Bonusmamma
Annons:
Ordet är fritt
  1. Medlem sedan
    jan 2019
    #1

    Bonusmamma

    Hej!
    Jag och min pojkvän har vart tillsammans i två år, han har två barn sedan innan på 6 och 3 år. Mamman till barnen finns inte längre i livet så vi har dom på heltid. Egentid finns knappt då det inte finns släktingar på nära håll. Jag har tagit mig till barnen från start, funnits där hela tiden och ställt upp. Jag fann mig ganska snabbt i att dom ingår i paketet liksom och tyckte det var värt det då jag älskar min pojkvän.
    Jag är nu inne i en period då jag ”stör” mig i princip hela tiden på det äldsta barnet, klarar inte av henne. Hon är otacksam och lyssnar ingenting, är på lillbrorsan hela tiden osv. Jag vet att dom bara är barn och jag vet hur dom kan bete sig men jag står inte ut. Känner hur mitt tålamod börjar ta slut. Jag känner mig så hemsk som känner såhär, vill inte vara den ”elaka styvmamman”. Inte att jag är elak men jag har blivit mer arg på henne den senaste tiden, iofs med rätten också då hon inte betett sig. Men jag får ändå dåligt samvete. Får man känna såhär? Antar att jag är inne i en svacka och att det lägger sig men det är tufft. Jag går även och tänker mycket på ett eget barn och om vi nu skulle skaffa ett tillsammans hur blir det då? Är det ok att älska sitt egna barn mer än bonusbarnen?
  2. 1
    Bonusmamma Hej!
    Jag och min pojkvän har vart tillsammans i två år, han har två barn sedan innan på 6 och 3 år. Mamman till barnen finns inte längre i livet så vi har dom på heltid. Egentid finns knappt då det inte finns släktingar på nära håll. Jag har tagit mig till barnen från start, funnits där hela tiden och ställt upp. Jag fann mig ganska snabbt i att dom ingår i paketet liksom och tyckte det var värt det då jag älskar min pojkvän.
    Jag är nu inne i en period då jag ”stör” mig i princip hela tiden på det äldsta barnet, klarar inte av henne. Hon är otacksam och lyssnar ingenting, är på lillbrorsan hela tiden osv. Jag vet att dom bara är barn och jag vet hur dom kan bete sig men jag står inte ut. Känner hur mitt tålamod börjar ta slut. Jag känner mig så hemsk som känner såhär, vill inte vara den ”elaka styvmamman”. Inte att jag är elak men jag har blivit mer arg på henne den senaste tiden, iofs med rätten också då hon inte betett sig. Men jag får ändå dåligt samvete. Får man känna såhär? Antar att jag är inne i en svacka och att det lägger sig men det är tufft. Jag går även och tänker mycket på ett eget barn och om vi nu skulle skaffa ett tillsammans hur blir det då? Är det ok att älska sitt egna barn mer än bonusbarnen?
  3. Medlem sedan
    jan 2000
    Forumvärd
    #2
    Om det varit ditt eget barn?
    6-årsåldern brukar ibland kallas den lilla tonåren, det är inte allt för sällan den rara 5-åringen blir en minitonåring kring 6. Inte alls roligt, inte för omgivningen, inte för dem själva heller.
    En strategi är att ignorera de beteende som mest är irriterande för dig, sätt gränser kring dig själv. Är hon oförskämd mot dig, så säg till henne att du inte accepterar att bli behandlad på det sättet. Fokusera på när hon beter sig illa mot sitt syskon. För övrigt så är det bara att ignorera sådant som går att ignorera.
    Vi är många som undrar var ångerblanketten finns när våra små sötingar kommit in i 6-årsåldern.
    Japp, de tär på ens tålamod.
    Att säga ifrån när det behövs, att sätta gränser kring sig själv är inte att vara den elaka styvmodern, men du har lyxen att med varm hand överlämna den stora biten åt hennes far.
    Och jag lovar, de kommer ur denna period och helt plötsligt är den där goa ungen tillbaka igen, och både barnet och en själv har vuxit lite under resan
  4. 2
    Om det varit ditt eget barn?
    6-årsåldern brukar ibland kallas den lilla tonåren, det är inte allt för sällan den rara 5-åringen blir en minitonåring kring 6. Inte alls roligt, inte för omgivningen, inte för dem själva heller.
    En strategi är att ignorera de beteende som mest är irriterande för dig, sätt gränser kring dig själv. Är hon oförskämd mot dig, så säg till henne att du inte accepterar att bli behandlad på det sättet. Fokusera på när hon beter sig illa mot sitt syskon. För övrigt så är det bara att ignorera sådant som går att ignorera.
    Vi är många som undrar var ångerblanketten finns när våra små sötingar kommit in i 6-årsåldern.
    Japp, de tär på ens tålamod.
    Att säga ifrån när det behövs, att sätta gränser kring sig själv är inte att vara den elaka styvmodern, men du har lyxen att med varm hand överlämna den stora biten åt hennes far.
    Och jag lovar, de kommer ur denna period och helt plötsligt är den där goa ungen tillbaka igen, och både barnet och en själv har vuxit lite under resan
  5. Medlem sedan
    mar 2017
    #3
    Du blir utnyttjad. Mitt råd är att dra medan du kan - när du väl har ett eget barn med den här mannen, så blir det mycket svårare. Risken är också att du kommer att reta dig ännu mer på styvbarnen när du har ett eget barn, för att du kanske kommer att uppleva att styvbarnen tar upp resurser som ditt eget barn kunde ha fått i stället, om de inte hade funnits. Och självklart är det skillnad på egna och andras barn, och hur mycket man står ut med ifrån dem.

    Jag skulle aldrig ha satt mig i en styvfamilj, på den tiden då jag var ung och barnfri själv och hade möjlighet att välja. Den som inte har barn sedan förr, kommer ju alltid att vara den stora förloraren i sådana familjer. På olika sätt bli utnyttjad - arbetsmässigt och ekonomiskt - och inte få någonting tillbaka. Ha alla nackdelarna men inga av fördelarna med att ha barn.

    Dessutom pågår problemet livet ut, eftersom det även påverkar vad som händer när mannen dör (mannen dör ju vanligen först). Har man gemensamma barn så får de vänta på sitt arv, men särkullsbarn har rätt att få ut sitt arv på en gång. Många kvinnor har hamnat på bar backe, när de varit tvungna att sälja sin bostad för att kunna lösa ut styvbarnen. Detta går förstås att förbereda för genom att ha ett sparande som är så stort att det täcker styvbarnens arv, bo kvar-försäkring som löser lånen ifall den ena parten skulle dö tidigt, testamente som halverar styvbarnens arv (minskar ner det till laglotten) etc. etc.. Eller att man skriver egendomen på styvmamman, så att mannen på papperet inte äger något som hans barn kan ärva. Men allt detta kräver ju att mannen är med på det, och att man har ekonomien till det. Det vet bara du, om det är så i erat fall.

    Läste en klok sak någonstans (det kan ha varit här!), som en advokat hade sagt. Två kloka råd för ett lugnt och lyckligt liv: 1. Skaffa inte barn med fler än en och 2. Bilda inte par med någon som har barn sedan förr
    It's what you know that sets you apart
  6. 3
    Du blir utnyttjad. Mitt råd är att dra medan du kan - när du väl har ett eget barn med den här mannen, så blir det mycket svårare. Risken är också att du kommer att reta dig ännu mer på styvbarnen när du har ett eget barn, för att du kanske kommer att uppleva att styvbarnen tar upp resurser som ditt eget barn kunde ha fått i stället, om de inte hade funnits. Och självklart är det skillnad på egna och andras barn, och hur mycket man står ut med ifrån dem.

    Jag skulle aldrig ha satt mig i en styvfamilj, på den tiden då jag var ung och barnfri själv och hade möjlighet att välja. Den som inte har barn sedan förr, kommer ju alltid att vara den stora förloraren i sådana familjer. På olika sätt bli utnyttjad - arbetsmässigt och ekonomiskt - och inte få någonting tillbaka. Ha alla nackdelarna men inga av fördelarna med att ha barn.

    Dessutom pågår problemet livet ut, eftersom det även påverkar vad som händer när mannen dör (mannen dör ju vanligen först). Har man gemensamma barn så får de vänta på sitt arv, men särkullsbarn har rätt att få ut sitt arv på en gång. Många kvinnor har hamnat på bar backe, när de varit tvungna att sälja sin bostad för att kunna lösa ut styvbarnen. Detta går förstås att förbereda för genom att ha ett sparande som är så stort att det täcker styvbarnens arv, bo kvar-försäkring som löser lånen ifall den ena parten skulle dö tidigt, testamente som halverar styvbarnens arv (minskar ner det till laglotten) etc. etc.. Eller att man skriver egendomen på styvmamman, så att mannen på papperet inte äger något som hans barn kan ärva. Men allt detta kräver ju att mannen är med på det, och att man har ekonomien till det. Det vet bara du, om det är så i erat fall.

    Läste en klok sak någonstans (det kan ha varit här!), som en advokat hade sagt. Två kloka råd för ett lugnt och lyckligt liv: 1. Skaffa inte barn med fler än en och 2. Bilda inte par med någon som har barn sedan förr
  7. Medlem sedan
    jan 2000
    Forumvärd
    #4
    Men är du inte lite väl hård nu?
    Visserligen så är det tuffare när det är så och nog sjutton har vi haft motgångar periodvis. Men till slut fick vi även detta att fungera och numera fungerar det bra.
    Vi har valt att inte gifta oss, så händer sambon något, så får alla tre sönerna ärva direkt, händer det mig något, så ärver sonen mig.

    Det är tuffare, det krävs mer och man är måste tänka ett steg till. Men att det bara är negativt, det stämmer inte.

    Sambon och jag firade ändå 24 år på nyårsafton, och jag vet flera sk styvfamiljer som hängt ihop lika länge (även längre) och det fungerar bra.

    Vet även där den ena partnern gått bort och det har ändå löst sig i slutändan och halvsyskonen är vänner.
  8. 4
    Men är du inte lite väl hård nu?
    Visserligen så är det tuffare när det är så och nog sjutton har vi haft motgångar periodvis. Men till slut fick vi även detta att fungera och numera fungerar det bra.
    Vi har valt att inte gifta oss, så händer sambon något, så får alla tre sönerna ärva direkt, händer det mig något, så ärver sonen mig.

    Det är tuffare, det krävs mer och man är måste tänka ett steg till. Men att det bara är negativt, det stämmer inte.

    Sambon och jag firade ändå 24 år på nyårsafton, och jag vet flera sk styvfamiljer som hängt ihop lika länge (även längre) och det fungerar bra.

    Vet även där den ena partnern gått bort och det har ändå löst sig i slutändan och halvsyskonen är vänner.
  9. Medlem sedan
    mar 2017
    #5
    Om jag blandar ihop dig med någon nu så ber jag om ursäkt. Men var det inte du som en gång i tiden på detta forum beklagade dig över, att du misslyckats med att amma din son, p.g.a. att dina styvsöner var så jobbiga att du inte fick någon ro med din bebis?
    It's what you know that sets you apart
  10. 5
    Om jag blandar ihop dig med någon nu så ber jag om ursäkt. Men var det inte du som en gång i tiden på detta forum beklagade dig över, att du misslyckats med att amma din son, p.g.a. att dina styvsöner var så jobbiga att du inte fick någon ro med din bebis?
  11. Medlem sedan
    jan 2000
    Forumvärd
    #6
    Nej, amningen sket sig redan under tiden på BB, däremot så hade jag behövt ett par veckor helt ensam för att få en chans att kanske, kanske få igång den.
    Vi bodde under den tiden i ett nybygge, så den ron jag hade behövt fanns inte en chans att få när de var hos oss. De hade inget eget rum och vi hade endast sovrummet som man kunde stänga om. Det var säkert i trådar där man inte hade förståelse för att en nybliven mamma behövde lite lugn den första tiden.

    De var inte jobbigare än andra barn i den åldern, men vi var inte så bekväma med varandra än.

    Men de var väldigt engagerade i sin lillebror, de tog hand om honom en halvtimme då och då, så sambon och jag kunde ut och gå.
  12. 6
    Nej, amningen sket sig redan under tiden på BB, däremot så hade jag behövt ett par veckor helt ensam för att få en chans att kanske, kanske få igång den.
    Vi bodde under den tiden i ett nybygge, så den ron jag hade behövt fanns inte en chans att få när de var hos oss. De hade inget eget rum och vi hade endast sovrummet som man kunde stänga om. Det var säkert i trådar där man inte hade förståelse för att en nybliven mamma behövde lite lugn den första tiden.

    De var inte jobbigare än andra barn i den åldern, men vi var inte så bekväma med varandra än.

    Men de var väldigt engagerade i sin lillebror, de tog hand om honom en halvtimme då och då, så sambon och jag kunde ut och gå.
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar
annons

Faktabank

Artiklar och nyttig information

Annons:
Annons: