Samma bonusdotter - kris
Styvfamiljer
  1. Medlem sedan
    Jul 2015
    #1

    Samma bonusdotter - kris

    Hej!
    det jag känt under en längre tid har varit det sant. Min 15-åriga bonusdotter vill inte vara med mig. Hon tycker att jag kritiserar henne. Saken är den att hon är inne i sin värsta tonårsperiod, sur som ättika ganska ofta och vill inget annat göra än att ligga på sitt rum med sin IPAd.

    kan fräsa åt vem som helst helt utan anledning.

    Jo, det har hänt att jag påpekat att hon inte låter så rolig, men mkt sällan.

    nu vill hon inte vara här och självklart har hon rätt att vara med sin pappa, det är jag som måste bort. Men jag har ingenstans att ta vägen, hur gör man ???

    Har ni erfarenheter av hur man är i en styvfamilj?
    Min sambo påpekar mkt sällan hur hon är, han låter henne bara vara,bryr sig inte om att markera när hon gått för långt. Naturligtvis gör det att om jag någon gång ifrågasätter hennes tonfall så tar det extra hårt. Jag vill inte flytta härifrån. Jag älskar honom.

    jag gissar att vi är mitt i det värsta av tonårstiden, vi har dessutom 4 st av den varan så det är en del att hantera.
    Och jag kan medge att det gör mig frustrerad att hennes pappa inte kan vara tydlig mot henne när hon kör sin egen stil.

    samtidigt är hon ju tonåring och ska ha rätt att fräsa då och då.
    Jag är splittrad. Jag vill inte att hon ska gå omkring och tycka illa om mig, hon har så många goda sodor oxå!

    Jag vet inte hur vi kommer vidare. Vi har inte sån kontakt så att det är naturligt för mig att prata direkt med henne.
  2. 1
    Samma bonusdotter - kris Hej!
    det jag känt under en längre tid har varit det sant. Min 15-åriga bonusdotter vill inte vara med mig. Hon tycker att jag kritiserar henne. Saken är den att hon är inne i sin värsta tonårsperiod, sur som ättika ganska ofta och vill inget annat göra än att ligga på sitt rum med sin IPAd.

    kan fräsa åt vem som helst helt utan anledning.

    Jo, det har hänt att jag påpekat att hon inte låter så rolig, men mkt sällan.

    nu vill hon inte vara här och självklart har hon rätt att vara med sin pappa, det är jag som måste bort. Men jag har ingenstans att ta vägen, hur gör man ???

    Har ni erfarenheter av hur man är i en styvfamilj?
    Min sambo påpekar mkt sällan hur hon är, han låter henne bara vara,bryr sig inte om att markera när hon gått för långt. Naturligtvis gör det att om jag någon gång ifrågasätter hennes tonfall så tar det extra hårt. Jag vill inte flytta härifrån. Jag älskar honom.

    jag gissar att vi är mitt i det värsta av tonårstiden, vi har dessutom 4 st av den varan så det är en del att hantera.
    Och jag kan medge att det gör mig frustrerad att hennes pappa inte kan vara tydlig mot henne när hon kör sin egen stil.

    samtidigt är hon ju tonåring och ska ha rätt att fräsa då och då.
    Jag är splittrad. Jag vill inte att hon ska gå omkring och tycka illa om mig, hon har så många goda sodor oxå!

    Jag vet inte hur vi kommer vidare. Vi har inte sån kontakt så att det är naturligt för mig att prata direkt med henne.
  3. Medlem sedan
    Jul 2015
    #2
    jag skulle verkligen behöva höra hur ni gör, ni som har varsina barn. Är det alltid så att jag bara uppfostrar mina?

    Min sambo brukar säga att "det krävs en by för att uppfostra ett barn". Det innebär för honom att han vill att alla vuxna runt ett barn har ett ansvar att markera om barnet gör något fel eller olämpligt. Men det fungerar ju inte tänker jag om barnets egna förälder inte sätter sunda gränser. Då tar barnet inte andra vuxna på allvar, eller hatar dom för att dom sätter gränser, för att dom inte är vana vid att föräldern går först och gör det på ett naturligt sätt.

    Nu har jag backat helt. Håller humöret uppe så gott det går. Säger inget, men ber å andra sidan pappan här att vara mer tydlig mot sin dotter, för de saker jag påpekat för henne (jag tror det har hänt 7 ggr på 5 år, så det är verkligen inte ofta) dom är vi överens om i sak. Han vill bara inte ta det.

    Jag hamnar i limbo, jag ser en tjej som i vissa delar behöver bra spegling av hur hon tar sig ut, men inte får det från dom som har känslomässigt kapital att göra det. Det smärtar mig och gör mig frustrerad. Men jag vet att jag måste backa ur vägen. Jag är den enda som mår dåligt av detta. Det är jag som måste lära mig hantera det.

    Flera runt om oss, släktingar och andra kan konstatera detsamma som jag, att tjejen behöver bra och tydliga förebilder, så det handlar inte om att jag är en onödigt kritisk styvmamma.

    Pga detta har jag bestämt mig för att jag inte vill resa med dom i sommar. Varje semester har till viss del blivit rejält grumlad för att dottern behöver uppmärksamhet. Och tydliga rutiner. Det känns som en sorg. Jag vill ju resa med min sambo, men också ha trevligt på min semester.

    Som ni märker behöver jag skriva av mig. Styvdottern verkar väldigt lättad nu när hon sagt ifrån och jag backat undan.
  4. 2
    jag skulle verkligen behöva höra hur ni gör, ni som har varsina barn. Är det alltid så att jag bara uppfostrar mina?

    Min sambo brukar säga att "det krävs en by för att uppfostra ett barn". Det innebär för honom att han vill att alla vuxna runt ett barn har ett ansvar att markera om barnet gör något fel eller olämpligt. Men det fungerar ju inte tänker jag om barnets egna förälder inte sätter sunda gränser. Då tar barnet inte andra vuxna på allvar, eller hatar dom för att dom sätter gränser, för att dom inte är vana vid att föräldern går först och gör det på ett naturligt sätt.

    Nu har jag backat helt. Håller humöret uppe så gott det går. Säger inget, men ber å andra sidan pappan här att vara mer tydlig mot sin dotter, för de saker jag påpekat för henne (jag tror det har hänt 7 ggr på 5 år, så det är verkligen inte ofta) dom är vi överens om i sak. Han vill bara inte ta det.

    Jag hamnar i limbo, jag ser en tjej som i vissa delar behöver bra spegling av hur hon tar sig ut, men inte får det från dom som har känslomässigt kapital att göra det. Det smärtar mig och gör mig frustrerad. Men jag vet att jag måste backa ur vägen. Jag är den enda som mår dåligt av detta. Det är jag som måste lära mig hantera det.

    Flera runt om oss, släktingar och andra kan konstatera detsamma som jag, att tjejen behöver bra och tydliga förebilder, så det handlar inte om att jag är en onödigt kritisk styvmamma.

    Pga detta har jag bestämt mig för att jag inte vill resa med dom i sommar. Varje semester har till viss del blivit rejält grumlad för att dottern behöver uppmärksamhet. Och tydliga rutiner. Det känns som en sorg. Jag vill ju resa med min sambo, men också ha trevligt på min semester.

    Som ni märker behöver jag skriva av mig. Styvdottern verkar väldigt lättad nu när hon sagt ifrån och jag backat undan.
  5. Medlem sedan
    Jun 2007
    #3
    Ingen familj mår bra av att bestå av enbart barn...

    Någon behöver vägleda. Du verkar inte ha några orimliga krav alls

    . Tycker det är ett svek mot både dig och dottern att inte ta dialogen.

    Vill han inte göra det själv så borde han applådera att du gör det. Vill hon inte till er av den anledningen så låt henne tjura då...

    Hur kommer hon att må längre fram när hon väl inser vad som hände?
  6. 3
    Ingen familj mår bra av att bestå av enbart barn...

    Någon behöver vägleda. Du verkar inte ha några orimliga krav alls

    . Tycker det är ett svek mot både dig och dottern att inte ta dialogen.

    Vill han inte göra det själv så borde han applådera att du gör det. Vill hon inte till er av den anledningen så låt henne tjura då...

    Hur kommer hon att må längre fram när hon väl inser vad som hände?
  7. Medlem sedan
    Jul 2015
    #4
    Som jag ser det finns vi föräldrar till för att spegla våra barn och ungdomar.
    Inte ignorera. Men pappan här tror på fullaste allvar att om han struntar i att ta konflikterna med henne så kommer lugna ner sig och förstå att hon ska sluta vara otrevlig, ja rent av elak, mot omgivningen. Istället ser jag att det blir tvärtom. Hon skriker på uppmärksamhet och sen när hon får min uppmärksamhet så är det ju inte det hon bett om.

    Jag ömmar för henne. Hon behöver en närvarande pappa. Denna veckan har varit bättre, han har vinnlagt sig om att vara närvarande och plötsligt är hon både trevlig, pratsam och avspänd. Vilken skillnad!!!
    Nu håller vi tummarna för att han orkar och vill fortsätta så....
  8. 4
    Som jag ser det finns vi föräldrar till för att spegla våra barn och ungdomar.
    Inte ignorera. Men pappan här tror på fullaste allvar att om han struntar i att ta konflikterna med henne så kommer lugna ner sig och förstå att hon ska sluta vara otrevlig, ja rent av elak, mot omgivningen. Istället ser jag att det blir tvärtom. Hon skriker på uppmärksamhet och sen när hon får min uppmärksamhet så är det ju inte det hon bett om.

    Jag ömmar för henne. Hon behöver en närvarande pappa. Denna veckan har varit bättre, han har vinnlagt sig om att vara närvarande och plötsligt är hon både trevlig, pratsam och avspänd. Vilken skillnad!!!
    Nu håller vi tummarna för att han orkar och vill fortsätta så....
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar