Kära du...vad tråkigt att se dig här! Så ledsen för din skull...
Du kanske minns mig från majgruppen...fick samma besked som du för 1,5 vecka sen. Tom hinnsäck och sen skulle det bli skrapning. Min kropp tog dock hand om missfallet av sig själv i fredags, så jag verkar slippa skrapning. Blödde vansinnigt mycket då när det startade, men nu har det lugnat ner sig.
Skönt att du får skrapning så fort. Jag tyckte det var skitjobbigt att gå och vänta, framförallt eftersom magen t.o.m. börjat puta lite redan...
Ja - hur vi gör för att komma vidare...Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag har i alla fall tillåtit mig att sörja och gråta ordentligt, det är nog viktigt att man inte "lägger locket på". Efter att missfallet kom igång har det faktiskt känts mycket bättre, och vi har börjat blicka framåt igen. Men det var flera dagar som var mycket, mycket jobbiga, allting kändes så meningslöst. Nu har vi i alla fall bestämt oss för att försöka bli gravida igen så fort min kropp återhämtat sig.
Vi hade inte berättat om graviditeten för någon, varken storasyskonen eller någon annan. Förstår att det känns jobbigt att berätta för 3-åringen! Kanske kan ni säga nåt i stil med att "bebisen kommer inte riktigt ännu, den kommer lite senare" eller nåt. För det är klart att det blir småsyskon så småningom, eller hur!
Jag finns här på detta snack om du behöver prata! Skickar många stora styrkekramar till dej och din familj. Hoppas vi ses senare i nån trevlig ankomstgrupp!
