Min bonusdotter mår dåligt
Psykisk ohälsa
  1. Medlem sedan
    Sep 2016
    #1

    Min bonusdotter mår dåligt

    Hej!

    Det har tagit mig en stund att äntligen slå slag i saken, men jag känner helt enkelt att min ork börjar tryta och jag känner mig helt hjälplös.
    Jag träffade min sambo för 1 år sedan och han har en dotter sedan tidigare, hon är idag 9,5 år. Han fick henne rätt så tidigt och var inte tillsammans med mamman, men hon ville behålla barnet.
    Hennes mamma har haft diverse drogmissbruk, blivit vräkt från flera lägenheter, aldrig arbetat och har förmodligen någon form av diagnos. Hon har idag 3 barn med 3 olika pappor, det sista barnets far lever hon med idag.
    När min bonusdotter var yngre vägrade mamman låta min sambo träffa henne, allt var på hennes premisser. Hon kunde ändra sig från en dag till en annan och detta gjorde min sambo väldigt ledsen som gjorde allt för sin dotter.
    Vissa år "försvann" mamman när dottern skulle återlämnas efter en helg eller vecka hos honom och en gång var hon borta i nästan 2 år.
    Min sambo gick genom tingsrätt och allt möjligt och fick till slut ensam vårdnad men i 2015 (då mamman hade skött sig ett tag och "trots allt var barnets mamma"), delades vårdnaden upp så de har henne nu varannan vecka.
    Min sambo och hans ex gick till barnpsykolog men denne menade på att barnet inte led/mådde dåligt över situationen. Men det menar jag. Hon kanske inte hade utvecklat alla dessa saker då utan de kanske har kommit under tiden..

    Jag kommer utifrån och ser allt på ett annorlunda sätt. Det känns mer eller mindre som att min sambo försöker gottgöra för de år han inte fick ha henne/för de år hennes mamma var borta och han har själv uttryckt "hon är min bebis. Och jag mår dåligt över att jag aldrig fick ha henne när hon var så liten". Min sambo har svårt för att se att hans dotter mår dåligt, och det känns som han inte vill lyssna på mig. Tro mig, han är en väldigt fin pappa och gör allt för sin dotter, men problemet är att han inte ser det jag ser.

    Jag tänkte rada upp lite saker jag ställer mig frågande till (jag har inga barn sedan innan, men jag har en stor familj och har växt upp med syskon som bla har adhd):

    1. Hon har problem med skolan. Hon kan fortfarande inte läsa/stava ordentligt. Vi kan inte se på filmer med svensk text för hon hinner inte med. När hon sitter och gör läxor eller ska skriva ber hon alltid om hjälp, har svårt för att fokusera och det slutar nästan alltid med att hon antingen gråter eller blir frustrerad. Vi hjälper henne så gott det går, men jag försöker vägleda henne så hon gör mest möjligt själv, detta tycker hon inte om. Hon kan heller inte klockan och verkar inte ha någon dygnsuppfattning, är klockan 16:00 på eftermiddagen frågar hon ibland om det är mitt i natten. På möten med lärare säger de "att det går framåt, att hon är lärovillig" och jag förstår ärligt inte hur de tänker för hon kan knappt skriva en mening rätt. Hon VILL lära sig, men säger att hon inte kan och detta ser vi varje dag här hemma.

    2. Hon vill inte sova i sitt egna rum/säng. Nu har vi äntligen fått någorlunda ordning på det. Men hon är alltid ledsen/blir nere så fort det är läggdags. Hon vill sova med oss och kommer många nätter/morgnar in till oss (jag har sagt till min sambo att vi bör följa med henne tillbaka till sitt rum och vara där tills hon somnat, om hon haft mardrömmar eller liknande, men detta sker inte då han inte vaknar/ser det som ett problem att en 9,5åring sover med oss). På helgerna kommer hon in och lägger sig hos oss vid 9-tiden, så vår egentid finns inte överhuvudtaget de veckorna vi har henne då hon i tillägg är uppe länge på helgerna för hon inte vill lägga sig ensam i sitt rum (och vi/jag orkar inte alltid ta den diskussionen eller att hon ska sitta och gråta på toaletten). De veckorna vi har henne är det ca 1-2 timmar max per dag vi är i ett rum "ensamma", då hon alltid går efter oss vart vi än är. Det finns inte rum för oss att diskutera, planera, städa eller något annat, då allt fokus går åt till henne.

    3. Hon vågar inte gå på toaletten/runt i lägenheten själv. Man måste alltid följa med och stå i dörröppningen eller vänta utanför, för hon "tror något är bakom henne". Spelar ingen roll vad man säger. När hon är arg rusar hon in i sitt rum och river ner saker och ting istället, de tillfällen jag säger "du får försöka gå in själv, jag är i vardagsrummet så jag är inte långt ifrån". Hon blir rasande och råkar hon göra sönder något börjar hon gråta, sitter på huk och kramar knäna och upprepar för sig själv "jag är en dum flicka. En dum flicka". Hennes pappa gör allt hon ber om , medan jag försöker hitta på lösningar men nu är jag i det skede att jag ibland inte ens orkar vara hemma för är jag inte på topp märker hon det, och då tror hon att jag inte älskar henne/tycker om henne/att hon gjort något fel. Jag älskar henne och är inte det minsta arg på henne, men att ständigt de veckorna hon e hemma med oss alltid le, vara glad och vara rolig (för att hon inte ska ta allt personligt), är riktigt krävande. Det känns mer eller mindre som det inte e tilllåtet att vara nere/trött.

    4. Vi köpte en hund för ett tag sedan och en valp är rätt tidskrävande. En gång sa hon "ni bryr er mer om hunden än om mig". Och grät hysteriskt. Så fort hon tycker hon fått för lite uppmärksamhet, blir hon ledsen och känner sig oälskad.

    5. Häromdagen frågade hon oss om vi fortfarande älskar henne, av den anledningen att vi inte kramar henne lika mycket längre. Det gör VI, men jag erkänner däremot jag blivit sämre på det då jag på dagarna är så slut och framförallt på kvällarna, och vill kunna sitta med min familj i soffan. Hon måste alltid sitta tryckt mot en, kramas och ha närkontakt och detta är något jag har väldigt svårt för en längre stund - hur ska jag kunna förklara detta för ett barn? När det e något jag har svårt för med ALLA, då jag blir varm och behöver lite "space"?

    6. Hon pratar konstant. Hela tiden. Pratar hon inte så sjunger hon. Har tusen frågor. Kan inte sitta still i varken soffa eller vid köksbordet. Kanar av stolen, tappar fokus, äter dåligt, spiller, är "klumpig". Kan inte äta vad som helst och vägrar äta vissa saker eller petar bara i maten. Frågar flera gånger om dagen när vi ska äta lunch, om det e middag, om hon ska äta något mer under dagen och vad vi ska äta då, trots att hon inte e hungrig.

    Det finns oerhört mycket mer att skriva, men tänker att det kanske räcker. Jag misstänker hon har adhd samt att hon borde gå och prata med någon för hon verkar ha separationsångest och tror alltid hon ska bli lämnad/är livrädd för att bli lämnad. Hon har heller inte så mycket vänner och känns väldigt "egen".
    Hennes pappa har adhd och hennes mamma (som min sambo misstänker har borderline) så det kan ju ligga till stor grund.
    Hon är väldigt söt och "duktig"/väluppfostrad, men mycket av detta tror jag e en fasad hon försöker hålla uppe för att bli omtyckt. Största problemet e väl egentligen att hon eså otroligt känslig och verkar vara livrädd för mycket saker, som jag känner att jag inte har tillräckliga medel för att hjälpa henne.
    Det blir "för mycket" helt enkelt.

    Jag älskar min sambo och hans dotter och jag vill inget annat än att hon ska må bättre. För just nu tar detta väldigt mycket energi och jag vet inte hur jag ska få hjälp med allt detta. Jag är livrädd att detta kommer slå ut mer och mer, och speciellt när hon hamnar i puberteten.
  2. 1
    Min bonusdotter mår dåligt Hej!

    Det har tagit mig en stund att äntligen slå slag i saken, men jag känner helt enkelt att min ork börjar tryta och jag känner mig helt hjälplös.
    Jag träffade min sambo för 1 år sedan och han har en dotter sedan tidigare, hon är idag 9,5 år. Han fick henne rätt så tidigt och var inte tillsammans med mamman, men hon ville behålla barnet.
    Hennes mamma har haft diverse drogmissbruk, blivit vräkt från flera lägenheter, aldrig arbetat och har förmodligen någon form av diagnos. Hon har idag 3 barn med 3 olika pappor, det sista barnets far lever hon med idag.
    När min bonusdotter var yngre vägrade mamman låta min sambo träffa henne, allt var på hennes premisser. Hon kunde ändra sig från en dag till en annan och detta gjorde min sambo väldigt ledsen som gjorde allt för sin dotter.
    Vissa år "försvann" mamman när dottern skulle återlämnas efter en helg eller vecka hos honom och en gång var hon borta i nästan 2 år.
    Min sambo gick genom tingsrätt och allt möjligt och fick till slut ensam vårdnad men i 2015 (då mamman hade skött sig ett tag och "trots allt var barnets mamma"), delades vårdnaden upp så de har henne nu varannan vecka.
    Min sambo och hans ex gick till barnpsykolog men denne menade på att barnet inte led/mådde dåligt över situationen. Men det menar jag. Hon kanske inte hade utvecklat alla dessa saker då utan de kanske har kommit under tiden..

    Jag kommer utifrån och ser allt på ett annorlunda sätt. Det känns mer eller mindre som att min sambo försöker gottgöra för de år han inte fick ha henne/för de år hennes mamma var borta och han har själv uttryckt "hon är min bebis. Och jag mår dåligt över att jag aldrig fick ha henne när hon var så liten". Min sambo har svårt för att se att hans dotter mår dåligt, och det känns som han inte vill lyssna på mig. Tro mig, han är en väldigt fin pappa och gör allt för sin dotter, men problemet är att han inte ser det jag ser.

    Jag tänkte rada upp lite saker jag ställer mig frågande till (jag har inga barn sedan innan, men jag har en stor familj och har växt upp med syskon som bla har adhd):

    1. Hon har problem med skolan. Hon kan fortfarande inte läsa/stava ordentligt. Vi kan inte se på filmer med svensk text för hon hinner inte med. När hon sitter och gör läxor eller ska skriva ber hon alltid om hjälp, har svårt för att fokusera och det slutar nästan alltid med att hon antingen gråter eller blir frustrerad. Vi hjälper henne så gott det går, men jag försöker vägleda henne så hon gör mest möjligt själv, detta tycker hon inte om. Hon kan heller inte klockan och verkar inte ha någon dygnsuppfattning, är klockan 16:00 på eftermiddagen frågar hon ibland om det är mitt i natten. På möten med lärare säger de "att det går framåt, att hon är lärovillig" och jag förstår ärligt inte hur de tänker för hon kan knappt skriva en mening rätt. Hon VILL lära sig, men säger att hon inte kan och detta ser vi varje dag här hemma.

    2. Hon vill inte sova i sitt egna rum/säng. Nu har vi äntligen fått någorlunda ordning på det. Men hon är alltid ledsen/blir nere så fort det är läggdags. Hon vill sova med oss och kommer många nätter/morgnar in till oss (jag har sagt till min sambo att vi bör följa med henne tillbaka till sitt rum och vara där tills hon somnat, om hon haft mardrömmar eller liknande, men detta sker inte då han inte vaknar/ser det som ett problem att en 9,5åring sover med oss). På helgerna kommer hon in och lägger sig hos oss vid 9-tiden, så vår egentid finns inte överhuvudtaget de veckorna vi har henne då hon i tillägg är uppe länge på helgerna för hon inte vill lägga sig ensam i sitt rum (och vi/jag orkar inte alltid ta den diskussionen eller att hon ska sitta och gråta på toaletten). De veckorna vi har henne är det ca 1-2 timmar max per dag vi är i ett rum "ensamma", då hon alltid går efter oss vart vi än är. Det finns inte rum för oss att diskutera, planera, städa eller något annat, då allt fokus går åt till henne.

    3. Hon vågar inte gå på toaletten/runt i lägenheten själv. Man måste alltid följa med och stå i dörröppningen eller vänta utanför, för hon "tror något är bakom henne". Spelar ingen roll vad man säger. När hon är arg rusar hon in i sitt rum och river ner saker och ting istället, de tillfällen jag säger "du får försöka gå in själv, jag är i vardagsrummet så jag är inte långt ifrån". Hon blir rasande och råkar hon göra sönder något börjar hon gråta, sitter på huk och kramar knäna och upprepar för sig själv "jag är en dum flicka. En dum flicka". Hennes pappa gör allt hon ber om , medan jag försöker hitta på lösningar men nu är jag i det skede att jag ibland inte ens orkar vara hemma för är jag inte på topp märker hon det, och då tror hon att jag inte älskar henne/tycker om henne/att hon gjort något fel. Jag älskar henne och är inte det minsta arg på henne, men att ständigt de veckorna hon e hemma med oss alltid le, vara glad och vara rolig (för att hon inte ska ta allt personligt), är riktigt krävande. Det känns mer eller mindre som det inte e tilllåtet att vara nere/trött.

    4. Vi köpte en hund för ett tag sedan och en valp är rätt tidskrävande. En gång sa hon "ni bryr er mer om hunden än om mig". Och grät hysteriskt. Så fort hon tycker hon fått för lite uppmärksamhet, blir hon ledsen och känner sig oälskad.

    5. Häromdagen frågade hon oss om vi fortfarande älskar henne, av den anledningen att vi inte kramar henne lika mycket längre. Det gör VI, men jag erkänner däremot jag blivit sämre på det då jag på dagarna är så slut och framförallt på kvällarna, och vill kunna sitta med min familj i soffan. Hon måste alltid sitta tryckt mot en, kramas och ha närkontakt och detta är något jag har väldigt svårt för en längre stund - hur ska jag kunna förklara detta för ett barn? När det e något jag har svårt för med ALLA, då jag blir varm och behöver lite "space"?

    6. Hon pratar konstant. Hela tiden. Pratar hon inte så sjunger hon. Har tusen frågor. Kan inte sitta still i varken soffa eller vid köksbordet. Kanar av stolen, tappar fokus, äter dåligt, spiller, är "klumpig". Kan inte äta vad som helst och vägrar äta vissa saker eller petar bara i maten. Frågar flera gånger om dagen när vi ska äta lunch, om det e middag, om hon ska äta något mer under dagen och vad vi ska äta då, trots att hon inte e hungrig.

    Det finns oerhört mycket mer att skriva, men tänker att det kanske räcker. Jag misstänker hon har adhd samt att hon borde gå och prata med någon för hon verkar ha separationsångest och tror alltid hon ska bli lämnad/är livrädd för att bli lämnad. Hon har heller inte så mycket vänner och känns väldigt "egen".
    Hennes pappa har adhd och hennes mamma (som min sambo misstänker har borderline) så det kan ju ligga till stor grund.
    Hon är väldigt söt och "duktig"/väluppfostrad, men mycket av detta tror jag e en fasad hon försöker hålla uppe för att bli omtyckt. Största problemet e väl egentligen att hon eså otroligt känslig och verkar vara livrädd för mycket saker, som jag känner att jag inte har tillräckliga medel för att hjälpa henne.
    Det blir "för mycket" helt enkelt.

    Jag älskar min sambo och hans dotter och jag vill inget annat än att hon ska må bättre. För just nu tar detta väldigt mycket energi och jag vet inte hur jag ska få hjälp med allt detta. Jag är livrädd att detta kommer slå ut mer och mer, och speciellt när hon hamnar i puberteten.
  3. Anonym
    #2
    Det är tyvärr låg aktivitet här. Om din sambo inte vill ta kontakt med skolhälsovård eller BUP kanske du kan ställa din fråga till något av följande:
    http://www.psykologiguiden.se/
    Svenska dagbladet [email protected]
    Dagens nyheter http://blogg.dn.se/fragainsidan/

    Dessutom måste din sambo/barnets mamma ligga på skolan om stödundervisning. Tyvärr måste man ofta tjata. Det är I barnets intresse att lära sig nu, det blir bara jobboagre ju längre man väntar.
  4. 2
    Det är tyvärr låg aktivitet här. Om din sambo inte vill ta kontakt med skolhälsovård eller BUP kanske du kan ställa din fråga till något av följande:
    http://www.psykologiguiden.se/
    Svenska dagbladet [email protected]
    Dagens nyheter http://blogg.dn.se/fragainsidan/

    Dessutom måste din sambo/barnets mamma ligga på skolan om stödundervisning. Tyvärr måste man ofta tjata. Det är I barnets intresse att lära sig nu, det blir bara jobboagre ju längre man väntar.
  5. Anonym
    #3
    Det är tyvärr låg aktivitet här. Om din sambo inte vill ta kontakt med skolhälsovård eller BUP kanske du kan ställa din fråga till något av följande:
    http://www.psykologiguiden.se/
    Svenska dagbladet [email protected]
    Dagens nyheter http://blogg.dn.se/fragainsidan/

    Dessutom måste din sambo/barnets mamma ligga på skolan om stödundervisning. Tyvärr måste man ofta tjata. Det är I barnets intresse att lära sig nu, det blir bara jobboagre ju längre man väntar.
  6. 3
    Det är tyvärr låg aktivitet här. Om din sambo inte vill ta kontakt med skolhälsovård eller BUP kanske du kan ställa din fråga till något av följande:
    http://www.psykologiguiden.se/
    Svenska dagbladet [email protected]
    Dagens nyheter http://blogg.dn.se/fragainsidan/

    Dessutom måste din sambo/barnets mamma ligga på skolan om stödundervisning. Tyvärr måste man ofta tjata. Det är I barnets intresse att lära sig nu, det blir bara jobboagre ju längre man väntar.
  7. Medlem sedan
    Mar 2017
    #4
    gå fy fan inte stämpal henne med adhd inna ni försökt lösa era egan problem
    bara för hon farit illa med alla pappor och annat
    var hon verkar behöva är mer uppmärksamhet från er
    jag bliv fel aktig stämplad med autismen för jag hade en taskig barndom och det har sabbat hela mitt liv
  8. 4
    gå fy fan inte stämpal henne med adhd inna ni försökt lösa era egan problem
    bara för hon farit illa med alla pappor och annat
    var hon verkar behöva är mer uppmärksamhet från er
    jag bliv fel aktig stämplad med autismen för jag hade en taskig barndom och det har sabbat hela mitt liv
  9. Medlem sedan
    Jan 2000
    Forumvärd
    #5
    Men idag är ju utredningarna bättre. Flickan har stora problem, större problem än vad pappan och ts kan hantera. Så hjälp behöver dom. Att få en diagnos är ju för att de ska få rätt hjälp.
  10. 5
    Men idag är ju utredningarna bättre. Flickan har stora problem, större problem än vad pappan och ts kan hantera. Så hjälp behöver dom. Att få en diagnos är ju för att de ska få rätt hjälp.
  11. Medlem sedan
    Mar 2017
    #6
    ok om hon har problem kanske lika bra
    antar jag bara haft otur med vården fast med läkare som jag illa bemött av bett om remiss till annat koumoun eller landsting men händer mkt och ingen tar mig på allvar pga av den dignosen men är ju dock i en helt annan staution har ju heller ingen familj alls som stödda mig och livde i ett familjhem jag var misshandlad
  12. 6
    ok om hon har problem kanske lika bra
    antar jag bara haft otur med vården fast med läkare som jag illa bemött av bett om remiss till annat koumoun eller landsting men händer mkt och ingen tar mig på allvar pga av den dignosen men är ju dock i en helt annan staution har ju heller ingen familj alls som stödda mig och livde i ett familjhem jag var misshandlad
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar