Utifrån sett fungerar jag. Jag har en familj, ett jobb, hobbys mm. Ytan är bra men insidan är skit.

Jag går in och ut ur olika roller men kan sällan vara mig själv. Jag presterar i allt jag gör för att få känna att jag har ett värde. För att få beröm för att jag är duktig. Men jag är så fruktansvärt trött på det. Jag vill kunna bygga riktiga relationer, visa mig svag, vara mig själv utan att vara rädd för att inte duga. Men det är som att jag har fastnat i en loop som jag inte kan ta mig ur. Rädslan för att misslyckas, inte duga, inte bli accepterad för den jag är gör att jag går på i samma spår.

Jag lever i en relation och vi har barn. Men jag tar ingen plats, visar inga initiativ, visar inte mig själv. Jag är som en pappfigur som någon ställt in i vårt hus. Varför gör jag ingenting då? Talar om vad jag vill, mina drömmar och önskningar? Min sambo vet att jag har de här problemen. Han vill inget hellre än att jag ska komma ut ur mitt skal. Men det tar bara tvärstopp. Jag är inte rädd för att bli lämnad. Jag tror bara att det har gått så långt att jag känner mig trygg i mitt dåliga mående. Jag har lärt mig att leva i det och accepterat det och jag är rädd för förändring. Men jag vill inte leva så här längre, jag vill leva, inte bara överleva. Släppa kontrollen. Jag måste göra en förändring, men vart börjar man?

Är det någon som har gått igenom något liknande som kan ge mig tips på hur jag ska ta mig ur det här beteendet? Kan tillägga att jag går i vuxna barn grupper.