Dextrosol har blivit godis :-(

[goa_marie]

Halloj igen! Alltid blir det som jag befarar och så försöker jag lyssna på andra och inte vara så jäkla harig (säger inte att ni här inne gjort ngt fel!!) men jag blir så ledsen på mig själv att jag inte kan fixa det här med min son. Idag var han hos en kompis, han ville dit häromdagen men då sa jag till mamman att det ju är första dagen i skolan sedan han fick diabetes och det säkert varit mycket. Jag ville helt enkelt ha honom hemma! Då pratade hon självklart om att jag måste lära mig lita på P och att jag måste låta honom testa saker som andra barnen gör. Ok...P skulle få följa med dem hem efter skolan och jag sa att det är viktigt att han har med sig sina mätare och insulin och tar det men att jag skulle skriva ner info till henne till idag.
Han skulle ringa så fort han kom dit men klockan gick...tick tack, tick tack....

45 minuter efter att han slutat skolan får jag tag på honom hemma hos kompisen (det tar fem minuter att åka dit från skolan) och då hade dom varit och handlat mellis tydligen. Sa till P att han på en gång måste ta sitt bs, men ack nej. Mamman hade sagt till honom att lämna väskorna i bilen eftersom han ändå skulle få skjuts hem. Dom bor nere vid havskanten och har en bit upp till sin bil men hon sprang upp och hämtade väskan, tack o lov. Allt frid och fröjd, P får mellis och hon har äntligen läst lappen jag lagt i väskan och han tog insulin helt själv :-) När dom ringde om insulindosen så sa hon en tid hon skulle vara här och lämna honom, vi väntade och väntade, ringde och ringde...ingen svarade....45 minuter efter att han skulle varit hemma så kom han med kompisen i släptåg. Jag var måttligt upprörd, han hade ju inte ätit på tre timmar och och det var åtminstonde 1 1/2 sedan bs togs. Detta är ok hemma när jag ser hur han mår men inte hos en kompis!! Nu när han skulle lägga sig så stannade jag kvar utanför rummet och smög lite för han verkade lite "busig" och jag trodde han tänkte smygläsa. Lampan tändes och jag drog upp dörren. Kollade under kudden (skulle nog inte våga göra det om han var i tonåren..hm hm) och där ligger en förpackning DEXTROSOL!! Jag blir skogstokig och han får spotta ut den han har i munnen, han lovar att han bara fått i sig en halv. Sen säger han att kompisens mamma köpte ett paket till kompisen så han också hade...som godis!! Jag blir verkligen helt knäckt av det här, varför kan han inte förstå att det är "medicin" och varför gör en mamma så?? inte köper man överhuvudtaget sånt som godis till sin 10åring... Förlåt mig för allt dravvel men jag är förbannad och ledsen....mest orolig kanske
kram på er

[.Carina]

Kanske du ska satsa på att han har en tub flytande glukos i stället? Den är så ruggigt söt att den tar man nog inte i onödan!

[Tebe]

Ibland blir inte allt som man vill i livet, det vet alla vi här alltför väl. Det spelar ingen roll om barnet är flicka eller pojke, tänker man som gravid, bara barnet är friskt. Om det inte är friskt, då, vad händer då? Ja, inte älskar vi mindre, vi älskar nästan sönder våra hjärtan. Du och ni har en omvälvande period framför er. Sonen ska acceptera att han har fått en livslång sjukdom som ställer krav på honom, du ska acceptera att han inte kommer att bli frisk. Sånt tar tid och det får det göra.

Det kan vara så att din son testar gränser nu. Precis som ett litet barn som gräver ur blomkrukorna, äter upp kakorna på bordet och vad de nu kan hitta på. Blir mamma arg nu? Det blev hon. Om jag gör det en gång till då? Och en till? Hur många gånger blir hon arg?

Jag tror inte ens att det hjäler din son om du blir arg, inte mer än för stunden. Han behöver hitta något annat som sporrar honom att göra rätt.

Har ni bra diabetesgrupp? Fråga om ni kan gå dit eller till lekterapin, så får sjukvårdspersonal förklara hur hans kropp fungerar. Visa i förbifarten på idrottare och andra som har diabetes, hitta förebilder. Mina barn vill bli starka, så de snappar upp mycket om vad som gör kroppen stark. Inte bara träning, utan rätt kost också. Men, du behöver hitta det som sporrar din son.

Skriv ut AB Bukspottskörtel till honom: http://www.diabetes.fi/sivu.php?artikkeli_id=1580 Kanske kan det vara intressant läsning. Kanske vill han inte ens kännas vid diabetesen ännu och är inte mottaglig för information.

Hjälp honom att hitta alternativt godis. Nötter är bra, ibland sockerfritt (men inte för mycket, man blir lätt lös i magen), choklad. Godis i små mängder och efter maten. Eller fråga om han vill vara med på ett års godisstopp mot att få en cykel (eller nåt). Det är många barn som gör så.

Det är inte lätt att anpassa sitt liv när man har fått en sjukdom, det tar tid. Ställ inte för höga krav på sonen. Han kommer att lära sig. Han kommer att kunna sin sjukdom innan tonåren och det är bra, för att vara beroende av sina föräldrars kunskap i tonåren är inte kul. Tonårsrevolten kommer, men helst inte mot diabetesen. Ta hjälp av andra i närheten, ring och prata med föräldrar till kompisarna. Berätta på ett föräldramöte vad diabetes innebär. Jag är övertygad om att du redan gör massor. Slit inte ut dig, låt det ta lite tid. Och du, lycka till!

[goa_marie]

ok, droppar han det på typ fingret då om han är ute på rast och behöver eller hur fungerar det rent praktiskt?

[.Carina]

Det är lika segt som en klibbig tandkräm, man tar en liten sträng på fingret och stoppar i munnen

[goa_marie]

låter ju himla praktiskt som komplement till att dom har ett paket dextrosol inne i skolsalen. Tack för tipset! tänk vad dessa "små" tips kan göra att man får upp hoppet 1 enhet :-) typ...nu talar vi allt i enheter här hemma, så fort småkillarna är runt Petter så frågar dom hur många enheter han fått, dom är experter trots att dom bara är 2. 1/2 och 4 år.

[goa_marie]

Tack så jättemycket för alla fina och bra ord du skrev. Tyvärr så var det ju så att ilskan i detta fallet mest kom av att jag blev så fruktansvärt rädd, hur många hade han tagit, har han gjort det innan utan att jag vet, kommer det att hända igen och vad händer nu?? Man känner sig rätt så maktlös i en sådan situation, men tack o lov så erkände han ju (han hade ju en bit i munnen) och sa vad han ätit och så, jag hoppas att han förstod sen när jag lugnade ner mig och sa vad som kunde hända.

Han har ju fått förklarat så många gånger på sjukhuset och även när sköterskan var i skolan. Allt kan inte funka på en gång och om han råkar stoppa ngt i munnen är det ju inte så mycket att göra ngt åt, men detta visste han ju var dumt eftersom han gömde det under kudden.

Så, nu har jag skrivit av mig lite igen.
Tack snälla du!
kramen

[Tebe]

Bra att kunna skriva av sig här, det är därför vi alla finns här. För att skriva av oss och ge varandra stöd.

Som en liten tröst kan jag säga att ett tillfälligt högt blodsocker, för att man ätit en massa sött, inte är farligt. Är bs högt, så ge vatten för att motverka huvudvärken som kan komma annars. Ge också insulin och förklara varför. Tids nog tar han nog emot budskapet.

Jag hoppas att ni hittar bra sätt att lösa sånt här, så att sötsaker inte blir en hysteriskt viktig sak för din son. Kom överens om tillfällen då man får äta godis, men gör det inte alltför allvarligt, för då kommer han att "trotsa" på det området.

Lycka till!

[goa_marie]

Ja, bättre stöd kan man inte tänka sig :-) den som kom på den här sajten borde få Nobelpris i ngt...eller mycket!
Jag har förstått att det höga inte är farligt om det är tillfälligt men det känns ju så rackarns onödigt bara. Det här med att ge insulin vid höga värden, vad räknas som tillräckligt högt för att ge insulin för att sänka och hur mycket ska jag ge då? nu har ju Petter rätt så låga doser eftersom kroppen ännu själv producerar insulin. Har dessutom fått lära mig att det är svårt att få ner höga värden med insulin, att det nästintill bara hjälper om man får insulinet innan sött menar jag.

[Tebe]

Så länge man inte har pump så är tillfälliga höga värden inte så allvarliga. Med pump finns det fler saker att tänka på.
Vi ger extra dos insulin vid värden över 15 ungefär, beroende på tillfället. Men, om det är nära till nästa måltid så höjer vi den dosen istället. Oftas så mäter vi bara inför måltid, inför speciella saker (ex match) och när sonen är låg. Däremellan kan det säkert hoppa, men så är det med diabetes. Man ska inte stressa upp sig, även om det är svårt att låta bli.

[memim]

Min son på tio år gör sådär med.
Trycker i sig allt han hittar.
Han har haft diabetes i två år nu.

Det gick bra första halvåret. Oförskämt bra. Han tog insulin själv, blodsocker själv.. Allting själv.

Sen började det. Smygätande, glömma inslinet hemma, i skolan, hos kompisen..
Glömma att mäta bs, ljuga om bs, ljuga om att man mätt bs, ljuga om att man tagit insulin..
Strunta i att ringa på överenskomna tider, m.m m.m
En riktig höjdare var dagen han låg på HI i skolan mer än halva dagen, då hade jag tom tjatat att de MÅSTE kolla bs på honom före varje måltid och innan han cyklar hem. Och att de MÅSTE KOLLA. Inte fråga. Ja pojken hade ätit 2 stora tallrikar mannagrynsgröt, inte ringt hem fast han måste om han ligger över 15, inte tagit extra insulin ens när det var HI innan jumppan. Jag fråga skolan dagen efter hur pojken var igår. Glad och aktiv var svaret. Och jo de hade kollat bs. Men hallå, visst har man kollat om det står HI på mätaren!
GIssa om jag var arg på allt och alla. Inklusive pojken. Veckan efter tog Novorapiden slut i skolan mitt i dagen och när jag hämtade dit mer fick jag en utskällning när jag inte sköter om sonens diabetes..

Det är mycket man får ta ibland. Ibland är det bara för mycket.
Min son förstår nog vad det handlar om. Han är väldigt klipsk och försigkommen och lyckas föra oss vuxna bakom ljuset på de mest fantastiska sätt. Om han vill.
Men han kan inte ännu ta ansvar för det. Han tänker inte på framtiden, för honom är framtiden imorgon. För honom är ett högt värde inget att bry sig om ifall han inte för huvudvärk efteråt. Till all lycka får han det ibland- och då vill han sköta sig bättre. Nån gång har han blivit för låg också. Rejält låg eftersom vi inte har genomskådat vad han gjort just då el just den perioden, och överdoserat insulinet senare. Då har vi alla blivit rädda. Och ledsen blir jag då. Ledsen över hela skiten.

Just nu. Peppar, peppar, går det ganska bra. Blodsockret för det mesta någorlunda i balans. El så har jag accepterat? Min son kommer inte in till kontroll med fina Hba1c.
Min son kommer inte alltid hem på avtalad tid, inte kommer han alltid ihåg och inte behöver jag ge andra goda råd. För vi lyckas inte med att hålla god balans. Jag har också släppt lite på mina krav på mig själv. Jag behöver inte göra exakt mat klockan 5 när han ändå trycker i sig dextrosol kvart över och raserar allt. Ibland blir maten mer än lovligt sen och han får en halv banan medan han inväntar måltiden. Sen äter vi glass tre dar i rad om han riktigt gärna vill. Det är bättre än att han tjuväter sen.
Det är naturligtvis inte alltid så. Just kom han hem från en kompis, (vi fick naturligtvis ringa efter honom) med finfina 6,2 i bs. Nu får han ett sedvanligt kvällsmellanmål på 40kolhydrater, noga räknat, och levemiren beräknat enligt hur det senaste dygnet gått.

Vi lägger massor med tid och energi på vår sons diabetes. Och ändå blir det inte ofta bra. Jag väljer många ggr att inte berätta åt andra hur vi har det. För då får jag en massa goda råd hur jag borde göra el inte göra. Om att jag får inte vara arg, han är liten, han förstår inte..El så har jag gjort nåt annat fel. Men jag vet det inte är så. Vi gör så gott vi kan, med vår son, våra möjligheter. Ingen känner honom så bra som jag. Och ingen sköter honom bättre. Det måste räcka.

[goa_marie]

för att jag fick höra hur det kan se ut i din familj. Jag vet att det är svårt för oss vuxna med att våra barn fått diabetes och jag kan nätt och jämnt föreställa mig hur det känns för barnen. Inte för att barnen verkar lida av det i långsiktigt tänkande men för det dom INTE få stoppa i sig just här och nu. Vad tufft du verkar ha haft det med din son och ändå står du på benen, det kräver mycket styrka och vilja för det kan jag tro. Jag har en känsla av att det kommer att hända rätt så många gånger med min son, det har han ju redan visat prov på :-( självklart gör dom det inte för att vara elaka mot sina stackars föräldrar men ibland känns vissa sådana saker som ett rejält knytnävsslag i magen och det är inte kul när det kommer från ens egna barn som man inte vill annat än väl.

Tack än en gång för att du delade med dig av ditt liv, jag hoppas att det blir många bra dagar då din och även min son fixar sin diabetes bättre, så att dom vissa andra dagar kan få extra mycket av det goda.

kram på dig och skriv gärna fortsättning på hur det går :-)

[Desdemona]

Ditt inlägg fick mig att minnas MIN barndom.
Jag var så förbaskat trött på min tjatiga mamma att jag snodde 15kr ur hennes jackfick och cyklade till kiosken och köpte en stor godispåse (detta var 1981). Och jag tryckte ned hela påsen på en gång...hihi...
När mamma upptäckte att jag hade snott pengar, så la hon aldrig mer pengar i jackfickan. Så då gick jag lös på alla syltburkar i skafferiet.

Jag låste in mig på toaletten och åt upp en hel burk drottningsylt med sked...hihi...

Ja, det var bara en liten anekdot... Jag kände så igen mig på din beskrivning av ett barn som testar gräner och vill "frigöra sig lite".

Kram!

//Bettan

[goa_marie]

kanske ska man inte hindra honom från att äta lite då och då i stället :-) hur mådde du efter detta då ?? Ja, pengar i fickorna finns här med och jag har upptäckt att det inte är så lyckat med skrammel där eller med väskan mitt framför nosen på barnen. Inte för att barnen går och plockar hur som helst men när dom inte är i närheten av godisborden som kompisarna får uppdukat och heller inte ngn direkt veckopeng så vore det ju inte konstigt om det försvann några kronor.


Ska genast tömma fickorna och kolla så det verkligen är osötat sylt vi har :-)

tack för din lilla berättelse :-)

kram från goa_marie