Har en urgo kille som blir 2 nu i dagarna...senaste veckorna har han ändrat beteende TOTALT.
Började förskola i augusti och det har varit toppen...språket kommer med stormsteg nu.
Men dessa skrikutbrott som bara kommer oftare och oftare....Han tar INTE ett nej uutan att bli hysterisk...skriker rakt ut o gråter o hulkar hysteriskt...5-45 min.
Ingen idé att försöka prata lugnt eller ta tag i o skrika högre ..provat båda.
LÄmna i hans rum fungerar inte ..*för liten*
Han måste på ngt vis skrika klart *vasd vet jag*
Tips o råd vore ju himla bra
1
Blir tokig snart... Har en urgo kille som blir 2 nu i dagarna...senaste veckorna har han ändrat beteende TOTALT.
Började förskola i augusti och det har varit toppen...språket kommer med stormsteg nu.
Men dessa skrikutbrott som bara kommer oftare och oftare....Han tar INTE ett nej uutan att bli hysterisk...skriker rakt ut o gråter o hulkar hysteriskt...5-45 min.
Ingen idé att försöka prata lugnt eller ta tag i o skrika högre ..provat båda.
LÄmna i hans rum fungerar inte ..*för liten*
Han måste på ngt vis skrika klart *vasd vet jag*
Han låter som en helt vanlig 2-åring tycker jag. Tvåårstrotset har du säkert hört om... Olika barn är olika starka/envisa/bestämda. Det din son gör nu är helt enkelt testa vad som funkar och vad som inte gör det. Hur långt han kan gå helt enkelt.
Det enda man _kan_ göra är egentligen att stå ut och försöka beväpna sig med allt tålamod man kan hitta. För det är ju jättejobbigt att hantera, även om det inte är något onormalt och även om man vet att det kommer gå över. Men, gränser måste man ju sätta och det är dina gränser han stångas mot just nu.
Han går också på dagis nu, och där lär dom sig massor av hur de andra barnen är och gör, det påverkar säkert också.
Låt honom få skrika klart, håll dig i närheten och håll om honom om du får. Till slut går den här perioden över, förhoppningsvis ett tag innan nästa trots-period börjar... *suck* det _är_ inte lätt att vara förälder...
Styrkekram
2
Stå ut... ;) Han låter som en helt vanlig 2-åring tycker jag. Tvåårstrotset har du säkert hört om... Olika barn är olika starka/envisa/bestämda. Det din son gör nu är helt enkelt testa vad som funkar och vad som inte gör det. Hur långt han kan gå helt enkelt.
Det enda man _kan_ göra är egentligen att stå ut och försöka beväpna sig med allt tålamod man kan hitta. För det är ju jättejobbigt att hantera, även om det inte är något onormalt och även om man vet att det kommer gå över. Men, gränser måste man ju sätta och det är dina gränser han stångas mot just nu.
Han går också på dagis nu, och där lär dom sig massor av hur de andra barnen är och gör, det påverkar säkert också.
Låt honom få skrika klart, håll dig i närheten och håll om honom om du får. Till slut går den här perioden över, förhoppningsvis ett tag innan nästa trots-period börjar... *suck* det _är_ inte lätt att vara förälder...
det är många som säger att barn under 3 år inte bör vara på dagis, utan att på något sätt kunna förklara närmare vad de menar och vad de har för belägg för uttalandet. Det finns även de som menar på att barn under 3 år kan behvöa en paus från den emotionella kärnfamiljen.
4
vilken professor då? det är många som säger att barn under 3 år inte bör vara på dagis, utan att på något sätt kunna förklara närmare vad de menar och vad de har för belägg för uttalandet. Det finns även de som menar på att barn under 3 år kan behvöa en paus från den emotionella kärnfamiljen.
stressforskare som anser att barn inte mår bra rent fysiskt av att vara i stora grupper. Inget man vill höra som småbarnsförälder i dagissverige kanske. Men fakta.
5
Peter Währborg tex stressforskare som anser att barn inte mår bra rent fysiskt av att vara i stora grupper. Inget man vill höra som småbarnsförälder i dagissverige kanske. Men fakta.
Jag tror att dagisets nytta varierar mellan individer, men mest är av godo om det används \"rätt\". Kan tycka att 1-3 åringar som går mer än 6 timmar är lite för mycket, men till saken: För hundra år sedan och längre bak levde människan i fler-generationers storfamiljer, där barnen togs om hand av flera och hade större \"umgänge\" och följde med ut och arbetade. Det var nödvändigt och ur det föddes väl ett behov av umgänge och stimulans utöver det dagens små kärnfamiljer kan erbjuda. Det är min personliga övertygelse att dagis i viss mån (också ber på dagiset förstås) fyller en del luckor som vi föräldrar inte kan fylla.
Eller är jag helt ute och cyklar?
6
Dagis och storfamiljer Jag tror att dagisets nytta varierar mellan individer, men mest är av godo om det används \"rätt\". Kan tycka att 1-3 åringar som går mer än 6 timmar är lite för mycket, men till saken: För hundra år sedan och längre bak levde människan i fler-generationers storfamiljer, där barnen togs om hand av flera och hade större \"umgänge\" och följde med ut och arbetade. Det var nödvändigt och ur det föddes väl ett behov av umgänge och stimulans utöver det dagens små kärnfamiljer kan erbjuda. Det är min personliga övertygelse att dagis i viss mån (också ber på dagiset förstås) fyller en del luckor som vi föräldrar inte kan fylla.
ingen professor men Anna W säger det... Däremot finns det undersökningar som visar att barn som börjat på dagis tidigare har lättare för sig resten av livet gällande skola, socialt liv med vänner samt jobb.
7
Nja ingen professor men Anna W säger det... Däremot finns det undersökningar som visar att barn som börjat på dagis tidigare har lättare för sig resten av livet gällande skola, socialt liv med vänner samt jobb.
...men det var en proffessor av hankön som pratade om detta i debatt nu under hösten, på teve.
Han hade forskat mycket länge i saken.
Sedan är det väl bara att gå till sig själv, det behövs ingen professor för att veta att det känns helt fel att lämna bort ett litet barn som knappt kan tala.
För mig är två år ett minimum, helst tre.
8
bara för att man inte kommer ihåg namn... ...men det var en proffessor av hankön som pratade om detta i debatt nu under hösten, på teve.
Han hade forskat mycket länge i saken.
Sedan är det väl bara att gå till sig själv, det behövs ingen professor för att veta att det känns helt fel att lämna bort ett litet barn som knappt kan tala.
...att det finns likasinnade. Jag bygger inte mina åsikter på vad någon annan sagt, men magkänslan säger minst två. Min yngsta började nu i höst då hon var just två och för mig känns det så skönt att hon faktiskt kan uttrycka vad hon vill/inte vill med ord. Jag kan faktiskt fråga saker om hennes dag på dagis och få svar.Det känns tryggt tycker jag...
9
Skönt att höra... ...att det finns likasinnade. Jag bygger inte mina åsikter på vad någon annan sagt, men magkänslan säger minst två. Min yngsta började nu i höst då hon var just två och för mig känns det så skönt att hon faktiskt kan uttrycka vad hon vill/inte vill med ord. Jag kan faktiskt fråga saker om hennes dag på dagis och få svar.Det känns tryggt tycker jag...
..är visserligen inte professor, men läkare och beteendeforskare. Och han uttrycker det som sådant, att man aldrig bör lämna ett barn till någon som de inte haft möjlighet att skapa sig en trygg anknytning till. (Vilket kan göras under en bra inskolningsperiod med samma personal som ser och ger barnet det barnet behöver, även fysisk närhet när/om det behövs.) Denna anknytning kan ju skapas även för ett mindre barn, men åldern har viss betydelse då barn över 3-4 års ålder har bättre förutsättningar att skaffa anknytningar till fler personer. Men, han säger inte att det är omöjligt tidigare än så.
Däremot säger han att det är direkt olämpligt att lämna ett barn under ett års ålder.
10
Tomas Ljungberg.. ..är visserligen inte professor, men läkare och beteendeforskare. Och han uttrycker det som sådant, att man aldrig bör lämna ett barn till någon som de inte haft möjlighet att skapa sig en trygg anknytning till. (Vilket kan göras under en bra inskolningsperiod med samma personal som ser och ger barnet det barnet behöver, även fysisk närhet när/om det behövs.) Denna anknytning kan ju skapas även för ett mindre barn, men åldern har viss betydelse då barn över 3-4 års ålder har bättre förutsättningar att skaffa anknytningar till fler personer. Men, han säger inte att det är omöjligt tidigare än så.
Däremot säger han att det är direkt olämpligt att lämna ett barn under ett års ålder.
Visst kan det ha med dagis att göra, som så många skrivit om ovanför. Men jag tror oavsett dagis eller inte att många barn just i tvårsåldern får en ahaupplevelse när det gäller den egna viljan. Den ska testas i allt. Och eftersom de samtidigt saknar en del erfarenheter som vi vuxna har, så blir det rätt jobbigt. Jag minns min fortfarande väldigt viljestarka sexårings period mellan två-tre år som den absolut jobbigaste hittils. Jag tror att man får försöka hitta ett sätt som är det minst jobbiga i varje situation, låta barnet bestämma där det går och vara tydlig där jag som vuxen måste ta beslutet. Välja sina kamper alltså. Ibland avleda och ibland lyfta bort. Och ta skriken och vrålen och vad det nu är för vad de faktiskt är: Ett sätt att uttrycka frustration. Så småningom kommer barnet att förstå vilka saker det kan bestämma om och vilka inte. Fast helt och fullt är det nog endel människor som aldrig förstår det.:0)
Och ett litet tips på lång sikt. Jag har märkt att när vår stora dotter kommer in i dessa perioder (för de kommer ju fler gånger) så handlar det ofta om att hon behöver få mer eget ansvar. Det gäller bara för oss föräldrar att se hur vi kan ge henne det på ett bra sätt, så att det blir lagom mycket. Men ett sätt kan vara att be barnet om hjälp mycket. Då känner det sig stort och självförtroendet växer. Min lilla tjej som bli två nästa vecka, älskar att hjälpa oss andra genom att hämta saker, kasta skräp i soppåsen, hjälpa till med matlagning, klä på sig och av sig själv osv.
11
Den egna viljan. Visst kan det ha med dagis att göra, som så många skrivit om ovanför. Men jag tror oavsett dagis eller inte att många barn just i tvårsåldern får en ahaupplevelse när det gäller den egna viljan. Den ska testas i allt. Och eftersom de samtidigt saknar en del erfarenheter som vi vuxna har, så blir det rätt jobbigt. Jag minns min fortfarande väldigt viljestarka sexårings period mellan två-tre år som den absolut jobbigaste hittils. Jag tror att man får försöka hitta ett sätt som är det minst jobbiga i varje situation, låta barnet bestämma där det går och vara tydlig där jag som vuxen måste ta beslutet. Välja sina kamper alltså. Ibland avleda och ibland lyfta bort. Och ta skriken och vrålen och vad det nu är för vad de faktiskt är: Ett sätt att uttrycka frustration. Så småningom kommer barnet att förstå vilka saker det kan bestämma om och vilka inte. Fast helt och fullt är det nog endel människor som aldrig förstår det.:0)
Och ett litet tips på lång sikt. Jag har märkt att när vår stora dotter kommer in i dessa perioder (för de kommer ju fler gånger) så handlar det ofta om att hon behöver få mer eget ansvar. Det gäller bara för oss föräldrar att se hur vi kan ge henne det på ett bra sätt, så att det blir lagom mycket. Men ett sätt kan vara att be barnet om hjälp mycket. Då känner det sig stort och självförtroendet växer. Min lilla tjej som bli två nästa vecka, älskar att hjälpa oss andra genom att hämta saker, kasta skräp i soppåsen, hjälpa till med matlagning, klä på sig och av sig själv osv.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
