Hejsan!
Har två söner varav den yngre är 22 år gammal. Han har en autismspektrumdiagnos samt lindrig utvecklingsstörning. På grund av ett antal lyckliga omständigheter har han fast jobb, god ekonomi, egen fast bostad, bil och körkort. Så långt är allt så bra det bara kan bli. Men utifrån hans funktionsvariation upplever han ofta svårigheter i det sociala samspelet tillsammans med andra. Då främst med jämnåriga och när det inte blir som han har tänkt sig eller det helt enkelt "blir fel" så går oftast besvikelsen och frustrationen ut över oss föräldrar när tillfälle ges. De här stunderna gör mig så nedstämd och stressad över hur det ska bli i framtiden med umgänge och eventuell partner. Jag vill hitta verktyg för att hantera min oro och stress när sådana här tillfällen uppstår då det upptar mycket av mina tankar dagtid och även påverkar min sömn i alltför stor grad. Har ett jobb som jag är helt tillfreds med, god ekonomi, en stabil relation, ett eget socialt umgänge och en äldre son som bor på annan ort i ett samboförhållande med yrkesutbildning och fast jobb. Som ni förstår så finns det så mycket i mitt liv som är till fullo bra. Jag vill inget hellre är att bara få "vara tillfreds" med livet här och nu men känner att oron för yngste sonen allt som oftast tar överhanden över allt det som är bra i mitt liv. Tacksam för svar, reflektioner med mera på detta inlägg.
Rosjag