Hej på er. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta. Tror mest att jag behöver skriva av mig och lite hjälp med hur jag ska hantera mina svärföräldrar. Ska försöka sammanfatta mig kort, men tror det kommer bli långt ändå..

Så jag och min man har två barn, ett i himlen och ett på jorden. Vår son är nu 2 månader. Det var en jobbig start med infektioner och andningssvårigheter, så vi fick vara på neo i en vecka. Redan då ville min mans mamma komma och hälsa på vår son (som vi knappt själva fick träffa). Vi sa nej och det verkade hon ta bra. Första dagen när vi kom hem skulle hans familj komma. Jag mådde jätte dåligt och det visade sig sedan att jag hade rester från moderkakan. Sa åt dem att jag mådde dåligt men ändå satt de kvar i flera timmar. Hon kallade sig själv för min sons mamma flera gånger och hela familjen fick säga åt henne att inte säga så, men hon fortsatte tills min man sa till henne på skarpen.

En gång när hans mamma kom så satt hon och höll vår son och då sa min man att han ville hålla han lite men då sa hon bestämt nej! Han fick absolut inte hålla sin egna son?! Jag blev chockad och visste inte hur jag skulle reagera. Varje gång hon kommer säger hon " Du är MIN pojke, bara min pojke, du är farmors pojke" och kan sitta så i flera timmar. Hon bjuder in sig själv och säger "jag skiter ifall ni vill att jag kommer eller inte, jag kommer ändå!" Och har vi gäster blir hon flyförbannad och säger att hon minsann inte stör om hon skulle komma. Min man började bråka med henne pga hennes beteende och efter det började hon gå utanför vår lägenhet.. Min svärfar berättade att hon sitter i flera timmar och kollar på videos och kort på henne och vår son innan hon ska sova. I början ville hon också komma och sova över här helatiden. Kan tillägga att de bara bor några hundra meter bort. Hon springer iväg med han i ett annat rum när han skriker. När jag var gravid så köpte hon även likadana gravid kläder till sig själv?!
Nu blev det kanske lite rörigt alltihopa..

Pga detta har jag fått många ångestattacker och går och pratar med en kurator. Jag vet också att försöker jag prata med henne lugnt så börjar hon skrika och säger " jag ska aldrig mer komma hem till er" och sådana saker.
Vet inte vad jag ska göra längre..
Min man säger att han förstår mig men det gör han inte. Han tyckte inte det var konstigt när hans mamma kallade sig själv för vår sons mamma. Men när jag säger att vår son är min pojke och inte hennes så tyckte han att jag behöver psykisk hjälp..