Hej,

Jag har en del funderingar jag gärna vill ha er åsikter om.

Jag har ett barn och min sambo två. Mitt barn och min sambos yngsta är lika gamla. Innan vi blev sambo så var vi tillsammans i två år, men umgicks väldigt sparsamt i familjeekonstellation utan nästan enbart när det var barnfria veckor. Min önskan var hela tiden att vi skulle umgåsför att bygga för framtiden men min blivande sambo tyckte jag kunde umgås med mina vänner under barnveckorna och hon ville umgås med sina vänner under sina barnveckor.

Jag tyckte det kändes fel hela tiden och det gav upphov till mycket bråk.

Nu har jag och min son flyttat till den ort där min sambo och hennes barn bodde. Jag trodde och hoppades att saker skulle ändras. Men det har inte riktigt utvecklats som jag hoppats.

Min sambo vill fortsätta kunna ta sina barn och åka till vänninor åka äta middagar, speciellt en väninna som dessutom starkt ogillar mig. När hon får en fråga om ”Kan ni inte komma och äta en kväll med oss?”, så svarar hon ”ja” för sig och sina barns räkning. Jag och min son är alltså inte inräknade varken från min sambo eller väninnan.

För mig är det självklara naturliga valet att då vi är en familj är vi alla välkomna och att det är grundförutsättningen. Sen kan ju jag välja att stanna hemma, antingen med eller utan min son.
Till saken hör att väninnan har en son som också är lika gammal som de yngsta i vår bonusfamilj. Min sambo tycker att hennes son måste kunna fortsätta att leka med sin väninnas son precis som tidigare. Medans jag tycker självklart att de kan göra det, men eftersom vi nu är en ny familj så ska även min son kunna få följa med på den typen av aktiviter.

Det är inte alldeles lätt att förklara och försvara att hans bonussyskon och bonusmamma äter sin kvällsmat och tillbringar hela kvällen någon annanstans och vi inte är med. Min son har också träffat väninnans barn och det fungerar alldeles utmärkt att de leker alla tre.

Jag blir helt enkelt ledsen och besviken att min sambo inte står upp för att vi nu är en familj utan prioriterar sig och sina barns ”bästa”. Åtminstone enklaste.. Men min sambo tycker det är helt naturligt att hon ska kunna ta sina två egna barn och åka iväg själv till kompisar och släkt. Medans jag tycker att det naturliga ska vara att alla tre barnen (och jag) är välkomna. Dock, åker hon till en väninna så kanske inte jag behöver vara med, men jag har svårt att acceptera att hon gör skillnad på barnen i detta.


Hur fungerar det för er?