Min man är nu pappaledig med vår 16 mån gamla dotter. Han vill åka till Spanien tre veckor för att slippa den värsta vintern. Vi brukar åka till samma ställe varje år, men i år kan jag tyvärr inte följa med pga jobb. Jag kommer bara att vara nere fyra dagar på slutet av resan. Jag vet att de kommer att ha det jättebra därnere, men jag vet oxå att jag kommer att längta halvt ihjäl mig här hemma...Det jag funderar på är dock inte för min egen del utan för min dotters. Kommer hon att sakna mig och uppleva en negativ separation. Kanske tro att jag är borta för alltid...Hon har en mycket nära relation till sin pappa, men jag tror att jag fortfarande är den med det lite starkare bandet.
vad tror ni?
1
Hur länge vara borta från barn Min man är nu pappaledig med vår 16 mån gamla dotter. Han vill åka till Spanien tre veckor för att slippa den värsta vintern. Vi brukar åka till samma ställe varje år, men i år kan jag tyvärr inte följa med pga jobb. Jag kommer bara att vara nere fyra dagar på slutet av resan. Jag vet att de kommer att ha det jättebra därnere, men jag vet oxå att jag kommer att längta halvt ihjäl mig här hemma...Det jag funderar på är dock inte för min egen del utan för min dotters. Kommer hon att sakna mig och uppleva en negativ separation. Kanske tro att jag är borta för alltid...Hon har en mycket nära relation till sin pappa, men jag tror att jag fortfarande är den med det lite starkare bandet.
vad tror ni?
Min man arbetade i annat land när vår äldsta var i den åldern. i ca 3-4 veckor i sträck. De hade bra kontakt men sonen gick igenom en sorgeprocess varje gång. Så som jag fått förklarat det så saknar småbarn objekts konstant (syns inte, finns inte), det är alltså jobbigt och omvälvande för barnet men jag tror inte alls att barn får betydande minnen eller men av det. Det svåraste var för mannen eftersom de flesta barn vänder sig från personen som lämnat (de finns ju inte längre) och man måste ge dem tid och verkligen visa att man finns där och älskar dem ett ganska bra tag efterråt
Saxar in lite från barntotal:
En tumregel är att ju mindre barnet är desto kortare stunder bör det lämnas utan sina föräldrar. Spädbarn bör inte lämnas annat än kortare stunder –att resa bort en helg är för lång tid för ett så litet barn. De saknar så kallad objektkonstansvilket betyder att de inte kan hålla kvar bilden av mamma och pappa under en längre tid. Många barnpsykologer anser att barn under två år har svårt att klara av en separation längre än en till två dagar. För mindre barn är det alltid en påfrestning att bli lämnade. De måste samla kraft för att klara av situationen.
2
Min man arbetade i annat land när vår äldsta var i den åldern. i ca 3-4 veckor i sträck. De hade bra kontakt men sonen gick igenom en sorgeprocess varje gång. Så som jag fått förklarat det så saknar småbarn objekts konstant (syns inte, finns inte), det är alltså jobbigt och omvälvande för barnet men jag tror inte alls att barn får betydande minnen eller men av det. Det svåraste var för mannen eftersom de flesta barn vänder sig från personen som lämnat (de finns ju inte längre) och man måste ge dem tid och verkligen visa att man finns där och älskar dem ett ganska bra tag efterråt
Saxar in lite från barntotal:
En tumregel är att ju mindre barnet är desto kortare stunder bör det lämnas utan sina föräldrar. Spädbarn bör inte lämnas annat än kortare stunder –att resa bort en helg är för lång tid för ett så litet barn. De saknar så kallad objektkonstansvilket betyder att de inte kan hålla kvar bilden av mamma och pappa under en längre tid. Många barnpsykologer anser att barn under två år har svårt att klara av en separation längre än en till två dagar. För mindre barn är det alltid en påfrestning att bli lämnade. De måste samla kraft för att klara av situationen.
det finns massor va människor som kommer rabla upp alla möjliga psykiska störningar ett barn kan fâ av att vara pâ semester med den ena föräldern i tre veckor.
Jag bor i Frankrike och har tagit med mig barnen till sverige varje âr i nâgra veckor pâ sommaren, de har njutit i fulla drag, talat med pappa i telefonen varje dag och de är helt normala. Oroa dig inte, klart ungarna ska till Spanien om ni har möjlighet, den som lider värst är du. Min man tycker det är jÄttejobbigt, särskilt pâ helgerna.
kram
3
det finns massor va människor som kommer rabla upp alla möjliga psykiska störningar ett barn kan fâ av att vara pâ semester med den ena föräldern i tre veckor.
Jag bor i Frankrike och har tagit med mig barnen till sverige varje âr i nâgra veckor pâ sommaren, de har njutit i fulla drag, talat med pappa i telefonen varje dag och de är helt normala. Oroa dig inte, klart ungarna ska till Spanien om ni har möjlighet, den som lider värst är du. Min man tycker det är jÄttejobbigt, särskilt pâ helgerna.
kram
min man ärborta ca 10 veckor i från sina barn och någon gång så har han vart borta i 5 månader. detta är dom vana vid den enda som visar att han saknar sin pappa är sonen. när barnen var små så hade jag kort uppsatt vid deras sängar och vi pratade mycket om han. så tre veckor går säkert jättebra och du kan ju kanske ringa till din dotter så hon får höra din röst.
4
min man ärborta ca 10 veckor i från sina barn och någon gång så har han vart borta i 5 månader. detta är dom vana vid den enda som visar att han saknar sin pappa är sonen. när barnen var små så hade jag kort uppsatt vid deras sängar och vi pratade mycket om han. så tre veckor går säkert jättebra och du kan ju kanske ringa till din dotter så hon får höra din röst.
Som förtydligande. Jag tycker definitivt att ni ska åka. Har gjort samma sak själv, ville bara belysa att det för vissa kan vara en process för barnet men att om man som förälder hanterar det på att bra sätt så kan jag inte se att det är några problem.
5
Som förtydligande. Jag tycker definitivt att ni ska åka. Har gjort samma sak själv, ville bara belysa att det för vissa kan vara en process för barnet men att om man som förälder hanterar det på att bra sätt så kan jag inte se att det är några problem.
Jag tror inte att ert barn, om ni förbereder henne och du har kontakt med henne per telefon, kommer att få psykiska problem. Men personligen skulle jag absolut inte släppa iväg ett så litet barn utan mig i mer än allra högst en vecka. I samtliga svar ovan nämns det att barnen varit skilda från pappan. Det tycker jag inte alls är samma sak (har själv åkt bortmed små barn utan pappan). Jag inser dock att min uppfattning inte är politiskt korrekt.
6
Jag tror inte att ert barn, om ni förbereder henne och du har kontakt med henne per telefon, kommer att få psykiska problem. Men personligen skulle jag absolut inte släppa iväg ett så litet barn utan mig i mer än allra högst en vecka. I samtliga svar ovan nämns det att barnen varit skilda från pappan. Det tycker jag inte alls är samma sak (har själv åkt bortmed små barn utan pappan). Jag inser dock att min uppfattning inte är politiskt korrekt.
Jag skulle inte ha lämnat ett så litet barn under så lång tid, framförallt inte om det är till mig barnet har den starkaste anknytningen. Visst går tidiga traumatiska separationer att reparera - behöver inte ge livslånga skador - men jag skulle för egen del inte utsätta mitt barn fö det om det inte var nödvändigt.
7
Jag skulle inte ha lämnat ett så litet barn under så lång tid, framförallt inte om det är till mig barnet har den starkaste anknytningen. Visst går tidiga traumatiska separationer att reparera - behöver inte ge livslånga skador - men jag skulle för egen del inte utsätta mitt barn fö det om det inte var nödvändigt.
Man får väl förutsätta att de här barnen har en nära relation med sin pappa. Dina barn har kanske inte det? I så fall är det ju inte så konstigt att du känner som du gör - har inget med politisk korrekthet (vad det nu är egentligen) att göra utan bara ren och skär verklighet. Trist för både pappa och barn skulle jag personligen tycka, att han är andrahandsförälder.
8
Man får väl förutsätta att de här barnen har en nära relation med sin pappa. Dina barn har kanske inte det? I så fall är det ju inte så konstigt att du känner som du gör - har inget med politisk korrekthet (vad det nu är egentligen) att göra utan bara ren och skär verklighet. Trist för både pappa och barn skulle jag personligen tycka, att han är andrahandsförälder.
Småbarn får bäst kontakt med den som de tillbringar mest tid med. När barn är små är den krassa verkligheten att deras primära vårdnadsgivare nästan alltid är mamman. Byter man av föräldraledigheten så utvecklas ju samma starka band till pappan oxå (som säkert haft en god relation innan) om jag uppfattade klaraw rätt så är pappan hemma nu. Hon har varit hemma. Det är därför troligt att pappan fortfarande jobbar på att fördjupa relationen och knyta an tätare.
När mina barn var små hade vi en väldigt tät relation och stark anknytning. Den kom med förlossning och ammning och vaknätter. Då var relationen till pappan mer sekundär. Nu är barnen större, det sportas och leks och pappas relation och anknytning har arbetats ikapp och förbi.
Idealt är väl ändå när barnets behov styr vilken ankytning som är starkast vid varje tillfälle för att hävda att båda föräldrarnas relation med barnet skall vara identisk i alla livsfaser låter mer som något konstruerat i jämnställdhetensnamn än något som baseras på barnets bästa.
Många har kritiserat vårat val (vi är akademiker och jämställda och så är vår bekanntskapskrets) då vi när barnen var små framstod som ojämställda eftersom jag var hemma länge och verkligen fördjupade relationen med "babyn". Pappa har fått ta över senare och det sticker i mångas ögon som politiskt inkorrekt. Men resultatet är att vi som föräldrar i lugn och ro har fått djupar relationer med barnen men i sekvens efter barnets utvecklingsbehov till skillnad mot de som ska stressa in pappansrelation genom att manöverara ut mammans i förtid.
De flesta verkar gå mot föräldrabarn relationer som för båda är papparelationer. Dvs mamman får inte knyta an för hårt och ska lämna bort sitt barn osv för att ge utrymme åt pappan i en fas i livet där pappan är mindre viktig för barnet (av rent fysiologiskt själ). Sedan när barnet verkligen behöver nästan bara Pappa och mindre mamma då får inte Pappa det istället för då blir det orättvist mot mamman.....
9
Fast det där var ju ganska naivt eller?
Småbarn får bäst kontakt med den som de tillbringar mest tid med. När barn är små är den krassa verkligheten att deras primära vårdnadsgivare nästan alltid är mamman. Byter man av föräldraledigheten så utvecklas ju samma starka band till pappan oxå (som säkert haft en god relation innan) om jag uppfattade klaraw rätt så är pappan hemma nu. Hon har varit hemma. Det är därför troligt att pappan fortfarande jobbar på att fördjupa relationen och knyta an tätare.
När mina barn var små hade vi en väldigt tät relation och stark anknytning. Den kom med förlossning och ammning och vaknätter. Då var relationen till pappan mer sekundär. Nu är barnen större, det sportas och leks och pappas relation och anknytning har arbetats ikapp och förbi.
Idealt är väl ändå när barnets behov styr vilken ankytning som är starkast vid varje tillfälle för att hävda att båda föräldrarnas relation med barnet skall vara identisk i alla livsfaser låter mer som något konstruerat i jämnställdhetensnamn än något som baseras på barnets bästa.
Många har kritiserat vårat val (vi är akademiker och jämställda och så är vår bekanntskapskrets) då vi när barnen var små framstod som ojämställda eftersom jag var hemma länge och verkligen fördjupade relationen med "babyn". Pappa har fått ta över senare och det sticker i mångas ögon som politiskt inkorrekt. Men resultatet är att vi som föräldrar i lugn och ro har fått djupar relationer med barnen men i sekvens efter barnets utvecklingsbehov till skillnad mot de som ska stressa in pappansrelation genom att manöverara ut mammans i förtid.
De flesta verkar gå mot föräldrabarn relationer som för båda är papparelationer. Dvs mamman får inte knyta an för hårt och ska lämna bort sitt barn osv för att ge utrymme åt pappan i en fas i livet där pappan är mindre viktig för barnet (av rent fysiologiskt själ). Sedan när barnet verkligen behöver nästan bara Pappa och mindre mamma då får inte Pappa det istället för då blir det orättvist mot mamman.....
jag är helt övertygad om att små barn kan få en lika nära relatiohn till båda sina föräldrar från dag ett om det är vad föräldrarna anser vara viktigt!
Jag har aldrig fattat det där med att pappas tid kommer sen, varifrån kommer det tramset? varför ska en av föräldrarna behöva avstå för en period i barnets liv? Jag ser pappan som minst lika viktig som mamma under den första tiden och mamma lika viktig som pappa under lek och sport tiden.
För mig är det gamla mossiga könsroller som gör att mammor ska vara vårdande när barnen är nyfödda och papporna sportiga och hurtiga lekfarbröder när barnen är större...
Ni har säkert fått djupa relationer med barnen men ni har ochså styrt in barnen på att mamma är omhändertagande och pappa lek o sportig...
Vi har ochså djupa relationer men vi är lika i den bemärkelse at tvi omhändertar lika bra och leker lika bra....Sen har vi givetvis olika relationer med barnen men det beror inte på vilket kön vi har utan på hur vi är som person.
10
jag är helt övertygad om att små barn kan få en lika nära relatiohn till båda sina föräldrar från dag ett om det är vad föräldrarna anser vara viktigt!
Jag har aldrig fattat det där med att pappas tid kommer sen, varifrån kommer det tramset? varför ska en av föräldrarna behöva avstå för en period i barnets liv? Jag ser pappan som minst lika viktig som mamma under den första tiden och mamma lika viktig som pappa under lek och sport tiden.
För mig är det gamla mossiga könsroller som gör att mammor ska vara vårdande när barnen är nyfödda och papporna sportiga och hurtiga lekfarbröder när barnen är större...
Ni har säkert fått djupa relationer med barnen men ni har ochså styrt in barnen på att mamma är omhändertagande och pappa lek o sportig...
Vi har ochså djupa relationer men vi är lika i den bemärkelse at tvi omhändertar lika bra och leker lika bra....Sen har vi givetvis olika relationer med barnen men det beror inte på vilket kön vi har utan på hur vi är som person.
Talar du om spädbarn nu? I ursprungsfrågan handlade det om att pappan är föräldraledig med ett 16-månaders barn och sedan hakade Moa på och pratade om små barn och att det inte vara samma sak att vara med pappa som med mamma. Det utgick ju rimligen från en situation där pappan inte hade en så djup och nära relation med barnen och då handlar det ju inte om politisk korrekthet utan om verkligheten bara. Som sagt.
Jag är inte anhängare av teorin att spädbarn bara kan knyta an till en person i taget, mamman först, och att pappan får komma in sedan. Det beror på hur vi väljer att ordna föräldraskapet rent praktiskt vem som får en starkare första anknytning och om man ammar är det onekligen mer praktiskt att det blir mamman. Men det behöver ju inte betyda en utloggad pappa för det.
12
Talar du om spädbarn nu? I ursprungsfrågan handlade det om att pappan är föräldraledig med ett 16-månaders barn och sedan hakade Moa på och pratade om små barn och att det inte vara samma sak att vara med pappa som med mamma. Det utgick ju rimligen från en situation där pappan inte hade en så djup och nära relation med barnen och då handlar det ju inte om politisk korrekthet utan om verkligheten bara. Som sagt.
Jag är inte anhängare av teorin att spädbarn bara kan knyta an till en person i taget, mamman först, och att pappan får komma in sedan. Det beror på hur vi väljer att ordna föräldraskapet rent praktiskt vem som får en starkare första anknytning och om man ammar är det onekligen mer praktiskt att det blir mamman. Men det behöver ju inte betyda en utloggad pappa för det.
Lite ot just på det här snacket - men ditt sista stycke förstod jag inte. Vem har talat om att manövrera ut mamman till förmån för pappan och varför skulle ett barn *bara* behöva pappa rätt som det är? I vår familj har vi huggit i och hjälpts åt med allt hela vägen och konsekvensen har blivit barn som med små skiftningar genom åren varit lika trygga med oss båda. Ibland har mamma varit mer poppis, ibland pappa. Det har även varit situationsbundet - ett tag funkade dagislämningar inte alls med mig men jättebra med pappan. Och något år senare var det tvärtom.
13
Lite ot just på det här snacket - men ditt sista stycke förstod jag inte. Vem har talat om att manövrera ut mamman till förmån för pappan och varför skulle ett barn *bara* behöva pappa rätt som det är? I vår familj har vi huggit i och hjälpts åt med allt hela vägen och konsekvensen har blivit barn som med små skiftningar genom åren varit lika trygga med oss båda. Ibland har mamma varit mer poppis, ibland pappa. Det har även varit situationsbundet - ett tag funkade dagislämningar inte alls med mig men jättebra med pappan. Och något år senare var det tvärtom.
Tycker inte man behöver se pappan som en "andrahandsförälder" och självklart kan pappan ha en viktig roll från början. Men om mamman är biologisk mamma, och har burit barnet i sin mage och även ammat blir det ju naturligt att hon är den allra närmaste när barnet e litet (och 16 månader tycker jag e ganska litet). Frågeställaren skrev ju också att hon trodde sig ha "det lite starkare bandet".
Jag tror helt enkelt att för de allra flesta barn, och definitivt för mina, e det inte idealiskt att separeras från mamman i flera veckor när de e så små (och helst inte från pappan heller för den delen, även om jag inte ser det som lika allvarligt). Om man måste pga jobb e det ju en sak, och jag kan också förstå att man vill göra det om en förälder kommer från ett annat land och vill vill ta med barnen till sitt land och sin familj dä.r (den situationen har jag varit i). Men att göra det för "skojs skull", eller för att fly den svenska vintern, upplever jag personligen som onödigt och inte till gagn för barnet.
Om jag var i den situationen, skulle jag möjligen kunna tänka mig att "släppa iväg" pappan och barnet till Spanien högst 10 dagar (varav jag själv vore med 4 dagar).
Dessutom skulle jag själv få ont i magen av att vara separerad från mitt barn så länge, och det tycker jag inte heller e helt oviktigt.
14
Tycker inte man behöver se pappan som en "andrahandsförälder" och självklart kan pappan ha en viktig roll från början. Men om mamman är biologisk mamma, och har burit barnet i sin mage och även ammat blir det ju naturligt att hon är den allra närmaste när barnet e litet (och 16 månader tycker jag e ganska litet). Frågeställaren skrev ju också att hon trodde sig ha "det lite starkare bandet".
Jag tror helt enkelt att för de allra flesta barn, och definitivt för mina, e det inte idealiskt att separeras från mamman i flera veckor när de e så små (och helst inte från pappan heller för den delen, även om jag inte ser det som lika allvarligt). Om man måste pga jobb e det ju en sak, och jag kan också förstå att man vill göra det om en förälder kommer från ett annat land och vill vill ta med barnen till sitt land och sin familj dä.r (den situationen har jag varit i). Men att göra det för "skojs skull", eller för att fly den svenska vintern, upplever jag personligen som onödigt och inte till gagn för barnet.
Om jag var i den situationen, skulle jag möjligen kunna tänka mig att "släppa iväg" pappan och barnet till Spanien högst 10 dagar (varav jag själv vore med 4 dagar).
Dessutom skulle jag själv få ont i magen av att vara separerad från mitt barn så länge, och det tycker jag inte heller e helt oviktigt.
Jag utgick som sagt ifrån inlägget och där står att pappan är ledig med barnet nu. Rimligen anser de då att det funkar. MEN varken jag eller maken skulle vilja vara ifrån ett så litet barn så länge. Lite sorgligt dessutom att anta/anse att barnet skulle klara sig bättre utan föräldern som den har den svagaste anknytningen. Det lär ju inte relationen bli bättre av.
15
Jag utgick som sagt ifrån inlägget och där står att pappan är ledig med barnet nu. Rimligen anser de då att det funkar. MEN varken jag eller maken skulle vilja vara ifrån ett så litet barn så länge. Lite sorgligt dessutom att anta/anse att barnet skulle klara sig bättre utan föräldern som den har den svagaste anknytningen. Det lär ju inte relationen bli bättre av.
Det gjorde jag med och i det inlägget stod det också att "jag tror att jag fortfarande är den med det lite starkare bandet". Och jag tycker inte man kan dra slutsatsen att "rimligen anser de då att det funkar". Eftersom frågan ställdes finns det uppenbarligen en viss osäkerhet. Tycker det e ganska självklart att det e lättare för barnet att klara sig utan föräldern som den har den svagaste anknytningen. Men du har rätt, givetvis förbättrar det inte den relationen (fast jag tror att det gr att ta igen senare). Jag tycker som sagt inte att sådana separationer e att rekommendera vare sig för mamman eller pappan, om det inte finns andra skäl än att "turista".
16
Det gjorde jag med och i det inlägget stod det också att "jag tror att jag fortfarande är den med det lite starkare bandet". Och jag tycker inte man kan dra slutsatsen att "rimligen anser de då att det funkar". Eftersom frågan ställdes finns det uppenbarligen en viss osäkerhet. Tycker det e ganska självklart att det e lättare för barnet att klara sig utan föräldern som den har den svagaste anknytningen. Men du har rätt, givetvis förbättrar det inte den relationen (fast jag tror att det gr att ta igen senare). Jag tycker som sagt inte att sådana separationer e att rekommendera vare sig för mamman eller pappan, om det inte finns andra skäl än att "turista".
fast det står även att barnet har en nära relation till sin pappa
Jag tror det är väldigt många mammor som har svårt att släppa taget, de vill gärna ha den där extra anknytningen, att det är ett nederlag (som mamma) om barnen har en lika bra relation med pappan, eftersom kravet på kvinnor idag är att de ska vara barnets förstahandsval.
17
fast det står även att barnet har en nära relation till sin pappa
Jag tror det är väldigt många mammor som har svårt att släppa taget, de vill gärna ha den där extra anknytningen, att det är ett nederlag (som mamma) om barnen har en lika bra relation med pappan, eftersom kravet på kvinnor idag är att de ska vara barnets förstahandsval.
Det har du säkert rätt i. Men jag tror att det där släppandet av taget kanske kan ske gradvis, inte genom att pappan och barnet reser bort längre tid än ett par dagar-allra mest en vecka (huvaligen!) under den tid då mamman fortfarande står allra närmast (oavsett om pappan också har en nära, men inte lika nära, relation).
Min äldste son blev extremt pappig vid ca 2-2 1/2 år ålder utan att de rest bort tillsammans och själv hade jag bara rest bort utan dem under en weekend då sonen var 1 och en weekend då han var 2. Pappigheten varade i flera år, nu (vid 7 år) är det ganska jämnt. Tyckte faktiskt det var ganska skönt att han blev pappig, så kunde jag vila lite.
18
Det har du säkert rätt i. Men jag tror att det där släppandet av taget kanske kan ske gradvis, inte genom att pappan och barnet reser bort längre tid än ett par dagar-allra mest en vecka (huvaligen!) under den tid då mamman fortfarande står allra närmast (oavsett om pappan också har en nära, men inte lika nära, relation).
Min äldste son blev extremt pappig vid ca 2-2 1/2 år ålder utan att de rest bort tillsammans och själv hade jag bara rest bort utan dem under en weekend då sonen var 1 och en weekend då han var 2. Pappigheten varade i flera år, nu (vid 7 år) är det ganska jämnt. Tyckte faktiskt det var ganska skönt att han blev pappig, så kunde jag vila lite.
fast du vet inte hur länge pappan har varit hemma med barnet ifråga.
jag är helt övertygad om att hade det varit ombytta roller och en mamam som skulle resa med barnet så hade svaren varit annorlunda, för då är det för många helt ok. Synen att mammor är viktigare än pappor den sprids fortfarande i Sverige.
Sen är det mammans subjektiva bedömning at thon står barnet närmast, frågan är vad pappans subjektiva bedömning är? Bedömer han att det är ok för barnet så är väl hans röst lika viktig som mammans?, eller?
19
fast du vet inte hur länge pappan har varit hemma med barnet ifråga.
jag är helt övertygad om att hade det varit ombytta roller och en mamam som skulle resa med barnet så hade svaren varit annorlunda, för då är det för många helt ok. Synen att mammor är viktigare än pappor den sprids fortfarande i Sverige.
Sen är det mammans subjektiva bedömning at thon står barnet närmast, frågan är vad pappans subjektiva bedömning är? Bedömer han att det är ok för barnet så är väl hans röst lika viktig som mammans?, eller?
Nej det vet vi ju inte och visst, mamman kanske inte alls e "objektivt" närmast. Och visst, givetvis bör pappan och mamman gemensamt besluta vad som e ok. MEN min personliga uppfattning e, att OM det stämmer att mamman har starkast relation (vilket inte verkar otroligt) e det inte lämpligt att separera mamma och barn såpass lång tid. Och dessutom, även om pappan skulle vara närmare eller lika nära, tycker jag (vilket jag skrivit tidigare) inte det e rekommendabelt att separera någondera föräldern från ett litet barn någon längre tid utan att det finns andra skäl än ren turism, som exempelvis att man e tvungen pga jobbet eller om en förälder har sin familj i ett annat land och vill tillbringa tid där tillsammans med barnet.
Om svaren skulle ha varit annorlunda ifall det var ombytta roller? Jag har fattat det som de flesta som svarat tycker att det e helt ok att pappa och barn e borta i 3 veckor.
20
Nej det vet vi ju inte och visst, mamman kanske inte alls e "objektivt" närmast. Och visst, givetvis bör pappan och mamman gemensamt besluta vad som e ok. MEN min personliga uppfattning e, att OM det stämmer att mamman har starkast relation (vilket inte verkar otroligt) e det inte lämpligt att separera mamma och barn såpass lång tid. Och dessutom, även om pappan skulle vara närmare eller lika nära, tycker jag (vilket jag skrivit tidigare) inte det e rekommendabelt att separera någondera föräldern från ett litet barn någon längre tid utan att det finns andra skäl än ren turism, som exempelvis att man e tvungen pga jobbet eller om en förälder har sin familj i ett annat land och vill tillbringa tid där tillsammans med barnet.
Om svaren skulle ha varit annorlunda ifall det var ombytta roller? Jag har fattat det som de flesta som svarat tycker att det e helt ok att pappa och barn e borta i 3 veckor.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
