Nu är mina tre års högskolestudier äntligen slut.... jag tar min examen
på torsdag. Men aldrig har min självkänsla varit så dålig...
Själva studierna har jag klarat bra, men hela det sociala har varit
nära nog en katastrof!! Alla andra har hittat sina kompisar och hållt
ihop stenhårt i sina grupper, medans jag hamnade någonstans mitt i..
Visst, några hängde jag ihop med o pluggade lite, men ingen har varit
särskilt intresserad av att bli kompis med mig.
Jag hade jättestora förväntningar när jag började plugga o trodde att jag
skulle träffa massor med trevliga människor som jag kunde plugga
med o ha roliga diskussioner med.... men ack vad jag bedrog!!!
Precis som i hela mitt liv så insåg jag snart att jag inte var någon
eftertraktad potentiell kompis.
Nu är jag så ledsen och kränkt över att det har varit så i tre år...
och dessutom skäms jag över att vara en sån usel människa
som inte är värd att bry sig om... Hur ska jag orka igenom
examensdagen??? O låtsas att allt är sååååå kul???
Nu är min sociala självkänsla så körd i botten att jag undviker folk
för att inte "plåga dem med min närvaro".
Jag kommer nog aldrig att få veta jag jag gör för fel som inte
duger... lika bra att inse att jag är sämst...
Mest synd är det om barnen som har en sån usel mamma som egentligen inte
borde finnas...
1
Självkänslan i botten... Nu är mina tre års högskolestudier äntligen slut.... jag tar min examen
på torsdag. Men aldrig har min självkänsla varit så dålig...
Själva studierna har jag klarat bra, men hela det sociala har varit
nära nog en katastrof!! Alla andra har hittat sina kompisar och hållt
ihop stenhårt i sina grupper, medans jag hamnade någonstans mitt i..
Visst, några hängde jag ihop med o pluggade lite, men ingen har varit
särskilt intresserad av att bli kompis med mig.
Jag hade jättestora förväntningar när jag började plugga o trodde att jag
skulle träffa massor med trevliga människor som jag kunde plugga
med o ha roliga diskussioner med.... men ack vad jag bedrog!!!
Precis som i hela mitt liv så insåg jag snart att jag inte var någon
eftertraktad potentiell kompis.
Nu är jag så ledsen och kränkt över att det har varit så i tre år...
och dessutom skäms jag över att vara en sån usel människa
som inte är värd att bry sig om... Hur ska jag orka igenom
examensdagen??? O låtsas att allt är sååååå kul???
Nu är min sociala självkänsla så körd i botten att jag undviker folk
för att inte "plåga dem med min närvaro".
Jag kommer nog aldrig att få veta jag jag gör för fel som inte
duger... lika bra att inse att jag är sämst...
Mest synd är det om barnen som har en sån usel mamma som egentligen inte
borde finnas...
Du är inte en usel mamma, du är den bästa mamma dina barn kan ha.
Har du testat KBT? Jag tror att det skulle passa dig så att du får ordning på dina tankar och på det sättet även ditt självförtroende.
2
Du är inte en usel mamma, du är den bästa mamma dina barn kan ha.
Har du testat KBT? Jag tror att det skulle passa dig så att du får ordning på dina tankar och på det sättet även ditt självförtroende.
Jo, jag har gått i ett år. Sedan tog min terapeut friår och jag har nu gjort uppehåll i ett år. Nu borde han snart vara tillbaka och jag kan fortsätta... har ett år till beviljat. Men visst, detta år utan KBT har jag mått som sämst, så det vore nog bra att komma igång igen. Men fakta kvarstår - jag är ingen man vill umgås med... thats it!! :-(
3
Jo, jag har gått i ett år. Sedan tog min terapeut friår och jag har nu gjort uppehåll i ett år. Nu borde han snart vara tillbaka och jag kan fortsätta... har ett år till beviljat. Men visst, detta år utan KBT har jag mått som sämst, så det vore nog bra att komma igång igen. Men fakta kvarstår - jag är ingen man vill umgås med... thats it!! :-(
Ursäkta min brist att hitta ord, men vad i h-te, hur f-n kan han bara ta ett friår utan att lämna över dig till hans efterträdare. Min terapeut slutade och jag lämnades över till hennes efterträdare, så smidigt.
Jag tror visst att du är en person man vill umgås med, du måste bara ge dem en chans. Nu är det iof slutet på utbildningen, men är du en person som försöker få kontakt eller väntar du på att de ska komma fram till dig?
Jag tror nämligen inte utanförskapet, jag tror det oftast beror på rädsla, kanske över att inte duga.
4
Ursäkta min brist att hitta ord, men vad i h-te, hur f-n kan han bara ta ett friår utan att lämna över dig till hans efterträdare. Min terapeut slutade och jag lämnades över till hennes efterträdare, så smidigt.
Jag tror visst att du är en person man vill umgås med, du måste bara ge dem en chans. Nu är det iof slutet på utbildningen, men är du en person som försöker få kontakt eller väntar du på att de ska komma fram till dig?
Jag tror nämligen inte utanförskapet, jag tror det oftast beror på rädsla, kanske över att inte duga.
Nu var det inte bara hans fel... jag kunde ha fått gå hos en annan så länge, men de visste inte vem som skulle komma efter. Men förmodligen var den inte kunnig i KBT, så jag valde att vänta.
Jo, jag försöker ta kontakt... i alla fall till en början. Men när det inte ger utdelning drar jag mig undan, och till slut går det troll i det.
Men nåt gör jag som är fel... då detta är ett mönster som har följt mig hela livet. Dock inte så illa som under denna skoltid. Men vad jag gör fel...? Vete 17... Alla säger att jag verkar så säker på mig själv och vet vad jag vill. Om de bara visste!! Men det har väl blivit mitt försvar...
5
Nu var det inte bara hans fel... jag kunde ha fått gå hos en annan så länge, men de visste inte vem som skulle komma efter. Men förmodligen var den inte kunnig i KBT, så jag valde att vänta.
Jo, jag försöker ta kontakt... i alla fall till en början. Men när det inte ger utdelning drar jag mig undan, och till slut går det troll i det.
Men nåt gör jag som är fel... då detta är ett mönster som har följt mig hela livet. Dock inte så illa som under denna skoltid. Men vad jag gör fel...? Vete 17... Alla säger att jag verkar så säker på mig själv och vet vad jag vill. Om de bara visste!! Men det har väl blivit mitt försvar...
Jag har också svårt att få vänner. försöker ta kontakt med folk men det är jag som får hålla kontakten det är ingen som självmant ringer upp mig eller kommer fram till mig.
Jag har alltid varit utanför och har få nära vänner.
Nu har jag börjat få vänner bl.a från denna sida (som självmant tar kontakt med mig och verkar intresserade av att ha mig som kompis)
Jag hoppas att det en dag löser sig för dig också.
Jag trodde att jag var dömt till ett liv i ensamhet, nu har jag man och barn och börjar få vänner, nu när jag är 30 år.
Syrran har många vänner men ganska ytliga, de få vänner jag har är vänner som jag kan tala med allt om.
Jag tycker att jag är en dålig mamma, men det är vi INTE, vi orkar bara inte lika mycket som "alla andra". Jag försöker tänka att jag ger dottern så mycket annat, hänta henne tidigt från dagis, hon får sova ut på mornarna och jag visar henne att man är olika, att alla inte mpåste göra karriär och bli jätterika. Att jag prioriterar annat än en karriär. Syrran som ex ska ha flera barn, göra karriär och tjäna massor av pengar, likaså henne man, när ska de ha tid för varandra och barnen?
Min man har kronisk huvudvärk och jobbar deltid och jag är helt sjukskriven, kommer troligtvis aldrig tillbaka till arbetslivet men jag finns där för min dotter. Jag tror säkert att dina barn älskar dig preics som du är, min dotter har lärt sig att mammma och pappa inte alltid mår så bra och då styrkerr hon oss på huvudet och går ut och leker själv. Jag har visserligen dåligt samvete att hon får leka själv i så unga år men enl experterna är hon väldigt bra skött och jag tror att du är en mycket bra mamma
Kram och jag tänker på dig
7
Jag har också svårt att få vänner. försöker ta kontakt med folk men det är jag som får hålla kontakten det är ingen som självmant ringer upp mig eller kommer fram till mig.
Jag har alltid varit utanför och har få nära vänner.
Nu har jag börjat få vänner bl.a från denna sida (som självmant tar kontakt med mig och verkar intresserade av att ha mig som kompis)
Jag hoppas att det en dag löser sig för dig också.
Jag trodde att jag var dömt till ett liv i ensamhet, nu har jag man och barn och börjar få vänner, nu när jag är 30 år.
Syrran har många vänner men ganska ytliga, de få vänner jag har är vänner som jag kan tala med allt om.
Jag tycker att jag är en dålig mamma, men det är vi INTE, vi orkar bara inte lika mycket som "alla andra". Jag försöker tänka att jag ger dottern så mycket annat, hänta henne tidigt från dagis, hon får sova ut på mornarna och jag visar henne att man är olika, att alla inte mpåste göra karriär och bli jätterika. Att jag prioriterar annat än en karriär. Syrran som ex ska ha flera barn, göra karriär och tjäna massor av pengar, likaså henne man, när ska de ha tid för varandra och barnen?
Min man har kronisk huvudvärk och jobbar deltid och jag är helt sjukskriven, kommer troligtvis aldrig tillbaka till arbetslivet men jag finns där för min dotter. Jag tror säkert att dina barn älskar dig preics som du är, min dotter har lärt sig att mammma och pappa inte alltid mår så bra och då styrkerr hon oss på huvudet och går ut och leker själv. Jag har visserligen dåligt samvete att hon får leka själv i så unga år men enl experterna är hon väldigt bra skött och jag tror att du är en mycket bra mamma
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.