Min svärmor och jag
Kärlek & relationer
  1. Medlem sedan
    Sep 2005
    #1

    Min svärmor och jag

    Vi talar inte samma språk - vi förstår tydligen inte varandra.

    Eftersom hon är mina barns farmor så känns det oerhört trist.

    Hon är en riktig husmor av gammeldags sort och en riktig gardinmänniska och inget av det är jag. Men på något sätt är vi ändå ganska lika; två starka kvinnor som tycker om att bestämma.

    Vi hamnar ofta i konflikt och vi båda två blir sårade av vad den andre säger.

    Jag tycker om att prata ut och reda ut varför det blivit fel medan hon gärna vill gå iväg.

    När vi ändå pratat tycker jag att det känns skönt efteråt och bra - jag vill liksom bara krama henne.
    När man senare vill runda av och typ nämna att det vart ju tokigt det där så svarar hon bara hårt \"det är redan glömt\".
    Och då känns det som att man är tillbaka på ruta noll igen. Hon väljer att \"gå\", att glömma, att aldrig mer prata om det - medan jag tycker att man ska minnas, att kunna prata om det (utan att älta) för att lära sig något.

    Det jobbiga är att det känns som att vi aldrig kommer till den där plattformen att det känns bra - på riktigt. Jag tror det, att vi nått dit efter att vi pratat - men så rycker hon bara bort det.

    Jag är så medveten om att de tycker att jag klagar och gör och ser problem - att hela jag är en enda stor konflikt - och det sårar mig.

    Jag har försökt att ta upp det med svörmor och svärfar - men då kritiserar jag dem igen enligt dem. Och farmor/svärmor spänner sig och tänder på alla cyllindrar och säger som så många gånger förrut \"att hon snart inte vet vad hon kan prata med mig om\" att det blir \"konflikt\" av allt.

    Hon har även sagt att jag är den enda som hon har det så här med.

    Jag önskar bara att hon kunde vara rak (som hon säger att hon är med sina syskon) och också ta det att jag säger hur jag tycker på ett rakt sätt utan att för den sakens skull mena att andra måste tycka som jag.

    Man kan säga att det hela eskalerade när vårt första barn kom - svärföräldrarnas andra biologiska barnbarn.

    Innan hade jag kännt mig rätt kvävd hos dem och anpassat mig till att bara vara tacksam för svärmors givmildhet. Men jag pratade ofta med min man om hur jag kände det. Det hände väl att jag även på den tiden sa ifrån ibland, när det blev förmycket, men oftast var jag bara snäll, tacksam duktig flicka.

    I och med att barnen kom så blir det mer naturligt att jag faktiskt visar var mina gränser går och hur jag är (sjunger, dansar, bär och ammar!).

    Just det här med bärandet och ammandet blev en jättegrej när första flickan föddes. Farmor som matat det andra barnbarnet och andra adopterade barn med flaska och tröstat dem kände sig väl \"lurad på konfekten\".
    Hon började sura och pratade inte med mig och det tog ett tag innan jag förstod att nåt var fel - jag och min man gjorde ju bara som vi ville och som kändes rätt för oss.

    Oj, det blev långt det här!
    Svara gärna om ni har några kommentarer!
  2. 1
    Min svärmor och jag Vi talar inte samma språk - vi förstår tydligen inte varandra.

    Eftersom hon är mina barns farmor så känns det oerhört trist.

    Hon är en riktig husmor av gammeldags sort och en riktig gardinmänniska och inget av det är jag. Men på något sätt är vi ändå ganska lika; två starka kvinnor som tycker om att bestämma.

    Vi hamnar ofta i konflikt och vi båda två blir sårade av vad den andre säger.

    Jag tycker om att prata ut och reda ut varför det blivit fel medan hon gärna vill gå iväg.

    När vi ändå pratat tycker jag att det känns skönt efteråt och bra - jag vill liksom bara krama henne.
    När man senare vill runda av och typ nämna att det vart ju tokigt det där så svarar hon bara hårt \"det är redan glömt\".
    Och då känns det som att man är tillbaka på ruta noll igen. Hon väljer att \"gå\", att glömma, att aldrig mer prata om det - medan jag tycker att man ska minnas, att kunna prata om det (utan att älta) för att lära sig något.

    Det jobbiga är att det känns som att vi aldrig kommer till den där plattformen att det känns bra - på riktigt. Jag tror det, att vi nått dit efter att vi pratat - men så rycker hon bara bort det.

    Jag är så medveten om att de tycker att jag klagar och gör och ser problem - att hela jag är en enda stor konflikt - och det sårar mig.

    Jag har försökt att ta upp det med svörmor och svärfar - men då kritiserar jag dem igen enligt dem. Och farmor/svärmor spänner sig och tänder på alla cyllindrar och säger som så många gånger förrut \"att hon snart inte vet vad hon kan prata med mig om\" att det blir \"konflikt\" av allt.

    Hon har även sagt att jag är den enda som hon har det så här med.

    Jag önskar bara att hon kunde vara rak (som hon säger att hon är med sina syskon) och också ta det att jag säger hur jag tycker på ett rakt sätt utan att för den sakens skull mena att andra måste tycka som jag.

    Man kan säga att det hela eskalerade när vårt första barn kom - svärföräldrarnas andra biologiska barnbarn.

    Innan hade jag kännt mig rätt kvävd hos dem och anpassat mig till att bara vara tacksam för svärmors givmildhet. Men jag pratade ofta med min man om hur jag kände det. Det hände väl att jag även på den tiden sa ifrån ibland, när det blev förmycket, men oftast var jag bara snäll, tacksam duktig flicka.

    I och med att barnen kom så blir det mer naturligt att jag faktiskt visar var mina gränser går och hur jag är (sjunger, dansar, bär och ammar!).

    Just det här med bärandet och ammandet blev en jättegrej när första flickan föddes. Farmor som matat det andra barnbarnet och andra adopterade barn med flaska och tröstat dem kände sig väl \"lurad på konfekten\".
    Hon började sura och pratade inte med mig och det tog ett tag innan jag förstod att nåt var fel - jag och min man gjorde ju bara som vi ville och som kändes rätt för oss.

    Oj, det blev långt det här!
    Svara gärna om ni har några kommentarer!
  3. Camelia
    #2

    Jag undrar lite...

    Vad är det ni kommer i konflikt om?
  4. 2
    Jag undrar lite... Vad är det ni kommer i konflikt om?
  5. Medlem sedan
    Sep 2005
    #3

    Jaa...

    Det kan vara som senast att hon kommenterar att jag bär förmycket på tremånaders lillasystern.
    Sedan när vi då pratar om det så visar det sig att hon tänker på mig och min rygg.
    Och det är ju omtänksamt om det är så hon menar - och det kanske det är.
    Det tokiga är att hon lindar in det i en massa annat. Hon får det att låta som att jag aldrig lägger ner henne - genom att säga \"snart måste hon väl kunna ligga ner och vara tillfreds, hon måste ju träna på det\". Det är ju skönt att kunna få någonting gjort.
    I samma veva började hon att prata om syskonavundsjuka - om man inte har tid för det äldre syskonen.
    Där avbröt jag henne. Och sa att vi kunde prata om det en annan gång, då båda barnen var i samma rum som oss.
    Dels med tanke på att inte väcka den björn som sover - storasyster har inte visat någon större avundsjuka, och dels för att jag antog att det hade med bärandet att göra - att hon menade att jag inte har tid med storasyster för att jag bär (men det visade sig vara en feldragen slutsats).
    Då blev svärmor ledsen och tänkte bara gå - och jag ville förstås reda ut - förklara varför jag tyckte att vi kunde prata om det senare.
    Och då kom det där som jag hört så mången gång förr \"jag vet snart inte vad jag kan prata med dig om, vad jag FÅR prata med dig om\".

    Sen när vi ret ut så visade det sig att hon bara menade väl och skulle komma till att \"avundsjuka var det ju ingen risk för här\".

    Jag sa att jag naturligtvis ber om ursäkt för att jag drog för tidiga slutsatser och det kändes bra, tyckte jag.

    När de sen skulle åka försökte jag \"sy ihop påsen\" och nämna att det blev tokigt det där - och då kommer det korta och lite kyliga \"det är redan glömt\".

    Detta var bara ett exempel - men jag tycker ofta att det handlar om rätt banala ting som missförstås - och det är när jag vill reda ut som svärmor tänder till och vipps har det blivit en konflikt, fast jag tycker att det är bra att reda ut.

    Sedan är jag av den karaktären som kan bli stött, arg eller ledsen och efter att man pratat så är det bra. Men jag önskar ju att den andre parten också känner att det är bra.

    Man är ju två om att träta - men med svärmor känns det som att hon aldrig ser sin del idet, utan det är bara jag som är roten till det onda.

    .
  6. 3
    Jaa... Det kan vara som senast att hon kommenterar att jag bär förmycket på tremånaders lillasystern.
    Sedan när vi då pratar om det så visar det sig att hon tänker på mig och min rygg.
    Och det är ju omtänksamt om det är så hon menar - och det kanske det är.
    Det tokiga är att hon lindar in det i en massa annat. Hon får det att låta som att jag aldrig lägger ner henne - genom att säga \"snart måste hon väl kunna ligga ner och vara tillfreds, hon måste ju träna på det\". Det är ju skönt att kunna få någonting gjort.
    I samma veva började hon att prata om syskonavundsjuka - om man inte har tid för det äldre syskonen.
    Där avbröt jag henne. Och sa att vi kunde prata om det en annan gång, då båda barnen var i samma rum som oss.
    Dels med tanke på att inte väcka den björn som sover - storasyster har inte visat någon större avundsjuka, och dels för att jag antog att det hade med bärandet att göra - att hon menade att jag inte har tid med storasyster för att jag bär (men det visade sig vara en feldragen slutsats).
    Då blev svärmor ledsen och tänkte bara gå - och jag ville förstås reda ut - förklara varför jag tyckte att vi kunde prata om det senare.
    Och då kom det där som jag hört så mången gång förr \"jag vet snart inte vad jag kan prata med dig om, vad jag FÅR prata med dig om\".

    Sen när vi ret ut så visade det sig att hon bara menade väl och skulle komma till att \"avundsjuka var det ju ingen risk för här\".

    Jag sa att jag naturligtvis ber om ursäkt för att jag drog för tidiga slutsatser och det kändes bra, tyckte jag.

    När de sen skulle åka försökte jag \"sy ihop påsen\" och nämna att det blev tokigt det där - och då kommer det korta och lite kyliga \"det är redan glömt\".

    Detta var bara ett exempel - men jag tycker ofta att det handlar om rätt banala ting som missförstås - och det är när jag vill reda ut som svärmor tänder till och vipps har det blivit en konflikt, fast jag tycker att det är bra att reda ut.

    Sedan är jag av den karaktären som kan bli stött, arg eller ledsen och efter att man pratat så är det bra. Men jag önskar ju att den andre parten också känner att det är bra.

    Man är ju två om att träta - men med svärmor känns det som att hon aldrig ser sin del idet, utan det är bara jag som är roten till det onda.

    .
  7. me
    #4

    Du verkar som

    en väldigt tålmodig person. Själv skulle jag blivit glad om svärmor gick :) Jag anser att din svärmor tar upp negativa ämnen (risken med att bära för mycket, syskonavundsjuka...) utan att förklara fullt ut vad hon menar. Det är mycket oartikt att antyda att något är fel när man egentligen inte tycker det. Jag förstår att du blir frustrerad. Det blir ju som att läsa hemska, sensationella rubriker i Aftonbladet utan kunna granska artikeln för att kolla om det finns någon sanning bakom rubriken.
  8. 4
    Du verkar som en väldigt tålmodig person. Själv skulle jag blivit glad om svärmor gick :) Jag anser att din svärmor tar upp negativa ämnen (risken med att bära för mycket, syskonavundsjuka...) utan att förklara fullt ut vad hon menar. Det är mycket oartikt att antyda att något är fel när man egentligen inte tycker det. Jag förstår att du blir frustrerad. Det blir ju som att läsa hemska, sensationella rubriker i Aftonbladet utan kunna granska artikeln för att kolla om det finns någon sanning bakom rubriken.
  9. Camelia
    #5

    Utifrån vad du berättar så...

    Verkar det som om din svärmor är snar att kommentera saker hon egentligen inte har med att göra och du är snar att göra egna tolkningar av vad hon säger.

    Det är enklare att _enbart_ höra det som folk verkligen säger och inte lägga någon värdering alls i det. Bara låta det passera.

    Typ:
    - Du bär för mycket på lillasyster.
    - Tycker du det? Jaha. Har vi inte haft underbart väder senaste dagarna?

    Alltså - om hon (medvetet eller omedvetet) bjuder upp till dans så... häng inte på. Säg bara jaha, låt det passera, byt samtalsämne.
    _Väldigt_ efektivt och dessutom så är det du som behåller initiativet i ert umgänge och kan styra bort svärmor från det hon pratar om. Efter ett tag så brukar de flesta tröttna. *S*
  10. 5
    Utifrån vad du berättar så... Verkar det som om din svärmor är snar att kommentera saker hon egentligen inte har med att göra och du är snar att göra egna tolkningar av vad hon säger.

    Det är enklare att _enbart_ höra det som folk verkligen säger och inte lägga någon värdering alls i det. Bara låta det passera.

    Typ:
    - Du bär för mycket på lillasyster.
    - Tycker du det? Jaha. Har vi inte haft underbart väder senaste dagarna?

    Alltså - om hon (medvetet eller omedvetet) bjuder upp till dans så... häng inte på. Säg bara jaha, låt det passera, byt samtalsämne.
    _Väldigt_ efektivt och dessutom så är det du som behåller initiativet i ert umgänge och kan styra bort svärmor från det hon pratar om. Efter ett tag så brukar de flesta tröttna. *S*
  11. Medlem sedan
    Sep 2005
    #6

    Tack för tippset! : ) *imt*

    .
  12. 6
    Tack för tippset! : ) *imt* .
  13. Anonym i detta snack
    #7

    Håller med

    Jag känner igen mig väldigt mycket i dina problem med svärmor Barbamamman, och tycker att Camelia gör en bra analys av problemet och kommer med en bra lösning. Jag önskar att jag kunde ha varit så cool när mitt första barn kom och svärmor kommenterade och kritiserade i princip allt som hade med vår skötsel av honom.

    Min svärmor hade som specialitet att springa iväg in i ett annat rum med bebisen och stänga dörren om sig när sonen var väldigt liten. Sen jag började använda sjal och sele med andra barnet var min svärmor också jättesur som jag tyckte utan anledning tills jag kom på hur det var med första barnet.

    Lycka till, försök låt kommentarerna rinna av dig!
  14. 7
    Håller med Jag känner igen mig väldigt mycket i dina problem med svärmor Barbamamman, och tycker att Camelia gör en bra analys av problemet och kommer med en bra lösning. Jag önskar att jag kunde ha varit så cool när mitt första barn kom och svärmor kommenterade och kritiserade i princip allt som hade med vår skötsel av honom.

    Min svärmor hade som specialitet att springa iväg in i ett annat rum med bebisen och stänga dörren om sig när sonen var väldigt liten. Sen jag började använda sjal och sele med andra barnet var min svärmor också jättesur som jag tyckte utan anledning tills jag kom på hur det var med första barnet.

    Lycka till, försök låt kommentarerna rinna av dig!
  15. Medlem sedan
    Sep 2005
    #8

    Tack! : )

    Vad glad jag blir av att få respons och lite tröst att jag inte är ensam!

    *Kram!*

    : )
  16. 8
    Tack! : ) Vad glad jag blir av att få respons och lite tröst att jag inte är ensam!

    *Kram!*

    : )

Liknande trådar

  1. svärmor
    By sassal in forum Etik & moral
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2009-01-20, 20:06
  2. Svärmor.....
    By anonymt namn in forum Utlandsföräldrar
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2009-01-15, 00:06
  3. De här ska svärmor få:bu lr bä
    By lea-m in forum Hem & fritid
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2007-12-20, 09:44
  4. Ja, svärmor kära svärmor
    By besviken in forum Kärlek & relationer
    Svar: 38
    Senaste inlägg: 2007-04-12, 21:23
  5. Svärmor!
    By anonymt namn in forum Mammasnack
    Svar: 19
    Senaste inlägg: 2007-03-02, 10:19
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar