Jag skulle verkligen behöva er syn på saker och ting just nu. Det är så att jag är 30 år och gift med en man som jag varit tillsammans med sedan jag var 18. Vi har tre underbara barn tillsammans, och vi bor i en villa. På ytan ser det säkert ut som om allt var frid och fröjd, men jag känner att det är något som fattas. Min man är min bästa vän, och han är en bra pappa åt barnen, men mer än så är det inte. De första åren, innan barnen kom, var vårt förhållande väldigt passionerat, men i takt med att åren gått och barnen kommit, har glöden slocknat helt. Vi var väldigt unga när vi träffades, och vi har under åren utvecklats åt olika håll. Därför känns det som om vi inte längre har särskilt mycket gemensamt, bortsett från barnen och en trist vardag.
Tills för en vecka sedan tänkte jag att livet kanske inte blir bättre än så här, så det är nog bäst för alla att vi ändå härdar ut och fortsätter kämpa tillsammans. Men så förra helgen råkade jag träffa på en kille som jag var tillsammans med under en kort tid innan jag träffade min man, och det rörde upp en massa känslor som jag inte längre trodde att jag hade. Jag kände mig oerhört attraherad av honom, och nu kan jag inte sluta tänka på honom. Det känns ungefär som om jag vaknat upp efter tio år i dvala och upptäcker livet på nytt. Detta har fått mig att fundera på om det bästa ändå inte vore att skiljas och prova nya vägar, i stället för att gå resten av livet och låtsas att allting är bra som det är. Men samtidigt känns det väldigt egoistiskt, och framför allt orättvist mot barnen att skiljas. Jag vet att min äldste son skulle ta en skilsmässa väldigt hårt, för han är oerhört känslig och har många gånger sagt att vi aldrig får skilja oss.
Ska jag fortsätta härda ut för barnens skull, eller ska jag börja tänka mer på vad jag själv vill ha ut av mitt liv? Hur resonerar ni?
1
30-årskris? Jag skulle verkligen behöva er syn på saker och ting just nu. Det är så att jag är 30 år och gift med en man som jag varit tillsammans med sedan jag var 18. Vi har tre underbara barn tillsammans, och vi bor i en villa. På ytan ser det säkert ut som om allt var frid och fröjd, men jag känner att det är något som fattas. Min man är min bästa vän, och han är en bra pappa åt barnen, men mer än så är det inte. De första åren, innan barnen kom, var vårt förhållande väldigt passionerat, men i takt med att åren gått och barnen kommit, har glöden slocknat helt. Vi var väldigt unga när vi träffades, och vi har under åren utvecklats åt olika håll. Därför känns det som om vi inte längre har särskilt mycket gemensamt, bortsett från barnen och en trist vardag.
Tills för en vecka sedan tänkte jag att livet kanske inte blir bättre än så här, så det är nog bäst för alla att vi ändå härdar ut och fortsätter kämpa tillsammans. Men så förra helgen råkade jag träffa på en kille som jag var tillsammans med under en kort tid innan jag träffade min man, och det rörde upp en massa känslor som jag inte längre trodde att jag hade. Jag kände mig oerhört attraherad av honom, och nu kan jag inte sluta tänka på honom. Det känns ungefär som om jag vaknat upp efter tio år i dvala och upptäcker livet på nytt. Detta har fått mig att fundera på om det bästa ändå inte vore att skiljas och prova nya vägar, i stället för att gå resten av livet och låtsas att allting är bra som det är. Men samtidigt känns det väldigt egoistiskt, och framför allt orättvist mot barnen att skiljas. Jag vet att min äldste son skulle ta en skilsmässa väldigt hårt, för han är oerhört känslig och har många gånger sagt att vi aldrig får skilja oss.
Ska jag fortsätta härda ut för barnens skull, eller ska jag börja tänka mer på vad jag själv vill ha ut av mitt liv? Hur resonerar ni?
precis gått ifrån en liknande situation. Härda ut för barnen funkar inte, nu när du väl har vaknat ur din dvala så kommer du nog hela tiden gå och älta med dina frågor, gå till familjerådgivningen och få hjälp. Vilket beslut du än tar så kommer det att kännas bättre för båda om ni kan prata igenom allt och inte lämna eller stanna kvar i förhållandet med massa frågor.
2
Jag har ... precis gått ifrån en liknande situation. Härda ut för barnen funkar inte, nu när du väl har vaknat ur din dvala så kommer du nog hela tiden gå och älta med dina frågor, gå till familjerådgivningen och få hjälp. Vilket beslut du än tar så kommer det att kännas bättre för båda om ni kan prata igenom allt och inte lämna eller stanna kvar i förhållandet med massa frågor.
Jag vet innerst inne att jag måste flytta. Men det är ett fruktansvärt stort steg att ta. Än så länge har jag inte pratat med min man om hur jag känner, men jag ska göra det så fort vi får tillfälle att vara ensamma. Fast jag tror ändå att han redan känner på sig att allt inte står rätt till, för han är ovanligt tyst och inåtvänd. När jag har pratat med honom får vi ta ställning till om vi behöver gå i familjeterapi eller inte.
Tack igen för att du tog dig tid att svara!
3
Tack för ditt svar! Jag vet innerst inne att jag måste flytta. Men det är ett fruktansvärt stort steg att ta. Än så länge har jag inte pratat med min man om hur jag känner, men jag ska göra det så fort vi får tillfälle att vara ensamma. Fast jag tror ändå att han redan känner på sig att allt inte står rätt till, för han är ovanligt tyst och inåtvänd. När jag har pratat med honom får vi ta ställning till om vi behöver gå i familjeterapi eller inte.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
