Ensam i utlandet - långt
Gravidsnack
  1. Medlem sedan
    Nov 2018
    #1

    Ensam i utlandet - långt

    Hej!

    Vill verkligen inte sprida en massa pessimism, men känner att jag behöver lite stöd - eller ja, ganska mycket.

    Det är såhär:

    Jag bor i ett annat EU-land tillsammans med världens goaste kille, och i somras blev jag gravid. Jättemycket känslor, inte minst oro pga "hög" ålder (34), men självklart massor med glädje och förväntan också.
    Eftersom de inte har samma system med MVC här som hemma hamnade vi hos en gynekolog istället, och hon kom sig aldrig för att skicka oss vidare - man får liksom klara av allting själv och räkna ut var man ska boka tid, hos vem, när, osv.
    I alla fall, första UL gick bra, men vid det andra - precis innan v12 - hade lilla grynets hjärta slutat slå.
    Blev hänvisad (läs "tvingad") till en, skulle det visa sig, helt onödig och alldeles fruktansvärd abort, där jag fick skäll av läkaren för att hon hade jobbat hela natten, där jag fick tjata mig till kirurgiskt ingrepp och där jag inte fick smärtstillande efteråt som hämnd för att jag hade vägrat att ta deras "helt harmlösa" tabletter. Fick senare reda på att de tjatar om sina tabletter för att liksom ha ryggen fri och rädda sitt eget skinn, inte av omsorg med patienten.
    Det visade sig också att jag hade 0-negativt blod, och det låg i luften att de tyckte att det skulle jag väl ha sagt från början (visste inte ens om det). Fick någon injektion mot framtida antikroppar och åkte hem på eget bevåg och mot alla "goda råd" - sa till sambon att jag dör hellre än att tillbringa en enda sekund till i det här dårhuset.

    Blev gravid igen i början av augusti, lyckades denna gång få tag på en barnmorska på motsvarande MVC och tänkte att "Yes, nu är vi på banan, nu går det bra".
    Hade då käkat folsyra sedan juli, tänkte jättemycket på vad jag åt, läste på och stod i.
    Första besöket gick bra, hon rådde mig att ta extra D-vitamin och dricka mycket vatten, och bokade in oss för - skulle det visa sig - ett KUB-test igår. Hon sa att jag var tvungen att ta blodprov - vilket är bland det värsta jag vet - men inte varför, och det var inte så viktigt när jag tog det heller, bara det blev gjort. Hon sa inget om något KUB-test heller, bara något allmänt om att kolla så babyn mådde bra och utvecklades och så.

    Mellan första och andra besöket fick jag någon infektion som framförallt satte sig på halsen - det är inget nytt, varenda gång minsta lilla bacill tar sig förbi mitt immunsystem växer mandlarna till små valnötter.
    Gick till allmänläkaren som skrev ut antibiotika - jag sa att jag var gravid och frågade om medicinen var säker för babyn. Hon ryckte på axlarna och sa att det visste hon inte, preparatet var inte testat på gravida.
    Det var som att välja mellan pest och kolera, och jag bestämde mig för att strunta i medicinen - jag gjorde detta med enorm oro, olust och ångest, men jag nöjde mig med att vila, dricka mycket och försöka äta.

    Igår var det dags för andra besöket och planerat ultraljud, jag gick dit med hjärtat i halsgropen och bad för att inget skulle ha hänt. Det hade det inte, grynet var vid liv och snurrade runt i magen som en liten säl. Läkaren sa att allt såg bra ut, vi fick med oss en hel bunt bilder, vi gick och tog det fasansfulla blodprovet och andades ut.
    Imorse ringde barnmorskan och sa att jag skulle komma tillbaka på måndag för värdena var inte bra, det skulle räknas om, det fanns risk för kromosomfel och dessutom hade mitt urinprov (givet tillsammans med blodprov) minsann visat spår av bakterier - eftersom jag hade slarvat krävdes det ett nytt sådant också.
    Jag berättade om infektionen och vad läkaren hade sagt, och hon sa "Jaja, läkare gör sånt".
    Jag sa att jag hoppades att hon förstod att jag kände mindre och mindre förtroende, både för henne och för hälsoväsendet, och hon snedtände så det visslade om det. Hon fräste att jag bara klagade hela tiden, hon hade minsann hand om tjugo andra patienter och det gick bra, hon tänkte inte känna sig skyldig, och var det så att jag var missnöjd så kunde jag leta reda på en annan barnmorska eller åka hem till mitt eget land.

    Satt plötsligt ensam hemma, med absolut ingen att prata med.
    En stunds intensiv googling senare förstod jag en massa saker:
    Mina värden var inte alls så dåliga - inte perfekta, men heller inte riskabla.
    Läkaren hade mätt både det ena och det andra, inklusive nackspalten (eller vad det heter), utan att berätta det och utan att säga något om utfallet.
    KUB-test görs för att beräkna sannolikheten för t ex Downs Syndrom, vilket ingen heller hade sagt något om.

    Så nu sitter jag här, utrikes, med en häftad bok om att vänta barn som jag inte kan läsa, med en välvillig sambo som också är helt ny i detta, utan familj, med en mödravårdscentral och en barnmorska som mest verkar se mig som någon jävla avelsko som man bara kan fösa hit och dit, utan att vara delaktig i någonting, ständigt utmattad och/eller illamående, och med ett heltidsjobb med en totalt IQ-befriad schemaläggare som tycker att två tredjedels arbetsvecka varenda helg är helt normalt.

    Jag jobbar, äter och sover - bokstavligen bara det; jag har inte ens orkat köpa nya skor, trots att de gamla tar in vatten ungefär som Titanic. Tvätt, städning och matlagning finns inte ens på kartan längre.

    Och i början av maj ska jag föda mitt första barn, omgiven av personal som inte talar engelska och som framförallt inte har den blekaste aning om detta med patienten i fokus - bland allt annat uppmuntrande som finns att läsa på hemsidan står det att man förväntas ta med sig hela garderoben själv och att smärtlindring bara ges om det finns medicinska skäl eller mot hutlös betalning.
    Min sambo ska de tydligen tvinga igenom en röntgenundersökning, oklart varför.
    Vad jag förstår kommer de att springa inne hos oss precis när det passar dem och alldeles som de behagar, och jag måste i princip be om lov för att få åka hem.
    Jag är med andra ord hänvisad till en vårdapparat som gör precis som den vill, som skiter i patienterna och som behandlar en som djävulens avkomma.

    Jag börjar tro att det här är utan tvekan det dummaste jag någonsin har gjort i hela mitt liv.

    Och jag är så hopplöst ensam.

    Så jag behöver lite stöd, om nu någon har orkat läsa alltihop.
  2. 1
    Ensam i utlandet - långt Hej!

    Vill verkligen inte sprida en massa pessimism, men känner att jag behöver lite stöd - eller ja, ganska mycket.

    Det är såhär:

    Jag bor i ett annat EU-land tillsammans med världens goaste kille, och i somras blev jag gravid. Jättemycket känslor, inte minst oro pga "hög" ålder (34), men självklart massor med glädje och förväntan också.
    Eftersom de inte har samma system med MVC här som hemma hamnade vi hos en gynekolog istället, och hon kom sig aldrig för att skicka oss vidare - man får liksom klara av allting själv och räkna ut var man ska boka tid, hos vem, när, osv.
    I alla fall, första UL gick bra, men vid det andra - precis innan v12 - hade lilla grynets hjärta slutat slå.
    Blev hänvisad (läs "tvingad") till en, skulle det visa sig, helt onödig och alldeles fruktansvärd abort, där jag fick skäll av läkaren för att hon hade jobbat hela natten, där jag fick tjata mig till kirurgiskt ingrepp och där jag inte fick smärtstillande efteråt som hämnd för att jag hade vägrat att ta deras "helt harmlösa" tabletter. Fick senare reda på att de tjatar om sina tabletter för att liksom ha ryggen fri och rädda sitt eget skinn, inte av omsorg med patienten.
    Det visade sig också att jag hade 0-negativt blod, och det låg i luften att de tyckte att det skulle jag väl ha sagt från början (visste inte ens om det). Fick någon injektion mot framtida antikroppar och åkte hem på eget bevåg och mot alla "goda råd" - sa till sambon att jag dör hellre än att tillbringa en enda sekund till i det här dårhuset.

    Blev gravid igen i början av augusti, lyckades denna gång få tag på en barnmorska på motsvarande MVC och tänkte att "Yes, nu är vi på banan, nu går det bra".
    Hade då käkat folsyra sedan juli, tänkte jättemycket på vad jag åt, läste på och stod i.
    Första besöket gick bra, hon rådde mig att ta extra D-vitamin och dricka mycket vatten, och bokade in oss för - skulle det visa sig - ett KUB-test igår. Hon sa att jag var tvungen att ta blodprov - vilket är bland det värsta jag vet - men inte varför, och det var inte så viktigt när jag tog det heller, bara det blev gjort. Hon sa inget om något KUB-test heller, bara något allmänt om att kolla så babyn mådde bra och utvecklades och så.

    Mellan första och andra besöket fick jag någon infektion som framförallt satte sig på halsen - det är inget nytt, varenda gång minsta lilla bacill tar sig förbi mitt immunsystem växer mandlarna till små valnötter.
    Gick till allmänläkaren som skrev ut antibiotika - jag sa att jag var gravid och frågade om medicinen var säker för babyn. Hon ryckte på axlarna och sa att det visste hon inte, preparatet var inte testat på gravida.
    Det var som att välja mellan pest och kolera, och jag bestämde mig för att strunta i medicinen - jag gjorde detta med enorm oro, olust och ångest, men jag nöjde mig med att vila, dricka mycket och försöka äta.

    Igår var det dags för andra besöket och planerat ultraljud, jag gick dit med hjärtat i halsgropen och bad för att inget skulle ha hänt. Det hade det inte, grynet var vid liv och snurrade runt i magen som en liten säl. Läkaren sa att allt såg bra ut, vi fick med oss en hel bunt bilder, vi gick och tog det fasansfulla blodprovet och andades ut.
    Imorse ringde barnmorskan och sa att jag skulle komma tillbaka på måndag för värdena var inte bra, det skulle räknas om, det fanns risk för kromosomfel och dessutom hade mitt urinprov (givet tillsammans med blodprov) minsann visat spår av bakterier - eftersom jag hade slarvat krävdes det ett nytt sådant också.
    Jag berättade om infektionen och vad läkaren hade sagt, och hon sa "Jaja, läkare gör sånt".
    Jag sa att jag hoppades att hon förstod att jag kände mindre och mindre förtroende, både för henne och för hälsoväsendet, och hon snedtände så det visslade om det. Hon fräste att jag bara klagade hela tiden, hon hade minsann hand om tjugo andra patienter och det gick bra, hon tänkte inte känna sig skyldig, och var det så att jag var missnöjd så kunde jag leta reda på en annan barnmorska eller åka hem till mitt eget land.

    Satt plötsligt ensam hemma, med absolut ingen att prata med.
    En stunds intensiv googling senare förstod jag en massa saker:
    Mina värden var inte alls så dåliga - inte perfekta, men heller inte riskabla.
    Läkaren hade mätt både det ena och det andra, inklusive nackspalten (eller vad det heter), utan att berätta det och utan att säga något om utfallet.
    KUB-test görs för att beräkna sannolikheten för t ex Downs Syndrom, vilket ingen heller hade sagt något om.

    Så nu sitter jag här, utrikes, med en häftad bok om att vänta barn som jag inte kan läsa, med en välvillig sambo som också är helt ny i detta, utan familj, med en mödravårdscentral och en barnmorska som mest verkar se mig som någon jävla avelsko som man bara kan fösa hit och dit, utan att vara delaktig i någonting, ständigt utmattad och/eller illamående, och med ett heltidsjobb med en totalt IQ-befriad schemaläggare som tycker att två tredjedels arbetsvecka varenda helg är helt normalt.

    Jag jobbar, äter och sover - bokstavligen bara det; jag har inte ens orkat köpa nya skor, trots att de gamla tar in vatten ungefär som Titanic. Tvätt, städning och matlagning finns inte ens på kartan längre.

    Och i början av maj ska jag föda mitt första barn, omgiven av personal som inte talar engelska och som framförallt inte har den blekaste aning om detta med patienten i fokus - bland allt annat uppmuntrande som finns att läsa på hemsidan står det att man förväntas ta med sig hela garderoben själv och att smärtlindring bara ges om det finns medicinska skäl eller mot hutlös betalning.
    Min sambo ska de tydligen tvinga igenom en röntgenundersökning, oklart varför.
    Vad jag förstår kommer de att springa inne hos oss precis när det passar dem och alldeles som de behagar, och jag måste i princip be om lov för att få åka hem.
    Jag är med andra ord hänvisad till en vårdapparat som gör precis som den vill, som skiter i patienterna och som behandlar en som djävulens avkomma.

    Jag börjar tro att det här är utan tvekan det dummaste jag någonsin har gjort i hela mitt liv.

    Och jag är så hopplöst ensam.

    Så jag behöver lite stöd, om nu någon har orkat läsa alltihop.
  3. Anonym
    #2

    Men din stackare!

    Tycker så synd om dig! Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas i din sits.. min spontana tanke är - kom hem!!! Förstår att det inte funderar så men. Mitt tips är att gå med i någon av gravidgrupperna på fb för din månad. Där pratas det om alla steg och funderingar. Där kanske du kan få lite guide om vad som görs och varför? Grupperna är är hemliga och fullt av hjälpsamma preggos!
    Lycka till💕
  4. 2
    Men din stackare! Tycker så synd om dig! Kan inte föreställa mig hur det skulle kännas i din sits.. min spontana tanke är - kom hem!!! Förstår att det inte funderar så men. Mitt tips är att gå med i någon av gravidgrupperna på fb för din månad. Där pratas det om alla steg och funderingar. Där kanske du kan få lite guide om vad som görs och varför? Grupperna är är hemliga och fullt av hjälpsamma preggos!
    Lycka till💕
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar