Döttrar och pojkvänner
Ensamförälder
  1. Anonym
    #1

    Döttrar och pojkvänner

    Jag är en skild pappa med två döttrar 13 och 17 år. Den äldre flickan bor hos mig permanent medan hennes yngre syster fortfarande bor omväxlande hos sin mamma och mig. Problemet är att 17-åringen har inlett inlett ett förhållande med en äldre grabb (22 år) och umgås mycket med honom hemma hos hans föräldrar (han har inte flyttat ut än). Hon har bara känt honom i cirka två månader men sover redan med honom i hans rum i hans föräldrahem. Hon kan vara borta en hel helg utan att höra av sig och svarar inte på telefon när jag ringer, skickar endast korta SMS om att jag inte ska ringa utan messa, underförstått: jag stör.

    Alltså, det kryper i mig av hennes frigörelsebeteende. Det är inte det att hon numera har ett sexliv med en äldre kille som stör mig, utan att hon så uppenbart nonchalerar mig och struntar i vad jag tycker. Jag tycker att hon ska ringa, inte messa, och berätta var hon är och vad hon gör. Jag känner mig helt åsidosatt som inte har träffat killen i fråga innan hon börjar sova hos honom. Vad är det för beteende? Jag arbetar och försörjer henne och övningskör med henne och hjälper henne med skolan, men vad får jag tillbaka?


    Jag vet, det här låter som den kontrollerande pappan som inte vill låta sin dotter ha en pojkvän. Men det får hon gärna, men jag vill också lära känna honom och inte bara få höra små glimtar om honom. Min dotter och jag har alltid haft en nära relation och nu ser jag hur någon annan får hennes kärlek och inte jag. Själv har jag ingen ny kärleksrelation efter skilsmässan för flera år sen och känner mig misslyckad och olycklig över det.

    Det här är nytt för oss alla och känns ovant och svårt. Jag känner skam inför döttrarna för att jag själv är en sådan kärleks-looser och svartsjuka för att någon annan nu får hennes kärlek och inte jag. Jag hinner inte med känslomässigt i alla förändringar. Hon har två år kvar på gymnasiet och sen upphör mitt försörjningsansvar. Om hon vill ha frihet så kan hon få det när hon tar studenten, men så länge hon går i skolan och bor hemma så tycker jag vissa regler ska gälla.

    Hur hanterar ni andra ensamföräldrar sådant här?
  2. 1
    Döttrar och pojkvänner Jag är en skild pappa med två döttrar 13 och 17 år. Den äldre flickan bor hos mig permanent medan hennes yngre syster fortfarande bor omväxlande hos sin mamma och mig. Problemet är att 17-åringen har inlett inlett ett förhållande med en äldre grabb (22 år) och umgås mycket med honom hemma hos hans föräldrar (han har inte flyttat ut än). Hon har bara känt honom i cirka två månader men sover redan med honom i hans rum i hans föräldrahem. Hon kan vara borta en hel helg utan att höra av sig och svarar inte på telefon när jag ringer, skickar endast korta SMS om att jag inte ska ringa utan messa, underförstått: jag stör.

    Alltså, det kryper i mig av hennes frigörelsebeteende. Det är inte det att hon numera har ett sexliv med en äldre kille som stör mig, utan att hon så uppenbart nonchalerar mig och struntar i vad jag tycker. Jag tycker att hon ska ringa, inte messa, och berätta var hon är och vad hon gör. Jag känner mig helt åsidosatt som inte har träffat killen i fråga innan hon börjar sova hos honom. Vad är det för beteende? Jag arbetar och försörjer henne och övningskör med henne och hjälper henne med skolan, men vad får jag tillbaka?


    Jag vet, det här låter som den kontrollerande pappan som inte vill låta sin dotter ha en pojkvän. Men det får hon gärna, men jag vill också lära känna honom och inte bara få höra små glimtar om honom. Min dotter och jag har alltid haft en nära relation och nu ser jag hur någon annan får hennes kärlek och inte jag. Själv har jag ingen ny kärleksrelation efter skilsmässan för flera år sen och känner mig misslyckad och olycklig över det.

    Det här är nytt för oss alla och känns ovant och svårt. Jag känner skam inför döttrarna för att jag själv är en sådan kärleks-looser och svartsjuka för att någon annan nu får hennes kärlek och inte jag. Jag hinner inte med känslomässigt i alla förändringar. Hon har två år kvar på gymnasiet och sen upphör mitt försörjningsansvar. Om hon vill ha frihet så kan hon få det när hon tar studenten, men så länge hon går i skolan och bor hemma så tycker jag vissa regler ska gälla.

    Hur hanterar ni andra ensamföräldrar sådant här?
  3. Medlem sedan
    Oct 2011
    #2
    Jag tycker att du beskriver situationen på ett bra sätt. Du får med lite olika vinklar och olika saker som stör dig. Det är där du har lösningen tror jag. Bena upp de olika sakerna och hantera dem var för sig.
    1. Hon hör inte av sig. Detta hade jag tyckt var viktigast. Prata med henne och få till en lösning som (förhoppningsvis) kan funka för er båda. Om hon hör av sig på fredagen med ett sms och säger att hon ska sova hos honom hela helgen, är det ok för dig? Eller känns det bättre om hon ringer på fredagen? Att hon hör av sig kontinuerligt under helgen tror jag inte kommer att hända. Det viktigaste för mig hade varit att veta var hon var och vilka hennes planer var.
    2. Du har knappt träffat honom. Berätta för henne hur du skulle vilja ha det, att du vill lära känna honom eftersom han är en viktig person för henne. Planera tillsammans med henne hur det ska gå till. Lita inte på att hon har en klar bild över det hela. Detta är nytt för henne och det kanske känns jättekonstigt och lite väl stort att presentera en pojkvän för pappa. Gör det enkelt och odramatiskt för henne. Acceptera sedan att det inte är ni tre som kommer att umgås utan de två.
    3. Din egen brist på kärleksrelation. Detta har inte med dottern och hennes relationer att göra, och hon kan inte låta bli att ha en pojkvän för att du inte har en flickvän. Ta hand om detta någon annanstans. Någon vän att prata med kanske? Jag kan förstå hur du känner det, jag har inte heller någon ny kärleksrelation efter skilsmässan och det känns ensamt ibland. Men jag är desto gladare att mina barn har pojkvänner/flickvänner så att inte de behöver känna som jag.
    4. Snart vuxna barn som frigör sig. Inte enkelt och ständigt växlande scenario. Bästa rådet jag har är att prata ofta med vänner som är i samma situation, om man har några. Man behöver vänja sig och tänka ganska mycket kring det här.

    Det allra viktigaste i allt det här med att barnen växer upp är att behålla kontakten, hålla linjen öppen, få dem att känna att du är någon som de kan vända sig till.
  4. 2
    Jag tycker att du beskriver situationen på ett bra sätt. Du får med lite olika vinklar och olika saker som stör dig. Det är där du har lösningen tror jag. Bena upp de olika sakerna och hantera dem var för sig.
    1. Hon hör inte av sig. Detta hade jag tyckt var viktigast. Prata med henne och få till en lösning som (förhoppningsvis) kan funka för er båda. Om hon hör av sig på fredagen med ett sms och säger att hon ska sova hos honom hela helgen, är det ok för dig? Eller känns det bättre om hon ringer på fredagen? Att hon hör av sig kontinuerligt under helgen tror jag inte kommer att hända. Det viktigaste för mig hade varit att veta var hon var och vilka hennes planer var.
    2. Du har knappt träffat honom. Berätta för henne hur du skulle vilja ha det, att du vill lära känna honom eftersom han är en viktig person för henne. Planera tillsammans med henne hur det ska gå till. Lita inte på att hon har en klar bild över det hela. Detta är nytt för henne och det kanske känns jättekonstigt och lite väl stort att presentera en pojkvän för pappa. Gör det enkelt och odramatiskt för henne. Acceptera sedan att det inte är ni tre som kommer att umgås utan de två.
    3. Din egen brist på kärleksrelation. Detta har inte med dottern och hennes relationer att göra, och hon kan inte låta bli att ha en pojkvän för att du inte har en flickvän. Ta hand om detta någon annanstans. Någon vän att prata med kanske? Jag kan förstå hur du känner det, jag har inte heller någon ny kärleksrelation efter skilsmässan och det känns ensamt ibland. Men jag är desto gladare att mina barn har pojkvänner/flickvänner så att inte de behöver känna som jag.
    4. Snart vuxna barn som frigör sig. Inte enkelt och ständigt växlande scenario. Bästa rådet jag har är att prata ofta med vänner som är i samma situation, om man har några. Man behöver vänja sig och tänka ganska mycket kring det här.

    Det allra viktigaste i allt det här med att barnen växer upp är att behålla kontakten, hålla linjen öppen, få dem att känna att du är någon som de kan vända sig till.
  5. Medlem sedan
    Sep 2016
    #3
    Hon är inte 18 än så du har rätt att bestämma ett tag till.
    Så länge hon bor hemma hos dej och du försörjer henne kan du sätta krav

    Den åldern är lite moment 22, om några månader är hon tillräckligt gammal för att ska kunna flytta hemifrån och sköta sej helt själv. men föräldrarna bestämmer fortfarande.
    Hon är inte 14 längre, frihet under ansvar är en del av att bli vuxen försöker du bromsa det blir det antagligen värre.

    Försök att visa att du vill ha koll och har regler för att du bryr dej, jag tror att ta ansvar, ställa upp till baka och ha frihet utöver det är rätt väg.
    Övningskör, hon får diska lite.
    Du ställer upp lite till, hon får städa lite.
    Pappa betalar, hon får laga lite mat.
    Det du får tillbaka beror mycket på vad du gör det till, men utöver det så måste hon väl få ha lite frihet?

    ringa, inte messa, och berätta var hon är och vad hon gör
    Vad gör det för skillnad?
    I den situationen ska du vara glad om hon messar.

    och nu ser jag hur någon annan får hennes kärlek och inte jag

    ...och svartsjuka för att någon annan nu får hennes kärlek och inte jag
    Jag hinner inte med känslomässigt i alla förändringar
    Om hon vill ha frihet så kan hon få det när hon tar studenten
    Det kanske är det som skapar "frigörelsebeteendet"
    Jag hade inte heller svarat i telefonen, rätt eller fel skiter jag fullständigt i. Jag vill vara ifred.

    Dina behov, som DU har för att du är en människa eller vad det nu sitter i går inte över av sej själv när hon blir självständig, inte när hon är 18,19 eller 20 och ska inte användas som ursäkt från att hindra henne för att frigöra sig.
  6. 3
    Hon är inte 18 än så du har rätt att bestämma ett tag till.
    Så länge hon bor hemma hos dej och du försörjer henne kan du sätta krav

    Den åldern är lite moment 22, om några månader är hon tillräckligt gammal för att ska kunna flytta hemifrån och sköta sej helt själv. men föräldrarna bestämmer fortfarande.
    Hon är inte 14 längre, frihet under ansvar är en del av att bli vuxen försöker du bromsa det blir det antagligen värre.

    Försök att visa att du vill ha koll och har regler för att du bryr dej, jag tror att ta ansvar, ställa upp till baka och ha frihet utöver det är rätt väg.
    Övningskör, hon får diska lite.
    Du ställer upp lite till, hon får städa lite.
    Pappa betalar, hon får laga lite mat.
    Det du får tillbaka beror mycket på vad du gör det till, men utöver det så måste hon väl få ha lite frihet?

    ringa, inte messa, och berätta var hon är och vad hon gör
    Vad gör det för skillnad?
    I den situationen ska du vara glad om hon messar.

    och nu ser jag hur någon annan får hennes kärlek och inte jag

    ...och svartsjuka för att någon annan nu får hennes kärlek och inte jag
    Jag hinner inte med känslomässigt i alla förändringar
    Om hon vill ha frihet så kan hon få det när hon tar studenten
    Det kanske är det som skapar "frigörelsebeteendet"
    Jag hade inte heller svarat i telefonen, rätt eller fel skiter jag fullständigt i. Jag vill vara ifred.

    Dina behov, som DU har för att du är en människa eller vad det nu sitter i går inte över av sej själv när hon blir självständig, inte när hon är 18,19 eller 20 och ska inte användas som ursäkt från att hindra henne för att frigöra sig.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar