Nu har vi varit på vår första skidresa sedan flickorna föddes. Det var jättekul överhuvudtaget och särskilt att se de små liven på skidor. De gick i skidskola och blev jätteduktiga, de som aldrig stått på skidor förr. Åtminstone inte slalomskidor. Filippa åkte stolslift upp på toppen och swischade sedan ner som om hon aldrig gjort annat. Emilia blev en fena på barnens knapplift med tillhörande backe i lagom lutning.
Själv "susade" jag nerför de snällaste backarna iförd min gamla televerksorangea skiddress, likt en orange barbamamma antagligen. Man kan lugnt säga att jag syntes i backarna, vilket var bra när vi var så många som vi var (typ hela tjocka släkten). Mumlade "dalskidan älskling" när det blev lite knivigt, och körde med positiva affirmationer: "Jag är jätteduktig, jag svänger mjukt och fint och kör i min egen takt, njuter av backarna och....oj hoppsan, en röd pist...eh..."
Körde upp ett eget spår till glüheweinstället i backen. Mums.
Vädret var intressant, snöade nästan hela tiden, dimmigt och blåsigt ibland. EN dag var det sol - i fredags, och då fick jag en chock när jag kom upp på toppen: "VA? Finns det ett berg här precis bredvid?" Dagen innan hade jag och svägerskan åkt upp ända högst upp för lite mammaåkning (läs: dalskidan älskling), och såg banne mig inte handen framför oss. Då gällde det inte att välja nerfart, utan att överhuvudtaqet HITTA en nerfart. Helst inte en svart.
Viktoria med Filippa (-99) och Emilia (-02)
1
Tebaks från fjällen Nu har vi varit på vår första skidresa sedan flickorna föddes. Det var jättekul överhuvudtaget och särskilt att se de små liven på skidor. De gick i skidskola och blev jätteduktiga, de som aldrig stått på skidor förr. Åtminstone inte slalomskidor. Filippa åkte stolslift upp på toppen och swischade sedan ner som om hon aldrig gjort annat. Emilia blev en fena på barnens knapplift med tillhörande backe i lagom lutning.
Själv "susade" jag nerför de snällaste backarna iförd min gamla televerksorangea skiddress, likt en orange barbamamma antagligen. Man kan lugnt säga att jag syntes i backarna, vilket var bra när vi var så många som vi var (typ hela tjocka släkten). Mumlade "dalskidan älskling" när det blev lite knivigt, och körde med positiva affirmationer: "Jag är jätteduktig, jag svänger mjukt och fint och kör i min egen takt, njuter av backarna och....oj hoppsan, en röd pist...eh..."
Körde upp ett eget spår till glüheweinstället i backen. Mums.
Vädret var intressant, snöade nästan hela tiden, dimmigt och blåsigt ibland. EN dag var det sol - i fredags, och då fick jag en chock när jag kom upp på toppen: "VA? Finns det ett berg här precis bredvid?" Dagen innan hade jag och svägerskan åkt upp ända högst upp för lite mammaåkning (läs: dalskidan älskling), och såg banne mig inte handen framför oss. Då gällde det inte att välja nerfart, utan att överhuvudtaqet HITTA en nerfart. Helst inte en svart.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
