efter bråk?
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    Jan 2009
    #1

    efter bråk?

    Hur mår ni efter ett bråk/meningsskillnad?

    Ibland är jag väldigt frustrerad och ledsen lång tid efter. Ibland kan jag känna en befriande känsla av att äntligen har fått ut det som har skavt på mig.

    Min pappa brukade anklaga mig för att vara glad efter ett bråk, då var det nog just den känslan. Jag hade oroat mig för att ta upp något och sedan efteråt så kändes det bättre. Det är mer sällan så idag, men det händer att jag känner lättnad.

    Hur reagerar ni andra? Är det olika och vad beror det på i så fall?
    Ha det gott!
  2. 1
    efter bråk? Hur mår ni efter ett bråk/meningsskillnad?

    Ibland är jag väldigt frustrerad och ledsen lång tid efter. Ibland kan jag känna en befriande känsla av att äntligen har fått ut det som har skavt på mig.

    Min pappa brukade anklaga mig för att vara glad efter ett bråk, då var det nog just den känslan. Jag hade oroat mig för att ta upp något och sedan efteråt så kändes det bättre. Det är mer sällan så idag, men det händer att jag känner lättnad.

    Hur reagerar ni andra? Är det olika och vad beror det på i så fall?
  3. Medlem sedan
    Oct 2015
    #2
    Jag har få jag träter med.

    Ena syrran, då är jag mest upprörd när vi diakuterar. Sedan släpper jag det oavsett (hittills iaf) vad det gällde. Vi har väldigt olika livsåskådning så vi undviker ibland ämnen om det tex är fester och så. Bara för att hålla undan trätandet. Det är något vi uttalat och är överens om.

    I övrigt är det maken jag träter med emellanåt. Jag är dock inte sån att det grämer mig desto mera. Om vi diskuterat irriterat och även om vi inte kommit i "Mål" så kan jag prata om det som behöver pratas om och inte vara det minsta irriterad.
  4. 2
    Jag har få jag träter med.

    Ena syrran, då är jag mest upprörd när vi diakuterar. Sedan släpper jag det oavsett (hittills iaf) vad det gällde. Vi har väldigt olika livsåskådning så vi undviker ibland ämnen om det tex är fester och så. Bara för att hålla undan trätandet. Det är något vi uttalat och är överens om.

    I övrigt är det maken jag träter med emellanåt. Jag är dock inte sån att det grämer mig desto mera. Om vi diskuterat irriterat och även om vi inte kommit i "Mål" så kan jag prata om det som behöver pratas om och inte vara det minsta irriterad.
  5. Medlem sedan
    Jan 2009
    #3
    Det låter skönt att kunna släppa det helt.
    Ha det gott!
  6. 3
    Det låter skönt att kunna släppa det helt.
  7. Medlem sedan
    Aug 1998
    Forumvärd
    #4

    Gillar inte båk

    Jag är väl en sådan som har svårt att bara skaka av mig det. Å andra sidan finns det ingen jag behöver direkt bråka med. Hmmm, ene sonen möjligen...

    Vem som helst kan bli förlåten när de haft fel.
    Det svåra är att bli förlåten för att du har haft rätt!

    Värd hos Allt för Föräldrar
  8. 4
    Gillar inte båk Jag är väl en sådan som har svårt att bara skaka av mig det. Å andra sidan finns det ingen jag behöver direkt bråka med. Hmmm, ene sonen möjligen...
  9. Medlem sedan
    Jul 2003
    #5
    Förr var det mer så att det kunde vara skönt att ha rensat luften så att säga. Men det var nog i mer i min uppväxtfamilj.
    Med mina barn kan det väl vara mer frustration eller besvikelse över att inte kunnat lösa det innan det eskalerat till bråk Men sällan det sitter kvar länge. Är jag riktigt arg och orolig för ett av barnen är en inlinestur det bästa som finns - då rinner det bara av mig.
    Min man är väldigt svår (läs nästan omöjlig) att bråka med. Han är mer surpuppetypen, vilket som tur är händer extremt sällan, för det har jag väldigt svårt att ta. Då föredrar jag ett litet bråk och så är det bra med det. än någon småelak kommentar eller icke-svar när jag försöker kommunicera och när man försöker lyfta problemet till ytan och ta reda på vad som är problemet bara får veta att han inte alls är sur, irriterad, etc. Gah!
  10. 5
    Förr var det mer så att det kunde vara skönt att ha rensat luften så att säga. Men det var nog i mer i min uppväxtfamilj.
    Med mina barn kan det väl vara mer frustration eller besvikelse över att inte kunnat lösa det innan det eskalerat till bråk Men sällan det sitter kvar länge. Är jag riktigt arg och orolig för ett av barnen är en inlinestur det bästa som finns - då rinner det bara av mig.
    Min man är väldigt svår (läs nästan omöjlig) att bråka med. Han är mer surpuppetypen, vilket som tur är händer extremt sällan, för det har jag väldigt svårt att ta. Då föredrar jag ett litet bråk och så är det bra med det. än någon småelak kommentar eller icke-svar när jag försöker kommunicera och när man försöker lyfta problemet till ytan och ta reda på vad som är problemet bara får veta att han inte alls är sur, irriterad, etc. Gah!
  11. Medlem sedan
    Jan 2009
    #6
    Christoffer - så kan jag också vara i andra fall. För mig handlar det nog mycket om vad bråket gäller.
    Ha det gott!
  12. 6
    Christoffer - så kan jag också vara i andra fall. För mig handlar det nog mycket om vad bråket gäller.
  13. Medlem sedan
    Jan 2009
    #7
    K1101

    Surpuppor är olidliga. Ilsks går ju ofta över rätt fort men surande kan ju hålla på i evigheter.

    Tur för dig att det inte är så ofta.

    Med barnen så är det så ibland att bråken är lite onödiga och det snarare är hormoner som talar...
    Ha det gott!
  14. 7
    K1101

    Surpuppor är olidliga. Ilsks går ju ofta över rätt fort men surande kan ju hålla på i evigheter.

    Tur för dig att det inte är så ofta.

    Med barnen så är det så ibland att bråken är lite onödiga och det snarare är hormoner som talar...
  15. Medlem sedan
    Mar 2003
    #8
    Väldigt olika beroende på vad jag bråkar om, vem jag bråkar med och övriga omständigheter runt bråket. Generellt så avskyr jag bråk och kan nog kallas konflikträdd men gillar även diskussioner/meningskiljaktigheter och gränsen kan vara hårfin ibland.
  16. 8
    Väldigt olika beroende på vad jag bråkar om, vem jag bråkar med och övriga omständigheter runt bråket. Generellt så avskyr jag bråk och kan nog kallas konflikträdd men gillar även diskussioner/meningskiljaktigheter och gränsen kan vara hårfin ibland.
  17. Medlem sedan
    Jan 2009
    #9
    Jo så är det nog för oss alla, mer eller mindre. Det varierar självklart!
    Ha det gott!
  18. 9
    Jo så är det nog för oss alla, mer eller mindre. Det varierar självklart!
  19. Medlem sedan
    Apr 2001
    #10
    Det beror på vem och om vad. Min stora lilla son och jag, vi kan ryka ihop som inga andra. Det går snabbt och blåser bort lika fort. Moderaten, som är direkt konfliktskygg och inte alls behäftad med samma ähum omväxlande humör, har inte koll på vad som händer, det är över innan han har greppat vad det öht handlar om. Både sonen och jag tycker att det är som att dra ur en propp och sen kan man andas igen.

    Moderaten en sådan där extremt mogen människa som går ut om jag blir asförbannad. Han tycker inte att det finns någon poäng med att två skriker, vilket han förstås har en poäng i. Överlag undviker han bråk in i det längsta, han tycker inte att det är förlösande alls.

    Jag har någon dramaqueen till väninna som kör med surande och åhhh-vad-ingen-förstår-mig. Amen helvete så enerverande. Då föredrar jag människor som blir rejält förbannade och säger vad de vill säga, jag tycker att det är direkt påfrestande om man ska gissa sig till vad någon annan menar. Och gissar man fel så förstår man ingentiiiiiiiiing. Det beteendet kan jag stå ut med på betald arbetstid, inte på fritiden.

    Folk som surar genom halva meningar, lite fula påhopp och intriger har jag också lite svårt för. På ena skolan jag är på kan man liksom stå utanför och titta in på personalgruppen och se helt vansinniga strukturer. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt "jamen SÄG det till xx då" och fått svaret "ååååh, våran chef kan man inte prata med aaaaaaalls". Nähä, men det lär ju knappast bli bättre av att man sitter och gnäller på kollegorna.
  20. 10
    Det beror på vem och om vad. Min stora lilla son och jag, vi kan ryka ihop som inga andra. Det går snabbt och blåser bort lika fort. Moderaten, som är direkt konfliktskygg och inte alls behäftad med samma ähum omväxlande humör, har inte koll på vad som händer, det är över innan han har greppat vad det öht handlar om. Både sonen och jag tycker att det är som att dra ur en propp och sen kan man andas igen.

    Moderaten en sådan där extremt mogen människa som går ut om jag blir asförbannad. Han tycker inte att det finns någon poäng med att två skriker, vilket han förstås har en poäng i. Överlag undviker han bråk in i det längsta, han tycker inte att det är förlösande alls.

    Jag har någon dramaqueen till väninna som kör med surande och åhhh-vad-ingen-förstår-mig. Amen helvete så enerverande. Då föredrar jag människor som blir rejält förbannade och säger vad de vill säga, jag tycker att det är direkt påfrestande om man ska gissa sig till vad någon annan menar. Och gissar man fel så förstår man ingentiiiiiiiiing. Det beteendet kan jag stå ut med på betald arbetstid, inte på fritiden.

    Folk som surar genom halva meningar, lite fula påhopp och intriger har jag också lite svårt för. På ena skolan jag är på kan man liksom stå utanför och titta in på personalgruppen och se helt vansinniga strukturer. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt "jamen SÄG det till xx då" och fått svaret "ååååh, våran chef kan man inte prata med aaaaaaalls". Nähä, men det lär ju knappast bli bättre av att man sitter och gnäller på kollegorna.
  21. Medlem sedan
    Oct 2007
    #11
    Beror ju jättemycket på vem man bråkar med men jag är nu mera bara känslig för bråk mellan mig och barnen. Bråk på jobbet ingår och det har jag betalt för så det skakar jag av mig. Bråk med mannen hinner aldrig uppstå längre, vi hinner prata ut om det först men bråk med barnen gör ont. Jag känner mig alltid otillräcklig, att jag missat signalerna och att jag tagit i för hårt i min ilska. Barnen är inte längre små utan 8 och 12 men tillräckligt små för att bli sittande framför en dator eller tv en hel dag om man inte motar upp, iväg, ut dem. Kan känna mig som deras personliga mentala tränare ibland när det är på mina rekommendationer som de bygger snökojor, åker pulka, leker med andra barn, leker med varandra, läser osv. Detta tycker jag är utmattande och gör mig i långa loppet vansinnig, allra helst när mannen jobbar borta en långhelg. Jag förstår att de är söndercurlade och att allt är mitt eget fel men jag får äta upp det tills jag kräks. Så en dag slipper jag vara deras personliga livscouch och det ska bli fantastiskt!
  22. 11
    Beror ju jättemycket på vem man bråkar med men jag är nu mera bara känslig för bråk mellan mig och barnen. Bråk på jobbet ingår och det har jag betalt för så det skakar jag av mig. Bråk med mannen hinner aldrig uppstå längre, vi hinner prata ut om det först men bråk med barnen gör ont. Jag känner mig alltid otillräcklig, att jag missat signalerna och att jag tagit i för hårt i min ilska. Barnen är inte längre små utan 8 och 12 men tillräckligt små för att bli sittande framför en dator eller tv en hel dag om man inte motar upp, iväg, ut dem. Kan känna mig som deras personliga mentala tränare ibland när det är på mina rekommendationer som de bygger snökojor, åker pulka, leker med andra barn, leker med varandra, läser osv. Detta tycker jag är utmattande och gör mig i långa loppet vansinnig, allra helst när mannen jobbar borta en långhelg. Jag förstår att de är söndercurlade och att allt är mitt eget fel men jag får äta upp det tills jag kräks. Så en dag slipper jag vara deras personliga livscouch och det ska bli fantastiskt!
  23. Medlem sedan
    Apr 2008
    #12
    Med dottern kan jag brpka ibland, och enstaka tillfällen ryker vi ihop på riktigt. Men då går det över fort också. Och oftast kör dottern en helt annan stategi: hon fjäskar för mej och får som hon vill med pussar istället. Och det är inte så ofta vi behöver bråka, är vi bägge hungriga är det inte toppen.

    Men annar undviker jag bråk. Egentligen kan jag bli så tok-arg. Och i kombo med att jag sedan är långsint i årtionden, så undviker jag det om jag kan. Men det är lite av en trygghet att veta hur arg jag kan bli, att jag har en orkan innom mig som jag kan plocka fram, om det kniper.

    Småsur är jag nog rätt ofta, räcker att kag är trött o hungrig
  24. 12
    Med dottern kan jag brpka ibland, och enstaka tillfällen ryker vi ihop på riktigt. Men då går det över fort också. Och oftast kör dottern en helt annan stategi: hon fjäskar för mej och får som hon vill med pussar istället. Och det är inte så ofta vi behöver bråka, är vi bägge hungriga är det inte toppen.

    Men annar undviker jag bråk. Egentligen kan jag bli så tok-arg. Och i kombo med att jag sedan är långsint i årtionden, så undviker jag det om jag kan. Men det är lite av en trygghet att veta hur arg jag kan bli, att jag har en orkan innom mig som jag kan plocka fram, om det kniper.

    Småsur är jag nog rätt ofta, räcker att kag är trött o hungrig
  25. Medlem sedan
    Jan 2009
    #13
    Veran - bråk med dem man tycker om gör nog alltid ont, oavsett om det gör mest ont före, under eller efter bråket. Dina barn är säkert inte mer curlade än andra och om du vill kan du säkert vända på saker och ting. Tack för svar!
    Ha det gott!
  26. 13
    Veran - bråk med dem man tycker om gör nog alltid ont, oavsett om det gör mest ont före, under eller efter bråket. Dina barn är säkert inte mer curlade än andra och om du vill kan du säkert vända på saker och ting. Tack för svar!
  27. Medlem sedan
    Jan 2009
    #14
    Blå fågeln - oj sur är nästan värre än arg tycker jag, men mycket ligger i vad man lägger in i ordet. Om du blir förskräckligt arg är det nog bra att undvika. Tack för ditt svar!
    Ha det gott!
  28. 14
    Blå fågeln - oj sur är nästan värre än arg tycker jag, men mycket ligger i vad man lägger in i ordet. Om du blir förskräckligt arg är det nog bra att undvika. Tack för ditt svar!
  29. Medlem sedan
    Apr 2008
    #15
    Med ålder kommer mognad, jag blir inte arg på samma sätt som när jag var tonåring och hamnade i bråk så det är inte så farligt.

    Men två chefer jag har, efter en konflikt med dem för snart tio år sedan så kommer jag aldrig någonsin lita på dem . Inte går jag runt och är arg och sur, men jag är vaksam och mycket , mycket medveten om hur jag beter mej, och är trevlig.
  30. 15
    Med ålder kommer mognad, jag blir inte arg på samma sätt som när jag var tonåring och hamnade i bråk så det är inte så farligt.

    Men två chefer jag har, efter en konflikt med dem för snart tio år sedan så kommer jag aldrig någonsin lita på dem . Inte går jag runt och är arg och sur, men jag är vaksam och mycket , mycket medveten om hur jag beter mej, och är trevlig.
  31. Medlem sedan
    Jan 2009
    #16
    Oj det låter inte som någon kul jobbsituation, dags att byta?

    Med människor som sviker kan jag också ha minne som en elefant.
    Ha det gott!
  32. 16
    Oj det låter inte som någon kul jobbsituation, dags att byta?

    Med människor som sviker kan jag också ha minne som en elefant.
  33. Medlem sedan
    Oct 2007
    #17
    Hu efter bråket känner jag mig som en idiot och ber om ursäkt och kryper runt på tå för att blidka barnen men jag kan känna igen mig i blåfågeln, när man vet hur arg man faktiskt kan bli så är det en trygghet. Folk på jobbet letar ju inte upp mig spontant för lite smågnabb om man säger så-
  34. 17
    Hu efter bråket känner jag mig som en idiot och ber om ursäkt och kryper runt på tå för att blidka barnen men jag kan känna igen mig i blåfågeln, när man vet hur arg man faktiskt kan bli så är det en trygghet. Folk på jobbet letar ju inte upp mig spontant för lite smågnabb om man säger så-
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar