Hej! Behöver lite råd.


Har en syster som jag aldrig har kommit överens med. Hon skiljer sig väldigt mycket från övriga familjen och har alltid behövt ”sticka ut” och vara väldigt märkvärdig. Hon är en extrem besserwisser och kan aldrig erkänna att hon har fel. Övriga familjen (och hennes vänner, kollegor osv) upplever henne på samma sätt men dom flesta bara accepterar hennes beteende eftersom en diskussion inte leder till något då hon bara vidhåller att hon har rätt.
Hon tycker i princip att hela vår familj är värdelösa för att vi är outbildade. Dvs vi har bara läst enstaka kurser på högskola/universitet eller endast gymnasieutbildning. Flera av oss har dock eget företag, har gått chefsutbildningar osv. Vad det nu ska spela för roll…
Hon är otroligt irriterad på att jag och min man tjänar bättre på våra jobb trots att vi är ”outbildade” när hon har gått på universitet i 5 år och hoppar ofta på oss över detta.
Jag är väldigt säker i mitt föräldraskap och trots att ingen är perfekt så är jag säker på att både jag och sambon är bra föräldrar. Jag och systern har väldigt olika syn på barnuppfostran. Jag tycker absolut man ska vara så pedagogisk man bara kan i tillsägelser osv och att det viktigaste är att ge barnen oändligt med kärlek och respekt, MEN man måste sätta gränser också - även för barnens skull, dom testar ju gränserna av en anledning och det är vårt ansvar att visa.
Min syster tycker att man trycker ner barnens självkänsla genom att säga ifrån och tycker speciellt inte det är okej att säga ifrån ”offentligt”. Jag blir väldigt irriterad på detta då hennes dotter som är 2 år äldre än min son vid flera tillfällen brukat våld (nyps, rivs) då hon inte får sno leksaker av min son - och jag då får en utskällning av min syster när jag säger till hennes barn när inte hon gör det (jag har flyttat undan henne och lugnt förklarat varför det inte varit okej och gett tillbaka leksaken till min son, precis som jag hade gjort om det varit omvända roller.). Hennes barn är iallafall sjövilda och man vågar knappt ha dom i huset för plötsligt flyger playstationkontroller och grejer och jag vill helt enkelt inte ens räkna på hur mycket saker som har gått sönder. Dom är också väldigt otrevliga/uppkäftiga och går inte ha med sig på en restaurang eller liknande.

MEN hon hoppar iallafall ständigt på mig i min föräldraroll om vilka leksaker jag låter mina barn ha, att jag är för sträng, att dom får göra för mycket (tex hjälpa till i köket) och trots att jag kan be henne FLERA gånger samma dag om att sluta eftersom jag ej bett om råd så fortsätter hon. Sist vi träffades hade hon 17 (!!) anmärkningar - trots att jag varje gång sa nej tack till råden. (Var tex att hon tyckte att det var farligt att min snart 2-åring fick äta med gaffel, trots att det går galant.. hon tyckte detta var extremt farligt. )
Hon ska alltid idiotförklara vad jag än säger och trycka ner mig och är allmänt otrevlig mot ALLA och ska bestämma precis allt - och har varit så sedan hon var barn, men sista året har det eskalerat… Hon hoppade på min man och betedde sig helt hemskt på julafton tex, när han satt helt tyst och öppnade julklappar med vår son och inte fattade någonting..
Även hennes man är förtvivlad och säger rakt ut att han inte orkar mer (inför både henne och hela vår familj).
Nu till saken. För 6 år sedan ungefär bestämde jag mig för att säga upp kontakten med henne eftersom jag kände att jag mådde för dåligt (och främst blev så arg) över hennes beteende. Då dog hennes spädbarn och självklart släppte jag allt och fanns där. Vi kom under en kort period varandra närmre eftersom hennes äldsta son tydde sig väldigt mycket till min man (pga gemensamma intressen) och han var en hel del hos oss. Alla har såklart bara velat det bästa för min syster och hennes familj eftersom det som hände dom verkligen är helt fruktansvärt. MEN nu har det alltså gått 6 år och trots att jag har förståelse för att vissa datum och händelser är jävligt jobbiga för henne och har fullaste respekt för att hon inte alltid är på topp eller världens gladaste människa, så känner jag att tiden nu har gått ut. Det senaste året har jag försökt säga ifrån vid varenda smågrej men hon slutar ändå inte med sitt beteende. Nu senast försökte hon ”bestämma” över hur många barn jag ska ha - eftersom hon tycker att graviditeter är jobbiga (återigen, förståeligt (!) men inte hennes val). Jag är alltså gravid nu och skulle vilja ha ytterligare ett barn om några år om så är möjligt. Hon tycker det är onödigt och en risk att jag ska skaffa en till (trots att mina graviditeter varit superenkla och riskfria..)
Jag gick ut väldigt sent med denna graviditeten (v20) för hennes skull - då jag vet att hon tycker det är jobbigt. Ändå fick jag en utskällning och hon sa att jag har förstört hela hennes vår. Visste inte ens vad jag skulle svara, men försökte förstå…
Hennes son fyller snart år så jag tänkte få det ”avklarat” och sedan hade jag velat säga upp kontakten med henne och förklara varför. Är jag en hemsk person som ev ger henne mer ”lidande”? Och HUR säger man upp kontakten med någon på ”finaste” sätt - dvs så att det sårar så lite som möjligt, men att personen ändå får en förklaring? För jag orkar verkligen inte med att ha henne i mitt liv mer. Blir alltid arg/ledsen när vi ses eller pratar och speciellt under mina graviditeter har jag haft fruktansvärda sömnproblem eftersom jag har svårt att släppa saker hon sagt om att jag är korkad osv. Så det är verkligen inte på något vis värt det att ha en relation med henne. Inte heller mina barn gillar eller har en relation till henne så kommer inte bli något negativt där. Ev kommer hennes äldsta son sakna min man - men skulle inte påstå att dom är extremt nära, och dom träffas ju knappt eftersom ingen av oss tål att vara kring syrran..