Som rubriken lyder så är jag en föredetta missbrukare och kriminell.
Det är mitt gamla liv som jag lämnade bakom mig för 43 månader sedan. (3 år och 7 månder)

Jag har gjort en hel omvändning i livet. Där jag inte ens använder alkohol eller tobbak längre.

Jag är idag förlovad med en äldre kvinna . Hon är 40 år och fyrbarns mor. Jag själv är 32 år och har inga barn sedan tidigare.
Hon har fast jobb och jag har en timmanställning samt att jag håller på att plugga körkortsteori. Vi väntar nu ett planerat barn. Hennes femte och mitt första.

Det låter som frid o fröjd. Men jag är stundvis livrädd !!!

Det blir jag då jag börjar tvivla på mig själv som människa.. När min min självkänsla är låg och jag börjar tro på "rösterna" som säger att jag inte är värd kärlek, jag duger inte till, jag kan känna mig värdelös osv..

Sen så träffades jag o min sambo för bara 2 år sedan. Hon har haft långa förhållanden till sina tre första barns pappa så hade hon ett 14 år långt förhållande och till det fjärde barnets pappa ett 8 år långt. Medans mitt liv och kärleksliv har sett lite annorlunda ut kan man minst sagt säga. Mitt längsta förhållande var 2 år..med otrohet osv..

Jag är barnkär o har alltid varit. Men att leva med barn som inte är ens egna är en helt annan sak. Gud vad vi har bråkat jag o barnen. (OBS ! Skratt,glädje o kärlek finns oxå med i bilden ! ) Jag vill först o främst säga att jag har gjort jätte mkt fel som jag lär mig av. Jag har blivit för arg många gånger då vi har hamnat i konflikt.

Men dom är inte heller änglar. Dom kan vara riktigt respektlösa och rent utsagt elaka ibland mot mig och deras mamma och mot varandra. (Barnen är i åldrarna mellan. 9 och 19 år)

Så där jobbar vi jätte mkt.

Jag o tjejen hamnar många gånger också i konflikter om allt ifrån svartsjuka till barn uppfostran till småsaker (OBS! Även här mkt skratt glädje o kärlek finns i bilden)

Men sånna här onödiga konflikter och tjafs påverkar ju oss alla. Men min rädsla för att bli pappa ökar ju då det är som jobbigast mellan mig o flickvännen.

Jag skrev mkt mer än vad jag tänkte ifrån början.. Men jag är som sagt en snart nybliven pappa som har har levt bortom lag o moral.
Som inte längre är så "tuff" . Utan en rädd skit som behöver bli "tuff" på rätt sätt. Ett ödmjukt och kärleksfullt sätt

Så jag vore tacksam för tips och råd till att bli en bra pappa och familjefar. Samt en bättre vän till min sambos andra barn..

Mvh/Rädd