Hur ska jag ta mig ur detta?
Kärlek & relationer
  1. Anonym
    #1

    Hur ska jag ta mig ur detta?

    Hej!

    Jag är en tjej på 24 år som har varit i ett förhållande i 1 år och 7 månader. I början var allt bra som det brukar vara när man är nykär. Efter några månader började vi bråka pga. olika anledningar och sakta men säkert började jag känna att det nästan bara var jag som ”kompromissade”.

    Han var inte van med att hjälpa till hemma men när vi flyttade ihop bad jag honom att ändra på det då han också bor i detta hus och jag ansåg att det bara är rätt att han tar lika mycket ansvar.
    Han försökte ändra på det också diskade ibland, dammsög ibland men jag var tvungen att påminna om det varje dag och varje dag blev det tjafs om det.

    Jag fick inte jobba då han var väldigt svartsjuk och när jag undrade varför jag måste stanna hemma och lyssna på honom men han har rätt att jobba så sa han att jag är tjej och det är enklare att det händer mig något än honom. Så det blev som han ville.

    Jag fick inte åka bort med vänner men ändå kunde han komma och fråga om det var okej att han åkte bort utan att tänka på att han faktiskt inte låter mig, så varför skulle han få göra det?

    Han har varit arbetslös i 2 månader nu och försöker inte ens hitta ett jobb utan det är jag och min syster som får försörja oss även fast jag sagt till honom att det inte kan fortsätta så och att han faktiskt måste ut och leta efter ett jobb. Det orkar han inte. Men när hans familj ringer och ber honom hjälpa till med saker så har han tid och ork. Och massa annat sånt.

    Nu är det så att det är slut då han tycker att jag ser saker så himla fel och att jag inte tycker att det är okej att han alltid kan och har tid för sin familj men han kan aldrig när det kommer till att göra saker för oss.

    Jag förstår själv att hans beteende i vissa saker inte är okej men sen kan jag ändå sitta och tänka att ”han försökte iallafall, han gjorde aldrig något hemma men här diskade och dammsög han iallafall, tänk om jag ångrar mig”. Och tänker på dom ”bra stunderna” och att vi skulle kunna löst allt med parterapi.

    Är det så att jag faktiskt kräver för mycket och hur ska jag komma över detta?
  2. 1
    Hur ska jag ta mig ur detta? Hej!

    Jag är en tjej på 24 år som har varit i ett förhållande i 1 år och 7 månader. I början var allt bra som det brukar vara när man är nykär. Efter några månader började vi bråka pga. olika anledningar och sakta men säkert började jag känna att det nästan bara var jag som ”kompromissade”.

    Han var inte van med att hjälpa till hemma men när vi flyttade ihop bad jag honom att ändra på det då han också bor i detta hus och jag ansåg att det bara är rätt att han tar lika mycket ansvar.
    Han försökte ändra på det också diskade ibland, dammsög ibland men jag var tvungen att påminna om det varje dag och varje dag blev det tjafs om det.

    Jag fick inte jobba då han var väldigt svartsjuk och när jag undrade varför jag måste stanna hemma och lyssna på honom men han har rätt att jobba så sa han att jag är tjej och det är enklare att det händer mig något än honom. Så det blev som han ville.

    Jag fick inte åka bort med vänner men ändå kunde han komma och fråga om det var okej att han åkte bort utan att tänka på att han faktiskt inte låter mig, så varför skulle han få göra det?

    Han har varit arbetslös i 2 månader nu och försöker inte ens hitta ett jobb utan det är jag och min syster som får försörja oss även fast jag sagt till honom att det inte kan fortsätta så och att han faktiskt måste ut och leta efter ett jobb. Det orkar han inte. Men när hans familj ringer och ber honom hjälpa till med saker så har han tid och ork. Och massa annat sånt.

    Nu är det så att det är slut då han tycker att jag ser saker så himla fel och att jag inte tycker att det är okej att han alltid kan och har tid för sin familj men han kan aldrig när det kommer till att göra saker för oss.

    Jag förstår själv att hans beteende i vissa saker inte är okej men sen kan jag ändå sitta och tänka att ”han försökte iallafall, han gjorde aldrig något hemma men här diskade och dammsög han iallafall, tänk om jag ångrar mig”. Och tänker på dom ”bra stunderna” och att vi skulle kunna löst allt med parterapi.

    Är det så att jag faktiskt kräver för mycket och hur ska jag komma över detta?
  3. Medlem sedan
    jan 2000
    Forumvärd
    #2
    Nej, du tänker inte fel någonstans, han är en svartsjuk, lat patetisk person. Honom ska du fasa ur från ditt liv
  4. 2
    Nej, du tänker inte fel någonstans, han är en svartsjuk, lat patetisk person. Honom ska du fasa ur från ditt liv
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar

Faktabank

Artiklar och nyttig information