Du rekommenderade i ett inlägg att man skall läsa Bruno Bettelheims bok den tomma fästningen.
Jag skulle snarast vilja rekommendera soptippen för hela upplagan.
Bortsett från hans lögner och bedrägerier så väcker hans verksamhet många mycket allvarliga etiska frågor.
De påståenden om autism som han tog fullständigt ur luften använde han som argument för att skilja barn från sina föräldrar. Hans handlande är bland de värre övergrepp som begåtts av människor som kallar sig vetenskapsmän. Övergreppen rör sig på samma nivå som tvångssteriliseringar och lobotomi.
Möjligtvis är boken ett bra exempel på pseudovetenskap och kan ur den synpunkten rekommenderas till vetenskapsteoretiker.
Det är skrämmande att se hur människor istället för att skaffa sig kunskaper om ett fenomen använder sina egna fördommar för att snyta fram en teori ur näsan som de sedan marknadsför med alla medel.
1
Till mormor snart från bokstavs... ...barn övriga som har stängts.
Du rekommenderade i ett inlägg att man skall läsa Bruno Bettelheims bok den tomma fästningen.
Jag skulle snarast vilja rekommendera soptippen för hela upplagan.
Bortsett från hans lögner och bedrägerier så väcker hans verksamhet många mycket allvarliga etiska frågor.
De påståenden om autism som han tog fullständigt ur luften använde han som argument för att skilja barn från sina föräldrar. Hans handlande är bland de värre övergrepp som begåtts av människor som kallar sig vetenskapsmän. Övergreppen rör sig på samma nivå som tvångssteriliseringar och lobotomi.
Möjligtvis är boken ett bra exempel på pseudovetenskap och kan ur den synpunkten rekommenderas till vetenskapsteoretiker.
Det är skrämmande att se hur människor istället för att skaffa sig kunskaper om ett fenomen använder sina egna fördommar för att snyta fram en teori ur näsan som de sedan marknadsför med alla medel.
Kikade på Bokus och turligt nog verkar den inte finnas att tillgå i nytryck. Lite talande att det enda som finns där en biografi över Bettelheim som heter \"The other side of madness\" (Nina Sutton) ;0).
4
Ja. Kikade på Bokus och turligt nog verkar den inte finnas att tillgå i nytryck. Lite talande att det enda som finns där en biografi över Bettelheim som heter \"The other side of madness\" (Nina Sutton) ;0).
På Bokbörsen fanns han tyvärr allt för tillgänglig. Så jag mjukstartar med \"Inte bara kärlek – Om behandling av känslostörda barn\", så får vi se om vi lär oss något nytt ;0).
7
Nu har jag shoppat på pin kiv. På Bokbörsen fanns han tyvärr allt för tillgänglig. Så jag mjukstartar med \"Inte bara kärlek – Om behandling av känslostörda barn\", så får vi se om vi lär oss något nytt ;0).
Som en liten kommentar till Nilsfars inlägg lämnar jag ett klipp ur mitt svar i det numera "nedlagda" snacket Bokstavsbarn (övriga). Adressen är följande:
Ytterst få representanter för den psykodynamiska skolan talar över huvud taget om ”forskning” eller ”vetenskap”. Detta är mycket medvetet och beror på insikten om att samlade och tolkade erfarenheter aldrig kan betecknas som vetenskap i strikt mening. Samma ödmjukhet och medvetenhet är tyvärr svår att finna i det medicinsk-psykiatriska etablissemanget, trots att den är minst lika befogad där!
Jag har inte i någon högre grad fördjupat mig i just Bruno Bettelheims teorier och verksamhet och kan därför varken uttala mig om hans slutsatser eller hans påstådda ”fusk”. Psykodynamiken står dock inte och faller med Bettelheim. Dess främsta grund är de tusentals och åter tusentals klienternas samlade erfarenheter – som mycket väl skulle kunna stå för sig själva, helt utan teoribyggarnas uttolkningar.
Vad den strikt vetenskapliga forskningen inom psykiatrin hittills har åstadkommit är inte mycket att hänga i julgran, Nilsfar. Huvuddelen av det (neuro-)psykiatrin påstår bygger på samma sorts subjektiva bedömningar, som används inom alla psykologiska och psykiatriska skolor.
8
Som en liten kommentar till Nilsfars inlägg lämnar jag ett klipp ur mitt svar i det numera "nedlagda" snacket Bokstavsbarn (övriga). Adressen är följande:
Ytterst få representanter för den psykodynamiska skolan talar över huvud taget om ”forskning” eller ”vetenskap”. Detta är mycket medvetet och beror på insikten om att samlade och tolkade erfarenheter aldrig kan betecknas som vetenskap i strikt mening. Samma ödmjukhet och medvetenhet är tyvärr svår att finna i det medicinsk-psykiatriska etablissemanget, trots att den är minst lika befogad där!
Jag har inte i någon högre grad fördjupat mig i just Bruno Bettelheims teorier och verksamhet och kan därför varken uttala mig om hans slutsatser eller hans påstådda ”fusk”. Psykodynamiken står dock inte och faller med Bettelheim. Dess främsta grund är de tusentals och åter tusentals klienternas samlade erfarenheter – som mycket väl skulle kunna stå för sig själva, helt utan teoribyggarnas uttolkningar.
Vad den strikt vetenskapliga forskningen inom psykiatrin hittills har åstadkommit är inte mycket att hänga i julgran, Nilsfar. Huvuddelen av det (neuro-)psykiatrin påstår bygger på samma sorts subjektiva bedömningar, som används inom alla psykologiska och psykiatriska skolor.
...om du skiljer den från de teoretiska uttolkarna?
Att du hävdar att man inte talar om "forskning" är ju ett rent önsketänkande från din sida. du kan knappt inte slå upp en enda modern bok om psykoanalys utan att det talas om forskning. Freud själv ansåg ju till och med att han lagt grunden för en helt ny vetenskap.
9
Vad säger då erfarenheten... ...om du skiljer den från de teoretiska uttolkarna?
Att du hävdar att man inte talar om "forskning" är ju ett rent önsketänkande från din sida. du kan knappt inte slå upp en enda modern bok om psykoanalys utan att det talas om forskning. Freud själv ansåg ju till och med att han lagt grunden för en helt ny vetenskap.
Det spelar absolut ingen roll huruvida man KALLAR det "forskning" eller "vetenskap" eller "kvacksalveri" eller "mumbojumbo". Sålänge man uttalar sig om generella företeelser hos andra människor och försöker att bidra till att lösa frågan kring tillståndens ursprung, är man lika lite undantagen ansvaret för att föra ett metodriktigt resonemang som någon annan. Det spelar absolut ingen roll om man bekänner sig till den psykodynamiska förklaringsmodellen eller till den neuropsykiatriska.
"Dess främsta grund är de tusentals och åter tusentals klienternas samlade erfarenheter – som mycket väl skulle kunna stå för sig själva, helt utan teoribyggarnas uttolkningar."
Vilka är dessa "tusentals och tusentals klienter"? Det måste vara ett omfattande material… . Men du vägrar väl enligt god tradition att ge någon som helst litteraturhänvisning.
Dina allmänna synpunkter om neuropsykiatrin håller jag inte med dig om, som du väl vet, men du gör ju ingenting annat än sågar dem i generella termer och då finns det (som vanligt) inte heller någonting konkret att bemöta.
10
Det spelar absolut ingen roll huruvida man KALLAR det "forskning" eller "vetenskap" eller "kvacksalveri" eller "mumbojumbo". Sålänge man uttalar sig om generella företeelser hos andra människor och försöker att bidra till att lösa frågan kring tillståndens ursprung, är man lika lite undantagen ansvaret för att föra ett metodriktigt resonemang som någon annan. Det spelar absolut ingen roll om man bekänner sig till den psykodynamiska förklaringsmodellen eller till den neuropsykiatriska.
"Dess främsta grund är de tusentals och åter tusentals klienternas samlade erfarenheter – som mycket väl skulle kunna stå för sig själva, helt utan teoribyggarnas uttolkningar."
Vilka är dessa "tusentals och tusentals klienter"? Det måste vara ett omfattande material… . Men du vägrar väl enligt god tradition att ge någon som helst litteraturhänvisning.
Dina allmänna synpunkter om neuropsykiatrin håller jag inte med dig om, som du väl vet, men du gör ju ingenting annat än sågar dem i generella termer och då finns det (som vanligt) inte heller någonting konkret att bemöta.
Håller inte alls med dig om att det ständigt talas om "forskning" i analytisk litteratur. Det finns emellertid forskning, som med samma halvpositivistiska metoder som inom neuropsykiatrin söker stöd för de psykoanalytiska teorierna - med ungefär samma framgång.
Ortodoxt psykoanalytiskt tänkande är numera mindre vanligt och endast en aspekt av hela det psykodynamiska erfarenhetsfältet. Psykodynamiken kan därför inte dömas utifrån rena psykoanalytiska texter.
Freud levde i en helt annan tid än vår, då man både hade en annan vetenskapssyn och ett annat språkbruk än vi håller oss med nu.
Berördas erfarenheter, mer eller mindre oberoende av psykodynamiska uttolkningar, kan man läsa om i en uppsjö av självbiografisk litteratur - t.ex.
11
Håller inte alls med dig om att det ständigt talas om "forskning" i analytisk litteratur. Det finns emellertid forskning, som med samma halvpositivistiska metoder som inom neuropsykiatrin söker stöd för de psykoanalytiska teorierna - med ungefär samma framgång.
Ortodoxt psykoanalytiskt tänkande är numera mindre vanligt och endast en aspekt av hela det psykodynamiska erfarenhetsfältet. Psykodynamiken kan därför inte dömas utifrån rena psykoanalytiska texter.
Freud levde i en helt annan tid än vår, då man både hade en annan vetenskapssyn och ett annat språkbruk än vi håller oss med nu.
Berördas erfarenheter, mer eller mindre oberoende av psykodynamiska uttolkningar, kan man läsa om i en uppsjö av självbiografisk litteratur - t.ex.
Jo, C, det har en helt avgörande betydelse med vilka anspråk man går ut med påståenden av olika slag! Till skillnad mot vad neuropsykiatrin tror låter sig inte de mänskliga erfarenheter vi här talar om kvantifieras och generaliseras. Varje försök att göra det innebär minst lika våld på "vetenskapligheten", som de hermeneutiska försöken att uttolka tusentals människors förmedlade erfarenheter.
Positivistisk metodik är INTE detsamma som "metodriktighet" C! Den tankegången är din egen PERSONLIGA värdering, och det har du och jag diskuterat en och annan gång vid det här laget.
Angående klienters och andra berörda människors erfarenheter hänvisar jag till den litteratur som finns utgiven. Den som är intresserad hittar själv!
Jag har en stor mångfald gånger motiverat varför jag "sågar" neuropsykiatrin, det vet du också mycket väl, C!
12
Jo, C, det har en helt avgörande betydelse med vilka anspråk man går ut med påståenden av olika slag! Till skillnad mot vad neuropsykiatrin tror låter sig inte de mänskliga erfarenheter vi här talar om kvantifieras och generaliseras. Varje försök att göra det innebär minst lika våld på "vetenskapligheten", som de hermeneutiska försöken att uttolka tusentals människors förmedlade erfarenheter.
Positivistisk metodik är INTE detsamma som "metodriktighet" C! Den tankegången är din egen PERSONLIGA värdering, och det har du och jag diskuterat en och annan gång vid det här laget.
Angående klienters och andra berörda människors erfarenheter hänvisar jag till den litteratur som finns utgiven. Den som är intresserad hittar själv!
Jag har en stor mångfald gånger motiverat varför jag "sågar" neuropsykiatrin, det vet du också mycket väl, C!
"Jo, C, det har en helt avgörande betydelse med vilka anspråk man går ut med påståenden av olika slag! Till skillnad mot vad neuropsykiatrin tror låter sig inte de mänskliga erfarenheter vi här talar om kvantifieras och generaliseras."
1) Nej, det är totalt irrelevant så länge man gör generella uttalanden om andra än sig själv.
2) Jag kan iochförsig inte inse att det inte går att kvantifiera dessa så omtalade och talrika vittnesmål, såvida du inte anser att "kvantifiera" enbart innebär statistiska undersökningar och matematiska ekvationer. Och generaliserar gör man i allra högsta grad när man ANALYSERAR sitt underlag för att sedan dra GENERELLA slutsatser utifrån dem. Generella slutsatser som t. ex. går ut på den neuropsykiatriska orsaksteorin inte är hållbar.
"Varje försök att göra det innebär minst lika våld på "vetenskapligheten", som de hermeneutiska försöken att uttolka tusentals människors förmedlade erfarenheter."
Jag förstår inte vad du menar med detta påstående. Jag hade ändå uppfattningen att du föredrog den psykodynamiska förklaringsmodellen framför den neuropsykiatriska.
Jag har i mitt yrke mött en hel del människor som just genom att förklara sig som hermeneutiker anser sig vara undantagna kraven på bevisföring. Jag erkänner gärna att jag betraktar det synsättet som direkt farligt inom forskning och vetenskap. Ja, inte bara på de områdena, för den delen. Om du vill kalla mig positivist för det – be my guest. Come to think of it, är jag i så fall betydligt hellre det än hermeneutiker. Att säga en massa men inte ta ansvar för det, är ingenting jag tror på. Då hamnar vi snabbt i sägner om frekventa ritualmord på kvinnor i dagens Sverige… .
"Positivistisk metodik är INTE detsamma som "metodriktighet" C! Den tankegången är din egen PERSONLIGA värdering, och det har du och jag diskuterat en och annan gång vid det här laget."
Nej, jag har aldrig påstått att positivism och metodriktighet är samma sak. Jag anser att det finns mer och mindre bra = riktig vetenskaplig metod. Att det är så, är så uppenbart som något kan bli. Det handlar inte om personliga åsikter, Haqvin. Vi diskuterar inte favoritfärg eller semesterminnen, utan vetenskap och forskning. Och om inte ÄVEN du trott att det fanns rätt och fel i denna diskussion, hade den sett helt annorlunda ut från början. Den hade förmodligen inte ens ägt rum.
Nej, jag vet inte alls "mycket väl" att du har motiverat varför du är så kritisk till neuropsykiatrin. Jag har sett dig 1) påstå att det inte finns tillräckligt underlag för att dra de slutsatser man gör; 2) hänvisa till dina tusen och åter tusen vittnesmål, som vi andra aldrg har haft skuggan av en chans att bedöma. Det kallar inte jag att motivera sin kritik.
Naturligtvis finns det inte minsta hållbara skäl till att du inte kan tala om var dessa tusentals vittnesmål finns dokumenterade. Så då skall jag, då, börja slänga ur mig saker i stil med: "Det finns klara biologiska bevis som står alla fritt att finna om man är intresserad"? Det hoppas jag inte att du skulle nöja dig med. Eller menar du att vi kan avsluta denna evighetslånga diskussion så enkelt? Det vore ju väldigt frestande i så fall.
13
"Jo, C, det har en helt avgörande betydelse med vilka anspråk man går ut med påståenden av olika slag! Till skillnad mot vad neuropsykiatrin tror låter sig inte de mänskliga erfarenheter vi här talar om kvantifieras och generaliseras."
1) Nej, det är totalt irrelevant så länge man gör generella uttalanden om andra än sig själv.
2) Jag kan iochförsig inte inse att det inte går att kvantifiera dessa så omtalade och talrika vittnesmål, såvida du inte anser att "kvantifiera" enbart innebär statistiska undersökningar och matematiska ekvationer. Och generaliserar gör man i allra högsta grad när man ANALYSERAR sitt underlag för att sedan dra GENERELLA slutsatser utifrån dem. Generella slutsatser som t. ex. går ut på den neuropsykiatriska orsaksteorin inte är hållbar.
"Varje försök att göra det innebär minst lika våld på "vetenskapligheten", som de hermeneutiska försöken att uttolka tusentals människors förmedlade erfarenheter."
Jag förstår inte vad du menar med detta påstående. Jag hade ändå uppfattningen att du föredrog den psykodynamiska förklaringsmodellen framför den neuropsykiatriska.
Jag har i mitt yrke mött en hel del människor som just genom att förklara sig som hermeneutiker anser sig vara undantagna kraven på bevisföring. Jag erkänner gärna att jag betraktar det synsättet som direkt farligt inom forskning och vetenskap. Ja, inte bara på de områdena, för den delen. Om du vill kalla mig positivist för det – be my guest. Come to think of it, är jag i så fall betydligt hellre det än hermeneutiker. Att säga en massa men inte ta ansvar för det, är ingenting jag tror på. Då hamnar vi snabbt i sägner om frekventa ritualmord på kvinnor i dagens Sverige… .
"Positivistisk metodik är INTE detsamma som "metodriktighet" C! Den tankegången är din egen PERSONLIGA värdering, och det har du och jag diskuterat en och annan gång vid det här laget."
Nej, jag har aldrig påstått att positivism och metodriktighet är samma sak. Jag anser att det finns mer och mindre bra = riktig vetenskaplig metod. Att det är så, är så uppenbart som något kan bli. Det handlar inte om personliga åsikter, Haqvin. Vi diskuterar inte favoritfärg eller semesterminnen, utan vetenskap och forskning. Och om inte ÄVEN du trott att det fanns rätt och fel i denna diskussion, hade den sett helt annorlunda ut från början. Den hade förmodligen inte ens ägt rum.
Nej, jag vet inte alls "mycket väl" att du har motiverat varför du är så kritisk till neuropsykiatrin. Jag har sett dig 1) påstå att det inte finns tillräckligt underlag för att dra de slutsatser man gör; 2) hänvisa till dina tusen och åter tusen vittnesmål, som vi andra aldrg har haft skuggan av en chans att bedöma. Det kallar inte jag att motivera sin kritik.
Naturligtvis finns det inte minsta hållbara skäl till att du inte kan tala om var dessa tusentals vittnesmål finns dokumenterade. Så då skall jag, då, börja slänga ur mig saker i stil med: "Det finns klara biologiska bevis som står alla fritt att finna om man är intresserad"? Det hoppas jag inte att du skulle nöja dig med. Eller menar du att vi kan avsluta denna evighetslånga diskussion så enkelt? Det vore ju väldigt frestande i så fall.
"Uppsjö"? Är det så illa, Haqvin, att du menar att du med ett hermeneutiskt förhållningssätt kan uttolka ur en persons självbiografi att personen ifråga skulle ha fått en npf-diagnos med dagens diagnoskriterier och därutöver att personens problematik beror på uppväxtmiljö?
14
"Uppsjö"? Är det så illa, Haqvin, att du menar att du med ett hermeneutiskt förhållningssätt kan uttolka ur en persons självbiografi att personen ifråga skulle ha fått en npf-diagnos med dagens diagnoskriterier och därutöver att personens problematik beror på uppväxtmiljö?
Den mycket stora skillnaden mellan hermeneutiker (t.ex. psykodynamiker) och positivister (t.ex. neuropsykiatriker) är att de förra inte gör anspråk på något annat än att de gör tolkningar, medan de senare - på samma subjektiva underlag! - hävdar att de representerar Vetenskapen med stort V. Det är detta som är det monumentala, positivistiska bedrägeriet, C!
Sedan har du naturligtvis helt rätt i att jag säger vad JAG TYCKER är rätt och fel. Jag säger däremot inte vad som är "vetenskap" eller den "absoluta sanningen" - till skillnad från du.
I övrigt kommer vi knappast längre i våra diskussioner. Våra världsbilder är väsensskilda, och vi lär aldrig hitta några gemensamma referenspunkter att utgå från. (Och det beror inte på bristande kunskaper från min sida. Det kan jag försäkra dig, C.)
15
Den mycket stora skillnaden mellan hermeneutiker (t.ex. psykodynamiker) och positivister (t.ex. neuropsykiatriker) är att de förra inte gör anspråk på något annat än att de gör tolkningar, medan de senare - på samma subjektiva underlag! - hävdar att de representerar Vetenskapen med stort V. Det är detta som är det monumentala, positivistiska bedrägeriet, C!
Sedan har du naturligtvis helt rätt i att jag säger vad JAG TYCKER är rätt och fel. Jag säger däremot inte vad som är "vetenskap" eller den "absoluta sanningen" - till skillnad från du.
I övrigt kommer vi knappast längre i våra diskussioner. Våra världsbilder är väsensskilda, och vi lär aldrig hitta några gemensamma referenspunkter att utgå från. (Och det beror inte på bristande kunskaper från min sida. Det kan jag försäkra dig, C.)
Jag bygger inte min uppfattning på litteratur, kära C, utan på högst verkliga erfarenheter. Men dessa erfarenheter går inte att hänvisa till för den intresserade läsaren.
16
Jag bygger inte min uppfattning på litteratur, kära C, utan på högst verkliga erfarenheter. Men dessa erfarenheter går inte att hänvisa till för den intresserade läsaren.
Återigen: Så snart man uttalar sig om andra än sig själv, generaliserar man i någon mån. Och oavsett vilken etikett man sätter på sin verksamhet påverkas hållbarhetens hos de slutsatser man drar av kvaliteten hos den metod man litar till. Svårare än så är det inte. Att påstå att neuropsykiatrin vilar på ett lika subjektivt underlag som ett hermeneutiskt förhållningssätt är rent nonsens. Subjektiviteten utgör grundstommen i hermeneutiken, vilket du med all sannolikhet är medveten om.
Om vi nu skall tala om monumentala bedrägerier, kan man med fördel ägna en stund åt att kontemplera över det absurda i att sitta på två stolar på en gång. Att å ena sidan söka göra sig oåtkomlig för krav på bevisföring genom att generöst hävda att det ena och andra minsann bara är den egna, alldeles subjektiva uppfattningen, och samtidigt argumentera för att den är mer hållbar och trovärdig än andras uppfattning. Hermeneutisk "metod" ("strategi" vore förmodligen en bättre beteckning) i ett nötskal. Men skall man yttra sig om vad som är bäst för andra än en själv och sätta sin uppfattning över någon annans, kan man inte fortsätta att hävda att ens subjektiva uppfattning har ett egenvärde i just det faktum att den är den egna.
"Sedan har du naturligtvis helt rätt i att jag säger vad JAG TYCKER är rätt och fel. Jag säger däremot inte vad som är "vetenskap" eller den "absoluta sanningen" - till skillnad från du."
Jag vet att du är väldigt förtjust i det här resonemanget, men det håller lika dåligt som det alltid har gjort. Jag OCH du framför vad vi anser vara den mest sannolika förklaringsmodellen. Om jag anser att en hermeneutisk "strategi" är förkastlig och du hävdar att det inte stämmer, då har vi båda framfört våra "absoluta sanningar", Haqvin. Om du anser att man i ett visst fall inte kan lita till kvantitativt förhållninngssätt — ja, då har du i lika mån talat om "Vetenskap med stort V".
Nej, jag tror inte heller att vi kommer längre, men till skillnad mot dig, tycker jag inte att det är en acceptabel förklaring att våra "världsbilder är skilda" (utöver då, att du inte vet mer om min världsbild än jag vet om din och jag aldrig skulle drömma om att yttra mig om hur din ser ut).
Din kommentar "Och det beror inte på bristande kunskaper från min sida. Det kan jag försäkra dig, C." är väldigt talande. Dina kunskaper kan jag för det första inte ha någon som helst uppfattning om, annat än möjligtvis och till mycket liten del utifrån det du skriver och jag har ingen aning om hur stora eller små de är. Dessutom delar du i princip inte med dig av dem överhuvudtaget eftersom du vägar att konkretisera dig OCH att ge hänvisningar till din "uppsjö" av litteratur. För det andra kan jag inte för mitt liv förstå hur du kan tro att jag skall kunna utgå ifrån att det du säger stämmer, utan att bilda mig en egen uppfattning om det. Det vore extremt omdömeslöst. För det tredje är världen full av människor som är väldigt kunniga och bildade men som av en eller annan anledning inte kan tillämpa sina kunskaper. Det är där metoden kommer in, som bekant. Så mitt svar får bli att det är mycket möjligt, men ganska ointressant. Jag kan ju säga samma sak, då, men till vilken nytta?
17
Återigen: Så snart man uttalar sig om andra än sig själv, generaliserar man i någon mån. Och oavsett vilken etikett man sätter på sin verksamhet påverkas hållbarhetens hos de slutsatser man drar av kvaliteten hos den metod man litar till. Svårare än så är det inte. Att påstå att neuropsykiatrin vilar på ett lika subjektivt underlag som ett hermeneutiskt förhållningssätt är rent nonsens. Subjektiviteten utgör grundstommen i hermeneutiken, vilket du med all sannolikhet är medveten om.
Om vi nu skall tala om monumentala bedrägerier, kan man med fördel ägna en stund åt att kontemplera över det absurda i att sitta på två stolar på en gång. Att å ena sidan söka göra sig oåtkomlig för krav på bevisföring genom att generöst hävda att det ena och andra minsann bara är den egna, alldeles subjektiva uppfattningen, och samtidigt argumentera för att den är mer hållbar och trovärdig än andras uppfattning. Hermeneutisk "metod" ("strategi" vore förmodligen en bättre beteckning) i ett nötskal. Men skall man yttra sig om vad som är bäst för andra än en själv och sätta sin uppfattning över någon annans, kan man inte fortsätta att hävda att ens subjektiva uppfattning har ett egenvärde i just det faktum att den är den egna.
"Sedan har du naturligtvis helt rätt i att jag säger vad JAG TYCKER är rätt och fel. Jag säger däremot inte vad som är "vetenskap" eller den "absoluta sanningen" - till skillnad från du."
Jag vet att du är väldigt förtjust i det här resonemanget, men det håller lika dåligt som det alltid har gjort. Jag OCH du framför vad vi anser vara den mest sannolika förklaringsmodellen. Om jag anser att en hermeneutisk "strategi" är förkastlig och du hävdar att det inte stämmer, då har vi båda framfört våra "absoluta sanningar", Haqvin. Om du anser att man i ett visst fall inte kan lita till kvantitativt förhållninngssätt — ja, då har du i lika mån talat om "Vetenskap med stort V".
Nej, jag tror inte heller att vi kommer längre, men till skillnad mot dig, tycker jag inte att det är en acceptabel förklaring att våra "världsbilder är skilda" (utöver då, att du inte vet mer om min världsbild än jag vet om din och jag aldrig skulle drömma om att yttra mig om hur din ser ut).
Din kommentar "Och det beror inte på bristande kunskaper från min sida. Det kan jag försäkra dig, C." är väldigt talande. Dina kunskaper kan jag för det första inte ha någon som helst uppfattning om, annat än möjligtvis och till mycket liten del utifrån det du skriver och jag har ingen aning om hur stora eller små de är. Dessutom delar du i princip inte med dig av dem överhuvudtaget eftersom du vägar att konkretisera dig OCH att ge hänvisningar till din "uppsjö" av litteratur. För det andra kan jag inte för mitt liv förstå hur du kan tro att jag skall kunna utgå ifrån att det du säger stämmer, utan att bilda mig en egen uppfattning om det. Det vore extremt omdömeslöst. För det tredje är världen full av människor som är väldigt kunniga och bildade men som av en eller annan anledning inte kan tillämpa sina kunskaper. Det är där metoden kommer in, som bekant. Så mitt svar får bli att det är mycket möjligt, men ganska ointressant. Jag kan ju säga samma sak, då, men till vilken nytta?
Av detta inlägg förstår jag noll och ingenting, Haqvin. Jag antar att det saknas ett "o-"?
Men "uppsjön", då, som man fortfarande inte kan få ett konkret exempel ur? Är den mer en komplettering, då…? Hur kommer det sig att du är så extremt ovillig att ge konkreta hänvisningar? Du blåvägrar ju också att ge konkreta exempel på hur man som förälder inte förmår möta sitt barns behov. Är det så illa, att det då plötsligt går att bemöta dig på ett konkret plan? Och det är du inte intresserad av, för du har ändå rätt?
Så det är graden av intresse som gör att man kvalar in? Nilsfar, jag och andra är då inte intresserade på rätt sätt eller hur tänker du?
Och så tror jag att debattklimatet vinner rätt mycket på att man inte använder "kära" för att vara sarkastisk och nedlåtande. Vad tror du?
18
Av detta inlägg förstår jag noll och ingenting, Haqvin. Jag antar att det saknas ett "o-"?
Men "uppsjön", då, som man fortfarande inte kan få ett konkret exempel ur? Är den mer en komplettering, då…? Hur kommer det sig att du är så extremt ovillig att ge konkreta hänvisningar? Du blåvägrar ju också att ge konkreta exempel på hur man som förälder inte förmår möta sitt barns behov. Är det så illa, att det då plötsligt går att bemöta dig på ett konkret plan? Och det är du inte intresserad av, för du har ändå rätt?
Så det är graden av intresse som gör att man kvalar in? Nilsfar, jag och andra är då inte intresserade på rätt sätt eller hur tänker du?
Och så tror jag att debattklimatet vinner rätt mycket på att man inte använder "kära" för att vara sarkastisk och nedlåtande. Vad tror du?
Du förutsätter att man med positivistisk metodik kommer närmare "sanningen", än man kan göra med andra förhållningssätt. Det är din "absoluta sanning", C, men det är i själva verket en TRO, och det är DIN tro! Jag har en helt annan uppfattning om den saken, när det gäller tillvarons omätbara fenomen. Något annat handlar det inte om.
Återigen helt rätt: Du och jag framför vad vi, var och en, ANSER i den här saken. Varken din eller min uppfattning har något med "absoluta sanningar" att göra. Att påstå något annat är, om något, rent nonsens.
Och ännu en gång: Vi kommer inte en millimeter längre i diskussionen. Du får gärna avsluta den med att säga, att det finns massor av biologiska "bevis". Nu råkar jag veta att det inte stämmer, men om ingen av oss har lust att jaga referenser, så får diskussionen avslutas med att ord står mot ord. Jag lider inte av det, för min del.
19
Du förutsätter att man med positivistisk metodik kommer närmare "sanningen", än man kan göra med andra förhållningssätt. Det är din "absoluta sanning", C, men det är i själva verket en TRO, och det är DIN tro! Jag har en helt annan uppfattning om den saken, när det gäller tillvarons omätbara fenomen. Något annat handlar det inte om.
Återigen helt rätt: Du och jag framför vad vi, var och en, ANSER i den här saken. Varken din eller min uppfattning har något med "absoluta sanningar" att göra. Att påstå något annat är, om något, rent nonsens.
Och ännu en gång: Vi kommer inte en millimeter längre i diskussionen. Du får gärna avsluta den med att säga, att det finns massor av biologiska "bevis". Nu råkar jag veta att det inte stämmer, men om ingen av oss har lust att jaga referenser, så får diskussionen avslutas med att ord står mot ord. Jag lider inte av det, för min del.
Det är helt riktigt, C. Jag är inte intresserad av en knappologisk diskussion kring "konkreta exempel", eftersom jag vet att en sådan diskussion är helt utsiktslös. Du lever i den positivistiska "bevisvärlden" och jag lever i den mänskliga erfarenhetsvärlden (i dessa frågor). Världarna har inga beröringspunkter, och en diskussion med så artskilda utgångspunkter blir totalt fruktlös.
När det gäller debattklimatet har du inte mindre att lära än jag, C. Jag tar därför ingen uppfostran från dig. (Skillnaden oss emellan är väl främst att du själv inte uppfattar dina egna tonfall.)
20
Det är helt riktigt, C. Jag är inte intresserad av en knappologisk diskussion kring "konkreta exempel", eftersom jag vet att en sådan diskussion är helt utsiktslös. Du lever i den positivistiska "bevisvärlden" och jag lever i den mänskliga erfarenhetsvärlden (i dessa frågor). Världarna har inga beröringspunkter, och en diskussion med så artskilda utgångspunkter blir totalt fruktlös.
När det gäller debattklimatet har du inte mindre att lära än jag, C. Jag tar därför ingen uppfostran från dig. (Skillnaden oss emellan är väl främst att du själv inte uppfattar dina egna tonfall.)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
