Behöver råd och er syn på saken
Kärlek & relationer
  1. dansmus
    #1

    Behöver råd och er syn på saken

    Jag separerade lite abrupt i våras och flyttade ut I början av sommaren.

    Vi våras så började min sambo uppträda annorlunda, han blev kortfattad, smet undan och smusslade med mobilen. Det eskalerade och han slutade komma hem på nätterna.
    Gick till jobbet på torsdag morgon och dök återigen upp typ tisdag.

    Under denna tid kommunicerade han inte med mig, hörde inte av sig etc..
    Klart jag förstod att han träffat någon, jag är inte tappad bakom en vagn.
    Jag tänkte att jag väntar ut honom tills han vågar prata med mig.
    Veckorna gick men inget hände, nu började vår gemensamma son ställa frågor.

    Var är det med pappa, när kommer han hem, var är han?
    Ska tillägga att vår son är 18 år.


    Till slut satte jag ned foten och sa ifrån, hur fan ska du ha det, vad håller du på med?

    Han klarade inte av att prata med mig utan drog sig undan, höll sig borta, visste inte vad han ville, vad han skulle göra etc.

    Situationen blev ohållbar och tillslut sa jag om du inte pratar med sonen, gör jag det.
    Det är bättre för dig om du berättar själv än om jag gör det.

    Han ville inte prata med sonen utan jag fick göra det.

    Nu fick jag nog, kontaktade banken och köpte en lägenhet till mig och sonen.
    Tog kontakt med mäklare och lade ut vår lägenhet tillförsäljning.

    Detta gör jag utan informera eller kontakta honom, han vill uppenbarligen inte kommunicera med mig.

    Till saken är att jag äger merparten av vår bostad, 75% är min 25% är hans.
    När han kom förbi för att hämta mer kläder tvingade jag honom att skriva på försäljningspappren.

    Lägenheten såldes på förhandsvisning och överlåtelsedatum 6 veckor senare.
    Jag hade redan köpt ny bostad och behövde finansiera den men vinsten från försäljningen.

    Fd. sambon fick en chock när det gick upp för honom att han var bostadslös inom 6 veckor och att jag skulle behålla 75% av vinsten.

    Nu är det tydligen jag som ”fuckat” upp hans liv, jag är en egoistisk idiot som sätter honom på bar backe och gör honom bostadslös.
    Han får inte flytta in hos sin nya kärlek, tydligen vill han mer än hon gör….

    Jag bryr mig inte det minsta om att han träffad en ny, jag vill inte ha honom och har inte velat på flera år. Jag har absolut skuld i att han träffat en ny då jag skjutit honom ifrån mig under flera år.


    Nu till den egentliga frågan.

    Vår son har en kronisk sjukdom och har blivit avsevärt sämre och har sitt värsta skov någonsin. De sista veckorna har vi åkt in och ut från sjukhus flera gånger.
    Hans smärtor har varit så intensiva att vi åkt ambulans vid flera gånger.

    Hans pappa har inte hört av sig till sonen sedan vi flyttade ut, han har fått sms vid två tillfällen och då mer varit i allmänt, typ såg du matchen igår.
    Inte en fråga hur han mår, inte fråga om han behöver något etc..

    Sonen vill inte att jag ska ringa pappa och berätta hur dålig han är och hur besvärligt han har det. Han vägrar själv att ta kontakt med sin pappa.

    Utifrån allt som hände i våras förstår jag att han är fruktansvärt arg och besviken på sin pappa. Han uttrycker det som ” han pissar på oss båda” varför ska jag prata med honom.
    Han bara reste sig upp och gick, och inte hört av sig efter det.
    Sonen vet inte var hans pappa bor.

    Är väl medveten om att sonen tar mitt parti, fast han inte behöver eller att jag ber honom.
    Han är så pass vuxen att han förstår att hans pappa inte gör rätt för sig, han betalar inget underhåll etc..
    Han tog den gemensamma bilen som kompensation för att jag ”tog” 75% av vinsten för lägenheten.
    Bilen var gemensam, bekostades av oss bägge men stod skriven på honom så den tog han utan att kompensera mig. Till saken hör att sonen rätt ofta måste till sjukhus för behandlingar och läkarbesök, så när jag inte har bil försvårar det för oss bägge.
    Sonen är skit arg för att han tog bilen.

    Ska jag ändå informera honom om sonens försämrade hälsotillstånd, har han rätt att veta?
  2. 1
    Behöver råd och er syn på saken Jag separerade lite abrupt i våras och flyttade ut I början av sommaren.

    Vi våras så började min sambo uppträda annorlunda, han blev kortfattad, smet undan och smusslade med mobilen. Det eskalerade och han slutade komma hem på nätterna.
    Gick till jobbet på torsdag morgon och dök återigen upp typ tisdag.

    Under denna tid kommunicerade han inte med mig, hörde inte av sig etc..
    Klart jag förstod att han träffat någon, jag är inte tappad bakom en vagn.
    Jag tänkte att jag väntar ut honom tills han vågar prata med mig.
    Veckorna gick men inget hände, nu började vår gemensamma son ställa frågor.

    Var är det med pappa, när kommer han hem, var är han?
    Ska tillägga att vår son är 18 år.


    Till slut satte jag ned foten och sa ifrån, hur fan ska du ha det, vad håller du på med?

    Han klarade inte av att prata med mig utan drog sig undan, höll sig borta, visste inte vad han ville, vad han skulle göra etc.

    Situationen blev ohållbar och tillslut sa jag om du inte pratar med sonen, gör jag det.
    Det är bättre för dig om du berättar själv än om jag gör det.

    Han ville inte prata med sonen utan jag fick göra det.

    Nu fick jag nog, kontaktade banken och köpte en lägenhet till mig och sonen.
    Tog kontakt med mäklare och lade ut vår lägenhet tillförsäljning.

    Detta gör jag utan informera eller kontakta honom, han vill uppenbarligen inte kommunicera med mig.

    Till saken är att jag äger merparten av vår bostad, 75% är min 25% är hans.
    När han kom förbi för att hämta mer kläder tvingade jag honom att skriva på försäljningspappren.

    Lägenheten såldes på förhandsvisning och överlåtelsedatum 6 veckor senare.
    Jag hade redan köpt ny bostad och behövde finansiera den men vinsten från försäljningen.

    Fd. sambon fick en chock när det gick upp för honom att han var bostadslös inom 6 veckor och att jag skulle behålla 75% av vinsten.

    Nu är det tydligen jag som ”fuckat” upp hans liv, jag är en egoistisk idiot som sätter honom på bar backe och gör honom bostadslös.
    Han får inte flytta in hos sin nya kärlek, tydligen vill han mer än hon gör….

    Jag bryr mig inte det minsta om att han träffad en ny, jag vill inte ha honom och har inte velat på flera år. Jag har absolut skuld i att han träffat en ny då jag skjutit honom ifrån mig under flera år.


    Nu till den egentliga frågan.

    Vår son har en kronisk sjukdom och har blivit avsevärt sämre och har sitt värsta skov någonsin. De sista veckorna har vi åkt in och ut från sjukhus flera gånger.
    Hans smärtor har varit så intensiva att vi åkt ambulans vid flera gånger.

    Hans pappa har inte hört av sig till sonen sedan vi flyttade ut, han har fått sms vid två tillfällen och då mer varit i allmänt, typ såg du matchen igår.
    Inte en fråga hur han mår, inte fråga om han behöver något etc..

    Sonen vill inte att jag ska ringa pappa och berätta hur dålig han är och hur besvärligt han har det. Han vägrar själv att ta kontakt med sin pappa.

    Utifrån allt som hände i våras förstår jag att han är fruktansvärt arg och besviken på sin pappa. Han uttrycker det som ” han pissar på oss båda” varför ska jag prata med honom.
    Han bara reste sig upp och gick, och inte hört av sig efter det.
    Sonen vet inte var hans pappa bor.

    Är väl medveten om att sonen tar mitt parti, fast han inte behöver eller att jag ber honom.
    Han är så pass vuxen att han förstår att hans pappa inte gör rätt för sig, han betalar inget underhåll etc..
    Han tog den gemensamma bilen som kompensation för att jag ”tog” 75% av vinsten för lägenheten.
    Bilen var gemensam, bekostades av oss bägge men stod skriven på honom så den tog han utan att kompensera mig. Till saken hör att sonen rätt ofta måste till sjukhus för behandlingar och läkarbesök, så när jag inte har bil försvårar det för oss bägge.
    Sonen är skit arg för att han tog bilen.

    Ska jag ändå informera honom om sonens försämrade hälsotillstånd, har han rätt att veta?
  3. Medlem sedan
    Aug 2011
    #2
    Eftersom sonen är 18 och inte vill att du berättar för pappan så skulle inte jag göra det om jag var du.
    Däremot skulle jag, trots att du ju såklart är förbannad på pappan, aldrig prata illa om pappan inför sonen. Han förstår såklart ändå att du är arg på pappa. Men du behöver inte spä på det.
    Jag skulle t o m gå så långt så jag försökte visa sonen andra vinklar på saken. Inte så att jag skulle försvara pappans beteende mot sonen, men jag skulle kanske försöka med typ "Jag vet inte varför han gör så. Kanske mår han dåligt just nu, då kan man göra saker som man annars inte skulle göra.". Alltså inte försvara, men försöka förmildra. För sonens skull!
  4. 2
    Eftersom sonen är 18 och inte vill att du berättar för pappan så skulle inte jag göra det om jag var du.
    Däremot skulle jag, trots att du ju såklart är förbannad på pappan, aldrig prata illa om pappan inför sonen. Han förstår såklart ändå att du är arg på pappa. Men du behöver inte spä på det.
    Jag skulle t o m gå så långt så jag försökte visa sonen andra vinklar på saken. Inte så att jag skulle försvara pappans beteende mot sonen, men jag skulle kanske försöka med typ "Jag vet inte varför han gör så. Kanske mår han dåligt just nu, då kan man göra saker som man annars inte skulle göra.". Alltså inte försvara, men försöka förmildra. För sonens skull!
  5. dansmus
    #3
    Tack för ditt svar.
    Du har rätt,jag ska inte prata illa om pappan och gör inte det heller.
    Pratar inte om honom alls, han nämns inte alls just nu I vårt hem.

    Kommer inte att kontakta honom angående sonens hälsotillstånd om inte han ber om det. Detta trots att hans läkare tyckte att att jag kunde skriva ett brev till honom och informera.

    Visa sonen andra vinklar, jag förstår att det skulle vara det bästa.
    Är dock väldigt osäker på om jag klarar att göra det. Det känns som om jag ursäkar hans beteende då. Han gör och har gjort så många idiotiska saker som drabbat sonen den sista tiden.

    Sonen blir ledsen och upprörd, känner sig bortvald, vilker han är och det påverkar hans sjukdom negativt.

    Ett exempel är när sonen fråga om han kan få pengarna som pappa betalar för mig direkt till sitt konto, måste jag tyvärr svara.
    Pappa har inte råd att att betala just nu, men kommer säkert att göra det längre fram.
    Efter 10 minuter kommer sonen och visar mig pappans instagram konto där han bilar runt I Europa med sin nya och hennes son. I den bilen som är vår gemensamma. Bild efter bild på hotel, middagar, drinkar etc..
  6. 3
    Tack för ditt svar.
    Du har rätt,jag ska inte prata illa om pappan och gör inte det heller.
    Pratar inte om honom alls, han nämns inte alls just nu I vårt hem.

    Kommer inte att kontakta honom angående sonens hälsotillstånd om inte han ber om det. Detta trots att hans läkare tyckte att att jag kunde skriva ett brev till honom och informera.

    Visa sonen andra vinklar, jag förstår att det skulle vara det bästa.
    Är dock väldigt osäker på om jag klarar att göra det. Det känns som om jag ursäkar hans beteende då. Han gör och har gjort så många idiotiska saker som drabbat sonen den sista tiden.

    Sonen blir ledsen och upprörd, känner sig bortvald, vilker han är och det påverkar hans sjukdom negativt.

    Ett exempel är när sonen fråga om han kan få pengarna som pappa betalar för mig direkt till sitt konto, måste jag tyvärr svara.
    Pappa har inte råd att att betala just nu, men kommer säkert att göra det längre fram.
    Efter 10 minuter kommer sonen och visar mig pappans instagram konto där han bilar runt I Europa med sin nya och hennes son. I den bilen som är vår gemensamma. Bild efter bild på hotel, middagar, drinkar etc..
  7. Medlem sedan
    Aug 2011
    #4
    Man behöver ju inte ursäkta eller försvara pappan, bara försöka visa på att det kan finnas anledningar till att han beter sig som han gör. Just för att lyfta bort det oket från sonen - det blir kanske lätt även för ett äldre barn att ta på sig skulden för en förälders beteende. "Han gör så för att jag inte är värd bättre", t ex.
    Jag förstår att det inte är lätt alltid att lägga fram något sånt, men du gör det ju inte för pappans skull utan för sonens. Och då klarar man mer än man tror .

    När det gäller t ex pengarna, så behöver du ju inte säga att pappa inte _har_ råd att betala. Hellre då "Jag hörde med pappa och han sa att han inte har pengar just nu.".
    När sonen sen visar bilderna på pappans inte så sparsamma leverne, så kan man säga "Ja, jag vet inte hur han har råd med det, jag vet faktiskt inte.". Vare sig försvara eller skuldbelägga.

    Man kan säga om pappans beteende, "Jag vet inte varför han väljer att göra så, jag skulle själv inte välja det. Men ibland gör man konstiga saker utan att förstå.".

    Förstår du hur jag menar? Att man liksom försöker neutralisera det utan att försvara ett sunkigt beteende. Och hela tiden ha i huvudet att det är för _barnets_ skull man gör det, inte för att förenkla för den andre föräldern.
  8. 4
    Man behöver ju inte ursäkta eller försvara pappan, bara försöka visa på att det kan finnas anledningar till att han beter sig som han gör. Just för att lyfta bort det oket från sonen - det blir kanske lätt även för ett äldre barn att ta på sig skulden för en förälders beteende. "Han gör så för att jag inte är värd bättre", t ex.
    Jag förstår att det inte är lätt alltid att lägga fram något sånt, men du gör det ju inte för pappans skull utan för sonens. Och då klarar man mer än man tror .

    När det gäller t ex pengarna, så behöver du ju inte säga att pappa inte _har_ råd att betala. Hellre då "Jag hörde med pappa och han sa att han inte har pengar just nu.".
    När sonen sen visar bilderna på pappans inte så sparsamma leverne, så kan man säga "Ja, jag vet inte hur han har råd med det, jag vet faktiskt inte.". Vare sig försvara eller skuldbelägga.

    Man kan säga om pappans beteende, "Jag vet inte varför han väljer att göra så, jag skulle själv inte välja det. Men ibland gör man konstiga saker utan att förstå.".

    Förstår du hur jag menar? Att man liksom försöker neutralisera det utan att försvara ett sunkigt beteende. Och hela tiden ha i huvudet att det är för _barnets_ skull man gör det, inte för att förenkla för den andre föräldern.
  9. dansmus
    #5
    Jag förstår precis vad du menar med att neutralisera utan att försvara.
    Rent logiskt förstår jag varför och att jag bör göra precis som du föreslår.

    Känslomässigt klarar jag inte det idag, jag är så sårad över att han överger sonen när han behöver honom som mest. Jag är sårad över att han bara överlämpar allt ansvar för sonen hälsotillstånd på mig. Jag är sårad över att han inte hjälper till med vårdplanering och jaga läkare etc..

    Jag är också så ledsen över att sonens sjukdom förvärrats, vilket gör att hans framtidsplaner förvärrats.

    Är i obalans och lyckas tyvärr inte hålla mig neutral i dialogen runt honom.
  10. 5
    Jag förstår precis vad du menar med att neutralisera utan att försvara.
    Rent logiskt förstår jag varför och att jag bör göra precis som du föreslår.

    Känslomässigt klarar jag inte det idag, jag är så sårad över att han överger sonen när han behöver honom som mest. Jag är sårad över att han bara överlämpar allt ansvar för sonen hälsotillstånd på mig. Jag är sårad över att han inte hjälper till med vårdplanering och jaga läkare etc..

    Jag är också så ledsen över att sonens sjukdom förvärrats, vilket gör att hans framtidsplaner förvärrats.

    Är i obalans och lyckas tyvärr inte hålla mig neutral i dialogen runt honom.
  11. Medlem sedan
    Aug 2011
    #6
    Nej, det är ju inte så enkelt alla gånger.

    Det känns bara som att du fokuserar för mycket på att du inte vill ge _pappan_ den förmånen (att du neutraliserar hans agerande). Men det handlar ju inte om honom alls. Den som vinner på om du gör så är ju sonen.
  12. 6
    Nej, det är ju inte så enkelt alla gånger.

    Det känns bara som att du fokuserar för mycket på att du inte vill ge _pappan_ den förmånen (att du neutraliserar hans agerande). Men det handlar ju inte om honom alls. Den som vinner på om du gör så är ju sonen.
  13. Medlem sedan
    Aug 2011
    #7
    Och så glömde jag en sak:

    Jag håller verkligen tummarna för att sonen ska må bättre med sin sjukdom snart!
    Det är ju det allra, allra viktigaste av allt.
  14. 7
    Och så glömde jag en sak:

    Jag håller verkligen tummarna för att sonen ska må bättre med sin sjukdom snart!
    Det är ju det allra, allra viktigaste av allt.
  15. Medlem sedan
    Jan 2009
    #8
    Jag tycker du ska kontakta pappan trots allt. Du har ändå valt honom till pappa till ditt barn och din son kan nu behöva en pappa. Visserligen säger sonen att han inte vill att du kontaktar pappan, men jag är inte säker på att han är vuxen nog att ta ett sådant beslut.

    Jag tror att ditt ex aldrig kommer förlåta dig om du inte hör av dig och det kommer att gå ut över sonen.
    Ha det gott!
  16. 8
    Jag tycker du ska kontakta pappan trots allt. Du har ändå valt honom till pappa till ditt barn och din son kan nu behöva en pappa. Visserligen säger sonen att han inte vill att du kontaktar pappan, men jag är inte säker på att han är vuxen nog att ta ett sådant beslut.

    Jag tror att ditt ex aldrig kommer förlåta dig om du inte hör av dig och det kommer att gå ut över sonen.
  17. dansmus
    #9
    Absolut, jag har valt honom som papa till min son.
    Nu har han helt frivilligt sagt upp sitt föräldraskap och helt på eget bevåg valt att inte ha kontakt.

    Jag förstår vad du menar med att jag borde ta kontakt och att sonen behöver sin pappa,
    Det som får mig att tveka och hittills hindrat mig att kontakta honom är helt enkelt rädsla.

    Sonen är rädd för att hans pappa ändå inte skulle bry sig fast han är så sjuk som han faktiskt är just nu.
    Berättar jag och han ändå struntar I sonen tror jag inte att han kan hantera besvikelsen.
  18. 9
    Absolut, jag har valt honom som papa till min son.
    Nu har han helt frivilligt sagt upp sitt föräldraskap och helt på eget bevåg valt att inte ha kontakt.

    Jag förstår vad du menar med att jag borde ta kontakt och att sonen behöver sin pappa,
    Det som får mig att tveka och hittills hindrat mig att kontakta honom är helt enkelt rädsla.

    Sonen är rädd för att hans pappa ändå inte skulle bry sig fast han är så sjuk som han faktiskt är just nu.
    Berättar jag och han ändå struntar I sonen tror jag inte att han kan hantera besvikelsen.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar