Nybliven mamma med ätstörningstankar
Psykisk ohälsa
  1. Anonym
    #1

    Nybliven mamma med ätstörningstankar

    Hej,

    Jag har aldrig mer än läst i forum tidigare men nu sitter jag ensam här hemma med mitt lilla fantastiska barn och sjunker okontrollerat djupare och djupare i destruktiva och elaka tankar om mig själv. Jag har haft dålig självkänsla från dess att jag blev medveten om mig själv och andra som barn, och har sedan dess alltid jämfört min kropp med andra. I tonåren utvecklade jag ätstörningar och led av både anorexia och bulimi under flera år. Rasade i vikt året 19-20 och vägde som minst 45 kg med en längd på 167. Men ändå hatade jag mig själv. Var inte smal nog trots att jag hade den minsta storleken på jeans och storlek 34 oftast var alldeles för stort.

    Sedan gick jag upp några kilon. Blev gravid med min dotter när jag var 23 och födde min dotter nu i slutet på maj. Under graviditeten kunde jag sköta mig. Rädslan för att min dotter inte skulle bli frisk och inte växa som hon skulle kunde hålla mig i schack även om ångesten och självföraktet fanns där varje dag, hela tiden. Under graviditeten gick jag upp 25 kg, och då åt jag sunt och normalt. Min barnmorska var vänlig nog att inte väga mig en enda gång under grav, med tanke på min bakgrund men av eget intiativ jag ställde mig slutligen på vågen ändå. Siffrorna som lyste upp på skärmen, 75, var som ett hårt slag i magen på mig. Jag ville bara falla ihop och ge upp. Hur? Varför? Varför just jag? Var tankarna som irrade i mitt huvud.

    Nu är min dotter snart 3 månader. Jag har tappat ungefär 12 kg men mår fruktansvärt. Jag mår illa av att se mig själv i spegeln, jag känner mig som en äcklig degklump och allt är mjukt och sladdrigt. Min man menar på att det jag ser inte är verklighet men jag känner mig fruktansvärd. Inga kläder passar och när jag försöker köpa nytt blir jag bara deprimerad för att allt sitter fult. Jag vill bara fly ur min egen kropp, eller göra det som har varit den enda lösningen hittills, att svälta mig själv.

    Det är svårt att förklara men jag tycker verkligen om mig själv som person, det har tagit ett tag, men jag gör verkligen det. Jag är omtänksam, kärleksfull, rolig och smart. Men trots det så har jag ett enormt förakt för min kropp och har alltid haft det. Det är som att jag, mitt jag, min personlighet och själ har stoppats i en kropp som inte vill vara det jag vill vara. Det är som att min ambitiösa personlighet inte möts av kroppen. Jag har alltid varit väldigt fysiskt aktiv men det är enbart när jag har gått på svältkost och vägt runt 50 kg som jag faktiskt har känt mig stark och atletisk...

    Min man liknar min relation till min kropp och mat spm ett beroende, och jag kan köpa det men jag ver inte vad jag ska göra längre. Alla år och omgångar av terapi och ätstörningsstöd har inte gjort någon skillnad. Jag känner mig fortfarande äcklig, stor, tjock och otymplig. Det är än mer fruktansvärt att känna så nu när jag har en liten dotter och ska vara hennes kvinnliga förebild i livet. Jag vill aldrig att hon går igenom det jag går igenom eller någonsin har så elaka tankar om sin kropp som jag har om min.

    Är det någon som känner igen sig och vill dela med sig så att jag känner mig mindre ensam i det här? För jag känner mig så ensam och det är ingen i min familj/vänner som kan förstå.
  2. 1
    Nybliven mamma med ätstörningstankar Hej,

    Jag har aldrig mer än läst i forum tidigare men nu sitter jag ensam här hemma med mitt lilla fantastiska barn och sjunker okontrollerat djupare och djupare i destruktiva och elaka tankar om mig själv. Jag har haft dålig självkänsla från dess att jag blev medveten om mig själv och andra som barn, och har sedan dess alltid jämfört min kropp med andra. I tonåren utvecklade jag ätstörningar och led av både anorexia och bulimi under flera år. Rasade i vikt året 19-20 och vägde som minst 45 kg med en längd på 167. Men ändå hatade jag mig själv. Var inte smal nog trots att jag hade den minsta storleken på jeans och storlek 34 oftast var alldeles för stort.

    Sedan gick jag upp några kilon. Blev gravid med min dotter när jag var 23 och födde min dotter nu i slutet på maj. Under graviditeten kunde jag sköta mig. Rädslan för att min dotter inte skulle bli frisk och inte växa som hon skulle kunde hålla mig i schack även om ångesten och självföraktet fanns där varje dag, hela tiden. Under graviditeten gick jag upp 25 kg, och då åt jag sunt och normalt. Min barnmorska var vänlig nog att inte väga mig en enda gång under grav, med tanke på min bakgrund men av eget intiativ jag ställde mig slutligen på vågen ändå. Siffrorna som lyste upp på skärmen, 75, var som ett hårt slag i magen på mig. Jag ville bara falla ihop och ge upp. Hur? Varför? Varför just jag? Var tankarna som irrade i mitt huvud.

    Nu är min dotter snart 3 månader. Jag har tappat ungefär 12 kg men mår fruktansvärt. Jag mår illa av att se mig själv i spegeln, jag känner mig som en äcklig degklump och allt är mjukt och sladdrigt. Min man menar på att det jag ser inte är verklighet men jag känner mig fruktansvärd. Inga kläder passar och när jag försöker köpa nytt blir jag bara deprimerad för att allt sitter fult. Jag vill bara fly ur min egen kropp, eller göra det som har varit den enda lösningen hittills, att svälta mig själv.

    Det är svårt att förklara men jag tycker verkligen om mig själv som person, det har tagit ett tag, men jag gör verkligen det. Jag är omtänksam, kärleksfull, rolig och smart. Men trots det så har jag ett enormt förakt för min kropp och har alltid haft det. Det är som att jag, mitt jag, min personlighet och själ har stoppats i en kropp som inte vill vara det jag vill vara. Det är som att min ambitiösa personlighet inte möts av kroppen. Jag har alltid varit väldigt fysiskt aktiv men det är enbart när jag har gått på svältkost och vägt runt 50 kg som jag faktiskt har känt mig stark och atletisk...

    Min man liknar min relation till min kropp och mat spm ett beroende, och jag kan köpa det men jag ver inte vad jag ska göra längre. Alla år och omgångar av terapi och ätstörningsstöd har inte gjort någon skillnad. Jag känner mig fortfarande äcklig, stor, tjock och otymplig. Det är än mer fruktansvärt att känna så nu när jag har en liten dotter och ska vara hennes kvinnliga förebild i livet. Jag vill aldrig att hon går igenom det jag går igenom eller någonsin har så elaka tankar om sin kropp som jag har om min.

    Är det någon som känner igen sig och vill dela med sig så att jag känner mig mindre ensam i det här? För jag känner mig så ensam och det är ingen i min familj/vänner som kan förstå.
  3. Medlem sedan
    aug 2016
    #2
    Hejsan!

    För det första - vad modig du är som vågar säga som det är!

    Jag har levt med svåra ätstörningar och flertalet andra självskadebeteenden sedan 6 års ålder, och väntar i dagarna mitt andra barn.

    Med barn nummer ett, som nu är 4 år, var jag djupt nere i ätstörningen både under och efter graviditeten - själva graviditeten utlöste ett stort återfall trots att jag innan varit relativt stabil och till och med utskriven från ätstörningsvården. Både mödravård och ätstörningsvården stod mer eller mindre handfallna, och det gör mig fortfarande rasande att tänka på att ingen av dem ville hjälpa mig ordentligt - de bara bollade mig mellan varandra och "hade inte rätt kompetens för att kunna hantera min problematik".

    Har du något som helst vårdstöd just nu? Antagligen vet redan hur viktig professionell vård är vid psykisk ohälsa, även om anhöriga och andra alternativa personer är ett fantastiskt stöd.

    Men, jag vet hur svårt det är att få en bra vårdkontakt. I samband med återfallet med litet barn hemma flyttades jag upp i priolistorna inom öppenpsykiatrin och fick snabbt en personlig kontakt där och i kommunens familjecentral - framför allt familjecentralen var det som gjorde gigantiskt skillnad för mig. Finns det en sådan där du bor? Vad för typ av verksamhet och stöd de här är ju väldigt olika beroende på vart en bor, men värt ett försök. Om inte annat, kontakta din kommuns öppenpsykiatri och tryck på att du har ett litet barn som är beroende av din psykiska hälsa - det är sorgligt att det ska krävas (jag kände det som att jag "använde" mitt barn för att få vård, vilket gav hemska skuldkänslor, men det var vad som behövdes för att jag skulle kunna bli en bra mamma) men förhoppningsvis är det något de lyssnar på och prioriterar.

    Riksföreningen för ätstörningar Frisk & Fri (friskfri.se) har ett mammastöd det går att vända sig till, och i föreningen där jag jobbar - Shedo (Shedo.se - intresseorganisation kring självskadebeteende och ätstörningar) finns också stödverksamhet att vända sig till.

    Det allra viktigaste jag vill säga till dig är att det går att bli 200% frisk, både frisk och fri från sin ätstörning/självskadebeteende. Jag ser det i forskning, hos individer jag möter i mitt arbete och inte minst hos mig själv. Jag förutspåddes inte överleva 25 - nu är jag 25 och ett halvt, ska strax pressa ut unge nummer två och jag mår bättre än någonsin. Vill du kontakta mig finns jag på amytuesday.com, eller amelie.roolf@live.se, tveka inte att höra av dig om du tror det finns något jag kan göra för dig.

    Ta hand om dig!
    Amelie
  4. 2
    Hejsan!

    För det första - vad modig du är som vågar säga som det är!

    Jag har levt med svåra ätstörningar och flertalet andra självskadebeteenden sedan 6 års ålder, och väntar i dagarna mitt andra barn.

    Med barn nummer ett, som nu är 4 år, var jag djupt nere i ätstörningen både under och efter graviditeten - själva graviditeten utlöste ett stort återfall trots att jag innan varit relativt stabil och till och med utskriven från ätstörningsvården. Både mödravård och ätstörningsvården stod mer eller mindre handfallna, och det gör mig fortfarande rasande att tänka på att ingen av dem ville hjälpa mig ordentligt - de bara bollade mig mellan varandra och "hade inte rätt kompetens för att kunna hantera min problematik".

    Har du något som helst vårdstöd just nu? Antagligen vet redan hur viktig professionell vård är vid psykisk ohälsa, även om anhöriga och andra alternativa personer är ett fantastiskt stöd.

    Men, jag vet hur svårt det är att få en bra vårdkontakt. I samband med återfallet med litet barn hemma flyttades jag upp i priolistorna inom öppenpsykiatrin och fick snabbt en personlig kontakt där och i kommunens familjecentral - framför allt familjecentralen var det som gjorde gigantiskt skillnad för mig. Finns det en sådan där du bor? Vad för typ av verksamhet och stöd de här är ju väldigt olika beroende på vart en bor, men värt ett försök. Om inte annat, kontakta din kommuns öppenpsykiatri och tryck på att du har ett litet barn som är beroende av din psykiska hälsa - det är sorgligt att det ska krävas (jag kände det som att jag "använde" mitt barn för att få vård, vilket gav hemska skuldkänslor, men det var vad som behövdes för att jag skulle kunna bli en bra mamma) men förhoppningsvis är det något de lyssnar på och prioriterar.

    Riksföreningen för ätstörningar Frisk & Fri (friskfri.se) har ett mammastöd det går att vända sig till, och i föreningen där jag jobbar - Shedo (Shedo.se - intresseorganisation kring självskadebeteende och ätstörningar) finns också stödverksamhet att vända sig till.

    Det allra viktigaste jag vill säga till dig är att det går att bli 200% frisk, både frisk och fri från sin ätstörning/självskadebeteende. Jag ser det i forskning, hos individer jag möter i mitt arbete och inte minst hos mig själv. Jag förutspåddes inte överleva 25 - nu är jag 25 och ett halvt, ska strax pressa ut unge nummer två och jag mår bättre än någonsin. Vill du kontakta mig finns jag på amytuesday.com, eller amelie.roolf@live.se, tveka inte att höra av dig om du tror det finns något jag kan göra för dig.

    Ta hand om dig!
    Amelie
  5. Medlem sedan
    okt 2016
    #3
    Hej

    Du ska veta att du inte är ensam i din situation

    Jag är själv en ganska nybliven mamma, har en son som snart är 5 månader. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där jag är idag med en fin man, underbar son, ha jobb eget boende etc. Men tankar med att man inte duger som man är kvarstå sedan jag var liten.

    Jag blev mobbad redan i lekis fram till gymnasiet, allt från att man va tjock och ful för att man var tystlåten och blyg. Detta ledde till sist till ätstörningar som jag hade i flera år. Det gick nästan så långt att jag kunde blivit tvångsinlagd på BUP. Det har varit en lång väg tillbaka och hade jag inte träffat min man så hade nog jag inte levt idag men tankarna är kvar, om att man är ful och tjock och att man inte duger som man är. Det som du beskriver om din kropp är samma som för mig och jag kommer nog aldrig att trivas med det.

    När jag blev gravid var jag som du orolig för vikten och att jag inte skulle kunna komma tillbaka till min målvikt.

    Jag är jätteorolig för att min son ska drabbas för samma situation men få försöka tänka positivt och ta en dag i taget.
    Det jag känner är att man ibland inte ha någon att prata med och som förstå vad man har gått igenom och vad man går igenom just nu. Man vill inte alltid dela sådant med sin man för att han inte ska behöva nå dåligt för min skull.

    Jag vet inte om detta hjälper eller stöttar en så mycket men det var kort om mig och vill du prata så ska du veta att du inte är ensam vilket jag förstå att man känner sig.

    Jag är själv 27 år och trodde inte att jag skulle komma så här långt men tankarna kommer alltid finnas där så det är skönt om det finns någon att prata med.

    Mvh Helene
  6. 3
    Hej

    Du ska veta att du inte är ensam i din situation

    Jag är själv en ganska nybliven mamma, har en son som snart är 5 månader. Jag trodde aldrig jag skulle hamna där jag är idag med en fin man, underbar son, ha jobb eget boende etc. Men tankar med att man inte duger som man är kvarstå sedan jag var liten.

    Jag blev mobbad redan i lekis fram till gymnasiet, allt från att man va tjock och ful för att man var tystlåten och blyg. Detta ledde till sist till ätstörningar som jag hade i flera år. Det gick nästan så långt att jag kunde blivit tvångsinlagd på BUP. Det har varit en lång väg tillbaka och hade jag inte träffat min man så hade nog jag inte levt idag men tankarna är kvar, om att man är ful och tjock och att man inte duger som man är. Det som du beskriver om din kropp är samma som för mig och jag kommer nog aldrig att trivas med det.

    När jag blev gravid var jag som du orolig för vikten och att jag inte skulle kunna komma tillbaka till min målvikt.

    Jag är jätteorolig för att min son ska drabbas för samma situation men få försöka tänka positivt och ta en dag i taget.
    Det jag känner är att man ibland inte ha någon att prata med och som förstå vad man har gått igenom och vad man går igenom just nu. Man vill inte alltid dela sådant med sin man för att han inte ska behöva nå dåligt för min skull.

    Jag vet inte om detta hjälper eller stöttar en så mycket men det var kort om mig och vill du prata så ska du veta att du inte är ensam vilket jag förstå att man känner sig.

    Jag är själv 27 år och trodde inte att jag skulle komma så här långt men tankarna kommer alltid finnas där så det är skönt om det finns någon att prata med.

    Mvh Helene
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information