Hej!
Jag har många tankar som cirkulerar just nu och tänkte höra lite om era tankar kring detta. Jag önskar att inte bli dömd utan hjälpt, då jag inte mår bra just nu av detta.

Bakgrund: 44 år, två barn på snart 14 och 16,5 år. Jobbar som städerska och gjort det mestadels i mitt liv. På heltid de senaste 10 åren. Har barnen vv och haft det så de senaste 13 åren. Har en bra relation med deras pappa som idag har en ny familj. Jag har varit ensam med barnen sen den yngsta låg i magen. Några år hade jag ett särboförhållande med en man som var snäll men som trodde att han kunde allt bäst. Allt jag gjorde kunde göras bättre. Jag blev tom och kände mig värdelös. Till slut gjorde jag slut. Och fick börja bygga upp mig igen.

Efter 4 år ensam fick jag kontakt med en ny man. Vi hade kontakt nästan ett år innan vi träffades. Vi klickade och nu har vi haft en relation i snart ett år. Vi har pratat om att flytta ihop när mina barn blivit större. Han är väldigt stöttande och tycker att jag har kapacitet att göra mer än städa toaletter. Jag har aldrig i mitt liv fått det stöd jag får nu.

Jag har som sagt jobbat länge med städning och de senast åren har det slitit väldigt på min kropp. Jag har dragits med smärtor och går nu på smärtstillande för att orka med jobbet. Jag är 44 och har rätt många år kvar i yrkeslivet. Jag kommer inte att hålla. Jag har varit orolig för vad jag gör den dagen jag inte klarar jobbet mer. Jag har trott att jag suttit fast och känt sorg över det. Min syster har varit sjukskriven i flera år och hon sitter hemma med sin värk. Jag vill inte ha det så. Bara ont och inga pengar. Då tvingas man sitta hemma.

Nu har en ny dörr öppnats. Min pojkvän tjänar väldigt bra och har sagt att det är inga problem om jag vill omskola mig, han klarar att försörja mig med under studietiden och även mina barn. Jag började titta på utbildningar. Hittade en som var intressant. Den är på två år och det finns goda jobbmöjligheter efter. Så här långt går allt bra.

Problemet: Han bor 20 mil bort och är ej flyttbar (pga orsaker jag inte nämner här men fullkomligt förstår), så det innebär att jag behöver flytta dit. Jag har pratat med csn och pga min ålder så får jag bara lån för 3 terminer. Så utan hans hjälp kan jag inte studera. Jag har kollat upp och jag klarar inte ekonomin om jag bor kvar i min hemstad. Mina barn vill gå kvar och gå ut grundskola/gymnasie först. Helt ok, det förstår jag. Jag tycker de är så stora nu att de kan uttrycka sin egen vilja. Troligen kommer jag efter avslutat utbildning få jobb där och inte här där mina barn bor. Vilket betyder att jag flyttar för att stanna där. Jag hade ändå planer att flytta, fast inte så snart.

Jag skulle behöva flytta till nästa höst då. Då är barnen 14,5 och 17 år. Då barnen vill stanna de närmaste 2 åren så skulle de bo hos sin pappa på heltid och vara hos mig varannan helg och alla lov. De har ofta uttryckt att det är jobbigt att åka mellan varje vecka, och det skulle kunna undvikas nu. Jag frågade deras pappa hur han skulle ställa sig till att ha barnen på heltid. Jag förklarade varför.Han gick i taket och skrek att jag övergav mina barn,hur kunde jag bara...

Jag har problem med att se vilka lösningar jag har. Jag tänker att vill man så går det. Det finns teknik att hålla kontakten och jag skulle aldrig överge mina barn.Det vet dom om. Men jag kanske måste lämna dom för att skaffa utbildning och jobb som jag kan klara av de åren som är kvar. Men det skär i mitt hjärta bara tanken på att lämna dom. Dom har varit mitt allt i alla år.

Jag brottas med detta väldigt mycket. Har någon nån tanke som hjälpa mig?Något jag inte tänkt på.