Väntar ett handikappat barn
Föräldraskap
  1. Maria
    #1

    Väntar ett handikappat barn

    Hej
    Jag har en allmän fråga, vi är två kvinnor som har ett barn 3 år. Nu väntar vi ett syskon som har visat sig ha en hjärnskada mm. Själva tycker vi att oket kan bli för stort för det barn vi redan har att både ha en regnbågsfamilj och ett svårt handikappat syskon att stå upp för. Ett jämlikt syskon , de hade ju kunnat stödja varandra mer. Vi kommer nog av flera skäl inte bara detta avbryta graviditeten, men vi är ändå intresserade av vad ni andra härinne tror om själva sakfrågan. Tror ni att det kan bli extra svårt i en regnbågsfamilj för barnet att även ha ett handikappat syskon som tar mycket tid och OCKSÅ genererar en mängd frågor från omvärlden ?
  2. 1
    Väntar ett handikappat barn Hej
    Jag har en allmän fråga, vi är två kvinnor som har ett barn 3 år. Nu väntar vi ett syskon som har visat sig ha en hjärnskada mm. Själva tycker vi att oket kan bli för stort för det barn vi redan har att både ha en regnbågsfamilj och ett svårt handikappat syskon att stå upp för. Ett jämlikt syskon , de hade ju kunnat stödja varandra mer. Vi kommer nog av flera skäl inte bara detta avbryta graviditeten, men vi är ändå intresserade av vad ni andra härinne tror om själva sakfrågan. Tror ni att det kan bli extra svårt i en regnbågsfamilj för barnet att även ha ett handikappat syskon som tar mycket tid och OCKSÅ genererar en mängd frågor från omvärlden ?
  3. Medlem sedan
    Apr 2001
    #2

    Tvärtom

    Det här blir ett långt resonemang men jag hoppas att du hänger med ändå.

    Den som vill adoptera ett barn ska inte bara vara allmänt bra utan särskilt bra och särskilt beredd på att tackla de frågor barnet (och omgivningen) kommer med. Jag känner inte så många adoptivföräldrar men det de har gemensamt är att de - trots att de aldrig själva upplevt utanförskap i den bemärkelsen - faktiskt bemödar sig om at söka förstå det som fenomen.

    Vi lever redan i ett slags utanförskap och den av oss som vill ha barn tänker oftast länge och väl innan så sker. Jag känner ytterst få regnbågsföräldrar där den sortens tankeverksamhet helt verkar saknas men det är klart att det finns muppar hos oss likaväl som hos heteros. Jag hoppas dock att de är få.

    Jag visste ingenting mer än vad sedvanliga UL visar när min son föddes. Jag var ett halvår för ung för de tester man erbjuder äldre mammor i Skåne men hade nog inte tagit dem ändå, jag ville ha barnet oavsett hur det skulle bli. Mina önskningar var ett hyfsat friskt barn som överlever mig och ingenting av det kan jag någonsin styra över. Men önska.

    Jag tror precis tväremot det du skrev. Jag tror att mina förutsättningar för att tackla annorlundaskap och utanförskap är snäppet bättre än genomsnittets. Med det är inte sagt att det är så för alla lesbiska, kanske i synnerhet inte för den som månar om heteronormativiteten och gärna vill smälta in. Jag vet redan att jag aldrig kommer att göra det och förhåller mig därefter.

    Min son kommer sannolikt aldrig att få syskon och därför blir allt jag skriver färgat av det. Chansen att lyckas en gång till är minimal för vår del så han blir nog mitt enda barn, men jag skulle gärna vilja få fler. Jag tror nog att det i de flesta fall kan vara fantastiskt att ha syskon - oavsett om de har funktionshinder eller inte - men kan inte avgöra hur stor betydelse det har för den vuxne. Min bror och jag har sporadisk kontakt och ingen av oss verkar sakna någon tätare relation. Min bästa väninna har ingen kontakt alls med syskon medans min barndomsbästis träffar sin syrra varenda dag. En annan barndomskompis har en funktionshindrad syster som han träffar väldigt ofta.

    Jag tror inte att det behöver blir jobbigt men det kan ju blir det. Precis som det kan bli ansträngt mellan vilka syskon som helst.
  4. 2
    Tvärtom Det här blir ett långt resonemang men jag hoppas att du hänger med ändå.

    Den som vill adoptera ett barn ska inte bara vara allmänt bra utan särskilt bra och särskilt beredd på att tackla de frågor barnet (och omgivningen) kommer med. Jag känner inte så många adoptivföräldrar men det de har gemensamt är att de - trots att de aldrig själva upplevt utanförskap i den bemärkelsen - faktiskt bemödar sig om at söka förstå det som fenomen.

    Vi lever redan i ett slags utanförskap och den av oss som vill ha barn tänker oftast länge och väl innan så sker. Jag känner ytterst få regnbågsföräldrar där den sortens tankeverksamhet helt verkar saknas men det är klart att det finns muppar hos oss likaväl som hos heteros. Jag hoppas dock att de är få.

    Jag visste ingenting mer än vad sedvanliga UL visar när min son föddes. Jag var ett halvår för ung för de tester man erbjuder äldre mammor i Skåne men hade nog inte tagit dem ändå, jag ville ha barnet oavsett hur det skulle bli. Mina önskningar var ett hyfsat friskt barn som överlever mig och ingenting av det kan jag någonsin styra över. Men önska.

    Jag tror precis tväremot det du skrev. Jag tror att mina förutsättningar för att tackla annorlundaskap och utanförskap är snäppet bättre än genomsnittets. Med det är inte sagt att det är så för alla lesbiska, kanske i synnerhet inte för den som månar om heteronormativiteten och gärna vill smälta in. Jag vet redan att jag aldrig kommer att göra det och förhåller mig därefter.

    Min son kommer sannolikt aldrig att få syskon och därför blir allt jag skriver färgat av det. Chansen att lyckas en gång till är minimal för vår del så han blir nog mitt enda barn, men jag skulle gärna vilja få fler. Jag tror nog att det i de flesta fall kan vara fantastiskt att ha syskon - oavsett om de har funktionshinder eller inte - men kan inte avgöra hur stor betydelse det har för den vuxne. Min bror och jag har sporadisk kontakt och ingen av oss verkar sakna någon tätare relation. Min bästa väninna har ingen kontakt alls med syskon medans min barndomsbästis träffar sin syrra varenda dag. En annan barndomskompis har en funktionshindrad syster som han träffar väldigt ofta.

    Jag tror inte att det behöver blir jobbigt men det kan ju blir det. Precis som det kan bli ansträngt mellan vilka syskon som helst.
  5. Anne m 2
    #3

    Jag tror

    nog inte att det blir extra svårt för ett barn som lever i en regnbågsfamilj att få ett syskon som har ett funktionshinder. I alla fall inte ur det perspektivet. Man kan inte mäta svårigheter på det sättet, och barn sätter inte det i relation till varandra heller. Inte när de är små.

    Jag har också svårt att tänka mig att de senare skulle säga \"varför fick jag ett syskon med ett funktionshinder när jag redan hade en annorlunda familj?\" Möjligen är det något som trillar ur en arg tonåring, men det handlar nog mer om just det att man är en arg tonåring. Man får de föräldrar man får och de syskon man får -eller inte får. Många säger att det är svårt för ensambarn, att de blir socialt missanpassade osv. Det tror jag inte heller på. Jag tror att allt är relativt. Och alla är olika så det är därför omöjligt att innan säga hur det kommer att bli.

    Som en redan annorlunda familj som lever lite utanför den gängse normen i samhället tror jag snarare man är bättre rustad att hantera det som är annorlunda. Jag hoppas i alla fall det. Som i precis allt föräldraskap tror jag att det viktiga ligger i hur man behandlar barnen, både det med och det utan funktionshinder och att man inte gör en stor grej av det -det är förstås en stor grej eftersom man troligen behöver extra stöd kanske av assistenter, i kontakter med sjukvård, habilitering och myndigheter osv. Men barn är barn oavsett om de har ett funktionshinder eller ej, man är aldrig sitt funktionshinder för det kommer aldrig först.

    Ett barn finner troligen stor glädje i ett syskon just för att det är barnets syskon. Man har roligt ihop och man bråkar och man slåss osv och om man sedan kommer att ha kontakt elelr ens komma överens som vuxen tror jag har ytterst lite med ett eventuellt funktionshinder att göra.
  6. 3
    Jag tror nog inte att det blir extra svårt för ett barn som lever i en regnbågsfamilj att få ett syskon som har ett funktionshinder. I alla fall inte ur det perspektivet. Man kan inte mäta svårigheter på det sättet, och barn sätter inte det i relation till varandra heller. Inte när de är små.

    Jag har också svårt att tänka mig att de senare skulle säga \"varför fick jag ett syskon med ett funktionshinder när jag redan hade en annorlunda familj?\" Möjligen är det något som trillar ur en arg tonåring, men det handlar nog mer om just det att man är en arg tonåring. Man får de föräldrar man får och de syskon man får -eller inte får. Många säger att det är svårt för ensambarn, att de blir socialt missanpassade osv. Det tror jag inte heller på. Jag tror att allt är relativt. Och alla är olika så det är därför omöjligt att innan säga hur det kommer att bli.

    Som en redan annorlunda familj som lever lite utanför den gängse normen i samhället tror jag snarare man är bättre rustad att hantera det som är annorlunda. Jag hoppas i alla fall det. Som i precis allt föräldraskap tror jag att det viktiga ligger i hur man behandlar barnen, både det med och det utan funktionshinder och att man inte gör en stor grej av det -det är förstås en stor grej eftersom man troligen behöver extra stöd kanske av assistenter, i kontakter med sjukvård, habilitering och myndigheter osv. Men barn är barn oavsett om de har ett funktionshinder eller ej, man är aldrig sitt funktionshinder för det kommer aldrig först.

    Ett barn finner troligen stor glädje i ett syskon just för att det är barnets syskon. Man har roligt ihop och man bråkar och man slåss osv och om man sedan kommer att ha kontakt elelr ens komma överens som vuxen tror jag har ytterst lite med ett eventuellt funktionshinder att göra.
  7. Maria (Avanna)
    #4

    Tack för svaren

    barnet har en kromosomskada som kan vara lätt men även mycket svår, spektrumet är stort och man kan inte veta innan barnet är fött, jag har känt mig tveksam till att gå vidare av många olika skäl, detta har varit ett av dem som jag funderat mycket över. Att den befintliga sonen kan behöva mer stöd och tid för att bygga upp en bra självkänsla, i och med att hans familj är annorlunda. Har själv växt upp med ett syskon som åkte in och ut på sjukhus och fick själv sitta emellan och bo borta mycket från 3 års ålder eftersom föräldrarna var mycket på sjukhuset. Vilket jag upplevde som oerhört traumatiskt.Min mamma pratar än idag om hur mycket skuldkänslor hon hade för att de inte hann med mig och hur svår situationen var. Visst har man lärt sig en hel del om empati mm men jag känner ändå att det kan krävas otroligt mycket av föräldrarna så att det andra barnet inte blir försummat. Det finns mycket hjälp att få i Sverige men jag har också förstått att barnen blir oroliga att träffa för mycket assistenter och pedagoger. Det är ju ändå föräldrarna som är viktigast även för detta barn. Detta är mitt livs svåraste resa och det blir heller inga fler barnförsök men jag är tacksam för era synpunkter. Kan tillägga att vid första barnet gjorde jag ingen diagnostik utan hade inställningen att vi tar vad vi får. Men den här gången så valde jag lite annorlunda kan egentligen inte nu i efterhand förklara varför. Kanske helt enkelt för att man inte längre är barnlös utan vet vilket jobb det innebär bara att ha ett friskt barn.
  8. 4
    Tack för svaren barnet har en kromosomskada som kan vara lätt men även mycket svår, spektrumet är stort och man kan inte veta innan barnet är fött, jag har känt mig tveksam till att gå vidare av många olika skäl, detta har varit ett av dem som jag funderat mycket över. Att den befintliga sonen kan behöva mer stöd och tid för att bygga upp en bra självkänsla, i och med att hans familj är annorlunda. Har själv växt upp med ett syskon som åkte in och ut på sjukhus och fick själv sitta emellan och bo borta mycket från 3 års ålder eftersom föräldrarna var mycket på sjukhuset. Vilket jag upplevde som oerhört traumatiskt.Min mamma pratar än idag om hur mycket skuldkänslor hon hade för att de inte hann med mig och hur svår situationen var. Visst har man lärt sig en hel del om empati mm men jag känner ändå att det kan krävas otroligt mycket av föräldrarna så att det andra barnet inte blir försummat. Det finns mycket hjälp att få i Sverige men jag har också förstått att barnen blir oroliga att träffa för mycket assistenter och pedagoger. Det är ju ändå föräldrarna som är viktigast även för detta barn. Detta är mitt livs svåraste resa och det blir heller inga fler barnförsök men jag är tacksam för era synpunkter. Kan tillägga att vid första barnet gjorde jag ingen diagnostik utan hade inställningen att vi tar vad vi får. Men den här gången så valde jag lite annorlunda kan egentligen inte nu i efterhand förklara varför. Kanske helt enkelt för att man inte längre är barnlös utan vet vilket jobb det innebär bara att ha ett friskt barn.
  9. Medlem sedan
    Apr 2001
    #5

    Mina varmaste tankar

    skickar jag dig. Även om jag tror att jag hade valt annorlunda så är ju detta en situation man aldrig önskat någon att uppleva.

    Jag vet inte om du har kontakt med andra regnbågsföräldrar? Jag tänkte mest på det du skrev om din son kommer att behöva mer för att bygga upp sin självkänsla än vad jag förmodar att du menar barn till hetero behöver. Jag är inte säker på att jag håller med dig där men så problematiserar jag inte mitt föräldraskap på det sättet heller. Kanske hade det varit bra att träffa andra föräldrar och höra hur de ser på sina barns självbild och vad de tycker att de bidrar med till att göra den solid?

    Jag hoppas att du får fortsatt gott stöd i dina frågor och tankar.

    Många kramar/
  10. 5
    Mina varmaste tankar skickar jag dig. Även om jag tror att jag hade valt annorlunda så är ju detta en situation man aldrig önskat någon att uppleva.

    Jag vet inte om du har kontakt med andra regnbågsföräldrar? Jag tänkte mest på det du skrev om din son kommer att behöva mer för att bygga upp sin självkänsla än vad jag förmodar att du menar barn till hetero behöver. Jag är inte säker på att jag håller med dig där men så problematiserar jag inte mitt föräldraskap på det sättet heller. Kanske hade det varit bra att träffa andra föräldrar och höra hur de ser på sina barns självbild och vad de tycker att de bidrar med till att göra den solid?

    Jag hoppas att du får fortsatt gott stöd i dina frågor och tankar.

    Många kramar/
  11. Avanna
    #6

    Hej Allis

    Jo visst har jag kontakt med andra regnbågsföräldrar, men vad jag menade särskilt med att bygga upp min sons självkänsla är bara att kunna ge honom den tid och uppmärksamhet som alla barn behöver. Jag vet av egna erfarenheter att ett barn med funktionshinder kan ta mycket tid från ett syskon så att det blir försummat. Brist på uppmärksamhet och tid från föräldrarna till barnet tror jag är en orsak att barnet INTE bygger upp en så stark självkänsla. Detta barn blir inte så viktigt i sina egna ögon eftersom detta barns behov hela tiden kommer efter det andra barnets. Naturligtvis mot föräldrarnas vilja. Det var bara i den meningen som jag menade att han kunde komma i kläm. Det finns också en svensk undersökning som visar att barn till HS-föräldrar som hade syskon mådde lite bättre än de andra barnen. Annars var det ingen skillnad på barn till hetero eller hs. Slutsatserna som drogs av detta var att de hade stöd av varandra i en ovanlig familj, detta tror jag mig komma ihåg var den viktigaste slutsatsen av den största undersökningen hittills som sverige gjort. Detta stöd tex kommer ju inte sonen kunna få utan istället bara behöva ge till ett syskon med en allvarlig skada. Men jag bör absolut tillägga att jag gör ju naturligtvis inte abort enbart av skälet att på något sätt skydda sonen. Det finns flera andra tunga skäl för oss till detta beslut. Denna aspekt kom dock upp i diskussionen och jag var lite nyfiken på att få andras reflektioner kring det här.
  12. 6
    Hej Allis Jo visst har jag kontakt med andra regnbågsföräldrar, men vad jag menade särskilt med att bygga upp min sons självkänsla är bara att kunna ge honom den tid och uppmärksamhet som alla barn behöver. Jag vet av egna erfarenheter att ett barn med funktionshinder kan ta mycket tid från ett syskon så att det blir försummat. Brist på uppmärksamhet och tid från föräldrarna till barnet tror jag är en orsak att barnet INTE bygger upp en så stark självkänsla. Detta barn blir inte så viktigt i sina egna ögon eftersom detta barns behov hela tiden kommer efter det andra barnets. Naturligtvis mot föräldrarnas vilja. Det var bara i den meningen som jag menade att han kunde komma i kläm. Det finns också en svensk undersökning som visar att barn till HS-föräldrar som hade syskon mådde lite bättre än de andra barnen. Annars var det ingen skillnad på barn till hetero eller hs. Slutsatserna som drogs av detta var att de hade stöd av varandra i en ovanlig familj, detta tror jag mig komma ihåg var den viktigaste slutsatsen av den största undersökningen hittills som sverige gjort. Detta stöd tex kommer ju inte sonen kunna få utan istället bara behöva ge till ett syskon med en allvarlig skada. Men jag bör absolut tillägga att jag gör ju naturligtvis inte abort enbart av skälet att på något sätt skydda sonen. Det finns flera andra tunga skäl för oss till detta beslut. Denna aspekt kom dock upp i diskussionen och jag var lite nyfiken på att få andras reflektioner kring det här.
  13. Medlem sedan
    Apr 2001
    #7

    Jag förstår

    bättre vad du menar nu, tack för att du tog dig tid att förklara hur du tänkte.

    Jag tänkte på en annan tjej på aff, hon kallar sig myzoxe och har liknande erfarenheter kring att vänta barn med svåra komplikationer. Det är så svårt att skriva något vettigt som stöd när man inte har varit i samma situation men du ska i vart fall veta att vi tänker mycket på dig och din familj. Myzoxe ger ett mycket omtänksamt och snällt intryck så kanske ni skulle ha glädje av att prata med varandra?

    Kram/
  14. 7
    Jag förstår bättre vad du menar nu, tack för att du tog dig tid att förklara hur du tänkte.

    Jag tänkte på en annan tjej på aff, hon kallar sig myzoxe och har liknande erfarenheter kring att vänta barn med svåra komplikationer. Det är så svårt att skriva något vettigt som stöd när man inte har varit i samma situation men du ska i vart fall veta att vi tänker mycket på dig och din familj. Myzoxe ger ett mycket omtänksamt och snällt intryck så kanske ni skulle ha glädje av att prata med varandra?

    Kram/
  15. Medlem sedan
    Nov 2001
    #8

    Vi tänkte likadant

    När vi väntade ettan så tänkte vi också \"vi tar vad vi får\" och jag var också så rädd för att ta fostervattenprov,. När vi väntade tvåan hade jag exakt samma tankar som du beskriver inför beslutet att ta fostervattenprov, och i vårt fall bestämde vi att jag skulle genomgå provet och att vi skulle välja abort om fostret var skadat, just för att ge storasyskonet mer tid o plats än det skulle bli med ett handikappat syskon i nära ålder. Ett skitsvårt beslut och man kan inte råda andra hur de ska göra, bara berätta hur man kände själv. LYCKA TILL med hur ni än beslutar och Kram!!!
  16. 8
    Vi tänkte likadant När vi väntade ettan så tänkte vi också \"vi tar vad vi får\" och jag var också så rädd för att ta fostervattenprov,. När vi väntade tvåan hade jag exakt samma tankar som du beskriver inför beslutet att ta fostervattenprov, och i vårt fall bestämde vi att jag skulle genomgå provet och att vi skulle välja abort om fostret var skadat, just för att ge storasyskonet mer tid o plats än det skulle bli med ett handikappat syskon i nära ålder. Ett skitsvårt beslut och man kan inte råda andra hur de ska göra, bara berätta hur man kände själv. LYCKA TILL med hur ni än beslutar och Kram!!!
  17. Medlem sedan
    Oct 2004
    #9

    hallå...

    ...tyvärr så kommer ni få problem inte för att ni är regnbågsförädrar utan mer för att samhället ställer inte upp för de funktionshindrade som man kanske skulle önska.

    Jag skulle kunna berätta massvis av mera mera men ni kan höra av er till wolftara snabel a hotmail.com så kan jag berätta mera, har själv ett funktionshindrat barn

    Wolf

  18. 9
    hallå... ...tyvärr så kommer ni få problem inte för att ni är regnbågsförädrar utan mer för att samhället ställer inte upp för de funktionshindrade som man kanske skulle önska.

    Jag skulle kunna berätta massvis av mera mera men ni kan höra av er till wolftara snabel a hotmail.com så kan jag berätta mera, har själv ett funktionshindrat barn

    Wolf

Liknande trådar

  1. Jag väntar barn!
    By Carro N in forum _1108 Augustibarn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2011-01-15, 19:39
  2. Nytt förhållande och handikappat barn?
    By BM66 in forum Ryggmärgsbråck
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2009-10-12, 19:22
  3. Ett handikappat barn...
    By tee_ in forum Ordet är fritt
    Svar: 11
    Senaste inlägg: 2008-02-21, 16:58
  4. Nån som väntar barn?
    By Maria med Max. in forum _0508 Augustibarn
    Svar: 8
    Senaste inlägg: 2006-06-25, 14:56
  5. ett handikappat barn JmIol
    By mandelblomman in forum Småbarn
    Svar: 5
    Senaste inlägg: 2006-05-07, 20:35
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar