När man har delad vårnad men ena är boende förälder (barnet bor mer där) och barnet inte vill åka till umgängesförälder så måste man ju tvinga iväg sitt barn. Min fråga är När kan barnet bestämma själv? När harbarnet nåt att säga till om? Måste man i såfall upp i rätten?
1
När har barnet nåt att säga till om När man har delad vårnad men ena är boende förälder (barnet bor mer där) och barnet inte vill åka till umgängesförälder så måste man ju tvinga iväg sitt barn. Min fråga är När kan barnet bestämma själv? När harbarnet nåt att säga till om? Måste man i såfall upp i rätten?
... när man ska ta hänsyn till barnets vilja. Det ska göras i förhållande till barnets \"ålder och mognad\" heter det.
Däremot är det så att det finns en åldersgräns för verkställighet av dom. Det gäller alltså bara om det finns en dom eller juridiskt bindande avtal. Är barnet över 12 år kan inte dom verkställas, dvs i praktiken kan en 12-åring inte polishämtas till umgänge, eller tillbaka till boföräldern efter umgånge.
Finns det ett avtal eller en dom som reglerar umgänget ligger bof rätt illa till om h*n inte följer domen/avtalet, även om uf inte begär verkställighet. Om uf stämmer för att få mer umgänge eller tom boendet kan h*n hävda umgängessabotage och öka sina chanser att vinna målet!
2
Det finns ingen exakt gräns för... ... när man ska ta hänsyn till barnets vilja. Det ska göras i förhållande till barnets \"ålder och mognad\" heter det.
Däremot är det så att det finns en åldersgräns för verkställighet av dom. Det gäller alltså bara om det finns en dom eller juridiskt bindande avtal. Är barnet över 12 år kan inte dom verkställas, dvs i praktiken kan en 12-åring inte polishämtas till umgänge, eller tillbaka till boföräldern efter umgånge.
Finns det ett avtal eller en dom som reglerar umgänget ligger bof rätt illa till om h*n inte följer domen/avtalet, även om uf inte begär verkställighet. Om uf stämmer för att få mer umgänge eller tom boendet kan h*n hävda umgängessabotage och öka sina chanser att vinna målet!
I vardagssituationer, när barnet inte vill åka till umgänge eller åka hem frånumgänge så finns det inga egentliga regler. Det står i föräldrabalken 6:15 att \" Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses.\"
Frågan är vad som avses med \"barnets behov\", och om och i så fall när barn ska få avgöra sådana här saker själva. Jag *tycker* nog att de ska få det, precis som att man bör ta mycket stor hänsyn till barns önskan om boende (a propos \"köpa-sitt-barn\"-debatten) när de kommer upp runt 11-12 år. Då är barnet tillräckligt stort att förstå konsekvenserna av sitt handlande, och vad det innebär att t.ex. bryta umgänget med en förälder eller byta boförälder.
Drar man saken till sin spets så kan mellanstadiebarn knappast tvingas till umgänge i en rättslig process. Någon verkställighet av boende-umgängesdomar sker inte i den åldern, och över 12 år är det i princip omöjligt.
(FB 21:5). Verkställighet fordrar ju också att det finns en dom avseende boende-umgänge att verkställa.
I en familjerättslig tvist avseende boende-umgänge så åligger det utredarens (oftast familjerätten) att lyssna på barnets inställning om det anses tillräckligt moget. Min son var 5 år när boendefrågan utreddes, och han hördes redan då. Är barnet 12 måste barnets uppfattning redovisas, och den uppfattningen väger mycket tungt (bl.a. beroende på att man riskerar en FB 21:5-situation om man går emot barnet, barn över 12 har också i många sammanhang en \"tyngre\" juridisk status)
3
Hela tiden. Det beror på vilken situation det gäller.
I vardagssituationer, när barnet inte vill åka till umgänge eller åka hem frånumgänge så finns det inga egentliga regler. Det står i föräldrabalken 6:15 att \" Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses.\"
Frågan är vad som avses med \"barnets behov\", och om och i så fall när barn ska få avgöra sådana här saker själva. Jag *tycker* nog att de ska få det, precis som att man bör ta mycket stor hänsyn till barns önskan om boende (a propos \"köpa-sitt-barn\"-debatten) när de kommer upp runt 11-12 år. Då är barnet tillräckligt stort att förstå konsekvenserna av sitt handlande, och vad det innebär att t.ex. bryta umgänget med en förälder eller byta boförälder.
Drar man saken till sin spets så kan mellanstadiebarn knappast tvingas till umgänge i en rättslig process. Någon verkställighet av boende-umgängesdomar sker inte i den åldern, och över 12 år är det i princip omöjligt.
(FB 21:5). Verkställighet fordrar ju också att det finns en dom avseende boende-umgänge att verkställa.
I en familjerättslig tvist avseende boende-umgänge så åligger det utredarens (oftast familjerätten) att lyssna på barnets inställning om det anses tillräckligt moget. Min son var 5 år när boendefrågan utreddes, och han hördes redan då. Är barnet 12 måste barnets uppfattning redovisas, och den uppfattningen väger mycket tungt (bl.a. beroende på att man riskerar en FB 21:5-situation om man går emot barnet, barn över 12 har också i många sammanhang en \"tyngre\" juridisk status)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
