Skrivet: 2007-01-04, 20:08
#1
Hur många finns på denna sidan
Jag är en av dem som längtar, men jag skriver aldrig. Jag sitter här o funderar över hur många vi är som längtar????
Jag är en av dem som längtar, men jag skriver aldrig. Jag sitter här o funderar över hur många vi är som längtar????
LÄNGTAN ÄR STOR här också!!! Blir isf vårt första=O) Försöken är ihärdiga *hihi*
Jag längtar också. Har två barn sedan tidigare på 9 samt 4 år. Är själv 32 år nu och känner att jag vill ha en till innan 35 strecket. Min man och jag är inte riktigt på samma nivå, men det är nog mest en ekonomisk fråga. Ena stunden är min längtan enorm, men andra stunder blir jag lite skraj över att "börja om på nytt" igen.
Jag längtar å längtar.
Tyvärr gör inte min sambo det. han är inte redo, vill vänta nåt år!
Och alla jag pratat med säger att du är ju sååå ung, vänta några år... du hinner!
Men jag vill ju nuuuu...
Jag är här och längtar! Har längtat sedan 2003 ca, men nu äntligen så hoppas jag på att inte behöva längta så länge till. Jag och sambon hade tänkt kasta pillren i mars men har kommit fram till att vi ska kasta dem redan nu eftersom vi båda så gärna vill ha en bebis. Så nu snart ska jag försöka vara mer i försöker bli gravid gruppen.
som längtar så jag kan vända skinnet ut och in.. Men efter det jag fått upp ögonen på nu så kanske det inte är så långt kvar tills karln mjuknar mer och mer *Längtar massor*
Jag längtar också! Jag har ett barn på tre år, men önskar ett till. Tyvärr ser min livssituation ut så att jag inte kan skaffa fler barn på ett tag. Eller kan och kan, det är väl klart att man kan, men det passar inte och det vore dumt eftersom det skulle bli väldigt jobbigt och komplicerat på många sätt.
Men jag längtar i alla fall!!!!!
Det var ju inte så många som längtade, eller finns det fler??? Själv har jag 3 barn och längtar etter en 4a.
Ojojoj vad jag längtar! Det värker i hela kroppen när jag ser allt som har med´bebisar att göra!!
Har pratat (tjatat) med maken om en liten trea, men han säger stenhårt NEJ! Han tycker att vi har det bra nu, tycker att vi har fullt upp med de busar vi har, säger att nätterna är jobbiga då båda barnen brukar vakna åtminstone en gång per natt (som han ALDRIG tar!!)
Vet inte vad jag ska göra, han blir ju sur så fort jag tar upp den här frågan, men jag kan liksom inte sluta fundera, sluta längta!! Jag kommer att vilja ha ett till barn när jag är 35 också...och 40..och 50!!! Det är ju inget som "går över" med tiden, det är ju inte bara en bebis jag vill ha, jag vill ha ett till BARN!
Många tror då att jag vill ha en tjej (har två killar), och visst skulle det väl vara kul med en tjej, men jag har alltid sett mig som en pojkmamma och tror att nr.3 också skulle bli en pojke! När jag ser framåt i tiden så ser jag tre pojkar på ett familjeporträtt, som sparkar boll på gräset, börjar skolan, tar hem flickvänner...ja ni vet!
Jag KAN inte få ur mig de här tankarna, vet inte vad jag ska göra, tycker bara att sambon är så egoistisk som bara tänker på sig själv, vad HAN tycker är lagom många barn, vad HAN tycker är jobbigt osv. Jag känner mig helt obstinat, vill väcka honom på nätterna när ungarna vaknaroch hostar så de kräks, HAN får ta dem o. se vilken räkmacka han glidit på de senaste åren!!!
Näe, usch...känner mig riktigt elak bara. Inte alls likt mig, men det är bara det att jag ser hela min framtid förändras...
Hur kommer man över det?
Längtar efter att få barn!
Är avundsjuk på alla som har.
Sambon har länge tvekat, men nu verkar det som att han kan gå med på att
försöka efter sommaren.
Om allt går bra då så kan vi få vårt första barn när jag fyller 33.
Jag tror inte man kommer över det, man lär sig leva med det
Jag längtade efter en trea, min man var nöjd med två. Sedan gick det som det gick, och vi fick vårt tredje barn. Den lilla babyn har varit underbar, fast det har varit tufft med tre små barn.
Nu märker jag att jag i hemlighet hoppades på en graviditet när jag misstänkte att jag var gravid nyligen. Jag går tydligen och hoppas på en fyra till vår familj, inte ens tanken på en femte känns främmande. Hur blev det såhär?
Jag älskar väl alla barn så mycket och vill bara uppleva det igen.
Men min man sa faktiskt något klokt när vi talade om detta "Nån baby måste ju vara den sista, och det får man acceptera".
Men inte är det lätt, det ska jag säga dig.
Så jag räcker väl handen upp, jag längtar oxå efter ett barn, ett liv inuti mig.
Längtar också väldigt mycket. Har redan tre barn men vill gärna ha ett till, men det vill inte min make
Jag längtar, jag har inga barn och min första graviditet slutade i missfall i sep. Så nu bara ÄL-testar jag och hoppas och längtar JÄTTE mycket att få bli gravid igen.
Längtar efter en liten fyra och hoppas också att jag verkligen kommer att få en.
att det inte bara är en _bebis_ jag vill ha (även om de naturligtvis är underbara!), utan jag ser bilden av oss vid middagsbordet, en familj med tre barn. Har känt mig ganska ensam om att även prata om det i längre perspektiv, att se framåt i tiden på den "stora" familjen som växer, så det var skönt att se någon annan som uttrycker det likadant.
Sambon vet hur jag känner, även om jag inte tjatar så tar jag upp det då och då. Men han tycker det räcker med två, av ekonomiska och praktiska skäl. Jag kan bara inte förstå det, och vill verkligen inte ge upp den här drömmen. Det känns så sorgligt att hela jag blir full av tårar när jag skriver det här.
Min längtan har växt sig starkare de senaste månaderna och den värker i mig. Jag tror inte han förstår hur svårt det är, tänker ju på det här varje dag.
Igår var han sur över alla bebiskläder jag sparar, och som tar plats, så han bad mig göra mig av med dem "vi kommer ju ändå inte ha fler barn!" Jag blev ledsen men han sa att då får jag skaffa det med någon annan. Det var i stundens hetta, men det tog hårt, och jag inser att han kanske inte alls går att övertala.
Har själv inga syskon, så jag skulle vilja ge mina barn det jag själv saknat.
Kram
Har skrivit ett lååååångt inlägg under "Det gör ONT!". Hittade till den här sidan häromdagen, så jag har inte läst länge, däremot längtat ett tag.
JAG längtar jättemkt efter en 3.a...
har en född 03 och en 05 men vill så gärna ha fler...
men maken är avskräckt dels av att jag varit så sjuk under grav. och sen är det världens syskonavundsjuka och bråk hela hela tiden...
så tyvärr.
har många i närheten som är gravida nu och det är klart att jag är glad för deras skull, men med ett styng avundsjuka också.
jag skulle också kunna tänka mig att adoptera, men det är maken inte heller med på.....
och längtar så jag håller på att bli knasig efter en liten 4:a, det ser dock väldigt svart ut för att lyckas med det. Ovillig sambo, för litet boende och bil och för dålig ekomomi
Men längtar göra jag....
Var och en har en skruv lös. Den som inte tror det har två.
