Herre herre guuuuud! Jag som bara skulle ha 2 barn. Mina är nu 8 o 5. Dom börjar bli stora och man kan föra ganska vettiga samtal med dom.
Min mens skulle komma 6/8. Den är alltid punktlig men inte nu. I fredags 9/8 blev det 2 streck på stickan och jag började storböla. Inte av lycka... Jag vill ju inte ha fler barn. Hur kunde jag göra såhär mot mig själv. Hela fredagskvällen satt jag i badrummet och sovrummet och grät. Jag tyckte så synd om mig själv. Pappan fick snällt bara klappa lite på mig och sen ta hand om kidsen. Jag gick och la mig innan fångarna på fortet var slut. I min "sorg" hörde jag av mig till min bästaste bästaste kompis. Hon peppar o håller med och allt sånt som en kompis ska göra. Men hon säger också: tänk noga på det här. Gör inget förhastat. Du/ni har tid att fundera. Det är ju så nytt osv osv.

Meen. Jag är så rädd. Jag är rädd för att jag ska ånga mig om vi väljer det tråkiga alternativet och jag är rädd för det "roliga" också.
Jag studerar på halvfart samtidigt som jag jobbar heltid. Jag vill göra karriär. Vad händer med den? Det är inte säkert att chansen till just mina studier kommer igen. Hur fungerar det helt praktiskt att plugga med bebis? Jag ska ha praktik när bebis är typ 4-5 månader. Sen är det alla salstentor osv osv som kanske inte fungerar med en bebis...

Förlåt. Jag behöver bara ventilera. Jag vill inte men ändå så är det ett litet mirakel i min mage. Klarar vi verkligen av att inte ta vara på chansen?