Jaha, så hamnade man här...
Missfall
  1. Fru X
    #1

    Jaha, så hamnade man här...

    Skönt att det finns ett sånt här snack också, även om jag önskar att ingen skulle behöva vara här. Själv drabbas jag nu för första gången. Jag har två underbara barn sedan tidigare, och trodde att jag väntade mitt tredje. Mf har liksom inte funnits i min värld. Visst har jag förstått att det är ganska vanligt, men jag har inte varit den oroliga typen, utan tänkt i banorna att allt ska gå bra. Men här sitter jag alltså nu... och gråter och gråter och gråter.

    En vecka fick vi tro på ett aprilbarn, men igår började jag blöda. Klart, rött blod, i mängd som en vanlig mens ungefär. Så det finns knappast några tvivel. Det här blir inget barn... Rådet jag fick när jag ringde gyn var att grav.testa om några veckor igen och se att hormonerna har försvunnit ur kroppen.

    Jag lider verkligen med er som har drabbats flera gånger. Trodde inte det skulle göra så här j***a ont i själen, men det gör det alltså... Samtidigt tänker jag att det var lika bra att det hände så pass tidigt i grav, om det nu ändå skulle hända. Kroppen klarar förhoppningsvis av det själv, så jag slipper skrapning eller annat.

    Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, men tack för att jag fick skriva av mig...
  2. 1
    Jaha, så hamnade man här... Skönt att det finns ett sånt här snack också, även om jag önskar att ingen skulle behöva vara här. Själv drabbas jag nu för första gången. Jag har två underbara barn sedan tidigare, och trodde att jag väntade mitt tredje. Mf har liksom inte funnits i min värld. Visst har jag förstått att det är ganska vanligt, men jag har inte varit den oroliga typen, utan tänkt i banorna att allt ska gå bra. Men här sitter jag alltså nu... och gråter och gråter och gråter.

    En vecka fick vi tro på ett aprilbarn, men igår började jag blöda. Klart, rött blod, i mängd som en vanlig mens ungefär. Så det finns knappast några tvivel. Det här blir inget barn... Rådet jag fick när jag ringde gyn var att grav.testa om några veckor igen och se att hormonerna har försvunnit ur kroppen.

    Jag lider verkligen med er som har drabbats flera gånger. Trodde inte det skulle göra så här j***a ont i själen, men det gör det alltså... Samtidigt tänker jag att det var lika bra att det hände så pass tidigt i grav, om det nu ändå skulle hända. Kroppen klarar förhoppningsvis av det själv, så jag slipper skrapning eller annat.

    Vet egentligen inte vad jag vill ha sagt med det här inlägget, men tack för att jag fick skriva av mig...
  3. Anonym
    #2
    Jag tror att du vill skrika ut en viss ilska och en enorm sorgsenhet över ett förlorat barn.Det ville iallfall jag när jag berättade här och fick berätta åter en gång, så två mf i rad vart det för mig! Beklagar verkligen och hoppas du finner tröst i våra allas både sorgsna och ibland lite mer positiva inlägg.
    Kram till er
  4. 2
    Jag tror att du vill skrika ut en viss ilska och en enorm sorgsenhet över ett förlorat barn.Det ville iallfall jag när jag berättade här och fick berätta åter en gång, så två mf i rad vart det för mig! Beklagar verkligen och hoppas du finner tröst i våra allas både sorgsna och ibland lite mer positiva inlägg.
    Kram till er
  5. Medlem sedan
    Sep 2002
    #3
    Känner så väl igen mig! Jag har också två härliga, friska barn, och tänkte inte ens tanken att jag skulle drabbas av missfall denna tredje gång!
    Alltså INNAN jag blev gravid! När jag sedan blev gravid, och såg det svaga strecket på clear-blue testet, DÅ kom mina tvivel!!!
    Med mina första två barn (de är för övrigt 5 & 3 snart, så det var inte speciellt längesen jag var gravid sist) fick jag ett jättetydligt streck direkt när jag testade, men denna tredje gång blev det bara ett tunnt svagt streck. fastän jag testade igen när mensen var sen 1½ v (den var alltid väldigt punktlig innan) så blev inte strecket speciellt starkt.
    Därför började jag oroa mig mer och mer, och dagarna innan det började komma blod tittade jag på pappret varje gång jag varit o kissat.
    Och mina farhågor var ju sanna: en kväll under semestern när jag o sambon suttit o kollat på tv och jag precis ojat mig över hur plufsig och stor jag kände mig (fastän jag bara var i v 7), gick jag på toa innan jag skulle sova, och tittade på pappret: blodstrimmor... Jag bröt ihop. Grät hur länge som helst, det var ju ändå min lilla bebis...
    Hade otroligt svårt för att somna, jag visste inom mig vad som höll på att hända. Min sambo försökte trösta mig och han läste i läkarboken att blodblandade flytningar är vanligt i början av graviditeten, men jag tyckte det kändes som att det var svårt att ta åt sig av trösten, världen kändes bara så grym, jag visste ju att det var något fel.
    Dagen efter var nog den värsta dagen i mitt liv. Jag blödde mycket och det gjorde mer ont än vanlig mensvärk. Jag mådde dåligt och fattade inte varför detta just skulle hända mig.

    Allt känns bättre nu, jag har haft ÄL igen (den kom igång direkt) och en vanlig mens har passerat. Vi försöker på nytt. Men jag vet inte hur jag reagerar om jag blir gravid igen... Jag kommer att vara hur nojjig som helst och bara undra om allt kommer gå vägen HELA tiden. Jag kommer inte vara säker på att få ett tredje barn innan jag håller henne eller honom i min famn.
    Förut tog jag allt för givet, men nu förstår jag hur mycket som ska klaffa för att de nio månaderna ska ge ett litet barn.

    Förlåt för ett långt och deppigt inlägg, men jag behövde nog också skriva av mej.

    Stor kram till dej.

    ........
    Vilma
  6. 3
    Känner så väl igen mig! Jag har också två härliga, friska barn, och tänkte inte ens tanken att jag skulle drabbas av missfall denna tredje gång!
    Alltså INNAN jag blev gravid! När jag sedan blev gravid, och såg det svaga strecket på clear-blue testet, DÅ kom mina tvivel!!!
    Med mina första två barn (de är för övrigt 5 & 3 snart, så det var inte speciellt längesen jag var gravid sist) fick jag ett jättetydligt streck direkt när jag testade, men denna tredje gång blev det bara ett tunnt svagt streck. fastän jag testade igen när mensen var sen 1½ v (den var alltid väldigt punktlig innan) så blev inte strecket speciellt starkt.
    Därför började jag oroa mig mer och mer, och dagarna innan det började komma blod tittade jag på pappret varje gång jag varit o kissat.
    Och mina farhågor var ju sanna: en kväll under semestern när jag o sambon suttit o kollat på tv och jag precis ojat mig över hur plufsig och stor jag kände mig (fastän jag bara var i v 7), gick jag på toa innan jag skulle sova, och tittade på pappret: blodstrimmor... Jag bröt ihop. Grät hur länge som helst, det var ju ändå min lilla bebis...
    Hade otroligt svårt för att somna, jag visste inom mig vad som höll på att hända. Min sambo försökte trösta mig och han läste i läkarboken att blodblandade flytningar är vanligt i början av graviditeten, men jag tyckte det kändes som att det var svårt att ta åt sig av trösten, världen kändes bara så grym, jag visste ju att det var något fel.
    Dagen efter var nog den värsta dagen i mitt liv. Jag blödde mycket och det gjorde mer ont än vanlig mensvärk. Jag mådde dåligt och fattade inte varför detta just skulle hända mig.

    Allt känns bättre nu, jag har haft ÄL igen (den kom igång direkt) och en vanlig mens har passerat. Vi försöker på nytt. Men jag vet inte hur jag reagerar om jag blir gravid igen... Jag kommer att vara hur nojjig som helst och bara undra om allt kommer gå vägen HELA tiden. Jag kommer inte vara säker på att få ett tredje barn innan jag håller henne eller honom i min famn.
    Förut tog jag allt för givet, men nu förstår jag hur mycket som ska klaffa för att de nio månaderna ska ge ett litet barn.

    Förlåt för ett långt och deppigt inlägg, men jag behövde nog också skriva av mej.

    Stor kram till dej.

    ........
    Vilma
  7. Fru X
    #4

    Du har så rätt

    Enorm sorg, viss ilska och en stor vanmakt är vad jag känner just nu. Tack för kramen.
  8. 4
    Du har så rätt Enorm sorg, viss ilska och en stor vanmakt är vad jag känner just nu. Tack för kramen.
  9. Fru X
    #5

    Jag har också...

    haft svaga streck den här gången. Har "viftat bort det" med att jag kanske testat ovanligt tidigt, för jag har också haft väldigt tydliga streck med mina andra barn. Men kanske var det aldrig riktigt meningen att det här skulle bli något. Men sorgen är likväl jättestor.

    Kram tillbaka!
  10. 5
    Jag har också... haft svaga streck den här gången. Har "viftat bort det" med att jag kanske testat ovanligt tidigt, för jag har också haft väldigt tydliga streck med mina andra barn. Men kanske var det aldrig riktigt meningen att det här skulle bli något. Men sorgen är likväl jättestor.

    Kram tillbaka!
  11. Medlem sedan
    Jun 2007
    #6
    Jag beklagar så mycket det som händer dig just nu. Jag fick själv ett missfall för två veckor sedan och känner så väl igen det du skriver om det du går igenom nu. Jag trodde mitt hjärta skulle brista. Och jag kände mig som en mamma som inte kunde hålla fast i sitt barn och skydda det. Det finns inga tröstande ord att ge. Men gråt för allt i världen, var ledsen. Det är en sorg. Och skriv av dig om det hjälper dig!!

    För mig var det skönt att gå till läkaren och få missfallet konstaterat. Jag grät mig igenom hela läkarbesöket. Men det var bra. Så om du tror att det skulle hjälpa dig; beställ tid!

    Jag blöder fortfarande, jag gråter vid varje toalettbesök, när jag lägger mig om kvällen. Sover dåligt. Men jag står på benen. Skrattar med barnen. Jag kommer att klara ut det. Men aldrig glömma. Liksom jag som igår minns missfallet för 14 år sedan.

    Var rädd om dig och kramar till dig.
  12. 6
    Jag beklagar så mycket det som händer dig just nu. Jag fick själv ett missfall för två veckor sedan och känner så väl igen det du skriver om det du går igenom nu. Jag trodde mitt hjärta skulle brista. Och jag kände mig som en mamma som inte kunde hålla fast i sitt barn och skydda det. Det finns inga tröstande ord att ge. Men gråt för allt i världen, var ledsen. Det är en sorg. Och skriv av dig om det hjälper dig!!

    För mig var det skönt att gå till läkaren och få missfallet konstaterat. Jag grät mig igenom hela läkarbesöket. Men det var bra. Så om du tror att det skulle hjälpa dig; beställ tid!

    Jag blöder fortfarande, jag gråter vid varje toalettbesök, när jag lägger mig om kvällen. Sover dåligt. Men jag står på benen. Skrattar med barnen. Jag kommer att klara ut det. Men aldrig glömma. Liksom jag som igår minns missfallet för 14 år sedan.

    Var rädd om dig och kramar till dig.
  13. Fru X
    #7

    Tack...

    för att du finns och skriver så vackert och klokt, till mig och till andra.

    Kramar tillbaka.
  14. 7
    Tack... för att du finns och skriver så vackert och klokt, till mig och till andra.

    Kramar tillbaka.
  15. Medlem sedan
    Jul 2000
    #8

    Det är jättetråkigt att

    behöva välkomna fler hit till snacket, men du är väldigt välkommen!

    Det gör ont att få missfall, inte nödvändigvis fysiskt ont, men psykiskt ont. Det där plusset/strecket på testet har ju redan utvecklats till ett barn i våra tankar och drömmar. Det gör jätteont när någon tar bort det!

    Jag hade precis som du; två barn, och trodde att jag skulle få ett aprilbarn (-04). Det blev inte så, det blev ett ma och en skrapning istället.
    Jag hade "tur" och blev gravid på nytt 3 månader senare och den gången gick det bra (även om jag hade blödningar i början och var säker på att det var ännu ett missfall). Jag fick en son i augusti -04.
    Efter honom har jag drabbats av ytterligare två missfall (juli -06 och nov -06).
    Det gör ont, förbannat ont, men på något sätt lyckas man ta sig igenom den värsta mörka tiden och komma ut på andra sidan, lite mer kantstött än innan bara.

    Jag skickar massor av kramar till dig!
    /Ango - värd
    Paulina 001213, Simone 020804, Victor 040802 och Axel 100111
    ~http://angosdagar.blogspot.com/~ Vardagsbloggen
    ~http://matbak.blogspot.com~ Mat- och bakbloggen
    ~http://bokfilm.blogspot.com~ Bok- och filmbloggen
  16. 8
    Det är jättetråkigt att behöva välkomna fler hit till snacket, men du är väldigt välkommen!

    Det gör ont att få missfall, inte nödvändigvis fysiskt ont, men psykiskt ont. Det där plusset/strecket på testet har ju redan utvecklats till ett barn i våra tankar och drömmar. Det gör jätteont när någon tar bort det!

    Jag hade precis som du; två barn, och trodde att jag skulle få ett aprilbarn (-04). Det blev inte så, det blev ett ma och en skrapning istället.
    Jag hade "tur" och blev gravid på nytt 3 månader senare och den gången gick det bra (även om jag hade blödningar i början och var säker på att det var ännu ett missfall). Jag fick en son i augusti -04.
    Efter honom har jag drabbats av ytterligare två missfall (juli -06 och nov -06).
    Det gör ont, förbannat ont, men på något sätt lyckas man ta sig igenom den värsta mörka tiden och komma ut på andra sidan, lite mer kantstött än innan bara.

    Jag skickar massor av kramar till dig!
    /Ango - värd
  17. Fru X
    #9

    Kantstött, ja...

    och bra mycket mer ödmjuk inför livets tillkomst. Jag inser nu att jag har tagit så mycket för givet och det här kanske i viss mån gör mig till en lite bättre människa. Men en riktig törn är det, och oerhört ont gör det. Tack för kramarna!
  18. 9
    Kantstött, ja... och bra mycket mer ödmjuk inför livets tillkomst. Jag inser nu att jag har tagit så mycket för givet och det här kanske i viss mån gör mig till en lite bättre människa. Men en riktig törn är det, och oerhört ont gör det. Tack för kramarna!

Liknande trådar

  1. Jaha, då var det här man hamnade...
    By jisses in forum _0903 Marsbarn
    Svar: 28
    Senaste inlägg: 2008-11-08, 08:52
  2. Hamnade på H&M
    By UlLi in forum Ordet är fritt
    Svar: 9
    Senaste inlägg: 2008-06-26, 17:42
  3. Jaha hur hamnade jag här....
    By JEMA in forum _0706 Junibarn
    Svar: 2
    Senaste inlägg: 2007-06-15, 20:38
  4. Jaha, så hamnade man här...
    By trollmor_ in forum Missfall
    Svar: 4
    Senaste inlägg: 2006-09-03, 20:34
  5. Jaha, då hamnade vi på akuten
    By Annika med V & L in forum _0507 Julibarn
    Svar: 3
    Senaste inlägg: 2006-03-13, 21:08
Kära besökare.

Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.

Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.

Vänligen Allt för föräldrar