Bonusdotter med förmodad ADD
Styvfamiljer
  1. Anonym
    #1

    Bonusdotter med förmodad ADD

    Jag bor med min sambo och hans dotter på 20 år samt min yngste son på 13.
    Problemet är hans dotter som snart gör mig galen.
    Hon bor hos oss på heltid i dagsläget och hjälper inte till med ett dyft hemma, bara stänger in sig på sitt rum, har inga kompisar, hänger som en igel på sin pappa, har så fruktansvärt negativ energi kring sig så
    man nästan tappar andan. Hon hatar än det ena än det andra och hatar folk överhuvudtaget. Bara negativitet
    i princip hela tiden. Detta äter upp mig inifrån och igår bara brast det för mig.

    Hon bodde själv på en ort och pluggade ett år för ett tag sen. Då gick hon till en psykolog (som inte hennes pappa visste). Hon mådde inte bra och det sista var att diagnosticera ADD, som allt pekade på hon hade. Men det rann ut i sanden och hon flyttade till oss.
    När jag läser om ADD så stämmer det in på henne till fullo. När hon flyttade till oss bara släpptes det där med psykolog och få hjälp mm. Problemet är att hennes pappa ser inte problemen utan daltar med henne som det var hans bebis. Kräver inget av henne utan tittar på henne konstant med ögon som säger "ojoj vad det är synd om dig". Ser ut som han är livrädd att göra henne upprörd eller ledsen...Tror fasen hon tycker det då om sig själv. Inget driv överhuvudtaget finns och fruktansvärt bortskämd och han är hennes betjänt mer eller mindre. Hon bara tar för givet och beter sig väldigt omoget.

    Igår tog jag upp med honom att detta med hennes dåliga energi och beteende äter upp mig. Han blev skitsur och ledsen och mer eller mindre arg på mig. Jag frågade hur han kan blunda så för hennes beteende och bara låtsas som det regnar. Hon stänger in sig och sitter och rítar, dag som natt, smått smått plottrigt som tar timmar och dagar att göra. Hon har sagt till mig innan (då hon öppnade sig en aning för mig) att hon gör detta för att rensa hjärnan och så inga dumma, jobbiga tankar ska komma upp.
    Hon skriver på Insta och Facebook saker som jag anser som lite "rop på hjälp". Jag är övertygad om att hon inte mår bra. Men jag har en sambo som inte kan prata känslor och ta upp jobbiga saker. Strutsmetoden är hans grej.
    Jag tycker verkligen han/hennes mamma ska ta tag i dotterns problem så hon kan få verktyg att hantera detta , för sin egen skull (hon ska snart ut i arbetslivet) och för andras skull i omgivningen.
    Men han stöter ifrån sig och tycker inte alls det är så illa med henne.
    Vad ska jag göra? Någon som har erfarenhet av detta?
  2. 1
    Bonusdotter med förmodad ADD Jag bor med min sambo och hans dotter på 20 år samt min yngste son på 13.
    Problemet är hans dotter som snart gör mig galen.
    Hon bor hos oss på heltid i dagsläget och hjälper inte till med ett dyft hemma, bara stänger in sig på sitt rum, har inga kompisar, hänger som en igel på sin pappa, har så fruktansvärt negativ energi kring sig så
    man nästan tappar andan. Hon hatar än det ena än det andra och hatar folk överhuvudtaget. Bara negativitet
    i princip hela tiden. Detta äter upp mig inifrån och igår bara brast det för mig.

    Hon bodde själv på en ort och pluggade ett år för ett tag sen. Då gick hon till en psykolog (som inte hennes pappa visste). Hon mådde inte bra och det sista var att diagnosticera ADD, som allt pekade på hon hade. Men det rann ut i sanden och hon flyttade till oss.
    När jag läser om ADD så stämmer det in på henne till fullo. När hon flyttade till oss bara släpptes det där med psykolog och få hjälp mm. Problemet är att hennes pappa ser inte problemen utan daltar med henne som det var hans bebis. Kräver inget av henne utan tittar på henne konstant med ögon som säger "ojoj vad det är synd om dig". Ser ut som han är livrädd att göra henne upprörd eller ledsen...Tror fasen hon tycker det då om sig själv. Inget driv överhuvudtaget finns och fruktansvärt bortskämd och han är hennes betjänt mer eller mindre. Hon bara tar för givet och beter sig väldigt omoget.

    Igår tog jag upp med honom att detta med hennes dåliga energi och beteende äter upp mig. Han blev skitsur och ledsen och mer eller mindre arg på mig. Jag frågade hur han kan blunda så för hennes beteende och bara låtsas som det regnar. Hon stänger in sig och sitter och rítar, dag som natt, smått smått plottrigt som tar timmar och dagar att göra. Hon har sagt till mig innan (då hon öppnade sig en aning för mig) att hon gör detta för att rensa hjärnan och så inga dumma, jobbiga tankar ska komma upp.
    Hon skriver på Insta och Facebook saker som jag anser som lite "rop på hjälp". Jag är övertygad om att hon inte mår bra. Men jag har en sambo som inte kan prata känslor och ta upp jobbiga saker. Strutsmetoden är hans grej.
    Jag tycker verkligen han/hennes mamma ska ta tag i dotterns problem så hon kan få verktyg att hantera detta , för sin egen skull (hon ska snart ut i arbetslivet) och för andras skull i omgivningen.
    Men han stöter ifrån sig och tycker inte alls det är så illa med henne.
    Vad ska jag göra? Någon som har erfarenhet av detta?
  3. Medlem sedan
    May 2017
    #2
    Jag tycker synd om den här flickan som har så dåligt stöd av vuxna i sin omgivning.

    Värre än en pappa som inte vet hur han ska hjälpa sitt barn är en som bara tycker hon är jobbig med sin dåliga energi. Inte undra på att hon reagerade som hon gjorde, helt fel bemötande av dig. Flickan verkar ha mycket problem om hon lever som du beskriver. Jag föreslår du hjälper till att hitta lösningar istället för att skälla på henne. Det är HON som mår dåligt och du gör det till ditt problem med att du stör dig på henne.

    Flickan behöver positivitet. Positiva lösningar eftersom hon inte förmår ordna dessa problem själv. Du bör be henne om ursäkt och hjälpa henne ordna ditt liv istället.

    Det är inte ditt barn men du som vuxen har ett ansvar, enbart av anledning att du är vuxen och bor med ett barn som har det svårt. Kan du ej hjälpa, gör det ej sämre genom att visa sån respektlöshet du gör för hennes problem.

    Förmår pappan ej hjälpa sin dotter kan du kanske prata med socialen om hennes problem och din "oro" och se hur de kan hjälpa henne. Vad det finns för stöd att få för henne.

    stackars flicka, du borde skämmas.
  4. 2
    Jag tycker synd om den här flickan som har så dåligt stöd av vuxna i sin omgivning.

    Värre än en pappa som inte vet hur han ska hjälpa sitt barn är en som bara tycker hon är jobbig med sin dåliga energi. Inte undra på att hon reagerade som hon gjorde, helt fel bemötande av dig. Flickan verkar ha mycket problem om hon lever som du beskriver. Jag föreslår du hjälper till att hitta lösningar istället för att skälla på henne. Det är HON som mår dåligt och du gör det till ditt problem med att du stör dig på henne.

    Flickan behöver positivitet. Positiva lösningar eftersom hon inte förmår ordna dessa problem själv. Du bör be henne om ursäkt och hjälpa henne ordna ditt liv istället.

    Det är inte ditt barn men du som vuxen har ett ansvar, enbart av anledning att du är vuxen och bor med ett barn som har det svårt. Kan du ej hjälpa, gör det ej sämre genom att visa sån respektlöshet du gör för hennes problem.

    Förmår pappan ej hjälpa sin dotter kan du kanske prata med socialen om hennes problem och din "oro" och se hur de kan hjälpa henne. Vad det finns för stöd att få för henne.

    stackars flicka, du borde skämmas.
  5. Anonym
    #3

    Tråkigt...

    Om du missförstod mig att jag inte bryr mig. Det är klart jag gör, annars hade jag ju bara struntat i det. Det är många i min omgivning som kan vittna om hur jag gör allt för att få henne må bra. Men detta påverkar oss alla och jag ser att hon inte mår bra. Jag har verkligen försökt att prata och vara positiv och ett stöd för henne, men min fråga är vad gör man då hon inte vill och bara sluter sig? Och då man inte får gehör från hennes mamma och pappa som inte ser att det är som det ska? Till saken hör att hennes föräldrar inte kan prata med varandra överhuvudtaget och det tror
    Jag är en bidr.agande orsak till att det är som det är. Ingen orkar ta tag i det.
    Jag har verkligen bett min sambo att försöka prata m sitt ex, men han bara säger att det går inte. Tyvärr.
  6. 3
    Tråkigt... Om du missförstod mig att jag inte bryr mig. Det är klart jag gör, annars hade jag ju bara struntat i det. Det är många i min omgivning som kan vittna om hur jag gör allt för att få henne må bra. Men detta påverkar oss alla och jag ser att hon inte mår bra. Jag har verkligen försökt att prata och vara positiv och ett stöd för henne, men min fråga är vad gör man då hon inte vill och bara sluter sig? Och då man inte får gehör från hennes mamma och pappa som inte ser att det är som det ska? Till saken hör att hennes föräldrar inte kan prata med varandra överhuvudtaget och det tror
    Jag är en bidr.agande orsak till att det är som det är. Ingen orkar ta tag i det.
    Jag har verkligen bett min sambo att försöka prata m sitt ex, men han bara säger att det går inte. Tyvärr.
  7. Anonym
    #4

    Tillägg..

    Jag känner mig så maktlös och frustrerad över situationen. Jag vill att alla barnen ska må bra och då är det i inte lätt för mig som bonusmamma att försöka få upp ögonen på min sambo.
    Jag tror ( efter att ha pratat med människor som fått diagnos) att det hade underlättat mycket för henne (och hennes omgivning) att få en diagnos och verktyg till att hantera det.
    Hoppas jag klargjort hur jag tänker !
  8. 4
    Tillägg.. Jag känner mig så maktlös och frustrerad över situationen. Jag vill att alla barnen ska må bra och då är det i inte lätt för mig som bonusmamma att försöka få upp ögonen på min sambo.
    Jag tror ( efter att ha pratat med människor som fått diagnos) att det hade underlättat mycket för henne (och hennes omgivning) att få en diagnos och verktyg till att hantera det.
    Hoppas jag klargjort hur jag tänker !
  9. Medlem sedan
    May 2017
    #5
    OK.

    Kan du kanske boka en tid hos någon som kan fastställa diagnos.

    Kanske om man (hon) vet att man har en tid hos någon så kommer man med dit?

    Vad tycker hon om att träffa en psykolog? Har hon sagt något om det innan?

    Jag har själv ADD och känner igenom mig som jag var i den åldern. Jag var mycket ensam, stängde in mig i mitt rum. Jag tyckte det var jätte kul att få en kontaktperson som jag var ute med då och då. Kan du prata med någon om sådant stöd? Sen är det enbart positivitet som kan "locka ut" henne, allt som känns jobbigt gör att hon vill avskärma sig. Kan ni inte gå på bio tillsammans, bara du och hon? Se om hon vill fortsätta med sina studier? Sätt in en blomma på hennes rum. När den blomman håller på att vissna, ställ in en ny. Allt sånt här hjälper. Jag kan säkert komma på en hel del mer OM du nu skulle tycka att sådana tips känns okej att få.

    Hoppas allt blir bra. För er allihopa.
  10. 5
    OK.

    Kan du kanske boka en tid hos någon som kan fastställa diagnos.

    Kanske om man (hon) vet att man har en tid hos någon så kommer man med dit?

    Vad tycker hon om att träffa en psykolog? Har hon sagt något om det innan?

    Jag har själv ADD och känner igenom mig som jag var i den åldern. Jag var mycket ensam, stängde in mig i mitt rum. Jag tyckte det var jätte kul att få en kontaktperson som jag var ute med då och då. Kan du prata med någon om sådant stöd? Sen är det enbart positivitet som kan "locka ut" henne, allt som känns jobbigt gör att hon vill avskärma sig. Kan ni inte gå på bio tillsammans, bara du och hon? Se om hon vill fortsätta med sina studier? Sätt in en blomma på hennes rum. När den blomman håller på att vissna, ställ in en ny. Allt sånt här hjälper. Jag kan säkert komma på en hel del mer OM du nu skulle tycka att sådana tips känns okej att få.

    Hoppas allt blir bra. För er allihopa.
  11. Medlem sedan
    May 2017
    #6
    OK.

    Kan du kanske boka en tid hos någon som kan fastställa diagnos?

    Kanske om man (hon) vet att man har en tid hos någon så kommer man med dit?

    Vad tycker hon om att träffa en psykolog? Har hon sagt något om det innan?

    Jag har själv ADD och känner igenom mig som jag var i den åldern. Jag var mycket ensam, stängde in mig i mitt rum. Jag tyckte det var jätte kul att få en kontaktperson som jag var ute med då och då. Kan du prata med någon om sådant stöd? Sen är det enbart positivitet som kan "locka ut" henne, allt som känns jobbigt gör att hon vill avskärma sig. Kan ni inte gå på bio tillsammans, bara du och hon? Se om hon vill fortsätta med sina studier? Sätt in en blomma på hennes rum. När den blomman håller på att vissna, ställ in en ny. Allt sånt här hjälper. Jag kan säkert komma på en hel del mer OM du nu skulle tycka att sådana tips känns okej att få.

    Hoppas allt blir bra. För er allihopa.
  12. 6
    OK.

    Kan du kanske boka en tid hos någon som kan fastställa diagnos?

    Kanske om man (hon) vet att man har en tid hos någon så kommer man med dit?

    Vad tycker hon om att träffa en psykolog? Har hon sagt något om det innan?

    Jag har själv ADD och känner igenom mig som jag var i den åldern. Jag var mycket ensam, stängde in mig i mitt rum. Jag tyckte det var jätte kul att få en kontaktperson som jag var ute med då och då. Kan du prata med någon om sådant stöd? Sen är det enbart positivitet som kan "locka ut" henne, allt som känns jobbigt gör att hon vill avskärma sig. Kan ni inte gå på bio tillsammans, bara du och hon? Se om hon vill fortsätta med sina studier? Sätt in en blomma på hennes rum. När den blomman håller på att vissna, ställ in en ny. Allt sånt här hjälper. Jag kan säkert komma på en hel del mer OM du nu skulle tycka att sådana tips känns okej att få.

    Hoppas allt blir bra. För er allihopa.
  13. Anonym
    #7

    Tack!

    Tack för dina svar! Jag brukar köpa nåt fint till henne m jämna mellanrum, t ex älskar hon doftljus och saker som luktar gott. För nån vecka sen blev det en fin duschtvål när jag varit ute och rest i jobbet. Frågar henne om hon vill följa med och handla eller ut och gå en promenad. Då blir hon glad. Igår var jag, min sambo, mina barn och A ute på en dagsutflykt och det var hur trevligt som helst. Hon levde upp och jag verkligen bekräftade det för henne genom att krama om henne och prata och skratta mycket med henne. Men när vi kom hem sjönk hon ner igen...tyvärr. men så kanske det är att ha ADD? Det är därför jag verkligen skulle vilja att hon ev fick en diagnos och vet vad som är "fel med henne" som hon själv uttrycker det. Jag lider med henne när jag ser att hon lider av det själv s a s.

    JAG kanske skulle ta ett snack till med henne på en promenad. Men jag tror tyvärr hon kommer vilja. Jag/hon vet att hennes mamma inte tåler att jag "lägger mig i" och problemet är att hon inte ser problematiken, vilket man kanske inte gör fullt ut som förälder. Man vill inte se. Det har jag hört flera säga.

    Det var mycket intressant att läsa om att du känner igen dig sjäv och du får hemskt gärna ge mig mer tips och stöd. Får jag fråga hur länge du gick utan diagnos och om skillnaden då du fått den jämfört med innan? Jag vill ju verkligen hjälpa men blir så frustrerad!😔
  14. 7
    Tack! Tack för dina svar! Jag brukar köpa nåt fint till henne m jämna mellanrum, t ex älskar hon doftljus och saker som luktar gott. För nån vecka sen blev det en fin duschtvål när jag varit ute och rest i jobbet. Frågar henne om hon vill följa med och handla eller ut och gå en promenad. Då blir hon glad. Igår var jag, min sambo, mina barn och A ute på en dagsutflykt och det var hur trevligt som helst. Hon levde upp och jag verkligen bekräftade det för henne genom att krama om henne och prata och skratta mycket med henne. Men när vi kom hem sjönk hon ner igen...tyvärr. men så kanske det är att ha ADD? Det är därför jag verkligen skulle vilja att hon ev fick en diagnos och vet vad som är "fel med henne" som hon själv uttrycker det. Jag lider med henne när jag ser att hon lider av det själv s a s.

    JAG kanske skulle ta ett snack till med henne på en promenad. Men jag tror tyvärr hon kommer vilja. Jag/hon vet att hennes mamma inte tåler att jag "lägger mig i" och problemet är att hon inte ser problematiken, vilket man kanske inte gör fullt ut som förälder. Man vill inte se. Det har jag hört flera säga.

    Det var mycket intressant att läsa om att du känner igen dig sjäv och du får hemskt gärna ge mig mer tips och stöd. Får jag fråga hur länge du gick utan diagnos och om skillnaden då du fått den jämfört med innan? Jag vill ju verkligen hjälpa men blir så frustrerad!😔
  15. Medlem sedan
    Sep 2016
    #8
    Citat Ursprungligen postat av Ā.lundh Visa inlägg
    [...]
    Håller med men skämmas? Den stackars lilla flickan är inte 2 år utan 20 år så TS har ju inte samma ansvar som om det vore ett barn. Är man 20 behöver man lära sej att ta att folk blir förbannade när man går dem på nerverna och att det inte är ok att låta sin problem gå ut över andra.

    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Om du missförstod mig att jag inte bryr mig. Det är klart jag gör, annars hade jag ju bara struntat i det. Det är många i min omgivning som kan vittna om hur jag gör allt för att få henne må bra. Men detta påverkar oss alla och jag ser att hon inte mår bra. Jag har verkligen försökt att prata och vara positiv och ett stöd för henne, men min fråga är vad gör man då hon inte vill och bara sluter sig? Och då man inte får gehör från hennes mamma och pappa som inte ser att det är som det ska? Till saken hör att hennes föräldrar inte kan prata med varandra överhuvudtaget och det tror
    Jag är en bidr.agande orsak till att det är som det är. Ingen orkar ta tag i det.
    Jag har verkligen bett min sambo att försöka prata m sitt ex, men han bara säger att det går inte. Tyvärr.
    (såg att du ändå gjorde det men skriver ändå)
    Du får försöka göra något så hon upplever dej som något positivt, släpa med henne på bio, laga middag tillsammans, baka eller något som hon kan tycka om.
    Börjar det funka får hon lättare att acceptera att du sätter gränser och kan senare få lättare att öppna sej om saker.

    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Tack för dina svar! Jag brukar köpa nåt fint till henne m jämna mellanrum, t ex älskar hon doftljus och saker som luktar gott. För nån vecka sen blev det en fin duschtvål när jag varit ute och rest i jobbet. Frågar henne om hon vill följa med och handla eller ut och gå en promenad. Då blir hon glad. Igår var jag, min sambo, mina barn och A ute på en dagsutflykt och det var hur trevligt som helst. Hon levde upp och jag verkligen bekräftade det för henne genom att krama om henne och prata och skratta mycket med henne. Men när vi kom hem sjönk hon ner igen...tyvärr. men så kanske det är att ha ADD? Det är därför jag verkligen skulle vilja att hon ev fick en diagnos och vet vad som är "fel med henne" som hon själv uttrycker det. Jag lider med henne när jag ser att hon lider av det själv s a s.

    JAG kanske skulle ta ett snack till med henne på en promenad. Men jag tror tyvärr hon kommer vilja. Jag/hon vet att hennes mamma inte tåler att jag "lägger mig i" och problemet är att hon inte ser problematiken, vilket man kanske inte gör fullt ut som förälder. Man vill inte se. Det har jag hört flera säga.

    Det var mycket intressant att läsa om att du känner igen dig sjäv och du får hemskt gärna ge mig mer tips och stöd. Får jag fråga hur länge du gick utan diagnos och om skillnaden då du fått den jämfört med innan? Jag vill ju verkligen hjälpa men blir så frustrerad!
    Det är ju klart att hon sjunker när det roliga är slut om livet inte funkar som det ska.

    Så det är två föräldrar som har ett barn som inte mår bra och vill inte att någon ska lägga sej i när barnet ändå är vuxet och får bestämma själv vem som ska lägga sej i?

    Vill inte se, förnekekelse kan i vissa fall handla om ett barns problematik men också när en förälder är problemet.

    Barn till stuttsföräldrar kan bli väldigt sura och negativa för de föräldrarna har en tendens att sätta sitt ego och behov före, det är lättare att dalta med ett barn än att ta tag i de verkliga problemen.

    Har hon ADD så har hon ju ett ännu större behov av att lära sej att uttrycka sej om känslor, prata om sina känslor och annat som trycker på, kan hon det?

    Hur är han när hon försöker prata med honom om något?
    Kan det hon vill ha bytas ut mot något annat mer lättsamt så hon blir nöjd för stunden?
    Hur gör han när hon börjar bli jobbig?


    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Problemet är att hennes pappa ser inte problemen utan daltar med henne som det var hans bebis
    Att behandla ett barn som mycket mindre än vad det är fanimej misshandel. Antar att hennes självkänsla och självförtroende inte är på topp på grund av det.
    Har hon ADD kan det bli ännu värre.
  16. 8
    Citat Ursprungligen postat av Ā.lundh Visa inlägg
    [...]
    Håller med men skämmas? Den stackars lilla flickan är inte 2 år utan 20 år så TS har ju inte samma ansvar som om det vore ett barn. Är man 20 behöver man lära sej att ta att folk blir förbannade när man går dem på nerverna och att det inte är ok att låta sin problem gå ut över andra.

    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Om du missförstod mig att jag inte bryr mig. Det är klart jag gör, annars hade jag ju bara struntat i det. Det är många i min omgivning som kan vittna om hur jag gör allt för att få henne må bra. Men detta påverkar oss alla och jag ser att hon inte mår bra. Jag har verkligen försökt att prata och vara positiv och ett stöd för henne, men min fråga är vad gör man då hon inte vill och bara sluter sig? Och då man inte får gehör från hennes mamma och pappa som inte ser att det är som det ska? Till saken hör att hennes föräldrar inte kan prata med varandra överhuvudtaget och det tror
    Jag är en bidr.agande orsak till att det är som det är. Ingen orkar ta tag i det.
    Jag har verkligen bett min sambo att försöka prata m sitt ex, men han bara säger att det går inte. Tyvärr.
    (såg att du ändå gjorde det men skriver ändå)
    Du får försöka göra något så hon upplever dej som något positivt, släpa med henne på bio, laga middag tillsammans, baka eller något som hon kan tycka om.
    Börjar det funka får hon lättare att acceptera att du sätter gränser och kan senare få lättare att öppna sej om saker.

    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Tack för dina svar! Jag brukar köpa nåt fint till henne m jämna mellanrum, t ex älskar hon doftljus och saker som luktar gott. För nån vecka sen blev det en fin duschtvål när jag varit ute och rest i jobbet. Frågar henne om hon vill följa med och handla eller ut och gå en promenad. Då blir hon glad. Igår var jag, min sambo, mina barn och A ute på en dagsutflykt och det var hur trevligt som helst. Hon levde upp och jag verkligen bekräftade det för henne genom att krama om henne och prata och skratta mycket med henne. Men när vi kom hem sjönk hon ner igen...tyvärr. men så kanske det är att ha ADD? Det är därför jag verkligen skulle vilja att hon ev fick en diagnos och vet vad som är "fel med henne" som hon själv uttrycker det. Jag lider med henne när jag ser att hon lider av det själv s a s.

    JAG kanske skulle ta ett snack till med henne på en promenad. Men jag tror tyvärr hon kommer vilja. Jag/hon vet att hennes mamma inte tåler att jag "lägger mig i" och problemet är att hon inte ser problematiken, vilket man kanske inte gör fullt ut som förälder. Man vill inte se. Det har jag hört flera säga.

    Det var mycket intressant att läsa om att du känner igen dig sjäv och du får hemskt gärna ge mig mer tips och stöd. Får jag fråga hur länge du gick utan diagnos och om skillnaden då du fått den jämfört med innan? Jag vill ju verkligen hjälpa men blir så frustrerad!
    Det är ju klart att hon sjunker när det roliga är slut om livet inte funkar som det ska.

    Så det är två föräldrar som har ett barn som inte mår bra och vill inte att någon ska lägga sej i när barnet ändå är vuxet och får bestämma själv vem som ska lägga sej i?

    Vill inte se, förnekekelse kan i vissa fall handla om ett barns problematik men också när en förälder är problemet.

    Barn till stuttsföräldrar kan bli väldigt sura och negativa för de föräldrarna har en tendens att sätta sitt ego och behov före, det är lättare att dalta med ett barn än att ta tag i de verkliga problemen.

    Har hon ADD så har hon ju ett ännu större behov av att lära sej att uttrycka sej om känslor, prata om sina känslor och annat som trycker på, kan hon det?

    Hur är han när hon försöker prata med honom om något?
    Kan det hon vill ha bytas ut mot något annat mer lättsamt så hon blir nöjd för stunden?
    Hur gör han när hon börjar bli jobbig?


    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Problemet är att hennes pappa ser inte problemen utan daltar med henne som det var hans bebis
    Att behandla ett barn som mycket mindre än vad det är fanimej misshandel. Antar att hennes självkänsla och självförtroende inte är på topp på grund av det.
    Har hon ADD kan det bli ännu värre.
  17. Medlem sedan
    May 2017
    #9
    Nu är det så att hon mår dåligt och har problem, inte att hon gjort någonting "fel". Med mera..
  18. 9
    Nu är det så att hon mår dåligt och har problem, inte att hon gjort någonting "fel". Med mera..
  19. Medlem sedan
    Sep 2016
    #10
    Citat Ursprungligen postat av Ā.lundh Visa inlägg
    Nu är det så att hon mår dåligt och har problem, inte att hon gjort någonting "fel". Med mera..
    Beror på hur mycket man tycker det är ok att curla och överbeskydda ett barn (vuxen som beter sej som ett).
    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    [...]
    dotter på 20 år
    [...]
    Hon bor hos oss på heltid i dagsläget och hjälper inte till med ett dyft hemma
    [...]
    hänger som en igel på sin pappa

    har så fruktansvärt negativ energi kring sig så
    man nästan tappar andan.

    Hon hatar än det ena än det andra och hatar folk överhuvudtaget.

    Bara negativitet
    i princip hela tiden.

    Detta äter upp mig inifrån och igår bara brast det för mig.
    [...]
    Inget driv överhuvudtaget finns och fruktansvärt bortskämd och han är hennes betjänt mer eller mindre.

    Hon bara tar för givet och beter sig väldigt omoget.
    Att det är en konsekvens av uppfostran och att hon mår dåligt betyder inte att det inte är fel eller att det finns ursäkter för allt hon gör.
    Hon behöver hjälp men hennes beteende är inte ok.

    Citat Ursprungligen postat av Grundläggande behov | Barnens Rätt i Samhället
    Stöd av föräldrar att sätta gränser

    Barn behöver den trygghet det innebär att få hjälp av föräldrarna med att lära sig att sätta gränser för sitt handlande. När föräldrarna måste hindra barnet från att göra sådant som kan skada barnet självt eller någon annan person eller något i barnets omgivning, måste de göra det utan att ta avstånd från barnet och med respekt för barnets egna känslor.
    Lära sig ta ansvar

    Barn måste få känna att de behövs, att de har en uppgift att fylla och att de får ta ansvar. Utifrån sin mognad bör barnet få uppgifter som det kan klara av och som gör att det känner sig delaktigt i och kan identifiera sig med vuxenvärlden. Barn behöver också lära sig att ta ansvar och fatta egna beslut. De måste med stigande ålder och mognad få ta allt större ansvar för sina personliga förhållanden och sitt eget handlande.
    Citat Ursprungligen postat av Grundläggande behov | Barnens Rätt i Samhället

    Kärlek

    Barn har behov av människor som de kan ta emot kärlek av och ge kärlek till. De behöver bli erkända och igenkända som individer på sina egna villkor. De behöver känna att de trots fel och brister i grunden är godtagna.


    Stimulans

    Barn behöver leva få leva i en miljö som kan tillgodose barnets olika behov av stimulans. Ett barn har också behov av att föräldrarna ägnar intresse åt deras utveckling, både den fysiska och den psykiska. Det är därför viktigt att barnet får stöd och engagemang från föräldrarnas sida under exempelvis sin skolgång och utbildning.


    Bli lyssnad på

    Barn bör ha rätt att få påverka sin situation. Det är viktigt att föräldrarna är lyhörda för om barnet har en egen åsikt och låter det ge uttryck för denna samt att de tar största möjliga hänsyn till vad barnet anser. Föräldrarna ska även uppmuntra barnets förmåga och vilja att uttrycka sina önskemål.
    Rätt till personlig integritet

    Det är viktigt att föräldrarna, när barnet blir äldre, kan se barnets gradvis växande behov av att frigöra sig från föräldrarna för att så småningom bli självständigt. Det innebär att föräldrarna måste visa respekt för barnets åsikter och personliga integritet och utveckling.


    https://www.bris.se/for-vuxna-om-bar...aggande-behov/
  20. 10
    Citat Ursprungligen postat av Ā.lundh Visa inlägg
    Nu är det så att hon mår dåligt och har problem, inte att hon gjort någonting "fel". Med mera..
    Beror på hur mycket man tycker det är ok att curla och överbeskydda ett barn (vuxen som beter sej som ett).
    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    [...]
    dotter på 20 år
    [...]
    Hon bor hos oss på heltid i dagsläget och hjälper inte till med ett dyft hemma
    [...]
    hänger som en igel på sin pappa

    har så fruktansvärt negativ energi kring sig så
    man nästan tappar andan.

    Hon hatar än det ena än det andra och hatar folk överhuvudtaget.

    Bara negativitet
    i princip hela tiden.

    Detta äter upp mig inifrån och igår bara brast det för mig.
    [...]
    Inget driv överhuvudtaget finns och fruktansvärt bortskämd och han är hennes betjänt mer eller mindre.

    Hon bara tar för givet och beter sig väldigt omoget.
    Att det är en konsekvens av uppfostran och att hon mår dåligt betyder inte att det inte är fel eller att det finns ursäkter för allt hon gör.
    Hon behöver hjälp men hennes beteende är inte ok.

    Citat Ursprungligen postat av Grundläggande behov | Barnens Rätt i Samhället
    Stöd av föräldrar att sätta gränser

    Barn behöver den trygghet det innebär att få hjälp av föräldrarna med att lära sig att sätta gränser för sitt handlande. När föräldrarna måste hindra barnet från att göra sådant som kan skada barnet självt eller någon annan person eller något i barnets omgivning, måste de göra det utan att ta avstånd från barnet och med respekt för barnets egna känslor.
    Lära sig ta ansvar

    Barn måste få känna att de behövs, att de har en uppgift att fylla och att de får ta ansvar. Utifrån sin mognad bör barnet få uppgifter som det kan klara av och som gör att det känner sig delaktigt i och kan identifiera sig med vuxenvärlden. Barn behöver också lära sig att ta ansvar och fatta egna beslut. De måste med stigande ålder och mognad få ta allt större ansvar för sina personliga förhållanden och sitt eget handlande.
    Citat Ursprungligen postat av Grundläggande behov | Barnens Rätt i Samhället

    Kärlek

    Barn har behov av människor som de kan ta emot kärlek av och ge kärlek till. De behöver bli erkända och igenkända som individer på sina egna villkor. De behöver känna att de trots fel och brister i grunden är godtagna.


    Stimulans

    Barn behöver leva få leva i en miljö som kan tillgodose barnets olika behov av stimulans. Ett barn har också behov av att föräldrarna ägnar intresse åt deras utveckling, både den fysiska och den psykiska. Det är därför viktigt att barnet får stöd och engagemang från föräldrarnas sida under exempelvis sin skolgång och utbildning.


    Bli lyssnad på

    Barn bör ha rätt att få påverka sin situation. Det är viktigt att föräldrarna är lyhörda för om barnet har en egen åsikt och låter det ge uttryck för denna samt att de tar största möjliga hänsyn till vad barnet anser. Föräldrarna ska även uppmuntra barnets förmåga och vilja att uttrycka sina önskemål.
    Rätt till personlig integritet

    Det är viktigt att föräldrarna, när barnet blir äldre, kan se barnets gradvis växande behov av att frigöra sig från föräldrarna för att så småningom bli självständigt. Det innebär att föräldrarna måste visa respekt för barnets åsikter och personliga integritet och utveckling.


    https://www.bris.se/for-vuxna-om-bar...aggande-behov/
  21. Medlem sedan
    May 2017
    #11
    Citat Ursprungligen postat av Klunssmurfen Visa inlägg
    Beror på hur mycket man tycker det är ok att curla och överbeskydda ett barn (vuxen som beter sej som ett).

    Att det är en konsekvens av uppfostran och att hon mår dåligt betyder inte att det inte är fel eller att det finns ursäkter för allt hon gör.
    Hon behöver hjälp men hennes beteende är inte ok.

    Man kan sköta allt på ett bra sätt. Din metod står du för. Vi är klara här.
  22. 11
    Citat Ursprungligen postat av Klunssmurfen Visa inlägg
    Beror på hur mycket man tycker det är ok att curla och överbeskydda ett barn (vuxen som beter sej som ett).

    Att det är en konsekvens av uppfostran och att hon mår dåligt betyder inte att det inte är fel eller att det finns ursäkter för allt hon gör.
    Hon behöver hjälp men hennes beteende är inte ok.

    Man kan sköta allt på ett bra sätt. Din metod står du för. Vi är klara här.
  23. Medlem sedan
    Sep 2016
    #12
    Citat Ursprungligen postat av Ā.lundh Visa inlägg
    Man kan sköta allt på ett bra sätt. Din metod står du för. Vi är klara här.
    Och vilket sätt är bra tycker du?

    De fel jag citerade är ett problem för dottern också, blir inte bättre av att blunda för det som pappan gör.
    Ska man ta tag i problemen så får man också ta tag i beteendet, hennes känsla för ansvar och klippa navelsträngen. Hon skulle må bra av det.
  24. 12
    Citat Ursprungligen postat av Ā.lundh Visa inlägg
    Man kan sköta allt på ett bra sätt. Din metod står du för. Vi är klara här.
    Och vilket sätt är bra tycker du?

    De fel jag citerade är ett problem för dottern också, blir inte bättre av att blunda för det som pappan gör.
    Ska man ta tag i problemen så får man också ta tag i beteendet, hennes känsla för ansvar och klippa navelsträngen. Hon skulle må bra av det.
  25. Medlem sedan
    Mar 2015
    #13
    Citat Ursprungligen postat av Klunssmurfen Visa inlägg
    Och vilket sätt är bra tycker du?

    De fel jag citerade är ett problem för dottern också, blir inte bättre av att blunda för det som pappan gör.
    Ska man ta tag i problemen så får man också ta tag i beteendet, hennes känsla för ansvar och klippa navelsträngen. Hon skulle må bra av det.
    Detta håller jag helt med om! Man kan inte blunda, man måste ta upp det. Men vi har pratat om det nu och han inser att han stjälper mer än hjälper genom att dalta och tycka synd om henne.Han har tagit upp diskussionen med henne ang hennes beteende somhelt var oacceptabelt häromdagen. Men hon vill inte gå och prata med någon. Hon säger ingenting. Han frågar vad hon mår dåligt av och hon säger "ingenting" men beteendet säger annat.Mer kan vi inte göra än förklara att det beteendet hon hade går ut över hela familjen och alla mår dåligt. Hon är 20 år och då måste hon vilja ha hjälp själv om vi ska stötta.
  26. 13
    Citat Ursprungligen postat av Klunssmurfen Visa inlägg
    Och vilket sätt är bra tycker du?

    De fel jag citerade är ett problem för dottern också, blir inte bättre av att blunda för det som pappan gör.
    Ska man ta tag i problemen så får man också ta tag i beteendet, hennes känsla för ansvar och klippa navelsträngen. Hon skulle må bra av det.
    Detta håller jag helt med om! Man kan inte blunda, man måste ta upp det. Men vi har pratat om det nu och han inser att han stjälper mer än hjälper genom att dalta och tycka synd om henne.Han har tagit upp diskussionen med henne ang hennes beteende somhelt var oacceptabelt häromdagen. Men hon vill inte gå och prata med någon. Hon säger ingenting. Han frågar vad hon mår dåligt av och hon säger "ingenting" men beteendet säger annat.Mer kan vi inte göra än förklara att det beteendet hon hade går ut över hela familjen och alla mår dåligt. Hon är 20 år och då måste hon vilja ha hjälp själv om vi ska stötta.
  27. Medlem sedan
    Sep 2016
    #14
    Då kan ni börja bearbeta det från båda hållen.
    Påminna henne om attityd och försöka stötta så hon tar mer ansvar hemma och kanske söka jobb samtidigt som ni försöker uppmuntra och göra något roligt eller praktiskt med henne.


    I den åldern kan det vara svårt att veta var alla känslor kommer ifrån och vad man mår dåligt av, speciellt om det är något som byggts på med åren och föräldrar som sticker huvudet i sanden.

    Även om hon har ADD så har ju pappa behandlat henne som en liten unge och hennes livssituation bidrar till att hon mår dåligt. En ond cirkel, hon behöver mogna och utvecklas för att bryta den. lite moment22.
    Bara negativiteten i sig förstör en hel del och det behövs något positivt att se framemot för att bryta den.


    Man kan tycka synd om någon utan att dalta.
  28. 14
    Då kan ni börja bearbeta det från båda hållen.
    Påminna henne om attityd och försöka stötta så hon tar mer ansvar hemma och kanske söka jobb samtidigt som ni försöker uppmuntra och göra något roligt eller praktiskt med henne.


    I den åldern kan det vara svårt att veta var alla känslor kommer ifrån och vad man mår dåligt av, speciellt om det är något som byggts på med åren och föräldrar som sticker huvudet i sanden.

    Även om hon har ADD så har ju pappa behandlat henne som en liten unge och hennes livssituation bidrar till att hon mår dåligt. En ond cirkel, hon behöver mogna och utvecklas för att bryta den. lite moment22.
    Bara negativiteten i sig förstör en hel del och det behövs något positivt att se framemot för att bryta den.


    Man kan tycka synd om någon utan att dalta.
  29. Anonym
    #15
    Ikväll var det bara hon och jag hemma. Vi satt och åt tillsammans i lugn och ro och det var trevligt och mysigt. Jag har lovat henne sen tidigare att jag ska ordna en fin studentfest till henne som jag gjorde till min son förra året. (Hennes egen mamma orkar inte ordna en studentfest...). Jag hade köpt en mattidning med massa recept på olika rätter till buffébordet. Vi tittade i den gemensamt och hon fick säga vad hon ville ha på "sitt" buffébord. Jag skrev ner vad hon sa och vilken tårta hon ville ha. Helt plötsligt vänder hon sig till mig , tittar mig i ögonen och säger "tack för du gör allt detta för mig och tack för allt du gjort för mig, du är så himla snäll". Hennes telefon ringde och hon suckade när hon såg vem det var... (mamma). Jag tror att mycket av hennes oro gäller mamman och hon har trygghet här hos oss. Men det går så mycket lättare när det bara är hon och jag. Precis som hon slappnar av.
    Hur som helst, de orden hon sa ikväll värmde verkligen och det var liksom ett kvitto på att jag har gjort nåt rätt...
  30. 15
    Ikväll var det bara hon och jag hemma. Vi satt och åt tillsammans i lugn och ro och det var trevligt och mysigt. Jag har lovat henne sen tidigare att jag ska ordna en fin studentfest till henne som jag gjorde till min son förra året. (Hennes egen mamma orkar inte ordna en studentfest...). Jag hade köpt en mattidning med massa recept på olika rätter till buffébordet. Vi tittade i den gemensamt och hon fick säga vad hon ville ha på "sitt" buffébord. Jag skrev ner vad hon sa och vilken tårta hon ville ha. Helt plötsligt vänder hon sig till mig , tittar mig i ögonen och säger "tack för du gör allt detta för mig och tack för allt du gjort för mig, du är så himla snäll". Hennes telefon ringde och hon suckade när hon såg vem det var... (mamma). Jag tror att mycket av hennes oro gäller mamman och hon har trygghet här hos oss. Men det går så mycket lättare när det bara är hon och jag. Precis som hon slappnar av.
    Hur som helst, de orden hon sa ikväll värmde verkligen och det var liksom ett kvitto på att jag har gjort nåt rätt...
  31. Anonym
    #16
    Nu är det ett tag sen du skrev här men hjälp vad jag känner igen mig! Vi har oxå ett barn i styvfamiljen med ADD. Det är som att hans pappa, min sambo inte alls vill se att vissa av hans beteenden är resultat av det och hjälpa honom med det. Istället blir pappan antingen omåttligt arg eller daltar med den 16-årige sonen vilket blir väldigt svårt att förhålla sig till som bonusförälder.

    Jag önskar att vi kunde ha en sund dialog om detta för att hjälpa killen på traven men så länge min sambo inte vill se sakligt på situationen utan vill tro att hans son är precis som alla andra så går det tyvärr inte. Det är svårt att stå vid sidan och hålla klaffen och går man in och försöker bidra så blir set också fel.

    Lycka till!

    Får jag kontakta dig i ett pm?
  32. 16
    Nu är det ett tag sen du skrev här men hjälp vad jag känner igen mig! Vi har oxå ett barn i styvfamiljen med ADD. Det är som att hans pappa, min sambo inte alls vill se att vissa av hans beteenden är resultat av det och hjälpa honom med det. Istället blir pappan antingen omåttligt arg eller daltar med den 16-årige sonen vilket blir väldigt svårt att förhålla sig till som bonusförälder.

    Jag önskar att vi kunde ha en sund dialog om detta för att hjälpa killen på traven men så länge min sambo inte vill se sakligt på situationen utan vill tro att hans son är precis som alla andra så går det tyvärr inte. Det är svårt att stå vid sidan och hålla klaffen och går man in och försöker bidra så blir set också fel.

    Lycka till!

    Får jag kontakta dig i ett pm?
  33. Anonym
    #17

    Tråkigt

    Hej!
    Ja man känner sig maktlös och väldigt irriterad av hela situationen.
    Det påverkar hela familjen. En dag nu i somras var måttet rågat för mig. Jag satte ner foten ordentligt till min sambo och sa att tar han inte tag i detta så flyttar jag till min sons lägenhet (som stod tom ett tag) .
    Så får han ta tag i det och vill han ha hjälp av mig så skulle han säga till. Han blev nog "rädd" där och bad mig om hjälp med en psykologkontakt (som jag har genom mitt jobb). Jag bokade en tid hos henne till BD och vi sa att "så,
    Nu har vi bokat tid till dig. Bara att masa sig dit". Hon blev paff men förstod allvaret.
    Hon sa att till sin pappa att äntligen förstår du att jag mår dåligt (eg var det ju JAG som förstod&#128522 men ingen kommer förstå mig, sa hon. Enl psykologen säger de flesta så innan man går dit... Hon gick i a f dit och tyckte det var bra. Psykologen hade frågat henne varför hon inte kommit dit för längesen...det var hög tid.
    Nu bor BD hos sin mamma på annan ort 30 mil härifrån. Jag vet inte hur hon mår och vet inte om hon går och pratar med ngn nu.jag har ingen kontakt m henne. Jag hoppas för hennes egen skull att honhar ngn att prata med. Men mamman verkar inte förstå. Det är hennes lilla bebis och enda kompis. Det gör inte det hela lättare. Tyvärr. Men jag känner att jag gjort vad jag kunnat.
    Har varit väldigt jobbigt.
    Du får gärna pm:a mig.
    Messenger?

    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Nu är det ett tag sen du skrev här men hjälp vad jag känner igen mig! Vi har oxå ett barn i styvfamiljen med ADD. Det är som att hans pappa, min sambo inte alls vill se att vissa av hans beteenden är resultat av det och hjälpa honom med det. Istället blir pappan antingen omåttligt arg eller daltar med den 16-årige sonen vilket blir väldigt svårt att förhålla sig till som bonusförälder.

    Jag önskar att vi kunde ha en sund dialog om detta för att hjälpa killen på traven men så länge min sambo inte vill se sakligt på situationen utan vill tro att hans son är precis som alla andra så går det tyvärr inte. Det är svårt att stå vid sidan och hålla klaffen och går man in och försöker bidra så blir set också fel.

    Lycka till!

    Får jag kontakta dig i ett pm?
  34. 17
    Tråkigt Hej!
    Ja man känner sig maktlös och väldigt irriterad av hela situationen.
    Det påverkar hela familjen. En dag nu i somras var måttet rågat för mig. Jag satte ner foten ordentligt till min sambo och sa att tar han inte tag i detta så flyttar jag till min sons lägenhet (som stod tom ett tag) .
    Så får han ta tag i det och vill han ha hjälp av mig så skulle han säga till. Han blev nog "rädd" där och bad mig om hjälp med en psykologkontakt (som jag har genom mitt jobb). Jag bokade en tid hos henne till BD och vi sa att "så,
    Nu har vi bokat tid till dig. Bara att masa sig dit". Hon blev paff men förstod allvaret.
    Hon sa att till sin pappa att äntligen förstår du att jag mår dåligt (eg var det ju JAG som förstod&#128522 men ingen kommer förstå mig, sa hon. Enl psykologen säger de flesta så innan man går dit... Hon gick i a f dit och tyckte det var bra. Psykologen hade frågat henne varför hon inte kommit dit för längesen...det var hög tid.
    Nu bor BD hos sin mamma på annan ort 30 mil härifrån. Jag vet inte hur hon mår och vet inte om hon går och pratar med ngn nu.jag har ingen kontakt m henne. Jag hoppas för hennes egen skull att honhar ngn att prata med. Men mamman verkar inte förstå. Det är hennes lilla bebis och enda kompis. Det gör inte det hela lättare. Tyvärr. Men jag känner att jag gjort vad jag kunnat.
    Har varit väldigt jobbigt.
    Du får gärna pm:a mig.
    Messenger?

    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Nu är det ett tag sen du skrev här men hjälp vad jag känner igen mig! Vi har oxå ett barn i styvfamiljen med ADD. Det är som att hans pappa, min sambo inte alls vill se att vissa av hans beteenden är resultat av det och hjälpa honom med det. Istället blir pappan antingen omåttligt arg eller daltar med den 16-årige sonen vilket blir väldigt svårt att förhålla sig till som bonusförälder.

    Jag önskar att vi kunde ha en sund dialog om detta för att hjälpa killen på traven men så länge min sambo inte vill se sakligt på situationen utan vill tro att hans son är precis som alla andra så går det tyvärr inte. Det är svårt att stå vid sidan och hålla klaffen och går man in och försöker bidra så blir set också fel.

    Lycka till!

    Får jag kontakta dig i ett pm?
  35. Medlem sedan
    Jul 2015
    #18
    Mitt användarnamn här är Euterpe. Sök gärna rätt på mig och skriv till mig så kan vi säkert få kontakt sen via Messenger.
  36. 18
    Mitt användarnamn här är Euterpe. Sök gärna rätt på mig och skriv till mig så kan vi säkert få kontakt sen via Messenger.
  37. Anonym
    #19

    Precis...

    ...så är det! Nu bor jag inte längre ihop med henne. Hon bor hos sin mamma, vilket inte alls är bra. Hon går numera på antidepressiva, har inga vänner, gör INGET på sin fritid, vantrivs på jobbet (få timmar på en arbetsplats), ringer i princip aldrig sin pappa utom då hon vill ha pengar (som han ger henne) till tatueringar mm. Jag har slutat engagera mig i det. Han vill inte prata om det. Båda föräldrarna sticker huvudet i sanden och har gjort hela tiden. Jag fattar inte hur man kan göra det...men men. Hoppas hon kan få ett bra liv utan att få diagnosen som hon var sååå nära att få, men sen avbröt hon hos Bup. INGEN förstår henne, säger hon. Jag har ju hört från flera håll att livet blir betydligt enklare för alla om en diagnos ställs.

    Du får gärna pm:a mig. På mail eller? Jag vill ju helst inte lägga ut mitt telefonnummer här...🤔

    QUOTE=Anonym;11672218]Nu är det ett tag sen du skrev här men hjälp vad jag känner igen mig! Vi har oxå ett barn i styvfamiljen med ADD. Det är som att hans pappa, min sambo inte alls vill se att vissa av hans beteenden är resultat av det och hjälpa honom med det. Istället blir pappan antingen omåttligt arg eller daltar med den 16-årige sonen vilket blir väldigt svårt att förhålla sig till som bonusförälder.

    Jag önskar att vi kunde ha en sund dialog om detta för att hjälpa killen på traven men så länge min sambo inte vill se sakligt på situationen utan vill tro att hans son är precis som alla andra så går det tyvärr inte. Det är svårt att stå vid sidan och hålla klaffen och går man in och försöker bidra så blir set också fel.

    Lycka till!

    Får jag kontakta dig i ett pm?[/QUOTE]
  38. 19
    Precis... ...så är det! Nu bor jag inte längre ihop med henne. Hon bor hos sin mamma, vilket inte alls är bra. Hon går numera på antidepressiva, har inga vänner, gör INGET på sin fritid, vantrivs på jobbet (få timmar på en arbetsplats), ringer i princip aldrig sin pappa utom då hon vill ha pengar (som han ger henne) till tatueringar mm. Jag har slutat engagera mig i det. Han vill inte prata om det. Båda föräldrarna sticker huvudet i sanden och har gjort hela tiden. Jag fattar inte hur man kan göra det...men men. Hoppas hon kan få ett bra liv utan att få diagnosen som hon var sååå nära att få, men sen avbröt hon hos Bup. INGEN förstår henne, säger hon. Jag har ju hört från flera håll att livet blir betydligt enklare för alla om en diagnos ställs.

    Du får gärna pm:a mig. På mail eller? Jag vill ju helst inte lägga ut mitt telefonnummer här...🤔

    QUOTE=Anonym;11672218]Nu är det ett tag sen du skrev här men hjälp vad jag känner igen mig! Vi har oxå ett barn i styvfamiljen med ADD. Det är som att hans pappa, min sambo inte alls vill se att vissa av hans beteenden är resultat av det och hjälpa honom med det. Istället blir pappan antingen omåttligt arg eller daltar med den 16-årige sonen vilket blir väldigt svårt att förhålla sig till som bonusförälder.

    Jag önskar att vi kunde ha en sund dialog om detta för att hjälpa killen på traven men så länge min sambo inte vill se sakligt på situationen utan vill tro att hans son är precis som alla andra så går det tyvärr inte. Det är svårt att stå vid sidan och hålla klaffen och går man in och försöker bidra så blir set också fel.

    Lycka till!

    Får jag kontakta dig i ett pm?[/QUOTE]
  39. Anonym
    #20

    Får jag komma in lite?

    Jag har också en bonusdotter som är 24 år och beter sig som ni skriver....
    Ingen diagnos och jobbar på mycket.
    Men allt är jobbigt och de flesta människor är det fel på.
    Hon bor visserligen i lägenhet i stan med sin pojkvän men hennes betteende mot sin pappa är omoget och egoistiskt.
    Förväntar sig bara pengar...
    Hon ringer aldrig ( förutm när hon vill ha pengar)
    Smsar aldrig heller...
    Jag retar mig så på detta....men kan samtidigt tycka det är skönt för ju mindre jag/vi har med henne att göra desto bättre mår jag.
    Hon tar energi...
    Dock tycker min man att det är jobbigt.
    Vad kan han göra undrar han?
    Jag ger nog bara fel råd...
  40. 20
    Får jag komma in lite? Jag har också en bonusdotter som är 24 år och beter sig som ni skriver....
    Ingen diagnos och jobbar på mycket.
    Men allt är jobbigt och de flesta människor är det fel på.
    Hon bor visserligen i lägenhet i stan med sin pojkvän men hennes betteende mot sin pappa är omoget och egoistiskt.
    Förväntar sig bara pengar...
    Hon ringer aldrig ( förutm när hon vill ha pengar)
    Smsar aldrig heller...
    Jag retar mig så på detta....men kan samtidigt tycka det är skönt för ju mindre jag/vi har med henne att göra desto bättre mår jag.
    Hon tar energi...
    Dock tycker min man att det är jobbigt.
    Vad kan han göra undrar han?
    Jag ger nog bara fel råd...
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar