Men säg att det går över! Min i vanliga fall livliga pojke har vid 2½ blivit åtminstone dubbelt så livlig. Hoppar, klättrar, springer vilket ju bara är bra saker men....klättra upp på ett lekstugetak på dagis och hoppa därifrån? Ha ständiga gräl med sin ömma moder om nödvändigheten av att hålla hand när man går bland bilar?
Trillar han och slår sig så är det inte alls så att han undviker fara nästa gång, ååååh nej, han kan göra om exakt samma sak en minut senare.
Det här med att greppa konsekvenser, när kommer det egentligen? Förhoppningsvis innan han slår sig sönder och samman hoppas jag. Och det är ju så *förbaskat* tråkigt att hålla på och tjata jämt, jämt, jämt.
Några goda råd för att komma undan tjatandet?
unlearn
1
Extrem överskottsenergi Men säg att det går över! Min i vanliga fall livliga pojke har vid 2½ blivit åtminstone dubbelt så livlig. Hoppar, klättrar, springer vilket ju bara är bra saker men....klättra upp på ett lekstugetak på dagis och hoppa därifrån? Ha ständiga gräl med sin ömma moder om nödvändigheten av att hålla hand när man går bland bilar?
Trillar han och slår sig så är det inte alls så att han undviker fara nästa gång, ååååh nej, han kan göra om exakt samma sak en minut senare.
Det här med att greppa konsekvenser, när kommer det egentligen? Förhoppningsvis innan han slår sig sönder och samman hoppas jag. Och det är ju så *förbaskat* tråkigt att hålla på och tjata jämt, jämt, jämt.
Inga alls! Så där har mina pojkar alltid varit (yngsta sonen lite mer lugn och eftertänksam än sina bröder) och enda sättet är att tänka att så här är det och det här är deras personlighet. En del barn är mer aktiva än andra och framför allt mer påhittiga än andra. Mitt enda tips är alltså att se honom för den han är och samtidigt känna lugnet i att ett motoriskt barn slår sig mycket mer sällan. Mina barn har alltid hoppat från saker som garagetak och lekstugetak och satt en ära i att alltid vara på ställen som andra barn inte kommer till (som sagt, yngste sonen har givit sin mamma lite respit på den punkten, men är desto buffligare istället) och att förbjuda dem är helt verkningslöst. Låt honom klättra och hoppa, det är i alla fall vad jag har gjort med mina söner.
2
Inga alls! Så där har mina pojkar alltid varit (yngsta sonen lite mer lugn och eftertänksam än sina bröder) och enda sättet är att tänka att så här är det och det här är deras personlighet. En del barn är mer aktiva än andra och framför allt mer påhittiga än andra. Mitt enda tips är alltså att se honom för den han är och samtidigt känna lugnet i att ett motoriskt barn slår sig mycket mer sällan. Mina barn har alltid hoppat från saker som garagetak och lekstugetak och satt en ära i att alltid vara på ställen som andra barn inte kommer till (som sagt, yngste sonen har givit sin mamma lite respit på den punkten, men är desto buffligare istället) och att förbjuda dem är helt verkningslöst. Låt honom klättra och hoppa, det är i alla fall vad jag har gjort med mina söner.
Om det vore så väl men det funkar ju inte i alla situationer. Det ÄR farligt att klättra in i tvättmaskinen, slita sig loss och kuta där bilar kör, försöka idka närkontakt med rullande sopbil, hoppa från tak om man är 2½ osv.
Jag säger samma sak om och om igen om du gör så här kan det här hända blabla och mamma vill inte att du ska göra dig illa/få ont i fötterna/bli biten av hunden/vad helst det kan vara.
Närhelst han kan röra sig helt fritt ska han givetvis göra det men vad ska man göra i situationer när det faktiskt kan bli riktigt farligt?
3
Om det vore så väl men det funkar ju inte i alla situationer. Det ÄR farligt att klättra in i tvättmaskinen, slita sig loss och kuta där bilar kör, försöka idka närkontakt med rullande sopbil, hoppa från tak om man är 2½ osv.
Jag säger samma sak om och om igen om du gör så här kan det här hända blabla och mamma vill inte att du ska göra dig illa/få ont i fötterna/bli biten av hunden/vad helst det kan vara.
Närhelst han kan röra sig helt fritt ska han givetvis göra det men vad ska man göra i situationer när det faktiskt kan bli riktigt farligt?
Hålla i dem! När de är små får man spänna fast dem i vagnen med sele eller så har man dem i en ERGO-sele på ryggen (å, vad det var perfekt, man visste exakt var han var! ). I övrigt har jag alltid undvikit situationer som är direkt farliga (starkt trafikerade vägar tex, eller branta klintar som på typ Gotland *ryser*). Jag känner så väl igen det där "Jag kan inte ramla - jag håller i mig!!" . Jag kan säga att man blir ju smal i alla fall, för man får springa som en liten vettvilling efter barnen och blir knappast någon latte-mamma!
Sedan blir man efterhand härdad och inser att de flesta situationer är inte så farliga trots allt och resten får man övervaka som en hök tills barnet får lite mer förstånd.
4
Hålla i dem! När de är små får man spänna fast dem i vagnen med sele eller så har man dem i en ERGO-sele på ryggen (å, vad det var perfekt, man visste exakt var han var! ). I övrigt har jag alltid undvikit situationer som är direkt farliga (starkt trafikerade vägar tex, eller branta klintar som på typ Gotland *ryser*). Jag känner så väl igen det där "Jag kan inte ramla - jag håller i mig!!" . Jag kan säga att man blir ju smal i alla fall, för man får springa som en liten vettvilling efter barnen och blir knappast någon latte-mamma!
Sedan blir man efterhand härdad och inser att de flesta situationer är inte så farliga trots allt och resten får man övervaka som en hök tills barnet får lite mer förstånd.
Och apropå tak så får man ju självklart se till att de tak man har inte har steger eller andra hjälpmedel för att komma upp på dem framställda. Finns det staket som går ända fram till garaget så att händig liten unge kan klättra ändå, så får man kanske ta bort just den sektionen av staketet och ersätta det med något som inte duger att klättra på som tex hönsnät så länge. Jag lovar att det BLIR bättre - antingen lugnar sig barnet eller så härdas du så att du tycker att det mesta av vansinnigheterna är heeeelt normalt!
5
Och apropå tak så får man ju självklart se till att de tak man har inte har steger eller andra hjälpmedel för att komma upp på dem framställda. Finns det staket som går ända fram till garaget så att händig liten unge kan klättra ändå, så får man kanske ta bort just den sektionen av staketet och ersätta det med något som inte duger att klättra på som tex hönsnät så länge. Jag lovar att det BLIR bättre - antingen lugnar sig barnet eller så härdas du så att du tycker att det mesta av vansinnigheterna är heeeelt normalt!
Det blir bättre! Det gäller bara att överleva (och se till att sonen överlever!) i väntan på lugnare tider.
Ibland fastnar man lite i tjat-träsket och det går att minska om man är medveten om att man tjatar för mycket. Jag tror iofs att tjat tillhör föräldraskapet, själv tjatar jag just nu som en galning, men iblad tycker iaf jag att jag måste ta ett steg tillbaka och verkligen jobba på att miska mitt tjat.
Min son som nu nästan är fyra var sjövild tills han var två. Då lugnade han ner sig lite, men inte förrän efter treårsåldern började det bli möjligt att ta med honom överallt.
Vissa situationer måste man bara undvika. Det är jättetråkigt att t.ex. inte kunna äta lunch ute när "alla andra" kan det med sina barn. Men det handlar inte automatiskt om att man inte har "pli" på barnen, utan en del barn har bara mer spring i benen än andra, de har ett rent fysiskt behov att röra på sig som är enormt, och omöjligt för dem att kontrollera i den åldern. De som säger annorlunda har inte haft ett sådant barn som du och jag har!
Så undvik i möjligaste mån parkeringsplatser, sopbilar och andra farliga saker. Det blir en viss inskränkning i livet men å andra sidan blir livet lite lättare, och det är ju bara ett tag. Gå inte till några affärer eller andra platser där personer och saker kan skadas om det kan undvikas. Punktmarkera där det inte går att undvika. Ta ingen lång förklaring om varför man måste hålla handen på parkeringsplatsen, säg bara en gång att det är så och grabba tag i sonen, bär honom om det är nödvändigt. Det är ju inte på något sätt förhandlingsbart, bilar är farliga.
Bejaka energin och gå till platser där man kan rasa av sig säkert. Gör en skogspromenad så att sonen kan hoppa från stenar och skutta i blåbärsriset. Gå till simhallen eller stranden och plaska för glatta livet. Försök, om du kan, att inte ingripa förrän det blir riktigt farligt, ofta klarar de mer än vi tror.
Det blir bättre!
6
Det blir bättre! Det gäller bara att överleva (och se till att sonen överlever!) i väntan på lugnare tider.
Ibland fastnar man lite i tjat-träsket och det går att minska om man är medveten om att man tjatar för mycket. Jag tror iofs att tjat tillhör föräldraskapet, själv tjatar jag just nu som en galning, men iblad tycker iaf jag att jag måste ta ett steg tillbaka och verkligen jobba på att miska mitt tjat.
Min son som nu nästan är fyra var sjövild tills han var två. Då lugnade han ner sig lite, men inte förrän efter treårsåldern började det bli möjligt att ta med honom överallt.
Vissa situationer måste man bara undvika. Det är jättetråkigt att t.ex. inte kunna äta lunch ute när "alla andra" kan det med sina barn. Men det handlar inte automatiskt om att man inte har "pli" på barnen, utan en del barn har bara mer spring i benen än andra, de har ett rent fysiskt behov att röra på sig som är enormt, och omöjligt för dem att kontrollera i den åldern. De som säger annorlunda har inte haft ett sådant barn som du och jag har!
Så undvik i möjligaste mån parkeringsplatser, sopbilar och andra farliga saker. Det blir en viss inskränkning i livet men å andra sidan blir livet lite lättare, och det är ju bara ett tag. Gå inte till några affärer eller andra platser där personer och saker kan skadas om det kan undvikas. Punktmarkera där det inte går att undvika. Ta ingen lång förklaring om varför man måste hålla handen på parkeringsplatsen, säg bara en gång att det är så och grabba tag i sonen, bär honom om det är nödvändigt. Det är ju inte på något sätt förhandlingsbart, bilar är farliga.
Bejaka energin och gå till platser där man kan rasa av sig säkert. Gör en skogspromenad så att sonen kan hoppa från stenar och skutta i blåbärsriset. Gå till simhallen eller stranden och plaska för glatta livet. Försök, om du kan, att inte ingripa förrän det blir riktigt farligt, ofta klarar de mer än vi tror.
Visar du vad du känner när det händer sådant? De ord som kommer från din mun måste överstämma med känslan. Våga visa dina starka reaktioner! Tjata inte! Kort skarp tillsägelse med känsla ska räcka = bli arg! Jag tänker att du kanske är för cool...?Och du som jobbar med barn vet väl om att fysiska övningar är det bästa träningen inför läs/skriv färdigheter, som tröst då ; )
7
Visar du vad du känner när det händer sådant? De ord som kommer från din mun måste överstämma med känslan. Våga visa dina starka reaktioner! Tjata inte! Kort skarp tillsägelse med känsla ska räcka = bli arg! Jag tänker att du kanske är för cool...?Och du som jobbar med barn vet väl om att fysiska övningar är det bästa träningen inför läs/skriv färdigheter, som tröst då ; )
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
När de är små får man spänna fast dem i vagnen med sele eller så har man dem i en ERGO-sele på ryggen (å, vad det var perfekt, man visste exakt var han var! 
