Hitta tillbaka till närhet efter otrohet
Kärlek & relationer
  1. Medlem sedan
    Dec 2008
    #1

    Hitta tillbaka till närhet efter otrohet

    Forumet här verkar halvdött, men jag provar ändå, Behöver verkligen få lite tips!

    Jag upptäckte för en tid sedan att min man sedan många år varit otrogen. Han erkände utan omsvep när han konfronterades. (jag hittade senaste älskarinnans "göra slut-sms" i en gammal telefon han använt tillfälligt ett tag, när jag behövde en annan lur tillfälligt...)
    Bakgrunden är att jag haft extremt liten sexlust en längre tid, mycket pga yttre omständigheter (nära anhörigs dödsfall, stress, ständig tidsbrist, sjukdomar följt av akut operation osv, osv) och till sist blev hans sexuella frustration så stor att han sökte sexpartner utanför äktenskapet, istället för att prata med mig om saken. Klassiskt...

    Jag var, av många orsaker, övertygad om att jag levde med den typen av man som helt enkelt inte gör så. Så, chocken blev ju ganska stor när jag ställdes inför faktum. Jag har litat på honom fullt ut och han utnyttjade det. Jag känner mig helt enkelt grundlurad och plötsligt lever jag under samma tak som en man som inte är den jag trodde han var. Jag har alltid framhållit att jag hittat en av de allra bästa och så visade det sig att han var en lika stor som så många andra skitstövlar.

    Min utgångspunkt i detta är att jag ska försöka ge vårt förhållande en ärlig chans att överleva. Efter ett halvt liv ihop med barn, hus, djur osv är det inte så enkelt som att bara kasta in handduken och flytta ut eter en vecka, inte utan att ha gjort ett försök att lappa ihop det som varit till något som funkar i framtiden. Funkar det inte, så kommer vi separera, men det ska inte vara något förhastat beslut.
    (hans utgångspunkt har aldrig varit att lämna mig för nån älskarinna, utan han kopplade ur det stora huvudet och lät det lilla huvudet styra handlingarna. han har dock till sist insett att en utlösning hos en älskarinna inte ger större tillfredsställelse än om fröken höger hjälper till - det är med mig det funkar bäst och det har han ju tyvärr fått för lite av, det är därför vi hamnat här. han är beredd att göra nästan vad som helst för att få detta att fungera igen)

    Jag har självklart gått igenom en massa tankar om hans handlingar, behöver inte dra allt här. Men kontentan är att han inte fått vara nära mig sen avslöjandet, eftersom jag just nu inte har några som helst känslor kar för honom. De tvärdog...
    Vi är inte ovänner på något sätt, utan vardagen fungerar bra - som om två goda vänner delar hushåll och barn. Vi kommunicerar med varandra så gott det går, ganska mycket via mejl då det är svårt att hitta möjligheter att prata med varandra med huset fullt av tonåringar. Och i skriven kommunikation kan vi formulera oss genomtänkt istället för att skrika ut ogenomtänkta haranger åt varandra.
    Han har förstått att jag behöver få känna mig önskad och uppskattad, även om han just nu inte får nåt vidare gensvar på det.

    Det finns självklart massor av mer bakgrund, men jag behöver inte dra allt här.

    Det jag söker hjälp med är tips om hur jag kan bära mig åt för att hitta tillbaka till känslor för den man som visade sig vara en annan än den jag trodde? Man måste ju börja någonstans om man ska komma dit, tänker jag. Just nu har jag inga känslor alls, har nog stängt av. Men det är ganska frustrerande samtidigt. Och jag vet ju också att han längtar efter närhet. Vad gäller mig så kan jag nog sträcka mig till att jag väntar på att jag ska vilja ha närhet. Har en bra bit kvar dit.
    Jag vet mycket väl att det kan ta tid och jag kommer också låta det göra det. Så länge vårt dagliga liv fungerar bra finns ingen anledning att stressa upp sig.

    Men Hur gör man för att övertyga sig själv om att våga/vilja släppa den där mannen inpå livet igen? Finns det någon som har några bra tips att dela med sig av? Egna erfarenheter?
  2. 1
    Hitta tillbaka till närhet efter otrohet Forumet här verkar halvdött, men jag provar ändå, Behöver verkligen få lite tips!

    Jag upptäckte för en tid sedan att min man sedan många år varit otrogen. Han erkände utan omsvep när han konfronterades. (jag hittade senaste älskarinnans "göra slut-sms" i en gammal telefon han använt tillfälligt ett tag, när jag behövde en annan lur tillfälligt...)
    Bakgrunden är att jag haft extremt liten sexlust en längre tid, mycket pga yttre omständigheter (nära anhörigs dödsfall, stress, ständig tidsbrist, sjukdomar följt av akut operation osv, osv) och till sist blev hans sexuella frustration så stor att han sökte sexpartner utanför äktenskapet, istället för att prata med mig om saken. Klassiskt...

    Jag var, av många orsaker, övertygad om att jag levde med den typen av man som helt enkelt inte gör så. Så, chocken blev ju ganska stor när jag ställdes inför faktum. Jag har litat på honom fullt ut och han utnyttjade det. Jag känner mig helt enkelt grundlurad och plötsligt lever jag under samma tak som en man som inte är den jag trodde han var. Jag har alltid framhållit att jag hittat en av de allra bästa och så visade det sig att han var en lika stor som så många andra skitstövlar.

    Min utgångspunkt i detta är att jag ska försöka ge vårt förhållande en ärlig chans att överleva. Efter ett halvt liv ihop med barn, hus, djur osv är det inte så enkelt som att bara kasta in handduken och flytta ut eter en vecka, inte utan att ha gjort ett försök att lappa ihop det som varit till något som funkar i framtiden. Funkar det inte, så kommer vi separera, men det ska inte vara något förhastat beslut.
    (hans utgångspunkt har aldrig varit att lämna mig för nån älskarinna, utan han kopplade ur det stora huvudet och lät det lilla huvudet styra handlingarna. han har dock till sist insett att en utlösning hos en älskarinna inte ger större tillfredsställelse än om fröken höger hjälper till - det är med mig det funkar bäst och det har han ju tyvärr fått för lite av, det är därför vi hamnat här. han är beredd att göra nästan vad som helst för att få detta att fungera igen)

    Jag har självklart gått igenom en massa tankar om hans handlingar, behöver inte dra allt här. Men kontentan är att han inte fått vara nära mig sen avslöjandet, eftersom jag just nu inte har några som helst känslor kar för honom. De tvärdog...
    Vi är inte ovänner på något sätt, utan vardagen fungerar bra - som om två goda vänner delar hushåll och barn. Vi kommunicerar med varandra så gott det går, ganska mycket via mejl då det är svårt att hitta möjligheter att prata med varandra med huset fullt av tonåringar. Och i skriven kommunikation kan vi formulera oss genomtänkt istället för att skrika ut ogenomtänkta haranger åt varandra.
    Han har förstått att jag behöver få känna mig önskad och uppskattad, även om han just nu inte får nåt vidare gensvar på det.

    Det finns självklart massor av mer bakgrund, men jag behöver inte dra allt här.

    Det jag söker hjälp med är tips om hur jag kan bära mig åt för att hitta tillbaka till känslor för den man som visade sig vara en annan än den jag trodde? Man måste ju börja någonstans om man ska komma dit, tänker jag. Just nu har jag inga känslor alls, har nog stängt av. Men det är ganska frustrerande samtidigt. Och jag vet ju också att han längtar efter närhet. Vad gäller mig så kan jag nog sträcka mig till att jag väntar på att jag ska vilja ha närhet. Har en bra bit kvar dit.
    Jag vet mycket väl att det kan ta tid och jag kommer också låta det göra det. Så länge vårt dagliga liv fungerar bra finns ingen anledning att stressa upp sig.

    Men Hur gör man för att övertyga sig själv om att våga/vilja släppa den där mannen inpå livet igen? Finns det någon som har några bra tips att dela med sig av? Egna erfarenheter?
  3. Medlem sedan
    Feb 2018
    #2

    Kära Bellenberg

    Jag hamnade här av en slump när jag sökte på översättningar till amerikanska recept, men när jag såg ditt inlägg kunde jag inte låta bli att skapa en användare och skriva ett svar!

    Våra förhållanden är förstås olika (jag och min man har bara varit tillsammans sedan 2015) men jag tror att känslorna vid otrohet i alla relationer är liknande. Vi två och vår hund hade efter ett stormigt första halvår flyttat ihop i min lägenhet och allt såg verkligen ut att ljusna, vi var ärliga och öppna i kommunikationen, hade ett bra sexliv och vardagen med jobb och plugg fungerade super.

    Så kommer en helg när jag var bortrest med vänner, och han skulle jobba, och därför behövde hjälp med vår hund. Vad han tänkte när han valde att kontakta R (den unga tjej han haft 'på kroken', utnyttjat som hundvakt och lekt med på sidan av när han träffade mig, och som vi när vi blev ihop kom överens om aldrig någonsin mer skulle komma i kontakt med någon av oss mer.) kan jag aldrig förstå. Snacka om att tänka med 'lilla' hjärnan...

    Det som jag vet säkert om händelsen är att han kontaktade henne för att ta hand om hunden, och att hon senare på kvällen sov över hos oss. Åtminstone en del av natten bredvid honom i vår säng. En vän till henne sökte upp mig och tvingade R att berätta för mig vad som hänt, hon kunde beskriva vår lägenhet så att hon varit där är sant. Hennes ord stod mot hans om huruvida de hade haft sex med varandra, hon sa Ja, han Nej. När jag kom hem på natten den kvällen efter att ha gråtit floden hos en vän, stod jag vid sängen där han sov och planerade att handklova fast honom vid elementet och krossa hans fingrar ett i taget med en hammare tills hans berättade sanningen, och ångrade sig. Det gjorde jag förstås inte, jag la mig bredvid honom, smekte honom över kinden och grät tyst tills jag somnade.

    På morgonen konfronterade jag honom, när han försökte slingra sig tappade jag det helt och gav honom en örfil som satt i i dagar efter har han berättat. Jag rasade, skrek och slogs tills jag var Slut, han sa knappt tio ord i försvar. Jag lät honom gå och morgonhandla, medan jag i vrede rökte cigarett efter cigarett på vår balkong. (Röker aldrig) När han kom tillbaka pratade vi sansat, han undrade om jag ville avsluta förhållandet, och jag som alltid sagt till mig själv att jag aldrig någonsin skulle förlåta ett sånt svek sa till min egen förvåning nej. Jag ville ta mig igenom det.

    Jag fick ställa alla krav jag ville, fick fri tillgång till hans mobil, och fick själv radera alla sätt att ta kontakt med R. Hur hon mådde vill jag inte ens tänka på, en trasig tjej som blivit utnyttjad än en gång. Jag och min man tog en lång promenad och jag försökte se honom, som jag sett honom innan sveket. Med tiden gick det bättre. Men fortfarande, idag när vi älskar varann mer än någonsin, köpt lägenhet tillsammans och ska titta på förlovningsringar i veckan, blir jag iskall, skakar i kroppen och mår illa när jag skriver om den här händelsen som inträffade för snart tre år sen.

    När jag läser din text tänker jag att "men min mans svek var ingenting i jämförelse med detta, vad kan jag ge för hjälp egentligen" men sen känner jag att äh, jag berättar ändå, det kan ju inte skada.

    Det som räddade oss var att prata, om allt. Jag tvingade honom att tala om händelsen, även fast allt han ville var att glömma. Tvingade honom att tala om sina känslor, att berätta om hur han ångrade sig efteråt, hur han kände att det enda goda han kunde göra för mig var att lämna mig, så mycket som han skämdes. Jag lyssnade, ifrågasatte inte, och bestämde mig för att hans ord var sanna. Självklart tvivlade jag, flera gånger var vi tillbaka på ruta ett och han fick berätta igen och igen vad som hände, och varför, och att han önskade det ogjort av hela sitt hjärta. Sedan ställde jag krav, det var hans tur att kämpa för förhållandet nu, så som jag gjort så mycket att jag nästan gått sönder under vårt första år. Hans tur att visa att han var beredd att göra allt för mig, för oss.

    Och det gjorde han. Varje dag sen dess har han övertygat mig om att han är mannen i mitt liv, och vi är lyckligare än någonsin tillsammans.

    Jag tror att man kan vinna tillbaka tillit och närhet, med långt hårt arbete, men det är värt det när man kommer ut på andra sidan som segrare, starkare än innan tillsammans. Jag tror också på att den som blivit sviken måste få vara arg, sårad och galen av sorg, och att det går att söka tröst hos den som stod för sveket. Alla är olika men att berätta för varandra exakt och i detalj vilka känslor som simmar omkring inuti är alltid bra. Ärlighet först, även med viljan att kämpa för relationen och komma tillbaka till varann.

    All lycka till er.
  4. 2
    Kära Bellenberg Jag hamnade här av en slump när jag sökte på översättningar till amerikanska recept, men när jag såg ditt inlägg kunde jag inte låta bli att skapa en användare och skriva ett svar!

    Våra förhållanden är förstås olika (jag och min man har bara varit tillsammans sedan 2015) men jag tror att känslorna vid otrohet i alla relationer är liknande. Vi två och vår hund hade efter ett stormigt första halvår flyttat ihop i min lägenhet och allt såg verkligen ut att ljusna, vi var ärliga och öppna i kommunikationen, hade ett bra sexliv och vardagen med jobb och plugg fungerade super.

    Så kommer en helg när jag var bortrest med vänner, och han skulle jobba, och därför behövde hjälp med vår hund. Vad han tänkte när han valde att kontakta R (den unga tjej han haft 'på kroken', utnyttjat som hundvakt och lekt med på sidan av när han träffade mig, och som vi när vi blev ihop kom överens om aldrig någonsin mer skulle komma i kontakt med någon av oss mer.) kan jag aldrig förstå. Snacka om att tänka med 'lilla' hjärnan...

    Det som jag vet säkert om händelsen är att han kontaktade henne för att ta hand om hunden, och att hon senare på kvällen sov över hos oss. Åtminstone en del av natten bredvid honom i vår säng. En vän till henne sökte upp mig och tvingade R att berätta för mig vad som hänt, hon kunde beskriva vår lägenhet så att hon varit där är sant. Hennes ord stod mot hans om huruvida de hade haft sex med varandra, hon sa Ja, han Nej. När jag kom hem på natten den kvällen efter att ha gråtit floden hos en vän, stod jag vid sängen där han sov och planerade att handklova fast honom vid elementet och krossa hans fingrar ett i taget med en hammare tills hans berättade sanningen, och ångrade sig. Det gjorde jag förstås inte, jag la mig bredvid honom, smekte honom över kinden och grät tyst tills jag somnade.

    På morgonen konfronterade jag honom, när han försökte slingra sig tappade jag det helt och gav honom en örfil som satt i i dagar efter har han berättat. Jag rasade, skrek och slogs tills jag var Slut, han sa knappt tio ord i försvar. Jag lät honom gå och morgonhandla, medan jag i vrede rökte cigarett efter cigarett på vår balkong. (Röker aldrig) När han kom tillbaka pratade vi sansat, han undrade om jag ville avsluta förhållandet, och jag som alltid sagt till mig själv att jag aldrig någonsin skulle förlåta ett sånt svek sa till min egen förvåning nej. Jag ville ta mig igenom det.

    Jag fick ställa alla krav jag ville, fick fri tillgång till hans mobil, och fick själv radera alla sätt att ta kontakt med R. Hur hon mådde vill jag inte ens tänka på, en trasig tjej som blivit utnyttjad än en gång. Jag och min man tog en lång promenad och jag försökte se honom, som jag sett honom innan sveket. Med tiden gick det bättre. Men fortfarande, idag när vi älskar varann mer än någonsin, köpt lägenhet tillsammans och ska titta på förlovningsringar i veckan, blir jag iskall, skakar i kroppen och mår illa när jag skriver om den här händelsen som inträffade för snart tre år sen.

    När jag läser din text tänker jag att "men min mans svek var ingenting i jämförelse med detta, vad kan jag ge för hjälp egentligen" men sen känner jag att äh, jag berättar ändå, det kan ju inte skada.

    Det som räddade oss var att prata, om allt. Jag tvingade honom att tala om händelsen, även fast allt han ville var att glömma. Tvingade honom att tala om sina känslor, att berätta om hur han ångrade sig efteråt, hur han kände att det enda goda han kunde göra för mig var att lämna mig, så mycket som han skämdes. Jag lyssnade, ifrågasatte inte, och bestämde mig för att hans ord var sanna. Självklart tvivlade jag, flera gånger var vi tillbaka på ruta ett och han fick berätta igen och igen vad som hände, och varför, och att han önskade det ogjort av hela sitt hjärta. Sedan ställde jag krav, det var hans tur att kämpa för förhållandet nu, så som jag gjort så mycket att jag nästan gått sönder under vårt första år. Hans tur att visa att han var beredd att göra allt för mig, för oss.

    Och det gjorde han. Varje dag sen dess har han övertygat mig om att han är mannen i mitt liv, och vi är lyckligare än någonsin tillsammans.

    Jag tror att man kan vinna tillbaka tillit och närhet, med långt hårt arbete, men det är värt det när man kommer ut på andra sidan som segrare, starkare än innan tillsammans. Jag tror också på att den som blivit sviken måste få vara arg, sårad och galen av sorg, och att det går att söka tröst hos den som stod för sveket. Alla är olika men att berätta för varandra exakt och i detalj vilka känslor som simmar omkring inuti är alltid bra. Ärlighet först, även med viljan att kämpa för relationen och komma tillbaka till varann.

    All lycka till er.
  5. Anonym
    #3
    Det bästa du kan göra är att förlåta enbart för din egen skull. Det betyder inte att du glömmer eller bagatelliserar det lidande han orsakat.
    Livet går upp och ner och det är hemskt när de man älskar sviker.
    Jag tror din lust kommer när du känner att du verkligen vill gå vidare. Fastna inte i bitterhet. Jag tror det är lätt att fastna i otrohet men när det kommer till kritan är drt inte grönare på andra sidan.

    Visa dig bättre än din man. Jag tror din lust kommer tillbaka och du i ditt hjärta lyckas förlåta honom för jag är rätt säker på att din man älskar dig.
  6. 3
    Det bästa du kan göra är att förlåta enbart för din egen skull. Det betyder inte att du glömmer eller bagatelliserar det lidande han orsakat.
    Livet går upp och ner och det är hemskt när de man älskar sviker.
    Jag tror din lust kommer när du känner att du verkligen vill gå vidare. Fastna inte i bitterhet. Jag tror det är lätt att fastna i otrohet men när det kommer till kritan är drt inte grönare på andra sidan.

    Visa dig bättre än din man. Jag tror din lust kommer tillbaka och du i ditt hjärta lyckas förlåta honom för jag är rätt säker på att din man älskar dig.
  7. Medlem sedan
    Dec 2008
    #4
    Tack för att du tog dig tid!
    Tiden går och fler faser passeras.
    Just nu är jag i en fas där jag inser att mannen jag delar hus och barn med är en total främling för mig. Även om jag å ena sidan inte alls vill att vi ska separera, så är han lika intressant som en total främling för mig. Detta eftersom han visade sig vara en annan man med uppenbarligen andra värderingar än den man jag trodde jag var gift med. Jag var fullständigt övertygad om att otrohet inte fanns i hans tankevärld (med tanke på t.ex hans historia och lite annat) så det blev en hård käftsmäll att inse att mannen jag litade till 200% på hade bedragit mig.

    Jag träffade en

    som efter många år visade sig vara en


    Och just nu känns han lika attraktiv för mig som den nedre bilden, lika lockande att krama, pussa och ha sex med..... Dvs, inte alls...
  8. 4
    Tack för att du tog dig tid!
    Tiden går och fler faser passeras.
    Just nu är jag i en fas där jag inser att mannen jag delar hus och barn med är en total främling för mig. Även om jag å ena sidan inte alls vill att vi ska separera, så är han lika intressant som en total främling för mig. Detta eftersom han visade sig vara en annan man med uppenbarligen andra värderingar än den man jag trodde jag var gift med. Jag var fullständigt övertygad om att otrohet inte fanns i hans tankevärld (med tanke på t.ex hans historia och lite annat) så det blev en hård käftsmäll att inse att mannen jag litade till 200% på hade bedragit mig.

    Jag träffade en

    som efter många år visade sig vara en


    Och just nu känns han lika attraktiv för mig som den nedre bilden, lika lockande att krama, pussa och ha sex med..... Dvs, inte alls...
  9. Medlem sedan
    Dec 2008
    #5
    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Det bästa du kan göra är att förlåta enbart för din egen skull. Det betyder inte att du glömmer eller bagatelliserar det lidande han orsakat.
    Livet går upp och ner och det är hemskt när de man älskar sviker.
    Jag tror din lust kommer när du känner att du verkligen vill gå vidare. Fastna inte i bitterhet. Jag tror det är lätt att fastna i otrohet men när det kommer till kritan är drt inte grönare på andra sidan.

    Visa dig bättre än din man. Jag tror din lust kommer tillbaka och du i ditt hjärta lyckas förlåta honom för jag är rätt säker på att din man älskar dig.
    I min värld handlar det inte om förlåtelse och/eller bitterhet, utan om att hitta tillbaka till nu bortblåsta känslor som fanns innan sveket uppdagades.
  10. 5
    Citat Ursprungligen postat av Anonym Visa inlägg
    Det bästa du kan göra är att förlåta enbart för din egen skull. Det betyder inte att du glömmer eller bagatelliserar det lidande han orsakat.
    Livet går upp och ner och det är hemskt när de man älskar sviker.
    Jag tror din lust kommer när du känner att du verkligen vill gå vidare. Fastna inte i bitterhet. Jag tror det är lätt att fastna i otrohet men när det kommer till kritan är drt inte grönare på andra sidan.

    Visa dig bättre än din man. Jag tror din lust kommer tillbaka och du i ditt hjärta lyckas förlåta honom för jag är rätt säker på att din man älskar dig.
    I min värld handlar det inte om förlåtelse och/eller bitterhet, utan om att hitta tillbaka till nu bortblåsta känslor som fanns innan sveket uppdagades.
  11. Medlem sedan
    Nov 1999
    #6
    Det jag tycker är viktigt är att du känner efter - var var du känslomässigt innan det här avslöjades? Du skriver att du hade liten sexlust - kom det av att du hade tappat känslor för honom också?

    Frågan är ju om du verkligen VILL förlåta eller VILL komma tillbaka till känslor och sexliv med den här mannen, eller om det redan var dömt innan du fick veta att han hade varit otrogen.

    Du beskriver ju att ni är "vänner som delar vardagen" om jag tolkar det rätt och det val du måste göra är om du vill fortsätta med det. För en del människor är den vardagen så värdefull att man fortsätter ett förhållande även efter det att sexlivet inte är det som håller dem samman längre och för en del är det 100% eller inget.
  12. 6
    Det jag tycker är viktigt är att du känner efter - var var du känslomässigt innan det här avslöjades? Du skriver att du hade liten sexlust - kom det av att du hade tappat känslor för honom också?

    Frågan är ju om du verkligen VILL förlåta eller VILL komma tillbaka till känslor och sexliv med den här mannen, eller om det redan var dömt innan du fick veta att han hade varit otrogen.

    Du beskriver ju att ni är "vänner som delar vardagen" om jag tolkar det rätt och det val du måste göra är om du vill fortsätta med det. För en del människor är den vardagen så värdefull att man fortsätter ett förhållande även efter det att sexlivet inte är det som håller dem samman längre och för en del är det 100% eller inget.
  13. Medlem sedan
    Dec 2008
    #7
    Citat Ursprungligen postat av - Lillan - Visa inlägg
    Det jag tycker är viktigt är att du känner efter - var var du känslomässigt innan det här avslöjades? Du skriver att du hade liten sexlust - kom det av att du hade tappat känslor för honom också?

    Frågan är ju om du verkligen VILL förlåta eller VILL komma tillbaka till känslor och sexliv med den här mannen, eller om det redan var dömt innan du fick veta att han hade varit otrogen.

    Du beskriver ju att ni är "vänner som delar vardagen" om jag tolkar det rätt och det val du måste göra är om du vill fortsätta med det. För en del människor är den vardagen så värdefull att man fortsätter ett förhållande även efter det att sexlivet inte är det som håller dem samman längre och för en del är det 100% eller inget.
    Ja, jag vill försöka lappa ihop vårt förhållande, frågan är mest bara hur sjutton det ska gå till. Det är väl främst känslorna som saknas just nu, om de kommer tillbaka lär väl sexlivet också göra det, antar jag.

    Vi kan absolut leva bredvid varandra, under samma tak. Men risken är ju att det till sist blir ohållbart att leva som bara vänner och inget mer.
    (tror jag avstår från att utveckla det mer just nu)
  14. 7
    Citat Ursprungligen postat av - Lillan - Visa inlägg
    Det jag tycker är viktigt är att du känner efter - var var du känslomässigt innan det här avslöjades? Du skriver att du hade liten sexlust - kom det av att du hade tappat känslor för honom också?

    Frågan är ju om du verkligen VILL förlåta eller VILL komma tillbaka till känslor och sexliv med den här mannen, eller om det redan var dömt innan du fick veta att han hade varit otrogen.

    Du beskriver ju att ni är "vänner som delar vardagen" om jag tolkar det rätt och det val du måste göra är om du vill fortsätta med det. För en del människor är den vardagen så värdefull att man fortsätter ett förhållande även efter det att sexlivet inte är det som håller dem samman längre och för en del är det 100% eller inget.
    Ja, jag vill försöka lappa ihop vårt förhållande, frågan är mest bara hur sjutton det ska gå till. Det är väl främst känslorna som saknas just nu, om de kommer tillbaka lär väl sexlivet också göra det, antar jag.

    Vi kan absolut leva bredvid varandra, under samma tak. Men risken är ju att det till sist blir ohållbart att leva som bara vänner och inget mer.
    (tror jag avstår från att utveckla det mer just nu)
  15. Anonym
    #8

    Vill inte röra min man

    Kära Bellenberg,
    Jag undrar verkligen om du kommit förbi dina känslor att inte vilja ha någon närhet efter din mans otrohet- jag sitter nämligen själv och söker på hur man ska ta sig förbi detta stadie.
    För att dra min historia i korta drag så berättade min man att han varit otrogen på en fest med någon vi känner; kort efter att jag fått reda på att jag väntar vårt andra barn. Månaderna efter detta uppdagades fler och fler detaljer (inte från honom) och till slut fick jag veta att han i verkligheten haft en relation (kärleksfull och sexuell) med tjejen under några månader men avslutat den och själv gått i terapi för att komma över dessa känslor då han valde att han ville stanna hos mig.
    Vi har efter detta gått i parterapi då jag inte just nu vill något annat än att vi ska fortsätta våra liv tillsammans för oss och för våra barns skull, hur ledsen och sviken jag än är- och det har varit otroligt utvecklande för vår relation. Vår relation har på många sätt blivit bättre än innan och vi visar verkligen varandra att vi bryr oss om varandra nu- den sista biten som saknas nu är det sexuella. När han kysser mig eller försöker röra mig kan jag bara tänka på dom tillsammans och det äcklar mig enormt och gör mig helt avtänd (det är alltså nu 8 månader sedan jag fick veta om det och 9-10 månader sedan han avslutade med henne). Allt jag kan tänka på är hur han rört henne och varit inne i henne, så jävla äckligt. Jag bara vill hitta tillbaka till varandra men känner ingen längtan att röra honom och jag undrar verkligen hur jag ska kunna få tillbaka närheten- för utan någon närhet och att leva ihop som vänner när vi bara är i 30-års åldern är inte ett alternativ. Tacksam för alla tips.
  16. 8
    Vill inte röra min man Kära Bellenberg,
    Jag undrar verkligen om du kommit förbi dina känslor att inte vilja ha någon närhet efter din mans otrohet- jag sitter nämligen själv och söker på hur man ska ta sig förbi detta stadie.
    För att dra min historia i korta drag så berättade min man att han varit otrogen på en fest med någon vi känner; kort efter att jag fått reda på att jag väntar vårt andra barn. Månaderna efter detta uppdagades fler och fler detaljer (inte från honom) och till slut fick jag veta att han i verkligheten haft en relation (kärleksfull och sexuell) med tjejen under några månader men avslutat den och själv gått i terapi för att komma över dessa känslor då han valde att han ville stanna hos mig.
    Vi har efter detta gått i parterapi då jag inte just nu vill något annat än att vi ska fortsätta våra liv tillsammans för oss och för våra barns skull, hur ledsen och sviken jag än är- och det har varit otroligt utvecklande för vår relation. Vår relation har på många sätt blivit bättre än innan och vi visar verkligen varandra att vi bryr oss om varandra nu- den sista biten som saknas nu är det sexuella. När han kysser mig eller försöker röra mig kan jag bara tänka på dom tillsammans och det äcklar mig enormt och gör mig helt avtänd (det är alltså nu 8 månader sedan jag fick veta om det och 9-10 månader sedan han avslutade med henne). Allt jag kan tänka på är hur han rört henne och varit inne i henne, så jävla äckligt. Jag bara vill hitta tillbaka till varandra men känner ingen längtan att röra honom och jag undrar verkligen hur jag ska kunna få tillbaka närheten- för utan någon närhet och att leva ihop som vänner när vi bara är i 30-års åldern är inte ett alternativ. Tacksam för alla tips.
  17. Medlem sedan
    Dec 2023
    #9
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar