Hej!

Nu känns det som jag inte orkar kämpa längre för oss. Ska sanningen fram så har jag inte kämpat så mycket den sista tiden, viljan finns inte. Tycker inte att sambon har gjort det heller även om han försöker mer än jag.

De senaste åren har jag varit förälskad tre gånger. Riktigt ordentligt. Jag har inte varit otrogen eller så men det har gjort mig frånvarande mentalt. Jag har velat försvinna in i drömmar om den andra personen. Nu känner jag mig riktigt patetisk för jag blev stött på när vi var på fest ihop. Killen ifråga är typ 14 år yngre en mig och jag känner mig som en snuskig tant ; ). Det var det klassiska, våra blickar möttes och drunknade i varandras. Han uppvaktade mig och jag drog mig undan av förståeliga skäl, av respekt för min sambo. Jag vet att den här killen troligen är någon slags språngbräda för mig. Att ge upp sitt förhållande för en 20-åring är pinsamt. Jag är 34 år kan jag tillägga. Jag vet att troligen borde jag strunta i alltihop pga åldersskillnaden men jag ville inte längre. Jag har så mycket inneboende passion och kärlek som jag inte vill och kan ge till min sambo. Tyvärr!! Vi har försökt men känslorna vill inte infinna sig. Vi har gått på familjerådgivning i två omgångar.

Jag har haft sms-kontakt med killen från festen. Det känns som ett svek även om det har varit "oskyldigt". Inget har hänt eller sagts som varit ett övertramp. Övertrampet är att min sambo är ovetande om detta. Det killen jag träffade delar med mig är mitt stora intresse för musik, han är musiker. Det är en passion jag har som jag håller på att utveckla, som jag tidigare försakat för mer "rationella" val. Han har också en humor som är helt otrolig. Och en stark integritet. Så uppfattas han i alla fall men det är mitt första intryck.

Jag längtar och känner mig som en riktig jävel. Jag måste prata med min sambo om att jag gett upp men det är så oerhört svårt. Men jag vet att jag sårar honom ändå med min mentala frånvaro.

Jag vet att "det är bäst att vara själv" när man separerar, få sörja osv. Men hur ofta ser det ut så i verkligheten. Längtan är ju så stark efter kärlek. Jag är annars nöjd med hur jag lever mitt liv, har många vänner, massor med fritidsintressen.

Läxa upp mig ni som vill eller andra reflektioner tas tacksamt emot...

Och nej, jag tänker inte vara otrogen. Har aldrig varit, och tänker inte vara.

Fia-lotta