för sina känslor, vilket jag påminde om. Plus allt bra hon har gjort för oss andra, utan att tänka på sig själv någonsin.

    Efter den hårda ordväxlingen förklarade jag att jag ändå älskar henne, att jag nu fick avreagera mig och att jag vill att vi avslutar det här på bästa sätt. Jag kan inte leva med att göra mina barns mor illa, och så pass stark är jag att jag inte tänker sabotera för henne och bete mig svinigt. Under förutsättning att hon inte hittar på något med arbetskollegan, vilket hon inte menar att är aktuellt och inte kommer att göra.

    Hon följer med på familjerådgivning i slutet av månaden, för att vi i första hand ska få hjälp med att avsluta saker och ting.

    Nu verkar frun ändå må dåligt av sitt beslut, så jag vet inte. Men jag räknar nu med att gå vidare.
  26. 13
    Hej igen!

    Nu har det blivit en ny vändning. Dagen efter att hon tackade ja till terapi har hon nu sagt att hon är 100% säker på att hon vill skiljas, utan att försöka med det ena eller andra. Hon är verkligen övertygad, och jag tänker inte argumentera. Jag tycker bara det är märkligt att hon är så säker.

    Jag sade vad jag kände inför detta i alla fall, att jag tycker att hon har för bråttom, bara tänker på sig själv och dessutom är oschysst mot mig och barnen som inte gett oss en ärlig chans. Sedan jag fick veta om detta har hon i princip bara suttit och mått dåligt i något hörn, men inte velat testa någonting som kan göra det bra igen. "Jag vill inte tillbaka till det vi hade" säger hon som förklaring, men samtidigt vägrar hon försöka förändra något. Hon tror att allt är som det är, och att människor inte kan förändras. Förhållandet i sig kan hon inte klaga på, och inte heller mig som man. Det finns inga konkreta saker bakom detta, bara den där känslan av att inte vara kär.

    Det blev hårda ärliga ord mot henne, och hon tog på sig allt och verkar nästan vilja bli hatad lika mycket som hon hatar sig själv. Hon tycker att hon har förstört allt, varit elak mot mig med mera. Det är så klart inte sant, och hon rår inte för sina känslor, vilket jag påminde om. Plus allt bra hon har gjort för oss andra, utan att tänka på sig själv någonsin.

    Efter den hårda ordväxlingen förklarade jag att jag ändå älskar henne, att jag nu fick avreagera mig och att jag vill att vi avslutar det här på bästa sätt. Jag kan inte leva med att göra mina barns mor illa, och så pass stark är jag att jag inte tänker sabotera för henne och bete mig svinigt. Under förutsättning att hon inte hittar på något med arbetskollegan, vilket hon inte menar att är aktuellt och inte kommer att göra.

    Hon följer med på familjerådgivning i slutet av månaden, för att vi i första hand ska få hjälp med att avsluta saker och ting.

    Nu verkar frun ändå må dåligt av sitt beslut, så jag vet inte. Men jag räknar nu med att gå vidare.
  27. Medlem sedan
    Aug 2016
    #14
    Hej igen! Din fru verkar inte alls veta vad hon vill för visst är man ledsen över beslutet, men har man verkligen bestämt sig så brukar man inte vilja visa det öppet, men vi alla är olika. Jag tycker också du ska sluta försöka och istället tänka på dig själv och era barn för ingen ide att lägga massa energi på någon som ändå inte vill. Nu har du sagt vad du känner och vill så det vet hon om. Försök att gå vidare och se framåt. Ni ska bara vara beredda på att detta kommer bli så jobbigt och inte allra minst för barnen, detta är ett stort beslut och hoppas innerligt att din fru vet vad hon gör. Hon ska alltså splittra en familj för att hon inte är kär längre, kär är man i början och sen utvecklas det till att älska och det är ännu större och ännu bättre. Släpp taget om henne och se framåt!
  28. 14
    Hej igen! Din fru verkar inte alls veta vad hon vill för visst är man ledsen över beslutet, men har man verkligen bestämt sig så brukar man inte vilja visa det öppet, men vi alla är olika. Jag tycker också du ska sluta försöka och istället tänka på dig själv och era barn för ingen ide att lägga massa energi på någon som ändå inte vill. Nu har du sagt vad du känner och vill så det vet hon om. Försök att gå vidare och se framåt. Ni ska bara vara beredda på att detta kommer bli så jobbigt och inte allra minst för barnen, detta är ett stort beslut och hoppas innerligt att din fru vet vad hon gör. Hon ska alltså splittra en familj för att hon inte är kär längre, kär är man i början och sen utvecklas det till att älska och det är ännu större och ännu bättre. Släpp taget om henne och se framåt!
  29. Medlem sedan
    Jul 2016
    #15
    Följetongen tog inte slut riktigt än.

    Vi har berättat för nära och kära att vi ska skiljas nu. Samtliga jag pratat med undrar varför vi inte ska försöka göra åtminstone något. Det har fått mig att bli lite sur igen, för jag förstår faktiskt inte varför hon ger upp utan minsta försök.

    Hon svarar att hon inte vill leva med mig mer, och tror inte att det kan ändras. Och om en magisk fe så kunde göra allt bra, skulle hon troligen inte vilja det heller. Mycket märkligt.

    I telefon med sina nära han hon förklarat att det var faktumet att jag alltid ville vet var hon var och hur länge som var problemet. Det har jag tagit till mig, och nu släppt på flera av mina principer. Även en av de som sitter hårdast, nämligen att jag inte vill att hon ska ha manliga nära vänner. Vidare erbjuder jag mig att hon får vara ensam oftare, vilket är vad hon sett fram emot med drömmarna om singellivet.

    Hon säger att allt är för sent nu, och jag undrar hur hon vet det. Hänvisning endast till känslorna. "Känslor kommer och går" säger många, även kvinnor. "Tänk om du har fel" säger jag till frun, men hon är obeveklig. Verkar inte alls tro på förändring.

    "Om du bara ger oss en rejäl chans, oavsett om du tror att det funkar eller inte, kommer jag att vara nöjd sen. Då kommer jag att bjuda till mer än vad som är "rättvist" om det kniper, och jag kommer att respektera dig för att du faktiskt satsade på någon annan än dig själv" sade jag.

    Nu inväntar vi vår träff med familjerådgivningen och frågar om möjligheter. Om det finns något som vi kommer överens om, kommer vi att försöka med det. Men om frun ger upp är det väl så. Dock vet hon att jag för alltid kommer att bära med mig bristen på kamp och ansträngning i mina minnen av henne, och det kommer att solka bilden av en fin människa som jag älskar.

    Några sista råd? Någon som förstår henne och kan förklara något jag inte ser?
  30. 15
    Följetongen tog inte slut riktigt än.

    Vi har berättat för nära och kära att vi ska skiljas nu. Samtliga jag pratat med undrar varför vi inte ska försöka göra åtminstone något. Det har fått mig att bli lite sur igen, för jag förstår faktiskt inte varför hon ger upp utan minsta försök.

    Hon svarar att hon inte vill leva med mig mer, och tror inte att det kan ändras. Och om en magisk fe så kunde göra allt bra, skulle hon troligen inte vilja det heller. Mycket märkligt.

    I telefon med sina nära han hon förklarat att det var faktumet att jag alltid ville vet var hon var och hur länge som var problemet. Det har jag tagit till mig, och nu släppt på flera av mina principer. Även en av de som sitter hårdast, nämligen att jag inte vill att hon ska ha manliga nära vänner. Vidare erbjuder jag mig att hon får vara ensam oftare, vilket är vad hon sett fram emot med drömmarna om singellivet.

    Hon säger att allt är för sent nu, och jag undrar hur hon vet det. Hänvisning endast till känslorna. "Känslor kommer och går" säger många, även kvinnor. "Tänk om du har fel" säger jag till frun, men hon är obeveklig. Verkar inte alls tro på förändring.

    "Om du bara ger oss en rejäl chans, oavsett om du tror att det funkar eller inte, kommer jag att vara nöjd sen. Då kommer jag att bjuda till mer än vad som är "rättvist" om det kniper, och jag kommer att respektera dig för att du faktiskt satsade på någon annan än dig själv" sade jag.

    Nu inväntar vi vår träff med familjerådgivningen och frågar om möjligheter. Om det finns något som vi kommer överens om, kommer vi att försöka med det. Men om frun ger upp är det väl så. Dock vet hon att jag för alltid kommer att bära med mig bristen på kamp och ansträngning i mina minnen av henne, och det kommer att solka bilden av en fin människa som jag älskar.

    Några sista råd? Någon som förstår henne och kan förklara något jag inte ser?
  31. Medlem sedan
    Nov 1999
    #16
    Hon verkar ha bestämt sig och jag förstår att det är jobbigt för dig, samtidigt kan jag säga att om min man hade ett krav på att jag inte skulle ha manliga vänner så hade det aldrig blivit något mellan oss från första början. 75% av mina nära vänner är just män, för jag har alltid varit pojkflickan i killgäng. Att min man överhuvudtaget skulle anse sig ha rätt att ha en princip om det känns helt befängt.

    Hon har nog tänkt på det här väldigt länge och det handlar nog snarare om att hon har formulerat sig som öppnare för en annan lösning än skilsmässa än att hon faktiskt sett något annat alternativ.
  32. 16
    Hon verkar ha bestämt sig och jag förstår att det är jobbigt för dig, samtidigt kan jag säga att om min man hade ett krav på att jag inte skulle ha manliga vänner så hade det aldrig blivit något mellan oss från första början. 75% av mina nära vänner är just män, för jag har alltid varit pojkflickan i killgäng. Att min man överhuvudtaget skulle anse sig ha rätt att ha en princip om det känns helt befängt.

    Hon har nog tänkt på det här väldigt länge och det handlar nog snarare om att hon har formulerat sig som öppnare för en annan lösning än skilsmässa än att hon faktiskt sett något annat alternativ.
  33. Medlem sedan
    Aug 2011
    #17
    Jag känner er ju inte alls och vet inte hur det sett ut i er relation.

    Men hon kanske känner att du har "bakbundit" henne länge med dina principer. Du måste väl ha vetat om att ni har tyckt olika i de där frågorna? Och ändå kan du inte rucka på dina principer (om saker som du faktiskt inte kan bestämma över ändå..) först nu när hon fått nog och är på väg bort. Varför då? Varför har du inte lyssnat på hennes önskemål och vilja tidigare?..

    Sen kan det ju vara så enkelt att kärleken helt enkelt har tagit slut. Kanske mycket på grund av de krav du har ställt på henne vad gäller t ex vänner, ditt kontrollbehov o s v. Men den kanske hade tagit slut ändå. Ibland gör kärlek det.

    För mig känns det att du borde försöka acceptera vad hon vill nu. Du kan inte _tjata_ dig till hennes kärlek. Det är inte schysst att säga att du kommer att respektera henne om hon gör som du säger nu (d v s försöker igen). Det känns som att det är ditt kontrollbehov som spökar nu igen?

    Låt henne vara. Respektera vad hon vill. Du behöver inte vara glad åt det, men respektera henne som person och hennes önskemål. Sluta ställa såna krav på vad hon ska göra och inte.
  34. 17
    Jag känner er ju inte alls och vet inte hur det sett ut i er relation.

    Men hon kanske känner att du har "bakbundit" henne länge med dina principer. Du måste väl ha vetat om att ni har tyckt olika i de där frågorna? Och ändå kan du inte rucka på dina principer (om saker som du faktiskt inte kan bestämma över ändå..) först nu när hon fått nog och är på väg bort. Varför då? Varför har du inte lyssnat på hennes önskemål och vilja tidigare?..

    Sen kan det ju vara så enkelt att kärleken helt enkelt har tagit slut. Kanske mycket på grund av de krav du har ställt på henne vad gäller t ex vänner, ditt kontrollbehov o s v. Men den kanske hade tagit slut ändå. Ibland gör kärlek det.

    För mig känns det att du borde försöka acceptera vad hon vill nu. Du kan inte _tjata_ dig till hennes kärlek. Det är inte schysst att säga att du kommer att respektera henne om hon gör som du säger nu (d v s försöker igen). Det känns som att det är ditt kontrollbehov som spökar nu igen?

    Låt henne vara. Respektera vad hon vill. Du behöver inte vara glad åt det, men respektera henne som person och hennes önskemål. Sluta ställa såna krav på vad hon ska göra och inte.
  35. Medlem sedan
    Jul 2016
    #18
    Hej!

    Tack för ett bra och rakt svar.

    Ja, om det ändå hade varit att hon hade påpekat det här förut, men det är först nu hon har nämnt det. Själv har jag aldrig upplevt mig själv på det viset, och hon har aldrig sagt något. De saker hon klagade på nu var relativt enkla för mig att ändra på.

    Ska nämnas att den där manliga vännen är någon hon har blivit "förtjust" i, som hon kallar det. Därav ville jag inte att de skulle ha kontakt. Nu får hon själv hantera kontakten på ett sätt som hon anser vettigt/lämpligt mot mig och barnen. Jag vill bara visa att jag inte är ett kontrollfreak.

    Vi träffades när hon var väldigt ung, och bodde hemma. Jag är hennes första riktiga förhållande, och det är ömsesidigt. Mitt längsta före henne varade cirka en månad. Det spelar så klart in.

    Hon har sagt att hon ska lyssna på rådgivaren när vi träffas, och se vad det finns för olika alternativ. Jag accepterar oavsett vad hon vill, men har sagt att jag kan släppa detta helt om hon ger förhållandet och barnen en ärlig chans. Varken jag eller hon vet om det kan finnas glöd under sotet, och det vore dumt att inte försöka i alla fall.

    Jag kan inte se det som något annat än oansvarigt och själviskt att inte ens ge det en ärlig chans, och jag skulle ljuga om jag sade något annat åt henne. Tre personer drabbas, och står och faller med något som helt och hållet beror på hennes känslor. Hon förstår och accepterar den åsikten, precis som jag accepterar om hon inte vill försöka. Ingen av oss kommer att dra igång med några utskällningar eller hämndaktioner.

    Själv har jag kämpat väldigt hårt för att familjen ska funka under denna dystra tid, och jag har även funnits där för frun när hon har mått dåligt. Mitt eget mående har jag fått bra hjälp av nära vänner med.

    Vi kommer att förbli vänner oavsett vad, förutom om något typ otrohet kommer med i bilden.
  36. 18
    Hej!

    Tack för ett bra och rakt svar.

    Ja, om det ändå hade varit att hon hade påpekat det här förut, men det är först nu hon har nämnt det. Själv har jag aldrig upplevt mig själv på det viset, och hon har aldrig sagt något. De saker hon klagade på nu var relativt enkla för mig att ändra på.

    Ska nämnas att den där manliga vännen är någon hon har blivit "förtjust" i, som hon kallar det. Därav ville jag inte att de skulle ha kontakt. Nu får hon själv hantera kontakten på ett sätt som hon anser vettigt/lämpligt mot mig och barnen. Jag vill bara visa att jag inte är ett kontrollfreak.

    Vi träffades när hon var väldigt ung, och bodde hemma. Jag är hennes första riktiga förhållande, och det är ömsesidigt. Mitt längsta före henne varade cirka en månad. Det spelar så klart in.

    Hon har sagt att hon ska lyssna på rådgivaren när vi träffas, och se vad det finns för olika alternativ. Jag accepterar oavsett vad hon vill, men har sagt att jag kan släppa detta helt om hon ger förhållandet och barnen en ärlig chans. Varken jag eller hon vet om det kan finnas glöd under sotet, och det vore dumt att inte försöka i alla fall.

    Jag kan inte se det som något annat än oansvarigt och själviskt att inte ens ge det en ärlig chans, och jag skulle ljuga om jag sade något annat åt henne. Tre personer drabbas, och står och faller med något som helt och hållet beror på hennes känslor. Hon förstår och accepterar den åsikten, precis som jag accepterar om hon inte vill försöka. Ingen av oss kommer att dra igång med några utskällningar eller hämndaktioner.

    Själv har jag kämpat väldigt hårt för att familjen ska funka under denna dystra tid, och jag har även funnits där för frun när hon har mått dåligt. Mitt eget mående har jag fått bra hjälp av nära vänner med.

    Vi kommer att förbli vänner oavsett vad, förutom om något typ otrohet kommer med i bilden.
  37. Medlem sedan
    Nov 1999
    #19
    Fast om hon inleder en relation efter ni har separerat så är det ju inte otrohet? Om det skulle visa sig att det blir denne man som blir hennes nästa relation så finns det fortfarande inget som säger att de inlett relationen innan separationen och att hon ska hantera den relationen (eller vilken annan ny relation som helst) så att det är vettigt och lämpligt mot barnen är jag helt med på, men när ni väl har separerat så är du ju inte med i ekvationen längre. Jag skriver det inte för att vara elak, utan för att du behöver bearbeta den känslan.

    Jag uppfattade det för övrigt inte som att vänskapen med män generellt var en specifik manlig vän som hon hade blivit förtjust i utan som du formulerade det så verkade det handla om att hon inte skulle ha manliga vänner alls - och det var den principen jag reagerade på.
  38. 19
    Fast om hon inleder en relation efter ni har separerat så är det ju inte otrohet? Om det skulle visa sig att det blir denne man som blir hennes nästa relation så finns det fortfarande inget som säger att de inlett relationen innan separationen och att hon ska hantera den relationen (eller vilken annan ny relation som helst) så att det är vettigt och lämpligt mot barnen är jag helt med på, men när ni väl har separerat så är du ju inte med i ekvationen längre. Jag skriver det inte för att vara elak, utan för att du behöver bearbeta den känslan.

    Jag uppfattade det för övrigt inte som att vänskapen med män generellt var en specifik manlig vän som hon hade blivit förtjust i utan som du formulerade det så verkade det handla om att hon inte skulle ha manliga vänner alls - och det var den principen jag reagerade på.
  39. Medlem sedan
    Jul 2016
    #20
    Nej, självklart får vi båda göra vad vi vill med vem vi vill om vi har skilt oss. Vi kommer att ha kontakt pga barnen, och det finns ingen anledning att bråka om det förflutna. Vi är ju väldigt nära som vänner dessutom, och ska så förbli är tanken.
  40. 20
    Nej, självklart får vi båda göra vad vi vill med vem vi vill om vi har skilt oss. Vi kommer att ha kontakt pga barnen, och det finns ingen anledning att bråka om det förflutna. Vi är ju väldigt nära som vänner dessutom, och ska så förbli är tanken.
Sidan 1 av 2 12 SistaSista
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar