Jag har stora grubblerier.

Jag min partner har varit gifta några år.
Jag har länge känt att det inte finns någon som helst kärlek kvar från min sida.
Det börjar bli så att jag stör mig på allt och nästan mår dåligt när hen är i närheten och tycker det är jätteskönt när hen är på jobbet eller liknande. Jag mår dåligt av relationen med min partner och jag har länge känt att jag vill skiljas.

Men det som får mig att dra på det eller väljer att stanna kvar i relationen är dels att hen har barn och de barnen betyder ALLT för mig, alltså verkligen ALLT. Jag ser de som mina barn och jag har så nära relation med de och de har en närmre relation med mig än de har med min partner. Den andra bioföräldern finns inte i bilden alls.

Jag är helt enkelt rädd att om jag lämnar min partner så kommer jag inte få träffa barnen, då jag inte är vårdnadshavare så har ju varken jag eller barnen nån rätt att träffa varandra. Så det är väl som därför jag stannar kvar.

Nästa moment är att jag har till och från mått ganska dåligt av andra orsaker. Och att ta det här steget är ett stort projekt, och jag funderar om jag kommer orka med den extra stressen och ångesten just nu, eller om det är bättre att vänta och se.

Jag vet att jag skulle må bättre av att ta steget, iallfall OM jag visste att min relation med barnen inte kommer påverkas. Men det vet jag ju inte.

Snälla kom med kloka tankar.