Nej
Provrörsbefruktning - IVF
  1. Sus + T *testdag idag*
    #1

    Nej

    Lite blod i morse, gjorde grav.test ändå som jag skulle. Negativt.

    Efter 3,5 års försök, massor av tester, inseminationer, sprutor, falerande ägglossningar, äckliga vagitorier, hopp och förtvivlan osv har vi nu misslyckats med vår tredje IVF. Jag var helt tom i två timmar innan känslorna kom och jag grät. Jag är sååå besviken. Besviken för att min dotter antingen aldrig får något syskon eller om hon får det någon gång, kommer det vara så väldigt stor åldersskillnad mellan barnen (hon är 4,5 år nu). Jag känner skuld för att jag är överviktig o borde gå ned i vikt, varför har jag inte gjort det? Varför har jag inte kunnat lägga all denna energi på att gå ned i vikt i stället för alla sprutor etc? Men hade det hjälpt? Läkarna säger att det eg inte är det som är felet... Eller de tror inte det i alla fall. Jag känner skuld ändå. Det är ju mig det är fel på.

    Jag vet inte hur mkt mer sånt här jag ska orka. Ska vi inse att vi inte får fler barn o sluta med detta energikrävande \"jobbande\" för att få en till? Ska jag \"bara\" sörja klart o gå vidare med annat i livet? Någon gång måste man ju ge upp? Det är bara det att det är så svårt att ge upp när ingen har förklaring till varför det inte blir.

    Jag får samtidigt panik för att åldersskillnaden mellan vår T och nästa ev barn bara ökar och ökar. Panik. Och jag kan tydligen inte göra något åt det?!

    Vi får se om och hur vi orkar gå vidare. Det är mest jag som är trött på detta, min mans hopp och förtvivlan är inte like stor o han vill nog att vi fortsätter försöka. Men hur länge ska man orka...?

  2. 1
    Nej Lite blod i morse, gjorde grav.test ändå som jag skulle. Negativt.

    Efter 3,5 års försök, massor av tester, inseminationer, sprutor, falerande ägglossningar, äckliga vagitorier, hopp och förtvivlan osv har vi nu misslyckats med vår tredje IVF. Jag var helt tom i två timmar innan känslorna kom och jag grät. Jag är sååå besviken. Besviken för att min dotter antingen aldrig får något syskon eller om hon får det någon gång, kommer det vara så väldigt stor åldersskillnad mellan barnen (hon är 4,5 år nu). Jag känner skuld för att jag är överviktig o borde gå ned i vikt, varför har jag inte gjort det? Varför har jag inte kunnat lägga all denna energi på att gå ned i vikt i stället för alla sprutor etc? Men hade det hjälpt? Läkarna säger att det eg inte är det som är felet... Eller de tror inte det i alla fall. Jag känner skuld ändå. Det är ju mig det är fel på.

    Jag vet inte hur mkt mer sånt här jag ska orka. Ska vi inse att vi inte får fler barn o sluta med detta energikrävande \"jobbande\" för att få en till? Ska jag \"bara\" sörja klart o gå vidare med annat i livet? Någon gång måste man ju ge upp? Det är bara det att det är så svårt att ge upp när ingen har förklaring till varför det inte blir.

    Jag får samtidigt panik för att åldersskillnaden mellan vår T och nästa ev barn bara ökar och ökar. Panik. Och jag kan tydligen inte göra något åt det?!

    Vi får se om och hur vi orkar gå vidare. Det är mest jag som är trött på detta, min mans hopp och förtvivlan är inte like stor o han vill nog att vi fortsätter försöka. Men hur länge ska man orka...?

  3. Gnista
    #2

    näääääää.....

    ...gör mig väldigt ont att höra:(.
    Har hållit tummarna för dig jättemycket...men det hjälpte visst inte...:(
    Hoppas ni kan orka att gå vidare i livet på ett eller annat sätt...ja det måste ni ju för er dotter skull.

    Jag tror att man måste försöka att skapa ett så bra liv man kan åt sej och sitt barn, och frågan är om ni gör det när du mår så dåligt? Kan det vara så att ni skall ta ett break från barnfabriken nåt år och försöka må bra igen innan ni fortsätter?
    Pratade med en underbar barnmorska på vår klinik efter ET, och hon sa att hon tycker det är för många som nästan förstör sina liv genom att bara tänka på IVF och leva för det under en mängd år. Hon tyckte just att man bör söka andra vägar också, för att bli lycklig.

    Har ni funderat på adoption?
    Det är ju en väg att gå som inte är lika smärtsam...man vet att man får ett barn till slut...till skillnad från den hemska IVF-världen när allt är ovisst.

    Vi höll på i barnfabriken över 6 år innan vår första kom till, så det har inte direkt gått på räls för oss heller. Jag har varit där själv och mått skit.
    Att vi nu blivit gravida på första syskonföröket känns helt overkligt...

    Förlåt om jag klampar på med sånt som man kanske inte vill höra, men jag talar mycket av egen erfarenhet...
    Stor kram från Gnista
  4. 2
    näääääää..... ...gör mig väldigt ont att höra:(.
    Har hållit tummarna för dig jättemycket...men det hjälpte visst inte...:(
    Hoppas ni kan orka att gå vidare i livet på ett eller annat sätt...ja det måste ni ju för er dotter skull.

    Jag tror att man måste försöka att skapa ett så bra liv man kan åt sej och sitt barn, och frågan är om ni gör det när du mår så dåligt? Kan det vara så att ni skall ta ett break från barnfabriken nåt år och försöka må bra igen innan ni fortsätter?
    Pratade med en underbar barnmorska på vår klinik efter ET, och hon sa att hon tycker det är för många som nästan förstör sina liv genom att bara tänka på IVF och leva för det under en mängd år. Hon tyckte just att man bör söka andra vägar också, för att bli lycklig.

    Har ni funderat på adoption?
    Det är ju en väg att gå som inte är lika smärtsam...man vet att man får ett barn till slut...till skillnad från den hemska IVF-världen när allt är ovisst.

    Vi höll på i barnfabriken över 6 år innan vår första kom till, så det har inte direkt gått på räls för oss heller. Jag har varit där själv och mått skit.
    Att vi nu blivit gravida på första syskonföröket känns helt overkligt...

    Förlåt om jag klampar på med sånt som man kanske inte vill höra, men jag talar mycket av egen erfarenhet...
    Stor kram från Gnista
  5. Medlem sedan
    Oct 2005
    #3

    Försök till tröst

    Lider med dig och förstår att det inte spelar något roll vad man säger för att försöka trösta. Ta hand om dig själv och ge dig tid att sörja. Ta inte på dig skulden det är inte ditt \"fel\"! Livet ÄR orättvist så in i helvete och tyvärr måste man ibland acceptera det... Men man vet aldrig vilket mirakel som väntar runt hörnet... och vet du? det är 14 år mellan min yngsta bror och mig och vi har en underbar kontakt idag så ålderskillnaden ska du absolut INTE tänka på! (Vi är en syskonskara på 5, jag är näst äldst)
    Tänker på dig och önskar er all lycka, kram
  6. 3
    Försök till tröst Lider med dig och förstår att det inte spelar något roll vad man säger för att försöka trösta. Ta hand om dig själv och ge dig tid att sörja. Ta inte på dig skulden det är inte ditt \"fel\"! Livet ÄR orättvist så in i helvete och tyvärr måste man ibland acceptera det... Men man vet aldrig vilket mirakel som väntar runt hörnet... och vet du? det är 14 år mellan min yngsta bror och mig och vi har en underbar kontakt idag så ålderskillnaden ska du absolut INTE tänka på! (Vi är en syskonskara på 5, jag är näst äldst)
    Tänker på dig och önskar er all lycka, kram
  7. Sus + T *testdag idag*
    #4

    Jag tror verkligen på det du skriver...

    Därför har vi också låtit oss ta pauser mellan IVF:erna i stället för att springa på. Det senaste året har jag börjat känna mig lycklig, vi har köpt hus o fokuserat på det etc så barnfabriken har varit mindre i fokus. Jag mår mkt, mkt bättre än under åren innan - jag kan verkligen förstå att jag inte blev gravid då så mkt stresshormoner som jag måste ha haft i kroppen då. Så har det inte varit nu o därför tänkte jag att det kunde vara större chans att bli gravid nu? Men kanske, kanske, ska vi lägga ned barnfabriken helt o hållet under en längre period än bara några månader... Jag har sedan start av denna IVF tänkt att vi om det inte går bra ska vi ta minst ett halvårs paus. Och då ska jag gå ned i vikt. ;-)
  8. 4
    Jag tror verkligen på det du skriver... Därför har vi också låtit oss ta pauser mellan IVF:erna i stället för att springa på. Det senaste året har jag börjat känna mig lycklig, vi har köpt hus o fokuserat på det etc så barnfabriken har varit mindre i fokus. Jag mår mkt, mkt bättre än under åren innan - jag kan verkligen förstå att jag inte blev gravid då så mkt stresshormoner som jag måste ha haft i kroppen då. Så har det inte varit nu o därför tänkte jag att det kunde vara större chans att bli gravid nu? Men kanske, kanske, ska vi lägga ned barnfabriken helt o hållet under en längre period än bara några månader... Jag har sedan start av denna IVF tänkt att vi om det inte går bra ska vi ta minst ett halvårs paus. Och då ska jag gå ned i vikt. ;-)
  9. Sus + T *testdag idag*
    #5

    Jag började gråta igen när jag läste ditt inlägg

    och det var inte för att du skrev något \"fel\" eller så utan för att jag tyckte det var fint det du skrev om dig o din yngsta bror. Tack! Jag försöker att inte stressa upp mig för åldersskillnaden, men jag har svårt att släppa detta tydligen.

    Nu ska jag hetsskrapa färg för att skingra tankarna lite...
  10. 5
    Jag började gråta igen när jag läste ditt inlägg och det var inte för att du skrev något \"fel\" eller så utan för att jag tyckte det var fint det du skrev om dig o din yngsta bror. Tack! Jag försöker att inte stressa upp mig för åldersskillnaden, men jag har svårt att släppa detta tydligen.

    Nu ska jag hetsskrapa färg för att skingra tankarna lite...
  11. Medlem sedan
    Apr 2005
    #6

    Kram

    Vad ledsen jag blir för din skull!
    Sänder över en jättestor cyberkram!!
  12. 6
    Kram Vad ledsen jag blir för din skull!
    Sänder över en jättestor cyberkram!!
  13. Tinselflickan
    #7

    Kram

    Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Visst är det svårt att orka med besvikelse efter besvikelse.

    Jag tror dock inte att du ska hänga upp dig på ålderskillnad mellan barn. Alla har olika förutsättningar och det är väl en petitess i sammanhanget?

    Ja, inte har jag några tröstande ord men du ska veta att du har mina tankar. Många kramar från mig.
  14. 7
    Kram Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. Visst är det svårt att orka med besvikelse efter besvikelse.

    Jag tror dock inte att du ska hänga upp dig på ålderskillnad mellan barn. Alla har olika förutsättningar och det är väl en petitess i sammanhanget?

    Ja, inte har jag några tröstande ord men du ska veta att du har mina tankar. Många kramar från mig.
  15. Medlem sedan
    Jun 2004
    #8

    Verkligen tråkigt!

    Förstår hur ledsen du är! Det är en så\'n väldig besvikelse, men ge inte upp än om du inte känner att det verkligen är vad du innerst inne vill!

    Jag/vi har sju år mellan våra pojkar och de leker \"pojklekar\" ihop. Tror du inte att man överdriver det här med vikten av \"lagom\" åldersskillnad. Den vanliga familjen har ju två-tre år, men varför skulle just det vara bäst?

    Jag tycker att sju år var helt perfekt, men den gången var det förstås frivilligt valt lång tid.

    Om det skulle lyckas för oss nu, skulle det också bli sju års åldersskillnad till närmaste storebror, men just det ser jag inte som ett problem eller en nackdel. Det enda som är tråkigt är att man själv är otålig och längtar så just nu.

    Om läkaren säger att vikten inte är orsaken så tycker jag att du ska slå bort det helt! Det är onödig självkritik som bara gör dig ännu ledsnare.

    Många kramar!
  16. 8
    Verkligen tråkigt! Förstår hur ledsen du är! Det är en så\'n väldig besvikelse, men ge inte upp än om du inte känner att det verkligen är vad du innerst inne vill!

    Jag/vi har sju år mellan våra pojkar och de leker \"pojklekar\" ihop. Tror du inte att man överdriver det här med vikten av \"lagom\" åldersskillnad. Den vanliga familjen har ju två-tre år, men varför skulle just det vara bäst?

    Jag tycker att sju år var helt perfekt, men den gången var det förstås frivilligt valt lång tid.

    Om det skulle lyckas för oss nu, skulle det också bli sju års åldersskillnad till närmaste storebror, men just det ser jag inte som ett problem eller en nackdel. Det enda som är tråkigt är att man själv är otålig och längtar så just nu.

    Om läkaren säger att vikten inte är orsaken så tycker jag att du ska slå bort det helt! Det är onödig självkritik som bara gör dig ännu ledsnare.

    Många kramar!
  17. Lycka68
    #9

    Hej!

    Hej,

    Det första man måste göra i denna \"skit\" vi hamant i som vistas på denna sida är att sluta skylla på sig själv eller sin sambo. Vi är här för att livet inte är rättvist! Jag har precis so mdu tänkt mycekt på att min vikt skulle vara ett av felen till varför det inte lyckades.... Göm heller aldrig bort att glädjas över det du har - en man oc he ndotter. Under alla våra syskonförsök har jag tillåtit mig att sörja kort och intensivt efter varje försk för att sedan njuta av det jag har däremellan.

    Lycka68
  18. 9
    Hej! Hej,

    Det första man måste göra i denna \"skit\" vi hamant i som vistas på denna sida är att sluta skylla på sig själv eller sin sambo. Vi är här för att livet inte är rättvist! Jag har precis so mdu tänkt mycekt på att min vikt skulle vara ett av felen till varför det inte lyckades.... Göm heller aldrig bort att glädjas över det du har - en man oc he ndotter. Under alla våra syskonförsök har jag tillåtit mig att sörja kort och intensivt efter varje försk för att sedan njuta av det jag har däremellan.

    Lycka68
  19. Anki m A
    #10

    Förstår dina känslor..

    har också ett barn, fyllde 4 år i somras. Vi har gjort ett syskonförsök för några månader sedan som misslyckades. Vi har tagit beslutet att nu får det vara nog, och det var/är ett jättejobbigt beslut att ta. Jag har nog inte riktigt landat ännu men det går bättre och bättre för varje dag. Det är många tankar och känslor som far runt i huvudet/kroppen. Det är jättejättejobbigt att tänka på att A inte kommer att få något syskon men samtidigt väldigt skönt att komma ifrån hela IVF-karusellen. Jag hoppas ni kommer att må bra att erat beslut, vilket det än blir. Och om ni skulle få uppleva lyckan att få ett till barn så spelar inte åldersskillnaden någon större roll. Det skiljer 11 år mellan mig och mitt yngsta syskon och vi har alltid haft väldigt bra kontakt ändå =) *kram*
  20. 10
    Förstår dina känslor.. har också ett barn, fyllde 4 år i somras. Vi har gjort ett syskonförsök för några månader sedan som misslyckades. Vi har tagit beslutet att nu får det vara nog, och det var/är ett jättejobbigt beslut att ta. Jag har nog inte riktigt landat ännu men det går bättre och bättre för varje dag. Det är många tankar och känslor som far runt i huvudet/kroppen. Det är jättejättejobbigt att tänka på att A inte kommer att få något syskon men samtidigt väldigt skönt att komma ifrån hela IVF-karusellen. Jag hoppas ni kommer att må bra att erat beslut, vilket det än blir. Och om ni skulle få uppleva lyckan att få ett till barn så spelar inte åldersskillnaden någon större roll. Det skiljer 11 år mellan mig och mitt yngsta syskon och vi har alltid haft väldigt bra kontakt ändå =) *kram*
  21. Medlem sedan
    Oct 2002
    #11

    *kram*

    Fy vad tråkigt :-(
    Massor av kramar till dig och din familj.
  22. 11
    *kram* Fy vad tråkigt :-(
    Massor av kramar till dig och din familj.
  23. Sus + T *mensdag 2*
    #12

    Tack alla goa tjejer! (långt)

    Era svar är tröstande, värmande och glädjande, tack alla! När jag läser era svar reflekterar jag över att jag antingen mår sämre än jag tror eller att inlägget jag gjorde är mer negativt än verkligheten. Det ääär ju inte alls så nattsvart som det kändes just igår när jag skrev inlägget. Idag är jag väldigt trött, men det värsta har gått över och sakta vänder jag blicken framåt i stället för att bara vara ledsen för att det inte gick.

    Jag blir mer och mer tacksam över det jag har, man och en dotter, härligt hus mm ju fler motgångarna blir. Man lär sig nog ödmjukhet av dessa motgångar också...

    Tack för alla svar angående åldersskillnaden! Min man är underbar och säger som ni att det inte spelar någon roll med åldersskillnaden o att vi kan vänta flera år om så är - han sätter verkligen ingen press på mig.

    Jag har under sommaren tagit till mig det han säger o försökt se bortom åldern och nästan accepterat och kunnat se fördelar med detta. Men jag fick nog lite \"lök på laxen\" tror jag för att jag i somras hörde av min svärmor, som är underbar o gullig i övrigt, att hon tyckte att vi skulle adoptera för \"det blir så stor åldersskilnad mellan barnen\". (Jag tror verkligen inte att hon ville såra mig och hon försökte uttrycka det på ett vänligt sätt, men jag blev sårad för detta som är min stora akilleshäl...) Jag fick återigen skuldkänslor för att det är mitt fel att jag inte kan fixa ett syskon till T och ett till barnbarn till far- o morföräldrarna. Men jag VET ju att jag inte SKA lyssna på det, det kan de inte kräva etc, men det är ju så lagom lätt, eller hur...?

    Jag ska använda den närmaste tiden att titta på varför jag tar på mig så mkt skuld. Detta ska inte handla om skuld. Det här är bara ren och skär orättvisa. :-/ Kanske jag kan lära mig något om min själv där...

    Adoption är vi ännu inte mogna för varken jag eller min man. Själv har jag levt i en familj med lite blandat \"blod och vatten\" (har en helbror, men en styvfar) och det har inte alltid funkat så bra, så jag är lite bränd o rädd för det. Jag tror verkligen att det kan fungera finfint att ha ett biologiskt barn och ett adopterat, men som sagt, vi är inte mogna för det ännu...

    Nu ska vi njuta av varandra, vår uuuunderbara dotter och vårt härliga hus. Vi ska göra om vår matsal nu och det kommer att blir sååå fint! Det är skönt med ett projekt som man vet kommer att gå bra, hihi. Det var det bästa med att köpa hus: Nu har vi ett gemensamt projekt som bara blir bättre och bättre och som ger resultat ;-)

    Tack igen för alla värmande ord! Håller tummarna för er alla!
  24. 12
    Tack alla goa tjejer! (långt) Era svar är tröstande, värmande och glädjande, tack alla! När jag läser era svar reflekterar jag över att jag antingen mår sämre än jag tror eller att inlägget jag gjorde är mer negativt än verkligheten. Det ääär ju inte alls så nattsvart som det kändes just igår när jag skrev inlägget. Idag är jag väldigt trött, men det värsta har gått över och sakta vänder jag blicken framåt i stället för att bara vara ledsen för att det inte gick.

    Jag blir mer och mer tacksam över det jag har, man och en dotter, härligt hus mm ju fler motgångarna blir. Man lär sig nog ödmjukhet av dessa motgångar också...

    Tack för alla svar angående åldersskillnaden! Min man är underbar och säger som ni att det inte spelar någon roll med åldersskillnaden o att vi kan vänta flera år om så är - han sätter verkligen ingen press på mig.

    Jag har under sommaren tagit till mig det han säger o försökt se bortom åldern och nästan accepterat och kunnat se fördelar med detta. Men jag fick nog lite \"lök på laxen\" tror jag för att jag i somras hörde av min svärmor, som är underbar o gullig i övrigt, att hon tyckte att vi skulle adoptera för \"det blir så stor åldersskilnad mellan barnen\". (Jag tror verkligen inte att hon ville såra mig och hon försökte uttrycka det på ett vänligt sätt, men jag blev sårad för detta som är min stora akilleshäl...) Jag fick återigen skuldkänslor för att det är mitt fel att jag inte kan fixa ett syskon till T och ett till barnbarn till far- o morföräldrarna. Men jag VET ju att jag inte SKA lyssna på det, det kan de inte kräva etc, men det är ju så lagom lätt, eller hur...?

    Jag ska använda den närmaste tiden att titta på varför jag tar på mig så mkt skuld. Detta ska inte handla om skuld. Det här är bara ren och skär orättvisa. :-/ Kanske jag kan lära mig något om min själv där...

    Adoption är vi ännu inte mogna för varken jag eller min man. Själv har jag levt i en familj med lite blandat \"blod och vatten\" (har en helbror, men en styvfar) och det har inte alltid funkat så bra, så jag är lite bränd o rädd för det. Jag tror verkligen att det kan fungera finfint att ha ett biologiskt barn och ett adopterat, men som sagt, vi är inte mogna för det ännu...

    Nu ska vi njuta av varandra, vår uuuunderbara dotter och vårt härliga hus. Vi ska göra om vår matsal nu och det kommer att blir sååå fint! Det är skönt med ett projekt som man vet kommer att gå bra, hihi. Det var det bästa med att köpa hus: Nu har vi ett gemensamt projekt som bara blir bättre och bättre och som ger resultat ;-)

    Tack igen för alla värmande ord! Håller tummarna för er alla!
  25. Medlem sedan
    Sep 2001
    #13

    Vill bara ge dig en stor kram!

    Det är jättetråkigt när det inte vill sig, men jag tror att en vacker dag kommer ni att få ett litet syskon till er tjej, och då kommer åldersskillnaden inte att spela någon som helst roll!

    Jag känner mig ju också lite stressad av tiden, trots att jag bara blir 28 i november. Men det är nog mer ovissheten som stressar mig! Jag ska i alla fall försöka återhämta mig och försöka må bra innan vi tar några beslut om när vi ska göra nästa försök(om vi ska göra fler)

    Kram kram
  26. 13
    Vill bara ge dig en stor kram! Det är jättetråkigt när det inte vill sig, men jag tror att en vacker dag kommer ni att få ett litet syskon till er tjej, och då kommer åldersskillnaden inte att spela någon som helst roll!

    Jag känner mig ju också lite stressad av tiden, trots att jag bara blir 28 i november. Men det är nog mer ovissheten som stressar mig! Jag ska i alla fall försöka återhämta mig och försöka må bra innan vi tar några beslut om när vi ska göra nästa försök(om vi ska göra fler)

    Kram kram
  27. Medlem sedan
    Dec 2001
    #14

    F-n!

    Jättetråkigt att läsa, Sus och jag förstår verkligen dina tankar. Jag hoppas ni orkar gå vidare så småningom.. på ett eller annat sätt. Det finns inga \"rätt eller fel\" i denna situation. Det enda som är rätt är när ni känner att ni gör rätt val.

    Själv är jag mest inne på Viktsnack nu. Kämpar för att gå ner i vikt till vårt sista IVF som kommer bli i vinter/vår...

    Stor kram!!
  28. 14
    F-n! Jättetråkigt att läsa, Sus och jag förstår verkligen dina tankar. Jag hoppas ni orkar gå vidare så småningom.. på ett eller annat sätt. Det finns inga \"rätt eller fel\" i denna situation. Det enda som är rätt är när ni känner att ni gör rätt val.

    Själv är jag mest inne på Viktsnack nu. Kämpar för att gå ner i vikt till vårt sista IVF som kommer bli i vinter/vår...

    Stor kram!!
  29. Sus + T
    #15

    Kram tillbaka!

    Jag är jätteledsen för er skull också! Livet är verkligen inte rättvist!
  30. 15
    Kram tillbaka! Jag är jätteledsen för er skull också! Livet är verkligen inte rättvist!
  31. Sus + T
    #16

    Å en till!

    Kram tillbaka alltså :-)

    Ja, jag kanske ska flytta till viktsnack jag med :-)
  32. 16
    Å en till! Kram tillbaka alltså :-)

    Ja, jag kanske ska flytta till viktsnack jag med :-)
  33. Medlem sedan
    Dec 2001
    #17

    Jaaa!

    Kom dit vetja! Det är FULL FART där inne men så otroligt goa tjejer som peppar o stöttar (som här inne också förstås!). Men just för viktminskningssnack är det toppen!

    Kram på dig och hoppas du mår lite bättre nu!
  34. 17
    Jaaa! Kom dit vetja! Det är FULL FART där inne men så otroligt goa tjejer som peppar o stöttar (som här inne också förstås!). Men just för viktminskningssnack är det toppen!

    Kram på dig och hoppas du mår lite bättre nu!
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar