Skrivet: 2007-02-11, 18:05
#1
Att bli bortvald som singel
Jag var ju singel i nästan 10 år innan jag träffade min nuvarande man. Eller singel och singel, jag hade ju pojkvänner, men det var ju ingen som jag bodde ihop med. Och det var inte alltid som de ville hänga med på fester hos mina kompisar.....
Jag hade en väninna som jag kände sedan tonåren och haft mycket kul med, var även tärna på hennes bröllop sedan. Men när det tog slut med den (min) dåvarande pojkvännen så berättade hon att hennes man tyckte att det var tråkigt att det var slut med just denna kille, för han matchade deras umgänge. (De var av lite "finare" sort... om man säger det lite diskret). Och på den här tiden jobbade jag även statligt, och det dög inte heller.
*poff* Så blev man bortvald, och henne har jag inte träffat sedan 80-talet nu. Men jag dög inte för att jag inte hade någon "matchande" pojkvän längre.
Har även varit med om andra liknande situationer där man inte duger som ensam och singel. Nä, det ska vara par. "Kan du inte bjuda med dig en man så vi blir jämna par" eller "Du Lena, du får gärna komma men vi har för många tjejer och det blir ojämt vid borden" eller "Vi kan väl träffas när min man reser bort" eller "Men kan inte din pojkvän följa med, synd för vi tänkte vara jämna par"...... osv
Så jag kan ju lugnt säga att i mitt umgänge som var stort från början, har krymt ner till personer som ser MIG som den individ jag är, inte att jag "tillhör" någon.
Avskyr parmiddagar och sätter fingret i halsen när jag läser om sånt!
Och ärligt är jag så förvånad att det uttrycket ens finns överhuvudtaget!
*parmiddagar*