Nybliven styvpappa
Styvfamiljer
  1. Medlem sedan
    Jan 2007
    #1

    Nybliven styvpappa

    Jag har tänkt väldigt mycket om hur jag skall vara som styvfar. Har själv haft en styvmor och tror mig veta ganska mycket hur jag skall och inte skall vara som styvförälder... Vill bara tillägga att jag inte är så förtjust i själva ordet styvförälder tycker det har en negativ klang över sig och att man med själva ordet tar avstånd från barnet i fråga... Hursom är min tjej gravid i 6:e veckan med mitt barn och jag har dessvärre inte hunnit vara (styv)pappa allt för länge. Tror att dett kommer påverka min situation med min (styv)son. Jag har inte än etablerat en stabil plats i hans liv och tror att i och med det nya barnet kommer göra det hela mycket svårare. Min (styv)son är nämligen 6 år och förstår därmed ganska mycket... Vill gärna ha råd och olika perspektiv som kan få mig att tänka i lite olika banor för att få en hållbar och kärleksfull relation med båda mina barn... Vi skall inte tala om hur påfrestande det kommer bli för min tjej då hon i slutändan blir den mest lidande parten då jag prioriterar barnen högst :S
  2. 1
    Nybliven styvpappa Jag har tänkt väldigt mycket om hur jag skall vara som styvfar. Har själv haft en styvmor och tror mig veta ganska mycket hur jag skall och inte skall vara som styvförälder... Vill bara tillägga att jag inte är så förtjust i själva ordet styvförälder tycker det har en negativ klang över sig och att man med själva ordet tar avstånd från barnet i fråga... Hursom är min tjej gravid i 6:e veckan med mitt barn och jag har dessvärre inte hunnit vara (styv)pappa allt för länge. Tror att dett kommer påverka min situation med min (styv)son. Jag har inte än etablerat en stabil plats i hans liv och tror att i och med det nya barnet kommer göra det hela mycket svårare. Min (styv)son är nämligen 6 år och förstår därmed ganska mycket... Vill gärna ha råd och olika perspektiv som kan få mig att tänka i lite olika banor för att få en hållbar och kärleksfull relation med båda mina barn... Vi skall inte tala om hur påfrestande det kommer bli för min tjej då hon i slutändan blir den mest lidande parten då jag prioriterar barnen högst :S
  3. 20071
    #2
    Å, vill bara säga att jag blir så varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg. Du verkar ha ställt precis de rätta frågorna, och jag vill nog bara uppmuntra dig att fortsätta på den banan. Försök vara en schysst och stabil vuxen för din 6-åring, och har han en aktiv biopappa får du väl sitta ner med pojken och säga precis vad du känner: att du vill vara en extrapappa åt honom, men framför allt att du inte tar pappans plats men att du är en vuxen som kommer att ställa upp för honom och att du hoppas att ni ska ha en mysig familj tillsammans, du och pojken och mamman och det nyta syskonet.

    Jag tycker det är en stor fördel att den blivande "styvföräldern" (har tänkt som du kring klangen på det ordet) är så pass intresserad av styvbarnet som du är, jag som biomamma vill till varje pris att barnen ska ha det bra med styvpappan och det kan de ju bara ha det om han är intresserad av att ha det bra med dem!

    Ta det för vad det är, diskutera mycket med mamman om vilka förväntningar ni båda har, och involvera barnet så mycket som ni tycker är lämpligt. Han bör få känna delaktighet men på sin nivå, kanske ni kan ha rutiner eller vanor som han hjälper till att skapa och utföra, tex har ni alltid mysmiddag på fredagar och då får han hjälpa till att laga mat och tända ljus. Eller en gång i månaden gör ni nånting bara du och han, och då får han visst bestämningsutrymme och får känna din hela uppmärksamhet. Du och han kan gemensamt redan nu smida planer för vad ni ska göra när syskonet blivit lite större och kan hänga med på saker och ting.

    Var beredd (som du är) på reaktioner och konflikter när pojken försöker kommma underfund med sin (och din) roll i familjen, och försök att ge honom utrymme att reagera och visa honom att du pallar det, att du gillar honom ändå.

    Önskar dig all lycka till!!!
  4. 2
    Å, vill bara säga att jag blir så varm i hjärtat när jag läser ditt inlägg. Du verkar ha ställt precis de rätta frågorna, och jag vill nog bara uppmuntra dig att fortsätta på den banan. Försök vara en schysst och stabil vuxen för din 6-åring, och har han en aktiv biopappa får du väl sitta ner med pojken och säga precis vad du känner: att du vill vara en extrapappa åt honom, men framför allt att du inte tar pappans plats men att du är en vuxen som kommer att ställa upp för honom och att du hoppas att ni ska ha en mysig familj tillsammans, du och pojken och mamman och det nyta syskonet.

    Jag tycker det är en stor fördel att den blivande "styvföräldern" (har tänkt som du kring klangen på det ordet) är så pass intresserad av styvbarnet som du är, jag som biomamma vill till varje pris att barnen ska ha det bra med styvpappan och det kan de ju bara ha det om han är intresserad av att ha det bra med dem!

    Ta det för vad det är, diskutera mycket med mamman om vilka förväntningar ni båda har, och involvera barnet så mycket som ni tycker är lämpligt. Han bör få känna delaktighet men på sin nivå, kanske ni kan ha rutiner eller vanor som han hjälper till att skapa och utföra, tex har ni alltid mysmiddag på fredagar och då får han hjälpa till att laga mat och tända ljus. Eller en gång i månaden gör ni nånting bara du och han, och då får han visst bestämningsutrymme och får känna din hela uppmärksamhet. Du och han kan gemensamt redan nu smida planer för vad ni ska göra när syskonet blivit lite större och kan hänga med på saker och ting.

    Var beredd (som du är) på reaktioner och konflikter när pojken försöker kommma underfund med sin (och din) roll i familjen, och försök att ge honom utrymme att reagera och visa honom att du pallar det, att du gillar honom ändå.

    Önskar dig all lycka till!!!
  5. Medlem sedan
    Aug 2002
    #3

    Bra start att du är här

    Jag tycker det känns som en bra start, bara att du är här, för det visar att du bryr dig!

    Det kommer säkert att bli problem, större eller mindre, lika bra att räkna med det. Om jag nu ska ge några tips och råd så är det:

    Låt mamman ta uppfostringsbiten av sin son i början tills du har tagit en plats hos pojken. För att tillrättavisa och ge "skäll" så behöver man ofta ha investerat en hel del kärlek för att det inte ska missuppfattas som ren kritik.

    Att ni sätter er ner och pratar igenom vilka regler ni tycker ska gälla i ert hem och sedan hålla på dom, gemensamt.

    Att du ger mamman tid att få vara med sin stora kille, för han kommer kanske att bli svartsjuk. I ett "normalt" förhållande så har ju pappan en jätteviktig roll i början för de äldre barnen när mamman ammar och så men så har ju inte ni, än. Mina äldsta barn kände sig lite vilsna i början när vi fick vårt gemensamma barn.

    Oj det känns som om jag har skrivit ett svamligt inlägg. Hoppas du förstår något av det jag skrivit.
  6. 3
    Bra start att du är här Jag tycker det känns som en bra start, bara att du är här, för det visar att du bryr dig!

    Det kommer säkert att bli problem, större eller mindre, lika bra att räkna med det. Om jag nu ska ge några tips och råd så är det:

    Låt mamman ta uppfostringsbiten av sin son i början tills du har tagit en plats hos pojken. För att tillrättavisa och ge "skäll" så behöver man ofta ha investerat en hel del kärlek för att det inte ska missuppfattas som ren kritik.

    Att ni sätter er ner och pratar igenom vilka regler ni tycker ska gälla i ert hem och sedan hålla på dom, gemensamt.

    Att du ger mamman tid att få vara med sin stora kille, för han kommer kanske att bli svartsjuk. I ett "normalt" förhållande så har ju pappan en jätteviktig roll i början för de äldre barnen när mamman ammar och så men så har ju inte ni, än. Mina äldsta barn kände sig lite vilsna i början när vi fick vårt gemensamma barn.

    Oj det känns som om jag har skrivit ett svamligt inlägg. Hoppas du förstår något av det jag skrivit.
  7. Medlem sedan
    Jan 2007
    #4
    Tack så mycket för ditt inlägg!
    Snällt att du tagit dig tiden att skriva ett genomtänkt svar.. Jag har definitivt tagit till mig det du skrivit och vill tacka än en gång. Tack!
  8. 4
    Tack så mycket för ditt inlägg!
    Snällt att du tagit dig tiden att skriva ett genomtänkt svar.. Jag har definitivt tagit till mig det du skrivit och vill tacka än en gång. Tack!
  9. Medlem sedan
    Jan 2007
    #5
    Tack för ditt svar. Det var inte svamligt och jag tror AFF kommer vara mig till stor nytta. Tack!
  10. 5
    Tack för ditt svar. Det var inte svamligt och jag tror AFF kommer vara mig till stor nytta. Tack!
  11. Medlem sedan
    Jan 2007
    #6
    Jag tycker jag är förberedd på rollen som extrapappa med alla dess komplikationer som jag troligtvis kommer att stöta på, men nu har det blivit mycket knivigare då det är tillskott på gång... Min ovillkorliga kärlek till nytillskottet kommer givetvis att påverka min extrason. Han kommer kanske känna att jag favoriserar eller något vilket ett biologiskt barn också skulle känna, men då på ett helt annat sätt.. Jag har desvärre inte haft den tiden jag tror mig behöva för att etablera en stabil grund av kärlek mellan mig och min extrason... Jag har dessutom flera gånger ställt mig frågan varför min tjej inte haft abort som enda alternativ för hennes sons bästa. Jag tror nämligen det skulle vara det bästa för hennes son, och det skulle vara det enda alternativet för mig om jag vore henne. Jag skulle givetvis stödja henne i beslutet, men nu har hon inte sagt någonting om det och jag kan ju inte redan nu säga vad som är bäst för hennes son... Detta grundar sig i att jag är en man som tror att kärlek bäst visas i den tid man ägnar åt dem man älskar och ett tillskott skulle givetvis kräva tid, vilket följaktligen skulle leda till att min extrason får "mindre" kärlek, vilket för mig är väldigt kritiskt i synnerhet i början av våran relation...

    Jag tycker verkligen det är en jobbig situation och tänker på det hela tiden. Jag tycker så mycket om min extrason och vill ha en ärlig chans att visa honom det genom att umgås med honom.. Jag vet definitivt att min relation till min tjej kommer bli lidande med ett nytillskott, men hon är vuxen och kan förstå att man måste prioritera och ändå veta att jag trots korta stunder tillsammas med henne älskar henne.

    Jag kan nog fortsätta hur länge som helst. Snälla skicka mig gärna era funderingar kring min situation om ni har tid.
  12. 6
    Jag tycker jag är förberedd på rollen som extrapappa med alla dess komplikationer som jag troligtvis kommer att stöta på, men nu har det blivit mycket knivigare då det är tillskott på gång... Min ovillkorliga kärlek till nytillskottet kommer givetvis att påverka min extrason. Han kommer kanske känna att jag favoriserar eller något vilket ett biologiskt barn också skulle känna, men då på ett helt annat sätt.. Jag har desvärre inte haft den tiden jag tror mig behöva för att etablera en stabil grund av kärlek mellan mig och min extrason... Jag har dessutom flera gånger ställt mig frågan varför min tjej inte haft abort som enda alternativ för hennes sons bästa. Jag tror nämligen det skulle vara det bästa för hennes son, och det skulle vara det enda alternativet för mig om jag vore henne. Jag skulle givetvis stödja henne i beslutet, men nu har hon inte sagt någonting om det och jag kan ju inte redan nu säga vad som är bäst för hennes son... Detta grundar sig i att jag är en man som tror att kärlek bäst visas i den tid man ägnar åt dem man älskar och ett tillskott skulle givetvis kräva tid, vilket följaktligen skulle leda till att min extrason får "mindre" kärlek, vilket för mig är väldigt kritiskt i synnerhet i början av våran relation...

    Jag tycker verkligen det är en jobbig situation och tänker på det hela tiden. Jag tycker så mycket om min extrason och vill ha en ärlig chans att visa honom det genom att umgås med honom.. Jag vet definitivt att min relation till min tjej kommer bli lidande med ett nytillskott, men hon är vuxen och kan förstå att man måste prioritera och ändå veta att jag trots korta stunder tillsammas med henne älskar henne.

    Jag kan nog fortsätta hur länge som helst. Snälla skicka mig gärna era funderingar kring min situation om ni har tid.
  13. 20071
    #7
    Hej igen!

    Du låter både väldigt orolig och samtidigt verkar du ha satt ord på precis vad du känner. Jag tycker att ni ska boka tid hos en familjerådgivare och prata igenom det hela med en tredje part. Inte för att det verkar som om ni inte skulle kunna lösa det hela annars, utan för att få ner det hela på en överblickbar nivå och också för att motverka ev missförstånd mellan dig och mamman som annars kan uppstå. Ni får båda hjälp att bena lite i det som förestår, och du får en chans att hitta vägar att inte känna så stark oro.

    Jag tycker du vekrar mer samvetsgrann och omtänksam än de flesta, så jag tror ni har alla chanser att bli en mysig och stabil familj! Lycka till!
  14. 7
    Hej igen!

    Du låter både väldigt orolig och samtidigt verkar du ha satt ord på precis vad du känner. Jag tycker att ni ska boka tid hos en familjerådgivare och prata igenom det hela med en tredje part. Inte för att det verkar som om ni inte skulle kunna lösa det hela annars, utan för att få ner det hela på en överblickbar nivå och också för att motverka ev missförstånd mellan dig och mamman som annars kan uppstå. Ni får båda hjälp att bena lite i det som förestår, och du får en chans att hitta vägar att inte känna så stark oro.

    Jag tycker du vekrar mer samvetsgrann och omtänksam än de flesta, så jag tror ni har alla chanser att bli en mysig och stabil familj! Lycka till!
  15. marib
    #8

    Tillägg till övriga

    svarare som täckt upp det mesta bra
    Man FÅR älska sina biobarn mera än bonusbarn, _älskar_ man verkligen sina bonusar så ÄR det just en _bonus_
    Det vikigaste är att man kan behandla dem lika och så engagerad som du verkar så betvivlar jag att du får några problem med det.
    GRATTIS också! Till både graviditet och bonusbarn.
  16. 8
    Tillägg till övriga svarare som täckt upp det mesta bra
    Man FÅR älska sina biobarn mera än bonusbarn, _älskar_ man verkligen sina bonusar så ÄR det just en _bonus_
    Det vikigaste är att man kan behandla dem lika och så engagerad som du verkar så betvivlar jag att du får några problem med det.
    GRATTIS också! Till både graviditet och bonusbarn.
  17. Medlem sedan
    Feb 2006
    #9
    Mina råd:
    Kom ihåg att du, även om du inte är en bioförälder, förtjänar respekt. Vad jag menar är att han mycket väl kan försöka sig på det beprövade "jag behöver inte lyda dig för du är inte min pappa"... Du är ändå en vuxen, och han får inte bli din "chef". Det hans mamma kräver av honom ska gälla även för dig. Då blir han tryggare eftersom reglerna är enkla... Hitta dock inte på egna regler eller försök ändra något. Det får bara mamma än så länge - då vet pojken att du inte försöker konkurrera ut någon.

    Visa också att du inte tar mamman från honom, vill han sätta sig mellan er i soffan/på bion alltid så låt honom. Låt dem gärna ha myskvällar ibland bara de två. Men om han vill så hitta på något bara ni två också ibland.

    Till sist: tyck inte synd om grabben för att han får ett syskon! Det kan bli väldigt roligt för honom om ni har rätt attityd. Gör honom delaktig - låt honom välja vilket gosedjur bebin ska ha, ge honom en "storebror"-tröja, ta med honom till mvc och låt honom lyssna på bebins hjärta. Visa att han fortfarande har en plats i familjen! Du ger honom en otrolig gåva i ett syskon, du ger honom en vän för livet! När de är vuxna spelar inte sju år så stor roll.
    Lycka till!
  18. 9
    Mina råd:
    Kom ihåg att du, även om du inte är en bioförälder, förtjänar respekt. Vad jag menar är att han mycket väl kan försöka sig på det beprövade "jag behöver inte lyda dig för du är inte min pappa"... Du är ändå en vuxen, och han får inte bli din "chef". Det hans mamma kräver av honom ska gälla även för dig. Då blir han tryggare eftersom reglerna är enkla... Hitta dock inte på egna regler eller försök ändra något. Det får bara mamma än så länge - då vet pojken att du inte försöker konkurrera ut någon.

    Visa också att du inte tar mamman från honom, vill han sätta sig mellan er i soffan/på bion alltid så låt honom. Låt dem gärna ha myskvällar ibland bara de två. Men om han vill så hitta på något bara ni två också ibland.

    Till sist: tyck inte synd om grabben för att han får ett syskon! Det kan bli väldigt roligt för honom om ni har rätt attityd. Gör honom delaktig - låt honom välja vilket gosedjur bebin ska ha, ge honom en "storebror"-tröja, ta med honom till mvc och låt honom lyssna på bebins hjärta. Visa att han fortfarande har en plats i familjen! Du ger honom en otrolig gåva i ett syskon, du ger honom en vän för livet! När de är vuxna spelar inte sju år så stor roll.
    Lycka till!
  19. Medlem sedan
    Jan 2007
    #10
    Jag tackar än en gång för fina råd från dig, men känner att jag kanske behöver ge dig lite underlag till min oro.

    Jag och min tjej kommer nämligen flytta till en ny stad tillsammans där vi inte kommer att ha någon nära anhörig, som annars skulle underlätta väldigt mycket i vår situation. Jag har dessutom blivit antagen till en utbildning som jag vet är väldigt betungande och därmed kommer kräva minst 9 timmar per dag. Därefter kommer jag hämta upp min extrason, som jag framöver kallar min son, från förskola. Hem laga mat och äta och klockan kommer helt plötsligt att vara 1800 - 1900. Efter detta kommer jag givetvis att ägna minst en timma till nytillskottet som kommer komma, och min son skall ju givetvis ha en sport eller liknande som han skall deltaga i.... Du ser säkert var detta leder - tiden kommer verkligen att bli knapp. Jag kommer dessutom att behöva jobba mer för att klara av den ekonomiska situationen..

    Jag har faktiskt föreslagit för min tjej att vi skall gå till någon kurator eller psykolog, som hon tyckte var en bra idé, men fasar innerligt att resultatet kommer bli en abort och det vill jag inte. Jag funderar även väldigt mycket på varför jag inte vill och det närmaste svaret jag kommer till är egoism :S

    När vi först fick reda på att min tjej var gravid, vilket var för lite över en vecka sedan kände jag stor glädje, men insåg snabbt att abort dessvärre vore det enda rätta, men då jag sedan tidigare visste att min tjej verkligen var emot abort ville jag givetvis inte utsätta henne för ett sådant förslag från min sida för jag tycker så oerhört mycket om henne. Barn är ju trots allt en gåva, men det känns jobbigt att vår son skall bli lidande för vår oförsikt... Kan nog fortsätta i all evighet i detta ämne så jag sätter punkt nu (för den här gången).

    Något roligt i allt det tråkiga är att min son kallade mig pappa idag på hans födelsedag varpå jag svarade att han redan har en far varpå han snabbt svarade - jag vet, men du är som en extrapappa Gud vad han är smart och söt den lilla skrutten
  20. 10
    Jag tackar än en gång för fina råd från dig, men känner att jag kanske behöver ge dig lite underlag till min oro.

    Jag och min tjej kommer nämligen flytta till en ny stad tillsammans där vi inte kommer att ha någon nära anhörig, som annars skulle underlätta väldigt mycket i vår situation. Jag har dessutom blivit antagen till en utbildning som jag vet är väldigt betungande och därmed kommer kräva minst 9 timmar per dag. Därefter kommer jag hämta upp min extrason, som jag framöver kallar min son, från förskola. Hem laga mat och äta och klockan kommer helt plötsligt att vara 1800 - 1900. Efter detta kommer jag givetvis att ägna minst en timma till nytillskottet som kommer komma, och min son skall ju givetvis ha en sport eller liknande som han skall deltaga i.... Du ser säkert var detta leder - tiden kommer verkligen att bli knapp. Jag kommer dessutom att behöva jobba mer för att klara av den ekonomiska situationen..

    Jag har faktiskt föreslagit för min tjej att vi skall gå till någon kurator eller psykolog, som hon tyckte var en bra idé, men fasar innerligt att resultatet kommer bli en abort och det vill jag inte. Jag funderar även väldigt mycket på varför jag inte vill och det närmaste svaret jag kommer till är egoism :S

    När vi först fick reda på att min tjej var gravid, vilket var för lite över en vecka sedan kände jag stor glädje, men insåg snabbt att abort dessvärre vore det enda rätta, men då jag sedan tidigare visste att min tjej verkligen var emot abort ville jag givetvis inte utsätta henne för ett sådant förslag från min sida för jag tycker så oerhört mycket om henne. Barn är ju trots allt en gåva, men det känns jobbigt att vår son skall bli lidande för vår oförsikt... Kan nog fortsätta i all evighet i detta ämne så jag sätter punkt nu (för den här gången).

    Något roligt i allt det tråkiga är att min son kallade mig pappa idag på hans födelsedag varpå jag svarade att han redan har en far varpå han snabbt svarade - jag vet, men du är som en extrapappa Gud vad han är smart och söt den lilla skrutten
  21. Medlem sedan
    Jan 2007
    #11
    Jag har verkligen fått riktigt bra svar och är väldigt tacksam för dem. Vill även tacka för ditt inlägg.

    Jag kommer älska mitt barn över allt annat på jorden, och älskar verkligen mitt bonusbarn som om han vore mitt eget trots den korta tid jag varit med honom. Jag tog ställning redan när jag gick med på att träffa mitt bonusbarn att jag var redo att skaffa "barn" med min tjej för det var nämligen så jag såg på det hela. Hursom tror jag att jag måste visa min son (bonusbarn) att jag älskar honom på ett annat sätt och vill hinna visa honom det, vilket jag tror kommer ta längre tid än den tid vi kommer få tillsammans innan nytillskottet kommer. Måste ju givetvis även ombesörja min gravida tjej under denna tid, vilket gör tiden än mer knapp.. Får han verkligen känna att jag innerligen älskar honom så tror jag att han lättare kommer förstå min kärlek till ett till barn och inte känna sig lika hotad eller tveksam. För när väl vi får ett barn till kommer det inte vara tal om något annat än helsyskon barnen emellan.

    Återigen tack för inlägget
  22. 11
    Jag har verkligen fått riktigt bra svar och är väldigt tacksam för dem. Vill även tacka för ditt inlägg.

    Jag kommer älska mitt barn över allt annat på jorden, och älskar verkligen mitt bonusbarn som om han vore mitt eget trots den korta tid jag varit med honom. Jag tog ställning redan när jag gick med på att träffa mitt bonusbarn att jag var redo att skaffa "barn" med min tjej för det var nämligen så jag såg på det hela. Hursom tror jag att jag måste visa min son (bonusbarn) att jag älskar honom på ett annat sätt och vill hinna visa honom det, vilket jag tror kommer ta längre tid än den tid vi kommer få tillsammans innan nytillskottet kommer. Måste ju givetvis även ombesörja min gravida tjej under denna tid, vilket gör tiden än mer knapp.. Får han verkligen känna att jag innerligen älskar honom så tror jag att han lättare kommer förstå min kärlek till ett till barn och inte känna sig lika hotad eller tveksam. För när väl vi får ett barn till kommer det inte vara tal om något annat än helsyskon barnen emellan.

    Återigen tack för inlägget
  23. Medlem sedan
    Jan 2006
    #12

    Välkommen hit till oss!

    Du ställer dig samma frågor som jag gjorde inför rollen som bonus-/extrapappa.

    Det är skönt att du verkligen engagerar dig. Och mitt råd är att du låter saker komma allteftersom. Vill 6-åringen ha sin mamma ifred, ja, då får du backa för stunden och acceptera det. Kommentarer som "min mamma" är fullt naturliga och förståeliga. Blir han en kil mellan er i soffan, så låt honom vara det. Tids nog kryper han till sängs och då får ni vuxna er egen stund. Vi har alltid varit noga med det att vi vuxna måste få den tiden. Vi behöver få prata om vuxensaker utan barnens närvaro, och det måste de respektera. Och om han får rå om sin mamma en stund på kvällen innan läggdags, så är det inte mer än rättvist att du får rå om henne lite när han lagt sig, eller hur?

    Likaså kommer han ju att testa gränser. "Jamen, mamma sa att jag fick se en film!" typ. Då vill det till att ni två vuxna känner varandra så pass väl att ni vet att svara "nähä du, det stämmer nog inte - så om jag frågar mamma så säger hon att du får?"

    Förslag finns ovan om myskvällar. Vi hade oxå myskvällar på fredagarna. Vi köpte hem godis och hällde upp i en skål, drack läsk o tittade på typ Fångarna på fortet på TV4 tillsammans när minstingen somnat. Jag tror även på att ni ska försöka hitta på något alldeles eget tillsammans, sonen och du.

    Skönt att ni verkar ha pratat igenom en del redan nu, sambon o du. Det är inte en helt lätt situation ni står inför. Gemensam familjebildning parallellt med flytt och studier samt extraarbete. Det låter tufft för er gemensamma start som familj, men jag hoppas verkligen ni klarar det! Vi här inne får försöka peppa dig till att du/ni grejar detta!

    Håller tummarna för er!
    /Cina
    Någonstans saknas en byfåne...
    /Gert Fylking
  24. 12
    Välkommen hit till oss! Du ställer dig samma frågor som jag gjorde inför rollen som bonus-/extrapappa.

    Det är skönt att du verkligen engagerar dig. Och mitt råd är att du låter saker komma allteftersom. Vill 6-åringen ha sin mamma ifred, ja, då får du backa för stunden och acceptera det. Kommentarer som "min mamma" är fullt naturliga och förståeliga. Blir han en kil mellan er i soffan, så låt honom vara det. Tids nog kryper han till sängs och då får ni vuxna er egen stund. Vi har alltid varit noga med det att vi vuxna måste få den tiden. Vi behöver få prata om vuxensaker utan barnens närvaro, och det måste de respektera. Och om han får rå om sin mamma en stund på kvällen innan läggdags, så är det inte mer än rättvist att du får rå om henne lite när han lagt sig, eller hur?

    Likaså kommer han ju att testa gränser. "Jamen, mamma sa att jag fick se en film!" typ. Då vill det till att ni två vuxna känner varandra så pass väl att ni vet att svara "nähä du, det stämmer nog inte - så om jag frågar mamma så säger hon att du får?"

    Förslag finns ovan om myskvällar. Vi hade oxå myskvällar på fredagarna. Vi köpte hem godis och hällde upp i en skål, drack läsk o tittade på typ Fångarna på fortet på TV4 tillsammans när minstingen somnat. Jag tror även på att ni ska försöka hitta på något alldeles eget tillsammans, sonen och du.

    Skönt att ni verkar ha pratat igenom en del redan nu, sambon o du. Det är inte en helt lätt situation ni står inför. Gemensam familjebildning parallellt med flytt och studier samt extraarbete. Det låter tufft för er gemensamma start som familj, men jag hoppas verkligen ni klarar det! Vi här inne får försöka peppa dig till att du/ni grejar detta!

    Håller tummarna för er!
    /Cina
  25. Medlem sedan
    Jan 2007
    #13
    Jag förstår precis vad du menar om att han inte skall få bli min "chef". Det kommer han inte att bli då jag ser en barn som just barn.

    Även om hans mor kan vara hård mot honom kan inte jag bemöta honom på samma sätt även om han skulle förtjäna det. Jag måste helt enkelt vara mer tålmodig och ta en lite längre väg för att framföra samma budskap (därmed inte sagt att jag är slapphänt mot honom). Hon har ju trots allt haft 6 år på sig att visa sin kärlek för honom. Det är just detta som ligger till grund för problemet, tid, tid, tid. JAG BEHÖVER MER TID med honom

    Tack för ditt inlägg. Verkligen snällt att ni tar er tid att svara
  26. 13
    Jag förstår precis vad du menar om att han inte skall få bli min "chef". Det kommer han inte att bli då jag ser en barn som just barn.

    Även om hans mor kan vara hård mot honom kan inte jag bemöta honom på samma sätt även om han skulle förtjäna det. Jag måste helt enkelt vara mer tålmodig och ta en lite längre väg för att framföra samma budskap (därmed inte sagt att jag är slapphänt mot honom). Hon har ju trots allt haft 6 år på sig att visa sin kärlek för honom. Det är just detta som ligger till grund för problemet, tid, tid, tid. JAG BEHÖVER MER TID med honom

    Tack för ditt inlägg. Verkligen snällt att ni tar er tid att svara
  27. Medlem sedan
    Jan 2007
    #14
    Tackar verkligen för ditt inlägg. Jag slutar inte förvånas över att folk bryr sig och tar sig tid.

    Förslaget att jag och min son (bonus/extrason) skall ha egen tid för varandra införs redan nästa vecka i våra liv

    Jag skulle aldrig ta hans mamma ifrån honom och kan låta henne tillbringa all tid med sin son. Jag tycker bara det är roligt att se.

    När det kommer till att ägna tid åt min tjej kommer det dessvärre nästan bara bli då vi sover. Ingen nämnvärd kvalitetstid med andra ord, men hon är vuxen och måste ta ansvar för beslut som görs och därmed även inse konsekvenserna av besluten liksom jag måste. Jag vill och behöver ha mer tid för vår son, så jag och min tjej får verkligen leva på små ljusglimtar då och då med varandra, men vi kommer ju naturligtvis uppleva en hel del glädje genom barnen. Men, men man skall ju även vattna gräset där man står så det inte hinner torka ut den dagen barnen inte kräver lika mycket tid.

    Usch... Hoppas du förstod vad jag menade och skrev. Tror det blev lite osammanhängande kanske. Vet faktiskt inte själv. Har sovit så himla dåligt den senaste veckan.

    Tack än en gång för ditt bidrag och var så säker att jag både kommer läsa ditt inlägg och mitt svar imorgon och därefter kanske klargöra lite vad jag menat om jag inte varit sammanhängande
  28. 14
    Tackar verkligen för ditt inlägg. Jag slutar inte förvånas över att folk bryr sig och tar sig tid.

    Förslaget att jag och min son (bonus/extrason) skall ha egen tid för varandra införs redan nästa vecka i våra liv

    Jag skulle aldrig ta hans mamma ifrån honom och kan låta henne tillbringa all tid med sin son. Jag tycker bara det är roligt att se.

    När det kommer till att ägna tid åt min tjej kommer det dessvärre nästan bara bli då vi sover. Ingen nämnvärd kvalitetstid med andra ord, men hon är vuxen och måste ta ansvar för beslut som görs och därmed även inse konsekvenserna av besluten liksom jag måste. Jag vill och behöver ha mer tid för vår son, så jag och min tjej får verkligen leva på små ljusglimtar då och då med varandra, men vi kommer ju naturligtvis uppleva en hel del glädje genom barnen. Men, men man skall ju även vattna gräset där man står så det inte hinner torka ut den dagen barnen inte kräver lika mycket tid.

    Usch... Hoppas du förstod vad jag menade och skrev. Tror det blev lite osammanhängande kanske. Vet faktiskt inte själv. Har sovit så himla dåligt den senaste veckan.

    Tack än en gång för ditt bidrag och var så säker att jag både kommer läsa ditt inlägg och mitt svar imorgon och därefter kanske klargöra lite vad jag menat om jag inte varit sammanhängande
  29. Medlem sedan
    Jan 2006
    #15


    Först o främst så tror jag inte att du är ute efter att ta mamman ifrån sonen. Men _han_ kanske kan komma att känna det så. Svartsjuka helt enkelt. Nu har ju han haft mamma för sig själv litegrann. Det kanske blir annat så småningom, när han märker att du faktiskt finns kvar fortfarande? Och att det dessutom kommer en bebis... Lägg det gärna på den nivån att när bebisen sover så kan ni göra saker tillsammans. Och bebisen är så liten så den klarar ju inget i början.

    Och jo, jag hängde med i vad du skrev, den sena timmen till trots! Just det där med ljusglimtar känner jag igen. Man får vara glad för det lilla ibland, om det så bara är att vara nöjd med att känna den andres hand i sin när man somnar. Men visst måste relationen vårdas oxå er vuxna emellan. En liten spontan överraskningsmiddag med hennes favoriträtt när hon varit ute på promenad? Eller varför inte säga: Nu tar jag barnen och går ut en långpromenad så får du bada/duscha ifred? Så kanske du oxå får nåt lika värdefullt tillbaka?

    Och varför vi försöker svara härinne? Vi kanske känner att vi kan tillföra något, hjälpa till att belysa en punkt vi vill belysa. Eller kanske känna att vi kan ge den hjälp vi själva saknat ibland? Undrar du nåt, så skriv igen! Nu ska jag stänga av datorn o sussa!

    /Cina
  30. 15


    Först o främst så tror jag inte att du är ute efter att ta mamman ifrån sonen. Men _han_ kanske kan komma att känna det så. Svartsjuka helt enkelt. Nu har ju han haft mamma för sig själv litegrann. Det kanske blir annat så småningom, när han märker att du faktiskt finns kvar fortfarande? Och att det dessutom kommer en bebis... Lägg det gärna på den nivån att när bebisen sover så kan ni göra saker tillsammans. Och bebisen är så liten så den klarar ju inget i början.

    Och jo, jag hängde med i vad du skrev, den sena timmen till trots! Just det där med ljusglimtar känner jag igen. Man får vara glad för det lilla ibland, om det så bara är att vara nöjd med att känna den andres hand i sin när man somnar. Men visst måste relationen vårdas oxå er vuxna emellan. En liten spontan överraskningsmiddag med hennes favoriträtt när hon varit ute på promenad? Eller varför inte säga: Nu tar jag barnen och går ut en långpromenad så får du bada/duscha ifred? Så kanske du oxå får nåt lika värdefullt tillbaka?

    Och varför vi försöker svara härinne? Vi kanske känner att vi kan tillföra något, hjälpa till att belysa en punkt vi vill belysa. Eller kanske känna att vi kan ge den hjälp vi själva saknat ibland? Undrar du nåt, så skriv igen! Nu ska jag stänga av datorn o sussa!

    /Cina
  31. Medlem sedan
    Sep 2005
    #16
    Hej! Jag har pluggat och haft småbarn tidigare, så jag tycker det är bra att du planerar att lägga ner mycket tid i skolan. Hemma får man oftast ingen tid att plugga, även om man kanske tror det. Man tänker att det ska gå att dra sig undan en halvtimme när det är lugnt, men det blir inte av... Så en extra timme plugg i skolan ger mycket mer än att försöka komma loss en stund då och då i vardagen.
    Jag tycker dessutom att du verkar väldigt ambitiös med vad du ska göra hemma vilket är bra, men glöm inte att barnen har en mamma också, så du behöver ju inte göra allting själv.

    (Min familjesituation är att jag har två barn från tidigare äktenskap som mestadels bor hos mig och min nye man. Vi väntar barn tillsammans och han tror att han kommer att älska alla barnen lika mycket. Men jag tror att han kommer att bli överrumplad över hur mycket extra han känner för sitt eget barn, där han dessutom får vara med från början. Men det är ok så länge han fortsätter att vara den värdefulla "extrapappan" till dem som han är nu.) Lycka till!
  32. 16
    Hej! Jag har pluggat och haft småbarn tidigare, så jag tycker det är bra att du planerar att lägga ner mycket tid i skolan. Hemma får man oftast ingen tid att plugga, även om man kanske tror det. Man tänker att det ska gå att dra sig undan en halvtimme när det är lugnt, men det blir inte av... Så en extra timme plugg i skolan ger mycket mer än att försöka komma loss en stund då och då i vardagen.
    Jag tycker dessutom att du verkar väldigt ambitiös med vad du ska göra hemma vilket är bra, men glöm inte att barnen har en mamma också, så du behöver ju inte göra allting själv.

    (Min familjesituation är att jag har två barn från tidigare äktenskap som mestadels bor hos mig och min nye man. Vi väntar barn tillsammans och han tror att han kommer att älska alla barnen lika mycket. Men jag tror att han kommer att bli överrumplad över hur mycket extra han känner för sitt eget barn, där han dessutom får vara med från början. Men det är ok så länge han fortsätter att vara den värdefulla "extrapappan" till dem som han är nu.) Lycka till!

Liknande trådar

  1. tonåring och styvpappa
    By mamma ann in forum Tonåringar
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2021-07-09, 14:54
  2. tveksam styvpappa
    By snoddis123 in forum Styvfamiljer
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2009-02-05, 16:59
  3. Min gulliga styvpappa OT
    By Valerina in forum Vikt
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2008-06-28, 09:33
  4. Ska jag få en styvpappa nu?
    By "Lilla Jag" in forum Känsliga snack
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2006-10-14, 12:29
  5. Konflikt med styvpappa
    By Förtvivlad in forum Autismspektrum
    Svar: 7
    Senaste inlägg: 2005-11-21, 21:07
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar