Blir frustrerad på människor när de säger att det är ens attityd som måste ändras om man inte trivs med livet,inte att faktist ta ta tag i roten till problemet. Jag har inga vänner eller socialt umgänge Har ingen man/pojkvän Ett jobb jag inte gillar Inget körkort ( i hålan vi bor krävs egentligen det) Nu mammaledig snart och måste gå på soc En lägenhet/plats jag hatar att bo på , problem med hemsk granne bland annat Ensamstående mamma till 2 barn varav ett med typ av autism , snart 3 , jag väntas föda inom 2 veckor ,pappan lämnade oss tidigt Det har blivit att jag mår så dåligt av min livssituation att jag gråter när jag vaknar för jag blir så besviken att jag vaknar upp överhuvudtaget Nått måste jag väl för fan förändra? Jag vill helst inte ta mitt liv Eftersom dottern har sådana svårigheter och det finns inte direkt nått för henne här, inga språkskolor eller resursskolor. Pedagogerna här på förskolan (finns endast ETT)har varit hemska,lagt skulden på henne , tycker det är jobbigt att hon är där och inte är som de andra barnen.. Så då fick en amerikansk coach jag råkade komma i kontakt med mig att fråga mig själv vad jag borde börja med att se över i livet, vad som var viktigast och börja där. Och det är ju faktist dottern med autism, se över var det finns bättre alternativ för henne, så jag har kollat upp skolor i stockholm,karlstad och göteborg Kollat efter lediga lägenheter Eftersom jag inte har bil är de ännu en grej som jag ser som positivt för att kunna klara oss själva, i sådana stora städer osv klarar man sig bättre utan det Jag vägrar klaga på mitt liv utan att göra nått åt det.. Det som är negativt med om vi skulle flytta är väl att hon förlorar storasystern och hennes typ extra pappa, min stora tjejs pappa har ställt upp och hjälpt mig passa henne osv, hon gillar verkligen honom..hennes riktiga pappa finns inte heller för henne.. Gör jag fel som vill förändra livet? Vad ska jag göra?? Jag vill leva livet