Vi har försökt få till en mirakelbebis som sladdis till våra tre barn. Nu efter 7 månader har jag fått ett plus men det känns inte alls bra. Jag är inte dum i huvudet utan trodde att jag hade tänkt igenom och ville. Våra barn är helt underbara och det finns inget bättre.

Ändå skriker hela min kropp NEJ! Jag har flera snitt i bagaget, dvs svag livmoder så jag vet inte om den håller. Har dessutom mått fruktansvärt dåligt både fysiskt och psykiskt under senaste graviditeten (som blev en underbar unge, så ändå värt det, då).

Vi har väldigt dålig ork och knappt med tid för familjen som det är nu så de andra barnen skulle nog inte bli superglada för ännu ert syskon.

Mot detta står sista chansen någonsin till et t till barn.

Hur väger man möjligheten till ett underbart mirakelbarn mot stora risker för skador på mig och barnet, kaos i resten av familjen, sämre förhållande och rubbade cirklar i hela livet?

Jag har väldigt svårt att tänka mig abort av etiska skäl- dömer absolut ingen dock! Men nu lutar det ändå åt det, trots att vi ville ha ett till barn.

Hur 17 väljer man? Det är en otrolig förmån att kunna välja men det känns som min egen egoistiska barnönskan kommer att förstöra familjen.

Har tid inbokad för abort redan nästa vecka.

Vad säger ni andra som funderar på eller har gjort abort?