Han har inga kompisar!
Förskoleklass (6-års.)
  1. Medlem sedan
    Apr 2004
    #1

    Han har inga kompisar!

    Min son började förskoleklass i höstas och det verkade fungera bra. Han går gärna dit och verkar trivas. På utvecklingssamtalet sa fröknarna att allt var jättebra. Men när jag pratade med fritids precis innan jul berättade de att sonen inte är med i "gänget" och oftast håller sig för sig själv. Han har själv nämnt för oss att han inte har någon att leka med och att han känner sig ensam.

    Nu har han lov och ska börja igen på måndag. Men han vill inte! Säger att han vill vara sjuk eftersom han inte har någon kompis i skolan! Vad ska man göra åt detta? Vi har upprepade gånger frågat honom under hösten om han vill leka med någon i sin klass, men han avböjer detta. Och eftersom han är en del på fritids + har två aktiviteter på kvällarna har vi inte varit förvånade över att han inte känner lust att leka ytterligare. Han har en lillasyster och en grannpojke som är några år yngre som han gärna leker med. Dessutom har han en bästis, några vänners barn som vi passar ganska, och då leker de såklart för fullt. Han har som jag förstår det inga problem med själva lekandet, däremot har han svårt att bygga nya relationer när han inte känner sig trygg.

    Jag tycker detta känns så himla svårt! Han är ingen framfusig kille, väldigt snäll, leker hellre med flickor och tar det lugnt. Gillar inte killarnas fysiska lekar, ffa inte utomhus (han har påtalat flera ggr att han tycker det är jobbigt ute). Han är mycket verbal och söker gärna vuxenkontakt - så var det redan på dagis. Detta behöver såklart inte vara fel men när han själv ger uttryck för att "jag har inga kompisar i skolan, mamma", så blir jag såklart orolig.

    Vad ska vi göra? Ta ett samtal med skolan/fritids? Jag vill inte att han ska behöva ändra sig och "tuffa till sig" (detta var dagis rekommendation när problemet diskuterades där!) - det borde väl få finnas plats också för lugna och lite annorlunda killar. Eller? Och egentligen verkar han trivas ok i skolan. De har inte märkt att han är ledsen där och ingen är elak mot honom. Men helt bra kan det väl inte kännas att vara utan kompisar.
  2. 1
    Han har inga kompisar! Min son började förskoleklass i höstas och det verkade fungera bra. Han går gärna dit och verkar trivas. På utvecklingssamtalet sa fröknarna att allt var jättebra. Men när jag pratade med fritids precis innan jul berättade de att sonen inte är med i "gänget" och oftast håller sig för sig själv. Han har själv nämnt för oss att han inte har någon att leka med och att han känner sig ensam.

    Nu har han lov och ska börja igen på måndag. Men han vill inte! Säger att han vill vara sjuk eftersom han inte har någon kompis i skolan! Vad ska man göra åt detta? Vi har upprepade gånger frågat honom under hösten om han vill leka med någon i sin klass, men han avböjer detta. Och eftersom han är en del på fritids + har två aktiviteter på kvällarna har vi inte varit förvånade över att han inte känner lust att leka ytterligare. Han har en lillasyster och en grannpojke som är några år yngre som han gärna leker med. Dessutom har han en bästis, några vänners barn som vi passar ganska, och då leker de såklart för fullt. Han har som jag förstår det inga problem med själva lekandet, däremot har han svårt att bygga nya relationer när han inte känner sig trygg.

    Jag tycker detta känns så himla svårt! Han är ingen framfusig kille, väldigt snäll, leker hellre med flickor och tar det lugnt. Gillar inte killarnas fysiska lekar, ffa inte utomhus (han har påtalat flera ggr att han tycker det är jobbigt ute). Han är mycket verbal och söker gärna vuxenkontakt - så var det redan på dagis. Detta behöver såklart inte vara fel men när han själv ger uttryck för att "jag har inga kompisar i skolan, mamma", så blir jag såklart orolig.

    Vad ska vi göra? Ta ett samtal med skolan/fritids? Jag vill inte att han ska behöva ändra sig och "tuffa till sig" (detta var dagis rekommendation när problemet diskuterades där!) - det borde väl få finnas plats också för lugna och lite annorlunda killar. Eller? Och egentligen verkar han trivas ok i skolan. De har inte märkt att han är ledsen där och ingen är elak mot honom. Men helt bra kan det väl inte kännas att vara utan kompisar.
  3. Medlem sedan
    Aug 2000
    #2
    JAg tycker att du, om du har möjlighet ska föraöka vara med i skolan lite grand. Se hur det hela fungerar och hur pojken fungerar. Se om det finns något annat barn som verkar kunna bli en bra kompis och bjud hem det barnet ett par gånger. Prata också med fritidspersonalen och be att de kanske spelar lite spel eller likanande och ser till att få med din son i det. Han behöver kanske bara lite stöd i att börja på nya kontakter, det är inget som på något vis gör din son ovanlig. Inte heller att han är lugn gör honom ovanlig, det finns säkert fler pojkar i klassen som hade föredragit ett lugnare tempo.
  4. 2
    JAg tycker att du, om du har möjlighet ska föraöka vara med i skolan lite grand. Se hur det hela fungerar och hur pojken fungerar. Se om det finns något annat barn som verkar kunna bli en bra kompis och bjud hem det barnet ett par gånger. Prata också med fritidspersonalen och be att de kanske spelar lite spel eller likanande och ser till att få med din son i det. Han behöver kanske bara lite stöd i att börja på nya kontakter, det är inget som på något vis gör din son ovanlig. Inte heller att han är lugn gör honom ovanlig, det finns säkert fler pojkar i klassen som hade föredragit ett lugnare tempo.
  5. Medlem sedan
    Jan 2004
    #3

    Så här tänker jag

    jag jämför mina barn där en går i 6 års och en har börjat 1-an.
    Jag kan trösta dig med att ofta tar det 1 år för både ett barn och klass att sätta sig.

    Det är nytt för din son. Det är mycket som händer runt omkring honom. Ny barngrupp, nya lärare osv, Har du inte pratat med lärare och fritids ännu föreslår jag att du gör det, dels för att utesluta att det är något annat men också för att påtala
    för dom att din son uttrycker han han KÄNNER sig ensam, det behöver inte betyda
    att han är det men det viktiga är att han känner så. Och det måste lärarna försöka
    ta bort, se till att han kommer med i lek och att han känner sig trygg.

    Oroa dig inte heller för kompisar, det kommer, jag kan se på min 7 åring att dom
    leker med allihopa istället för 1 och 1. Vill din son dessutom inte leka med någon,
    eller bjuda hem någon så gör inte det, stressa honom inte utan låt honom i lugn
    och ro få till alla nya intryck i hans takt.

    Det här med att ( tuffa till sig ) tycker jag är att stöpa alla barn i en form. Såklart
    att det ska finnas plats för alla barn som dom är, jag kunde känna oro för min
    dotter som idag går i 1-an men jag ser ju nu att det handlar om att växa in
    i klassen och om mognad. Barnen är ju fortfarande små, det tar lite tid ibland
    mer men det är inget konstigt.

    Om ni inte redan har det på er skola kan jag tipsa om fadderverksamhet, här får de barn som går i klass 3 vara fadder åt en barn i fsk klass. 3 orna tar den rollen på
    största allvar och läraren tilldelar ett barn från fsk klass. Det blir lite omhändertagande och på rasterna kommer dom fram och hälsar och frågar hur
    dom har det, ja det stärker dom jätte mycket.

    Men jag känner igen mig så väl i hur du tänker, jag tror ibland föräldrar behöver 1 år på sig också innan man känner sig trygg och säker med att ens barn har det bra.
  6. 3
    Så här tänker jag jag jämför mina barn där en går i 6 års och en har börjat 1-an.
    Jag kan trösta dig med att ofta tar det 1 år för både ett barn och klass att sätta sig.

    Det är nytt för din son. Det är mycket som händer runt omkring honom. Ny barngrupp, nya lärare osv, Har du inte pratat med lärare och fritids ännu föreslår jag att du gör det, dels för att utesluta att det är något annat men också för att påtala
    för dom att din son uttrycker han han KÄNNER sig ensam, det behöver inte betyda
    att han är det men det viktiga är att han känner så. Och det måste lärarna försöka
    ta bort, se till att han kommer med i lek och att han känner sig trygg.

    Oroa dig inte heller för kompisar, det kommer, jag kan se på min 7 åring att dom
    leker med allihopa istället för 1 och 1. Vill din son dessutom inte leka med någon,
    eller bjuda hem någon så gör inte det, stressa honom inte utan låt honom i lugn
    och ro få till alla nya intryck i hans takt.

    Det här med att ( tuffa till sig ) tycker jag är att stöpa alla barn i en form. Såklart
    att det ska finnas plats för alla barn som dom är, jag kunde känna oro för min
    dotter som idag går i 1-an men jag ser ju nu att det handlar om att växa in
    i klassen och om mognad. Barnen är ju fortfarande små, det tar lite tid ibland
    mer men det är inget konstigt.

    Om ni inte redan har det på er skola kan jag tipsa om fadderverksamhet, här får de barn som går i klass 3 vara fadder åt en barn i fsk klass. 3 orna tar den rollen på
    största allvar och läraren tilldelar ett barn från fsk klass. Det blir lite omhändertagande och på rasterna kommer dom fram och hälsar och frågar hur
    dom har det, ja det stärker dom jätte mycket.

    Men jag känner igen mig så väl i hur du tänker, jag tror ibland föräldrar behöver 1 år på sig också innan man känner sig trygg och säker med att ens barn har det bra.
  7. Medlem sedan
    Apr 2004
    #4
    Du har så rätt i det du skriver. Mycket är nytt för sonen och varken han eller vi har riktigt landat.

    Det jag känner mig orolig för är att hans tendenser att dra sig tillbaka fanns redan på dagis. Jag tycker nu såhär i efterhand att personalen inte riktigt jobbade på rätt sätt med honom. De ville att han skulle bli någon han inte var och det funkar ju inte! Kanske har det påverkat hans självförtroende?

    Sedan tror jag inte riktigt att han vet vad han själv vill. På många sätt trivs han med att vara i fred och liksom betrakta det som sker. Men ibland känner han sig ensam och utanför. Men jag tänker inte försöka tjata eller fråga om han vill leka med någon - som du skriver får det komma av sig själv. Han är ju trots allt bara sex år!

    Jag ska prata med lärarna och fritids och dessutom försöka vara med någon dag, som sist föreslog ovan. Och så rätt du har i det sista du skriver: att också vi föräldrar behöver tid att vänja oss vid skolan.

    Tusen tack för ditt stärkande svar!!!!
  8. 4
    Du har så rätt i det du skriver. Mycket är nytt för sonen och varken han eller vi har riktigt landat.

    Det jag känner mig orolig för är att hans tendenser att dra sig tillbaka fanns redan på dagis. Jag tycker nu såhär i efterhand att personalen inte riktigt jobbade på rätt sätt med honom. De ville att han skulle bli någon han inte var och det funkar ju inte! Kanske har det påverkat hans självförtroende?

    Sedan tror jag inte riktigt att han vet vad han själv vill. På många sätt trivs han med att vara i fred och liksom betrakta det som sker. Men ibland känner han sig ensam och utanför. Men jag tänker inte försöka tjata eller fråga om han vill leka med någon - som du skriver får det komma av sig själv. Han är ju trots allt bara sex år!

    Jag ska prata med lärarna och fritids och dessutom försöka vara med någon dag, som sist föreslog ovan. Och så rätt du har i det sista du skriver: att också vi föräldrar behöver tid att vänja oss vid skolan.

    Tusen tack för ditt stärkande svar!!!!
  9. kattmamman
    #5
    Har inget bra svar men vill bara säga att ni inte är ensamma! Även om det är tråkigt att fler har det jobbigt med kompisar i F-klassen tycker jag det är lite skönt at höra att det kan vara normalt som någon här skrev.

    Min tjej har alltid varit supersocial men det funkar bara inte nu i skolan. De är bara 2 tjejer i F-klassen och i 1:an släpps hon bara inte in i "gänget". Detta har aldrig hänt förut och jag vet inte alls hur jag ska tackla det. Igår när vi pratade om skolan(hon gör helst inte det annars) så sa hon något om att "De vill inte vara med mig mamma". Jag föröker få henne att fatta att det är de som går miste om att vara med henne och hon har ju en kompis i klassen som hon gillar lite i alla fall. Tjejerna i 2:an är gärna med henne men alltså inte 1rna i samma klass.

    BLä! Jag tröstar mig (oss) med att om bara en termin fylls klassen på med nya F-barn. Då går våra i 1:an och det kanske blir några kul att leka med då.
  10. 5
    Har inget bra svar men vill bara säga att ni inte är ensamma! Även om det är tråkigt att fler har det jobbigt med kompisar i F-klassen tycker jag det är lite skönt at höra att det kan vara normalt som någon här skrev.

    Min tjej har alltid varit supersocial men det funkar bara inte nu i skolan. De är bara 2 tjejer i F-klassen och i 1:an släpps hon bara inte in i "gänget". Detta har aldrig hänt förut och jag vet inte alls hur jag ska tackla det. Igår när vi pratade om skolan(hon gör helst inte det annars) så sa hon något om att "De vill inte vara med mig mamma". Jag föröker få henne att fatta att det är de som går miste om att vara med henne och hon har ju en kompis i klassen som hon gillar lite i alla fall. Tjejerna i 2:an är gärna med henne men alltså inte 1rna i samma klass.

    BLä! Jag tröstar mig (oss) med att om bara en termin fylls klassen på med nya F-barn. Då går våra i 1:an och det kanske blir några kul att leka med då.
  11. Medlem sedan
    Apr 2002
    #6
    Jag vill tacka dig pinglan för svaret som mea72 fått. Det var precis vad jag behövde läsa nu inför helgen... Har kännt mig ängslig över det här med kompisar och fick allt bekräftat av sonen i går kväll. Då kröp det fram att han ofta känner sig ensam på rasterna.

    Han gillar inte heller fysiska lekar så mycket och har aldrig "tagit för sig". Han funderar och analyserar så klokt om hur kompisar ska behandla varandra så tårarna steg i ögonen på mig. Det är bara det att hans kompisar inte alls ser något svek i att rusa ut i full fart medan han knappt fattat att det är dags att krångla på sig täckbyxorna...

    Vad jag förstår är det ganska bra när han är inne - när det finns en lärare som styr och leder. Det han inte fixar är den oändligt stora skolgården där han inte "hittar" någon att leka med.

    Sen är han i en rejäl sexårskris vilket inte gör det hela lättare. Känslorna är i uppror och han tar lätt till tårarna. Men, men... Han kommer att bli sju och han kommer att ha tid med att leka med kompisar....

    Tack!
  12. 6
    Jag vill tacka dig pinglan för svaret som mea72 fått. Det var precis vad jag behövde läsa nu inför helgen... Har kännt mig ängslig över det här med kompisar och fick allt bekräftat av sonen i går kväll. Då kröp det fram att han ofta känner sig ensam på rasterna.

    Han gillar inte heller fysiska lekar så mycket och har aldrig "tagit för sig". Han funderar och analyserar så klokt om hur kompisar ska behandla varandra så tårarna steg i ögonen på mig. Det är bara det att hans kompisar inte alls ser något svek i att rusa ut i full fart medan han knappt fattat att det är dags att krångla på sig täckbyxorna...

    Vad jag förstår är det ganska bra när han är inne - när det finns en lärare som styr och leder. Det han inte fixar är den oändligt stora skolgården där han inte "hittar" någon att leka med.

    Sen är han i en rejäl sexårskris vilket inte gör det hela lättare. Känslorna är i uppror och han tar lätt till tårarna. Men, men... Han kommer att bli sju och han kommer att ha tid med att leka med kompisar....

    Tack!

Liknande trådar

  1. sonen har inga kompisar
    By Anonym in forum Småbarn
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2010-09-01, 09:25
  2. inga kompisar
    By anonymt namn in forum _99 Alla barn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2008-04-24, 07:05
  3. Dottern har inga kompisar..
    By Anonym mamma in forum Skolbarn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2007-03-03, 14:23
  4. Han har inga kompisar (långt)
    By Orolig mamma in forum Småbarn
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2006-12-27, 00:32
  5. inga kompisar
    By orolig mamma behöver stöd och råd in forum Tonåringar
    Svar: 6
    Senaste inlägg: 2005-11-10, 22:05
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar