Jag vill separera.
Ensamförälder
  1. grinolla
    #1

    Jag vill separera.

    Jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska skriva men jag kan jku kortfattat berätta att jag levt med min sambo i 6½ år nu och vi har två fantastiska barn ihop. Innan 2an kom för tre år sen funderade jag över mina känslor och om jag ville separera. Mitt i mina tankegångar fick jag reda på graviditeten och kände att detta var kanske ett tecken på att vi skulle försöka igen.
    Vi har det inte dåligt men ok duger inte längre känner jag. Jag har aldrig velat tänka tanken helt ut men jag tror inte att jag är kär längre. Sexlivet är så gott sm utdött och vi har fokuserat på detta problem ett bra tag med nu börjar jag undra om det helt enkelt inte är så att jag inte vill vara intim med min sambo längre. Varken sex eller annan kropps/ömhetskontakt känns lockande längre.
    Vi tjaffsar en del men inte så farligt mycket. Men vi vill helt olika saker med våra liv och jag vill inte kompromissa hela livet. Är inte ens 30 ännu.
    Men hur i hela friden ska jag klara mig som ensamstående student? Jag har tre år kvar i skolan. Och hur funkar allt praktiskt? Boende mm. Och hur kan jag ha rätt att ta ifrån mina äölskade barn rätten att få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar i en familj?
    Och HUR ska jga kunna berätta dettta för min sambo. Han har ingen aning om hur jag känner (ja´g kom ju själv på det för bara fyra dagar sen). Ingen av oss har ju gjort något dumt utan kärleken finns bara inte kvar från min sida längre. Hade varit så mycket enklare om han var ett svin men det är han ju inte. Jag vill inte förstöra hans liv och hans drömmar.
    Nu sitter jag mest och gråter, snälla säg att det blir bättre/känns bättre och att allt kommer att ordna sig. Att man överlever och att livet kanske blir bättre ensam.
    Just nu känner jag mig som världens sämsta person som inte längre är kär i min sambo.
  2. 1
    Jag vill separera. Jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska skriva men jag kan jku kortfattat berätta att jag levt med min sambo i 6½ år nu och vi har två fantastiska barn ihop. Innan 2an kom för tre år sen funderade jag över mina känslor och om jag ville separera. Mitt i mina tankegångar fick jag reda på graviditeten och kände att detta var kanske ett tecken på att vi skulle försöka igen.
    Vi har det inte dåligt men ok duger inte längre känner jag. Jag har aldrig velat tänka tanken helt ut men jag tror inte att jag är kär längre. Sexlivet är så gott sm utdött och vi har fokuserat på detta problem ett bra tag med nu börjar jag undra om det helt enkelt inte är så att jag inte vill vara intim med min sambo längre. Varken sex eller annan kropps/ömhetskontakt känns lockande längre.
    Vi tjaffsar en del men inte så farligt mycket. Men vi vill helt olika saker med våra liv och jag vill inte kompromissa hela livet. Är inte ens 30 ännu.
    Men hur i hela friden ska jag klara mig som ensamstående student? Jag har tre år kvar i skolan. Och hur funkar allt praktiskt? Boende mm. Och hur kan jag ha rätt att ta ifrån mina äölskade barn rätten att få växa upp tillsammans med båda sina föräldrar i en familj?
    Och HUR ska jga kunna berätta dettta för min sambo. Han har ingen aning om hur jag känner (ja´g kom ju själv på det för bara fyra dagar sen). Ingen av oss har ju gjort något dumt utan kärleken finns bara inte kvar från min sida längre. Hade varit så mycket enklare om han var ett svin men det är han ju inte. Jag vill inte förstöra hans liv och hans drömmar.
    Nu sitter jag mest och gråter, snälla säg att det blir bättre/känns bättre och att allt kommer att ordna sig. Att man överlever och att livet kanske blir bättre ensam.
    Just nu känner jag mig som världens sämsta person som inte längre är kär i min sambo.
  3. Medlem sedan
    Dec 2006
    #2
    Hejsan!
    Det enda jag kan säga dig är att följa ditt hjärta.Men att tänka på att du ändå haft tur att du haft en fin man vid din sida, för det finns de som absolut inte haft det.
    Att vara ensamståede gör faktiskt gott i själen. Det ordanr sig och en gladare mamma gör gladare barn. Det kan jag verkligen styrka att det är sant!
    Först hade jag barnen oftare än pappan. Jag 11-12 dagar och han 2-3 dagar (alltså de var hos honom varannan helg) men när jag började inse att det var varken bra för de eller mig, så ändrade vi på det till varannan vecka. Det ger barnen mer tid med sin pappa och mig mer tid åt mig....
    Lycka till!!!
  4. 2
    Hejsan!
    Det enda jag kan säga dig är att följa ditt hjärta.Men att tänka på att du ändå haft tur att du haft en fin man vid din sida, för det finns de som absolut inte haft det.
    Att vara ensamståede gör faktiskt gott i själen. Det ordanr sig och en gladare mamma gör gladare barn. Det kan jag verkligen styrka att det är sant!
    Först hade jag barnen oftare än pappan. Jag 11-12 dagar och han 2-3 dagar (alltså de var hos honom varannan helg) men när jag började inse att det var varken bra för de eller mig, så ändrade vi på det till varannan vecka. Det ger barnen mer tid med sin pappa och mig mer tid åt mig....
    Lycka till!!!
  5. Medlem sedan
    Dec 2005
    #3
    Det enda jag kan säga är att barnen blir lyckligare av lyckliga föräldrar än av föräldrar som bor ihop.

    Man klarar sig alltid, dock inte sagt att det är lätt.
    Följ ditt hjärta...

    Så nu har jag sagt nog med floskler... ;-)
    Lycka till!
  6. 3
    Det enda jag kan säga är att barnen blir lyckligare av lyckliga föräldrar än av föräldrar som bor ihop.

    Man klarar sig alltid, dock inte sagt att det är lätt.
    Följ ditt hjärta...

    Så nu har jag sagt nog med floskler... ;-)
    Lycka till!
  7. Katja2
    #4

    Finns det inte mer att göra?

    Som dom andra har skrivit så finns det fördelar med att vara själv. Men också nackdelar... Jag tycker man ska fundera mer än en eller två eller tre gånger innan man beslutar sig för att separera. Det finns så mycket som är jobbigt med att vara separerade. Det är med att man alltid har någon annan att ta hänsyn till när det gäller planering av semester, regler för barnen osv osv. När någon av träffar någon ny som också ev har barn blir det ännu mer att ta hänsyn till. Sen kommer ju barnen alltid att sakna en förälder. Vi är ju "hela" när vi har våra barn och saknar dom bara när dom är hos den andre föräldern medan dom alltid saknar någon förälder. (Nu förutsätter jag att båda föräldrarna är vettiga personer som tar hand om sina barn på bästa sätt...)

    Du skriver att det bara är 4 dagar sedan du kom på att du ville separera och det kanske är lite kort tid för att ta ett sådant beslut? Kan ni inte försöka gå på familjerådgivning? Kanske försöka få tid till att göra något tillsammans kanske tom åka iväg en helg? Om din man nu är en "vanlig hygglig man" och inte någon som får dig att må dåligt så tycker jag nog att du ska prata med honom om dina känslor och dina tvivel och få honom "med på banan" så att du inte tänker färdigt vad du vill först och sen släpper bomben.

    Som sagt det finns flera anledningar till att separera och man ska inte stanna i ett förhållande för att man är rädd för att vara själv och inte tror att man klarar sig. Det gör man. Men även här tycker jag att ordspråket "gräset är inte alltid grönare" kan passa... så tror jag att det lönar sig att verkligen ge det en chans (eller många...) för det finns många negativa sidor med att vara separerad också...
  8. 4
    Finns det inte mer att göra? Som dom andra har skrivit så finns det fördelar med att vara själv. Men också nackdelar... Jag tycker man ska fundera mer än en eller två eller tre gånger innan man beslutar sig för att separera. Det finns så mycket som är jobbigt med att vara separerade. Det är med att man alltid har någon annan att ta hänsyn till när det gäller planering av semester, regler för barnen osv osv. När någon av träffar någon ny som också ev har barn blir det ännu mer att ta hänsyn till. Sen kommer ju barnen alltid att sakna en förälder. Vi är ju "hela" när vi har våra barn och saknar dom bara när dom är hos den andre föräldern medan dom alltid saknar någon förälder. (Nu förutsätter jag att båda föräldrarna är vettiga personer som tar hand om sina barn på bästa sätt...)

    Du skriver att det bara är 4 dagar sedan du kom på att du ville separera och det kanske är lite kort tid för att ta ett sådant beslut? Kan ni inte försöka gå på familjerådgivning? Kanske försöka få tid till att göra något tillsammans kanske tom åka iväg en helg? Om din man nu är en "vanlig hygglig man" och inte någon som får dig att må dåligt så tycker jag nog att du ska prata med honom om dina känslor och dina tvivel och få honom "med på banan" så att du inte tänker färdigt vad du vill först och sen släpper bomben.

    Som sagt det finns flera anledningar till att separera och man ska inte stanna i ett förhållande för att man är rädd för att vara själv och inte tror att man klarar sig. Det gör man. Men även här tycker jag att ordspråket "gräset är inte alltid grönare" kan passa... så tror jag att det lönar sig att verkligen ge det en chans (eller många...) för det finns många negativa sidor med att vara separerad också...

Liknande trådar

  1. Jag vill separera...
    By anonymt namn in forum Separation
    Svar: 40
    Senaste inlägg: 2022-06-04, 19:20
  2. mannen vill separera och jag
    By anonymt namn in forum Arbete, ekonomi & juridik
    Svar: 0
    Senaste inlägg: 2009-02-02, 14:31
  3. Jag vill separera
    By KVINNAN in forum Separation
    Svar: 15
    Senaste inlägg: 2008-09-04, 10:56
  4. Jag vill separera.
    By grinolla in forum Sex & erotik
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2007-01-23, 07:52
  5. min man vill separera
    By Mamma till 2 godingar in forum _05 Vårbarn
    Svar: 10
    Senaste inlägg: 2006-01-01, 19:45
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar