Skrivet: 2016-08-18, 08:39
#1
Nybliven mamma med ätstörningstankar
Hej,
Jag har aldrig mer än läst i forum tidigare men nu sitter jag ensam här hemma med mitt lilla fantastiska barn och sjunker okontrollerat djupare och djupare i destruktiva och elaka tankar om mig själv. Jag har haft dålig självkänsla från dess att jag blev medveten om mig själv och andra som barn, och har sedan dess alltid jämfört min kropp med andra. I tonåren utvecklade jag ätstörningar och led av både anorexia och bulimi under flera år. Rasade i vikt året 19-20 och vägde som minst 45 kg med en längd på 167. Men ändå hatade jag mig själv. Var inte smal nog trots att jag hade den minsta storleken på jeans och storlek 34 oftast var alldeles för stort.
Sedan gick jag upp några kilon. Blev gravid med min dotter när jag var 23 och födde min dotter nu i slutet på maj. Under graviditeten kunde jag sköta mig. Rädslan för att min dotter inte skulle bli frisk och inte växa som hon skulle kunde hålla mig i schack även om ångesten och självföraktet fanns där varje dag, hela tiden. Under graviditeten gick jag upp 25 kg, och då åt jag sunt och normalt. Min barnmorska var vänlig nog att inte väga mig en enda gång under grav, med tanke på min bakgrund men av eget intiativ jag ställde mig slutligen på vågen ändå. Siffrorna som lyste upp på skärmen, 75, var som ett hårt slag i magen på mig. Jag ville bara falla ihop och ge upp. Hur? Varför? Varför just jag? Var tankarna som irrade i mitt huvud.
Nu är min dotter snart 3 månader. Jag har tappat ungefär 12 kg men mår fruktansvärt. Jag mår illa av att se mig själv i spegeln, jag känner mig som en äcklig degklump och allt är mjukt och sladdrigt. Min man menar på att det jag ser inte är verklighet men jag känner mig fruktansvärd. Inga kläder passar och när jag försöker köpa nytt blir jag bara deprimerad för att allt sitter fult. Jag vill bara fly ur min egen kropp, eller göra det som har varit den enda lösningen hittills, att svälta mig själv.
Det är svårt att förklara men jag tycker verkligen om mig själv som person, det har tagit ett tag, men jag gör verkligen det. Jag är omtänksam, kärleksfull, rolig och smart. Men trots det så har jag ett enormt förakt för min kropp och har alltid haft det. Det är som att jag, mitt jag, min personlighet och själ har stoppats i en kropp som inte vill vara det jag vill vara. Det är som att min ambitiösa personlighet inte möts av kroppen. Jag har alltid varit väldigt fysiskt aktiv men det är enbart när jag har gått på svältkost och vägt runt 50 kg som jag faktiskt har känt mig stark och atletisk...
Min man liknar min relation till min kropp och mat spm ett beroende, och jag kan köpa det men jag ver inte vad jag ska göra längre. Alla år och omgångar av terapi och ätstörningsstöd har inte gjort någon skillnad. Jag känner mig fortfarande äcklig, stor, tjock och otymplig. Det är än mer fruktansvärt att känna så nu när jag har en liten dotter och ska vara hennes kvinnliga förebild i livet. Jag vill aldrig att hon går igenom det jag går igenom eller någonsin har så elaka tankar om sin kropp som jag har om min.
Är det någon som känner igen sig och vill dela med sig så att jag känner mig mindre ensam i det här? För jag känner mig så ensam och det är ingen i min familj/vänner som kan förstå.