Det här är säkert ett återkommande tema här men jag börjar bli lite nojig för vad som komma skall. Jag har precis börjat jobba igen och mitt barn är 14 månader. Nu har pappan blivit hemma och ska vara det i alla fall tills lillen är 18 månader. I mitt jobb reser jag en del och jag har min första arbetsresa om en månad, dvs. då lillen är 15 månader. Jag ska vara borta i en vecka. Hittilss har jag kännt mig lugn och tyckt att det är bara positivt att pappan och lillen får tid tillsammans, att de får en nära relation och att det bara är positivt att lillen vänjer sig vid att mamma inte alltid är tillgänglig. Pappan och lillen har en bra relation och det går superbra för dem under dagarna då jag är borta. Vet inte riktigt varför jag nu börjar känna ångest över att vara borta i en vecka från lillen. Tankar som att kommer han att ha det bra, kommer han att vara ledsen utan mig osv. Gör jag fel??? Vi bor nära morföräldrar och fastrar och kusiner finns nära och tillgänliga att hjälpa till pappan då jag är borta. Försöker intala mig att det ät bara positivt för hen att ha mycket släkt omkring sig och att få vara nära med andra än med mej. Är jag för hönsig nu? Visst går det bra? Jag älskar mitt job och tycker på ett sätt att det ska bli skönt att komma lite bort och få lite tid för mig själv, fina middagar och ta mig ett glas vin om kvällen och få sova i en fluffing hotellsäng. Men o andra sidan tycker jag att jag är en dålig mamma som lämnar min lille… Det är väl normalt att känna såhär antar jag och innerst inne vet jag att det kommer att gå huuur bra som helst. ELLER?!?