Orolig över min son! Hjälp?
Annons:
Psykisk ohälsa
  1. Anonym
    #1

    Orolig över min son! Hjälp?

    Hej!
    Jag hoppas det finns någon som tar sig tid att läsa och hjälpa en förtvivlad mamma!

    Jag har en son som precis fyllt 6 år. Han är världens fantastiska unge. Aldrig haft några problem med han, alltid glad och lättsam. Han har alltid fått beröm från fröknarna på förskolan hur lättsam han är. Problemen vi haft med honom var att han var jätte svår att lägga när han var liten, alltid varit rädd för höga ljud och idag tycker han det är jobbigt när barnen på förskolan skriker för mycket. Han är även rädd för utklädda personer och har alltid uttryckt sina känslor extremt mycket men aldrig så att det varit ett problem, förrän nu. I ungefär 2 veckors tid har jag märkt att han varit nere, säger att han inte vill gå till förskolan men när jag frågar varför så säger han bara att det är tråkigt där. Han umgås inte lika mycket med hans bästa vän som han hållt ihop med sedan han var 1 år gammal och är väldigt mån om sitt utseende. Han kan inte ha vissa kläder för de andra barnen kommer tycka att de är fula eller inte tillräckligt coola. Några incidenter har hänt de senaste dagarna, han och 2 tjejer har enligt pedagogerna smugit iväg på toaletten för att "titta och känna på varandra" , hemma är han inte ett dugg intresserad. Han vet att vi ser olika ut och inget mer med det liksom. 2 av dessa incidenter har varit lite allvarligare då han enligt pedagogerna har sagt till andra tjejer på förskolan att han vill trycka upp olika saker i deras rumpa?! Jag är i chock tillstånd och känner verkligen inte igen min son. Det har aldrig någonsin hänt något liknande hemma och det är bara på förskolan han beter sig såhär, alla i vår omgivning är chockade. Pedagogerna säger att han sagt att han inte känner igen sig själv och inte vet varför han säger sådär. När jag tagit upp det med honom så säger han att han känner sig som en hemsk människa och att det är 2 på förskolan som får han att göra dumma saker för dom vill att han ska va en hemsk människa. Jag fattar absolut ingenting. 1 av de allvarligare incidenterna hade hänt när dom här två inte var på förskolan så pedagogerna säger att de tror att han har något tvång? Men om han hade haft tvång varför gör han det då inte hemma? Nu har det gått vidare till rektorn som ville erbjuda oss stöd via socialen för dom tror att det är ett mönster han inte kan bryta. Jag känner mig som en hemsk mamma och det har skvallras vidare mellan barnen och föräldrar om vad som hänt vilket gör att jag får ångest om jag ser att någon annan förälder hämtar eller lämnar samtidig. Det måste ju hänt någonting på förskolan eftersom han inte ens är ett dugg intresserad av sånt hemma? Och det är bara där det händer samt att jag inte ens vet vart det kommer ifrån? Han är 6 år och ska inte ens veta nått om sånt där. Jag känner mig jätte ledsen och förtvivlad och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag och pappan är separerade men separationen gick bra och vi har alltid haft en god relation till varandra, inte ens skrikit på varandra framför sonen, aldrig ens tagit en diskussion framför han. Jag förstår absolut ingenting. Någon som har några tankar?
  2. 1
    Orolig över min son! Hjälp? Hej!
    Jag hoppas det finns någon som tar sig tid att läsa och hjälpa en förtvivlad mamma!

    Jag har en son som precis fyllt 6 år. Han är världens fantastiska unge. Aldrig haft några problem med han, alltid glad och lättsam. Han har alltid fått beröm från fröknarna på förskolan hur lättsam han är. Problemen vi haft med honom var att han var jätte svår att lägga när han var liten, alltid varit rädd för höga ljud och idag tycker han det är jobbigt när barnen på förskolan skriker för mycket. Han är även rädd för utklädda personer och har alltid uttryckt sina känslor extremt mycket men aldrig så att det varit ett problem, förrän nu. I ungefär 2 veckors tid har jag märkt att han varit nere, säger att han inte vill gå till förskolan men när jag frågar varför så säger han bara att det är tråkigt där. Han umgås inte lika mycket med hans bästa vän som han hållt ihop med sedan han var 1 år gammal och är väldigt mån om sitt utseende. Han kan inte ha vissa kläder för de andra barnen kommer tycka att de är fula eller inte tillräckligt coola. Några incidenter har hänt de senaste dagarna, han och 2 tjejer har enligt pedagogerna smugit iväg på toaletten för att "titta och känna på varandra" , hemma är han inte ett dugg intresserad. Han vet att vi ser olika ut och inget mer med det liksom. 2 av dessa incidenter har varit lite allvarligare då han enligt pedagogerna har sagt till andra tjejer på förskolan att han vill trycka upp olika saker i deras rumpa?! Jag är i chock tillstånd och känner verkligen inte igen min son. Det har aldrig någonsin hänt något liknande hemma och det är bara på förskolan han beter sig såhär, alla i vår omgivning är chockade. Pedagogerna säger att han sagt att han inte känner igen sig själv och inte vet varför han säger sådär. När jag tagit upp det med honom så säger han att han känner sig som en hemsk människa och att det är 2 på förskolan som får han att göra dumma saker för dom vill att han ska va en hemsk människa. Jag fattar absolut ingenting. 1 av de allvarligare incidenterna hade hänt när dom här två inte var på förskolan så pedagogerna säger att de tror att han har något tvång? Men om han hade haft tvång varför gör han det då inte hemma? Nu har det gått vidare till rektorn som ville erbjuda oss stöd via socialen för dom tror att det är ett mönster han inte kan bryta. Jag känner mig som en hemsk mamma och det har skvallras vidare mellan barnen och föräldrar om vad som hänt vilket gör att jag får ångest om jag ser att någon annan förälder hämtar eller lämnar samtidig. Det måste ju hänt någonting på förskolan eftersom han inte ens är ett dugg intresserad av sånt hemma? Och det är bara där det händer samt att jag inte ens vet vart det kommer ifrån? Han är 6 år och ska inte ens veta nått om sånt där. Jag känner mig jätte ledsen och förtvivlad och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag och pappan är separerade men separationen gick bra och vi har alltid haft en god relation till varandra, inte ens skrikit på varandra framför sonen, aldrig ens tagit en diskussion framför han. Jag förstår absolut ingenting. Någon som har några tankar?
  3. Medlem sedan
    maj 2019
    #2
    Hej! Åh, det låter väldigt jobbigt! Jag tänker att du låter som en jättefin mamma och att ni kommer att kunna reda ut det här med din son utan att det behöver bli alltför stor sak av det. Han är liten. Kanske är det så att han hört eller sett något som han inte är stor nog för och därför ”leker” på detta sätt? Han behöver förstås få höra att man inte får stoppa in saker i någon annan, få klart för sig vilka de privata delarna är och vad det innebär, samt få möjlighet att berätta om han sett el hört något som han nu har funderingar om. Jag tror att man kan vara tydlig utan att göra alltför stor sak av det hela. Han är ju en liten och fin pojke och i den åldern vet man ju inte vad vi vuxna tycker är allvarligt och fel. Och som förälder är man kanske inte medveten om att man behöver berätta vad som är okej o inte för så små barn förrän just något sådant här inträffar.

    De är ju bara barn o barn experimenterar ibland. Jag tycker därför inte att du behöver ha ångest inför de andra föräldrarna. Absolut inte!
    Att få hjälp av någon på soc är kanske bra för dig och det finns telefonnummer man kan ringa för att prata igenom sånt här. Rädda barnen har någon linje tex tror jag. Och när personalen funderar på tvång så kanske ett samtal med BUP kan vara behjälpligt. Det behöver inte vara så stor sak som det kanske känns som nu. Om du har möjlighet är det kanske ett bra tillfälle att tillbringa mycket tid med din son nu? Jag tänker att det ger honom möjlighet att prata om han vill prata. Lycka till!
  4. 2
    Hej! Åh, det låter väldigt jobbigt! Jag tänker att du låter som en jättefin mamma och att ni kommer att kunna reda ut det här med din son utan att det behöver bli alltför stor sak av det. Han är liten. Kanske är det så att han hört eller sett något som han inte är stor nog för och därför ”leker” på detta sätt? Han behöver förstås få höra att man inte får stoppa in saker i någon annan, få klart för sig vilka de privata delarna är och vad det innebär, samt få möjlighet att berätta om han sett el hört något som han nu har funderingar om. Jag tror att man kan vara tydlig utan att göra alltför stor sak av det hela. Han är ju en liten och fin pojke och i den åldern vet man ju inte vad vi vuxna tycker är allvarligt och fel. Och som förälder är man kanske inte medveten om att man behöver berätta vad som är okej o inte för så små barn förrän just något sådant här inträffar.

    De är ju bara barn o barn experimenterar ibland. Jag tycker därför inte att du behöver ha ångest inför de andra föräldrarna. Absolut inte!
    Att få hjälp av någon på soc är kanske bra för dig och det finns telefonnummer man kan ringa för att prata igenom sånt här. Rädda barnen har någon linje tex tror jag. Och när personalen funderar på tvång så kanske ett samtal med BUP kan vara behjälpligt. Det behöver inte vara så stor sak som det kanske känns som nu. Om du har möjlighet är det kanske ett bra tillfälle att tillbringa mycket tid med din son nu? Jag tänker att det ger honom möjlighet att prata om han vill prata. Lycka till!
  5. Illimbius är inte uppkopplad
    Medlem sedan
    jun 2019
    #3
    vad är d han inte e intresserad av hemma
    tycker din sån värkar HELT NÅRMAL, sulle åxå villa ha en sån ungä
  6. 3
    vad är d han inte e intresserad av hemma
    tycker din sån värkar HELT NÅRMAL, sulle åxå villa ha en sån ungä
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar
annons

Faktabank

Artiklar och nyttig information

Annons:
Annons: